Enade vi stå, splittrade vi falla

Titel: Enade vi stå, splittrade vi falla.
färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 2
rating: K+
handling: Harry och Ginny har känt empati långt över gränsen. Deras själar har brutit sig loss från kropparna. Det finns bara ett sätt att komma tillbaka, och det är tillsammans. Om de inte hittar sig själva inom en månad, dör de.

Det är mer spännande när man har läst ett tag.

Kapitel ett: Hur allt började.

Ginnys POV

Vi satt hela familjen, och Hermione, i Kråkboet och åt middag. Det var mammas köttfärssås, mm I love it.

Jag visste att Ron och Hermione hade skickat många ugglor till Harry, efter det förskräckliga som hänt i slutet av förra året. De var oroliga för att han skulle skylla så mycket på säg själv så att han skulle börja skada sig.

Harry var med i den magiska trekampen. En tävling som var svår och haft ett stort antal dödsfall. Så den här gången var det sjuttonårsgräns. Men Harry var fjorton. Någon hade lagt i hans namn i den flammande bägaren, så han hade inget val. De två första tävlingarna gick galant, men den tredje gick åt pipsvängen.

Harry och Cedric, den andre av Hogwarts två förkämpar, kom på delad förstaplats. De grep tag i pokalen, och försvann.

Dit de kom väntade Voldemort. Han hade bara räknat med att Harry skulle komma, så att se Cedric var en överraskning.

Harry såg Cedric dö, och Voldemort återuppstå. Jag misstänker att det hände något mer, något som han inte berättar, något smärtsamt.

Jag vet att alla tycker att han inte ska skylla på sig själv, men jag vet också av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort.

Under mitt första år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, var jag besatt av Voldemort. Han öppnade Hemligheternas kammare och släppte ut en basiliksk, genom mig. Jag var som hans marionett. Det tog ett tag innan jag insåg att det var jag som förstenade alla mugglarfödda. Jag försökte desperat tala om det för Harry, men då kom min kära bror Percy in och avbröt.

Voldemort, eller jag borde säga Riddle, släpade ner mig i kammaren, han planerade att suga ur min livskraft, och använda det för att återuppstå.

Men Harry räddade mig, förstås. Han förgjorde Riddle's dagbok, som hade besuttit mig, och dödade en mycket stor basilisk.

Jag beskyller fortfarande mig själv för det som hände det året. Trots att det inte var mitt fel, och ingen dog ens, jag kan inte föreställa mig hur Harry känner sig nu, han är lika empatisk och god, som Voldemort är ond.

Jag väcktes ur mina grubblerier av att min bror Fred tappade sitt glas ner i på golvet. Det gick i tusen bitar, och lät som en åskknall.

'' Fred'' suckade mamma, och tog fram trollstaven.

'' Reparo'' viskade hon, och bitarna från det söndersplittrade glaset, satte i hopp sig själva och glaset blev som nytt.

'' Förlåt mamma,'' sa Fred.

'' Det är okej,''

En uggla kom susande in i rummet. Ugglan var vit som snö, och hade knallgula ögon. Det var Hedwig, Harrys fjäll uggla, hon hade ett brev fäst kring ena fotleden.

'' Det måste vara ett svar från Harry,'' sa Ron och hoppade upp för att ta emot brevet. Hedwig flög iväg igen direkt efter att Ron tagit av brevet.

'' Vad står det?'' Frågade Hermione.

'' Eh, läs du,'' sa han och räckte henne det oöppnade kuvertet. Hermione skummade snabbt igenom det och började sedan läsa höggt.

'' Bästa Ron och Hermione.

Jag är okej, sluta oroa er.

Mitt sommarlov har varit, tråkigt. Jag har du vet läst och sånt.

Eh, hoppas ni alla är okej, och skriv snart igen.

Mvh Harry.

Okej, var det bara jag eller fanns det en dold innerbörd i de orden. Jag vet inte varför, men någonting sa mig att orden inte talade sanning.

'' Okej, det var bra,'' sa Ron, som uppenbarligen inte märkte den konstiga känslan. Nu när jag tänker på det, var jag nog den enda.

