Hermione och tidvändaren [SV]

Titel:Hermione och tidvändaren
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Beskrivning: Hermione ska snart läsa färdigt hennes sista år på Hogwarts. Men snart får hennes år en helt ny vändning när hon bestämmer sig för att resa tillbaka i tiden för att finna sanningen. Ett telefonsamtal, ett gammalt brev, en hemlighet, en tidvändare. Hennes äventyr har börjat.


Kap. 1, Beskedet

Om jag inte minns fel så hjälpte jag mrs Weasley att förbereda maten, då plötsligt Ron kom i rummet och höll i min mobiltelefon som ringde, han höll den på armlängds avstånd om om han var rädd att han skulle bita honom.

”Mione, din telolonx håler på” sa han med en oroad min på mobilen.

”Åh, Ron den är inte farlig” sa jag och tog telefonen av honom, ”Hermione” svarade jag sedan.

”Miss. Hermione Granger? Detta är Jane Smith, dina föräldrars advokat” sa en kvinnoröst

Jag drog ett djupt andetag, jag visste att den här dagen skulle komma för eller senare.

”Ni förstår kanske varför jag ringer?” fortsatte Mrs. Smith

”Det är ett år sedan mina föräldrars försvinnande.."

”Just precis” sa Jane och lät en aning nedstämd ”Beklagligt nog, har polisen inte hittat ett enda spår efter dem.. och.. det beslutades idag att de ska dödsförklaras”

Än fast jag visste att mina föräldrar var i livet, dock i Australien med andra namn och ingen som helst aning om att de hade en dotter, så kändes beskedet som ett hugg i hjärtat, Mr. och Mrs Granger fanns ju trots allt inte längre.

”Jag beklagar verkligen..” sa Mrs. Smith mjuka röst men jag kunde inte få fram ett ord.

Jag kände plötsligt Rons varma hand mot min axel ”Mione?” sa han med oroad min.

”D-det är ingen fara” fick jag fram

”Så, som ni säkert redan vet så lämnade dina föräldrar allt de ägde åt dig, deras lån var betalda så alla deras pengar går också till dig”

Jisses, vad ska jag med mugglar pengar till tänkte jag.

”Så om ni har några frågor så är det bara att ringa, jag skickar över alla papper till er adress så för ni anteckna dem, sedan är det bara att skicka tillbaka dem”

”V-vänta nu.. Till mina föräldrars adress?” sa jag och fick en klump i magen

”Ja.. eller om ni har en adress till är lägenhet kan jag skicka den direkt till er istället”

Jag tänkte efter, jag hade bott i kråkboet ända sedan kriget slutade. Men Weasleys hade ingen brevlåda, de fick ju trots allt alla brev via ugglepost, men jag kunde väl inte be Mrs. Smith att skicka en uggla?

”N-nej, ehm.. jag åker bara förbi huset och hämtar upp dem” sa jag ”tack för att ni ringde Mrs. Smith”

”Ingen orsak, gör bara mitt jobb”

Jag la på. Ron såg på mig med ett oroligt ansiktsuttryck ”Vad.. vem.. vart ska du Mione?” frågade han.

Jag mötte Rons bruna ögon och sa sedan ”Jag ska hem Ron”


Så första kapitlet, Finns egentligen inte så mycket att säga om det eftersom handlingen inte riktigt kommit igång än. Men andra Kapitlet är klart och arbetar på det tredje, sååå mer? Låter det som något ni vill läsa?

Låter spännande!

Jag vill bara förtydliga en sak, som inte framgår i beskrivningen, det här är alltså inte en Hermione-reser-tillbaka-till-Tom-Riddle-tiden utan en Hermione-reser-tillbaka-till-marodör-tiden

Teaser/spoiler

Längtar tills nästa del (om det kommer en)

hoppas du fortsätter, den verkar bra:3

Vill absolut höra en fortsättning!

Åh, vad roligt att ni gillar den!

Jag är måste säga att jag inte är så nöjd med det här kapitlet.. tyvärr..mest beror det nog på att det är så pass kort och ja.. tråkigt enligt min mening .. men aja....men jag skrev klart tredje kapitlet igår som jag blev mycket mer nöjd med Så jag ska bara rätt stava (så det går) och läsa igenom det så kanske jag lägger upp tredje kapitlet ikväll!

Kap. 2, Hem ljuva hem

När jag steg ur taxin och såg på huset där jag en gång levt som mugglare tillsammans med mina föräldrar kändes det hela overkligt. Det kändes som om den Hermione och den jag var idag var helt olika personer.

Okej, du ska bara innan för dörren, plocka upp breven, sen gå..Det kommer vara över fort..

Ändå stod jag utanför ytterdörren en lång stund, tvekade, men tryckte sedan in nyckeln och vred om. Det hördes ett klick. Gud vad jag hade hört det många gånger.. Jag steg in i hallen och doften av damm och..den där doften som man aldrig riktigt kan sätta fingret på, doften av ”hemma.”

Jag stängde försiktigt dörren efter mig och tände hall-lampan. I vanliga fall brukade alltid radion eller TV:n stå på, mamma brukade alltid nynna på någon melodi medan hon diskade och pappa brukade prata med sig själv när han läste tidningen. Men nu var allt tyst, det kändes spöklikt.

Jag vet fortfarande inte varför, men jag klev över all post och de tidningar som det var meningen att jag skulle hämta och stegade in i köket, flera minnesbilder från alla de gånger jag suttit i det här köket, de gånger jag varit morgon-irriterad, de gånger vi firat min födelsedag, den gången som professor Flitwick hade knackat på och suttit i det här köket och berättat att jag var häxa. Jag log vid minnet av hur pappa hade upprört sagt att ingen främling från någon församling skulle komma och säga att hans dotter var en häxa bara för att hon var annorlunda. Det hade varit mycket svårt för Flitwick att övertyga mina föräldrar om att han var helt och hållet seriös.

Jag fortsatte in i vardagsrummet sedan in i mina föräldrars sovrum. Det var ett ljust rum med spetsgardiner. På sängen låg ett vackert lapptäcke som på köpt på en marknad när jag var 10, då vi fortfarande inte visste att 8 år senare skulle vi inte ens leva tillsammans. Jag kände ett hugg i hjärtat.

Jag gick fram till sängen och drog till mig min mammas kudde höll den intill mig och drog ett djupt andetag, den doftade fortfarande henne, fortfarande mamma.
Tårarna kom som på beställning, jag började snyfta och la mig ner med kudden fortfarande i mina armar

”Mamma..pappa, snälla kom tillbaka, snälla..mamma..”

Bra! Kommer det nytt kapitel snart?

Bra! Jag fortsätter läsa.

Kap. 3, Brevet

Jag vaknade med ett ryck morgonen därpå, hade jag verkligen somnat?

Jag steg upp ur sängen men stannade tvärt när jag upptäckte att jag trampat på något, ett armband. Förskäckt tog jag upp armbandet, puh, det var helt..

Jag kände