Vi fortsatte att äta, mindre samtal kom och gick. Ron pladdrade på om quidditch rakt i mitt öra. Men jag uppmärksammade inte ett ord av det. Missförstå mig inte, jag älskar quidditch, men jag hade lite annat på sinnet.

Plötsligt som från ingen stans, sjöd en smärta genom hela min kropp. Det kändes som om något vreds om och klipptes av. Jag flämtade till av smärta, och kännde tårarna bränna bakom ögon locken.

'' Ginny är du okej?'' frågade min mamma oroligt.

'' Så, ont,'' Viskade jag med sträv röst, och sedan blev allt svart.

Bravo

Låter bra. Fortsätt!

Tack!

Kapitel två: Hur det började för Harry.

Harrys POV

Jag satt på golvet i mitt (eller snarare Dudleys andra) sovrum. I min hand höll jag en sylvass kniv, som jag just slipat.
Framför mina ögon spelades scenen på kyrkogården upp sig. Jag såg det gröna ljuset och hörde den oförlåtliga förbannelsen avada kedavra uttalas av en mun, vars ägare jag föraktade. Peter Pettigrew ( aka Slngersvans) en av marodörerna, en av mina föräldrars bästa vänner. Han förråde dem,mina föräldrar, och skyllde allting på min gudfar Sirius, fejkade sin egen död, och lämnade Remus ensam.
Det var mitt fel, om Voldemort inte hade varit ute efter mig, hade det inte hänt. Om Voldemort inte hade varit ute efter mig i juni, så skulle Cedric leva.
Allt är mitt fel, jag förtjänar inte att leva. Om Ginny inte hade försvarat mig mot Malfoy, skulle inte hans pappa ha lagt i dagboken i henne kittel, hemligheternas kammare skulle inte ha öppnats. Återigen en sak som var mitt fel.
Jag hade för inte en så lång stund sen skickat iväg ett lögnaktigt muntert brev till Ron och Hermione. De oroade sig för mig. Jag förtjänar inte så fina vänner.
Kniven var fortfarande hårt pressat i min hand. Jag höjde den för att göra ett snitt, men morbror Vernon ropade på mig.
'' Du pojke, kom ner nu!''
'' Jag kommer morbror Vernon,'' ropade jag tillbaka.
Nu är det dags igen, tänkte jag när jag gick ner för trappan.

'' Det saknas en kniv,'' röt morbror Vernon.
'' Jag tog den,'' sa jag, och gjorde mig redo för slaget.
Morbror Vernon höjde handen, men något slag kom inte.
'' Tog du den för att skära dig själv?,'' frågade han, fortfarande med handen i luften.
'' Ja,'' svarade jag enkelt.
'' Okej då, gå upp igen,'' sa morbror Vernon, och sänkte sin hand.

Jag gick upp igen. Om jag skadade mig själv slapp jag stryk från min morbror. Jag föredrog faktiskt mitt knivblad, hellre en morbror Vernons knytnävar.

Kniven låg där jag lämnat den på golvet. Jag tog upp den och la den på bordet. Efter jag som vanligt hade långa jeans på mig, drog jag upp den en bit. Min blick vandrade över alla ärr min morbror givit mig. Det stor ''freak'' och ''missfoster'' och liknande. Men det var ett avlångt ärr jag sökte efter. Det var djupare en de andra. Jag hade fått det av Dudley när jag var liten, och jag brukade ständigt riva upp det för att bli av med alla skuldkänslor. Alla muskler var på helspänn, och gjorde sig berrädd för snittet. Men jag hejdade mig med kniveggen mot huden.
Jag steg upp och sprang in till badrummet. Blixtsnabbt var jag tillbaka i mitt rum igen, med en rulle bandage i handen.
Den här gången lät jag ingenting hindra mig, och kniven gled genom min hud, som en varm kniv i smör.

Smärtan var intensiv, och chockerande. Jag njöt av att inte känna något annat. Men sen forsade blodet fram. Jag lindade snabbt om bandaget och torkade upp allt blod.

Men när jag skulle gå ner för att diska kniven, slog det mig att det var ovanligt tyst i huset. Duresleys måste ha åkt i väg till restaurangen nu. Bra, då kunde jag diska i fred.
Efter att jag noggrant diskat kniven och ställt den på tork, gick jag ut till hallen.
I hallen hängde en mycket stor spegel.
Jag synade min egen spegelbild och rös. Blåtiran som min morbror gjort för två väckor sedan, började blekna. Det var tur att det var ytterligare två månader kvar innan det var dags att hoppa på Hogwarts expressen för ett nytt läsår, jag kunde inte låta någon se mig så här. Jag suckade och gick upp för trappan till mitt rum. När jag kommit innanför dörren drog jag efter andan, något inom mig brast och vreds om. Efter några sekunder svartnade det framför mina ögon och jag låg avsvimmad på golvet.

P.s den går att läsa på Fanfiction.net

Jätte bra! Mer när du har tid. ♥

Kapitel tre: Vad i all värden hände.

Normal POV

'' Ginny!'' utropade mrs Weasley.

Hermione, som satt bredvid Ginny, skakade hennes kropp.

'' Hon har svimmat,'' sa Hermione med pipig röst.

'' Vad ska vi göra?'' frågade Ron.

'' Ta upp henne till hennes rum,'' sa mr Weasley.

Fred, George och Bill bar upp henne till hennes rum, med mrs Weasley i släptåg.

De la varsamt ner henne på hennes säng, och mrs Weasley började undersöka henne.

'' Hon andas, men hon är djupt medvetslös,'' sa hon oroligt.

'' Varför?'' frågade Fred.

'' Jag vet inte,'' sa hon sanningsenligt,''

'' Kanske, nej,'' sa Hermione från dörr öppningen.

De andra hoppade till, de hade inte märkt att hon stått där.

'' Vad?'' frågade Ron bakom henne.

'' Om det hade varit i en mugglar skola, så skulle de överväga att hon inte ätit frukost, eller led av en ätstörning,'' sa hon.

'' Hon har inte ätit dåligt, och hon har absolut inte en ätstörnig,'' sa Ron.

'' Jag vet, jag bara svarade på din fråga,''

'' Men...''

'' Som ett gift gammalt par,'' viskade Fred till George, som log svagt.

'' Jag kan inte hitta något fel på henne, men hon kan ju inte bara svimma,'' sa mrs Weasley.

'' Hon sa ju att hon hade ont, precis innan,'' sa Bill.

'' Fred, kan du skicka en uggla till Sirius och Remus, jag går och flammar madam Pomfrey,'' sa mrs Wesley, och gick ner för trappan.

Hermione satte sig ner på stolen bredvid Ginny säng. Hon tittade på Ginnys ansikte, som var blekt och blankt, hon hade gulaktiga skuggor under ögonen.

Hermione rös, om hon inte visste bättre, kunde hon ha svurit på att tjejen framför henne var död.

Ginnys POV

Jag vaknade långsamt, och försökte identifiera var jag var. Mina ögonlock for upp, och jag insåg att jag låg på golvet i kråkboet. Jag reste mig upp, med en hand på bröstet. Men förvånade nog, kom ingen smärta. Jag tittade ner på min han och såg att den, och resten av min kropp, var genomskinlig. Var jag död? Nej jag kunde inte jag... Det var inte omöjligt, jag var tvungen att erkänna det.

Jag skyndade upp för trapporna, och upptäckte att jag kunde sväva, hjälp jag måste vara död.

Men jag gick ändå upp till mitt rum.

Jag såg Ron och Hermione i dörr öppningen, och suckade en lättnadens suck när jag hörde min mamma säga, '' Hon andas, men hon är djupt medvetslös,''.

Så jag måste vara i någon sorts utanför kroppen upplevelse. Coolt, jag kanske kan fluga ännu högre.

Jag skyndade ut genom dörren. Runt omkring mig var det träd och öppna fält. Jag drog ett djupt andetag och tog sats. Sedan flög jag i luften.

De var den absolut bästa sak jag någonsin har, och kommer att, uppleva, tja kanske att göra det samtidigt som jag kysser Harry skulle vara bättre, men detta var i alla fall en god två.

Då kom jag på det, jag kan säkert kolla om Harry är okej.

Jag flög högre, och hoppade att jag skulle hitta Surrey snabbt.

När jag fick syn på staden, dök jag snabbt, så att jag kunde hitta till Privet Drive 4, men på vägen dit, stoppade någon mig.

Harrys POV

Jag slog upp mina ögon, och blev förvånad av att jag inte kände någon smärta. Kanske var jag död, när jag såg min kropp ligga livlös på golvet förstärktes det intrycket bara. Tja, det blev väl bättre för alla.

Jag tog inte tid till att lyssna om mitt hjärta fortfarande slog, utan slängde mig ut genom fönstret.

Det var fantastiskt, jag flög utan en kvast, som jag bara gjort en gång tidigare, när jag var liten, och det var inte mycket till flygning. Jag satte fart mot kråkboet. Min plan var att jag skulle se mina vänner en gång till, och sedan leta upp mina föräldrar.

Jag snurrade glatt i luften, omsluten av den fantastiska känslan av flygning, som man inte ens upplever på en kvast.

Men på vägen uppåt körde jag rakt in i... Ginny.

'' Är du död också,'' frågade jag oroligt.

'' Nej jag har en utomkroppslig upplevelse,'' sa hon. Men sen insåg hon vad hon sagt. '' Är du död?'' kved hon.

'' Eh, kanske inte, jag vet inte,'' sa jag osäkert.

'' Du skar dig eller hur,'' sa hon.

'' Ja, men det var bara ett snitt, inte tillräckligt för att döda'' Jag vet inte varför, men orden bara rann ur mig.

'' Harry,'' stönade hon.

'' -_-''

'' Visa mig till din kropp.''

'' Men...''

'' Bara visa mig till din kropp, Harry James Potter!'' skrek hon.

'' Den här vägen,'' suckade jag, där igen, varför gjorde jag som hon sa utan att tveka?.

Vi flög snabbt till mitt fönster, på grund av gallret var det lite svårt att se, men jag pekade ändå in.

Hon gav till ett liten tjut när hon såg min söndersargade kropp.

'' Vad i,'' hon gled in in genom gallret, och gav mig inget annat val än att följa efter henne.

Ginnys POV.

Vi stod i Harrys rum. Hans sargade kropp låg framför mina ögon.

'' ETT SNITT! ETT SNITT! HAR DU NÅGON SJÄLVBEVARELSEDRIFT ALLS!'' vrålade jag.

'' Jag gjorde bara det där,'' sa han och pekade på det nerblodade bandaget,''

'' Och vem gjorde de andra skadorna då?'' frågade jag med en något mer lugnare röst.

Han mumlade något ohörbart.

'' Högre tack!'' sa jag.

'' Min farbror, och min kusin och hans gäng, ibland moster Petunia,'' sa han med svag röst.

'' O herre gud Harry! Varför berättade du inte för någon?'' jag insåg att flera av ärren var flera år gamla.

'' För att jag förtjänade det, hade det inte varit för mig så ...''

Jag gjorde då en sak han inte var beredd på, jag la armarna om honom, för att trösta. Han ryggade vid min beröring, ett täcken på att han har blivit misshandlad!, men han slappnade snabbt av i mina armar.

'' Harry, du måste förstå att det inte är ditt fel, jag vet att du fortfarande kommer att ha skuldkänslor, men du kommer att må så mycket bättre om du förstår att det inte är ditt fel, jag förstår hur du känner, det gör jag verkligen, kom ihåg kammaren.'' Viskade jag.

'' Ja, det måste ha varit hemsk för dig att...'' började han, men jag tystade honom.

'' Du är för empatisk för ditt eget bästa,'' sa jag.

''-_-''

Vi bara stod så där en stund, innan jag kom ihåg att hans kropp låg skadad på golvet.

'' Låt oss flyga till kråkboet, någon måste läka dina sår,'' sa jag.

'' Det behövs inte jag...''

'' Harry, du kommer att förblöda, mamma har flammat madame Pomfrey hemma, för att undersöka mig, så låt oss flyga,'' sa jag med sammanbitna tänder.

'' Vi måste släppa ut Hedwig.'' Sa Han.

'' Varför?'' frågade jag oförstående.

''Det är en sak vi kom överens om förra året, skicka en tomhänt uggla om du behöver hjälp,'' sa han.

'' Smart, men hur ska vi kunna skicka en uggla, vi är andar för tusan,'' sa jag.

'' Kolla,'' sa han och pekade på Hedwig. Hennes gula ögon iakttog oss. Det värkar som om djur kan se oss.

'' Oh,'' sa jag.

'' Hedwig, flyg till Ron, fort,'' sa Harry till henne. Hon nickade och gjorde som han sa.

'' Kom så flyger vi,'' sa jag, och vi kastade oss ut genom gallret.

Jag hade rätt, det var ännu mer fanatiskt att flyga med Harry. Det kanske skulle var ytterligare mer, om jag inte visste att han höll på att förblöda.

När vi började närma oss kråkboet, stannade jag.

'' Vad är fel?'' undrade Harry.

'' Jag vill inte se när de helar dig, kan vi inte ta ett varv kring byn,'' sa jag, jag tyckte att jag redan sett hans sargade kropp tillräckligt.

'' Visst,'' sa han, och vi flög mot byn.

Super duper mega bra! ♥

Jag hade detta de 14, men glömde lägga upp.







Kapitel 4: Kärleken eller döden.

NORMAL POV

Det var tyst i kråkboet medan de väntade på att madam Pomphrey skulle undersöka Ginny klart.

Alla utom madame Pomprhey, mrs Weasley och Ginny satt i vardagsrummet och väntade nervöst. Men sedan så flög Hedwig in i rummet.

'' Hedwig, vad är det?'' frågade Hermione.

Hedwig pep till.

'' Varnings signalen?'' flämtade Ron, Hedwig nickade.

'' Det är något fel på Harry!'' skrek Hermione.

'' Vad!'' frågade Sirius.

'' Om vi skickar en tomhänt uggla, betyder det att man behöver hjälp, fort,'' förklarade Ron.

'' Och om Harry skickar en, då måste det verkligen vara en nödsituation,'' sa Hermione.

'' Men vad väntar vi på, Måntand låt os transferera oss,'' sa Sirius.

'' Jag är ledsen Tramptass, men för det första, vi hittar inte dit, för det andra, du är efterlyst,'' sa Remus.

'' Vi kan transferera oss dit,'' sa Fred och George.

'' Och jag kan följa med,'' sa Tonks.

'' Nå, skynda på då!'' sa Ron.

'' Vi ska Ron.'' Sa Fred.

Tonks och Remus grep tag i Fred och George armar, och de transfererade sig iväg.

Ginnys POV

Vi flög över byn under tystnad.

'' Ingen kan se oss,'' fnissade jag, och lipade åt några som gick förbi.

'' Tack för upplysningen,'' sa Harry.

'' Ha, ha, jätte kul,'' sa jag sarkastigt.

'' Du, hur är det att växa upp med syskon?'' frågade Harry, och bytte därmed ämne.

'' Tja, det är väl lite högljut ibland, men jag skulle inte byta dem mot tystnad,'' sa jag.

'' Tystnad är tråkigt,'' sa Harry.

'' Mh,'' sa jag.

'' Den ända gången det varit knäpptyst i Gryffindors sälskapsrum var när du, ja du vet vad,'' sa Harry.

Jo, jag visste vad. Men jag kunde aldrig inbilla mig att det skulle vara tyst, inte minst knäpptyst, i sälskaps rummet, för att jag försvann.

'' Jag slår vad om att det kändes konstigt det året för alla,'' sa jag.

'' Ja, det var det, först förstenas tre mugglarfödda, ett halvblod och ett spöke, sedan släpas en renblodig ner i Hemligheternas kammare, och sedan försvinner yterliga ett halvblod, en renblodig och en tokstolle,'' sa Harry.

'' Ingen gick säker,'' sa jag, och tittade ner, det var mitt fel, tänk om någon dött?

'' Ginny, ingen kan klandra dig,'' sa Harry.

'' Ska vi slå vad?'' muttrade jag.

'' Ginny, säg att du inte försökte få bort skuldkänslorna med knivbladet, som jag gjorde'' bad Harry.

'' Nej,de gjorde jag inte,'' sa jag, sanningsenligt.

'' Hur gjorde du?'' frågade han.

'' Jag åt glass, men det funkade inte,'' svarade jag.

'' Det är vad mugglare gör i filmer,'' sa Harry.

'' Vi borde nog gå tillbaka till Kråkboet,'' sa jag.

'' ja,'' sa han, och vi flög tillbaka till mitt älskade hem.

Normal POV

De dök upp i Dursleys hall.

'' Ska vi gå upp för trappan då?'' frågade Tonks.

'' Ja, det här är hans rum,'' Fred gick upp för trappan och till Harrys dörr.

De öppnade den och klev in.

Det första tecknet på att något var fel, var att när de uppnade dörren slog en kraftig doft av blod emot dem. Och sen fick de syn på Harry.

'' O my god!'' skrek Tonks.

'' Fred, George, kan ni hämta hans saker, så tar vi honom?'' frågade Remus.

'' Visst,'' sa de och gick ner till skåpet under trappan.

När de lyfte Harry, märkte Remus hur mager pojken egentligen var. Han var lätt som en fjäder.

'' Jag kan ta honom själv,'' sa Remus, och Tonks släppte greppet. Harry var fortfarande lätt, och Remus bar honom utan ansträngning.

Sen kom Fred och George upp med koferten, och de transfererade sig tillbaka till Kråkboet.

Familjen satt nervöst och väntade på att madame Pomphrey och Dumbledor (som också kommit dit) skulle komma i underfund med vad som var fel med Harry och Ginny.

Madame Pompfrey och Dumbledor kom då ner för trappan. Harry och Ginny seglade osynligt in i rummet.

'' Vad är fel?'' frågade mrs Weasley som blev orolig när hon såg deras bekymrade ansiktsuttryck.

'' Jag helade mr Potter, och det verkar som ett snitt är självförvållat, men de andra skadorna kan ha tillfogats av misshandel,'' sa madame Pomphrey.

'' Vem?'' frågade Sirius argt.

'' Hans farbror, säkert,'' muttrade Hermione.

'' Men varför har han då skickat så muntra brev?'' frågade Ron.

'' Han skyller på sig själv, han tror att han förtjänar det,'' sa Hermione dydtert.

'' Vernon Dursley, bäst du passar ditt feta arsl...'' började Sirius.

'' Vad är det med Ginny?'' frågade mrs Weasley.

'' I hemligheternas kammare, riskerade mr Potter sitt eget liv för ms Weasley, det verkar ha skapat ett själsband , och när två själbunda känner för mycket empati för allt och alla, kan själen kapas av från kroppen,'' sa Dumbledor.

'' Men hur...''

'' De kommer att vara som spöken och gå igenom varandras minnen,'' sa madame Pompfrey.

'' Men jag fattar inte, om de har... är de... döda?'' frågade Remus oroligt.

Dumbledor öppnade munnen och ingen märkte, självklart, att Harry och Ginny sögs ut ur rummet.

'' Det verkar som om de, speciellt mr Potter, måste lära sig att bry sig om sig själv mer,'' sa han.

'' Men hur kommer de tillbaka?'' frågade George.

'' De måste visa sin kärlek för varandra,'' sa madame Pomphrey.

'' VAD?'' utropade alla Weasley bröder, Charlie hade kommigt efter en bråskande uggla från sin mamma.

Mrs Weasley log dock, de passade så bra i hop, om nu Ron och Hermione...

'' Om de inte gör det innom en månad, kommer de att dö,'' sa Dumbledore.

Leendet på mrs Weasleys läppar försvann genast.

'' De k-k-ommer a-att d-d-d-d-d-dö?'' stammade Hermione.

Madame Pomphrey och Dumbledor nickade sorgset.

Ron svalde, hans syster och bästa vän skulle dö, om de inte visade sin djupa kärlek.

Så bra skrivet. ♥

Så himla bra!! skriv mera nuu!!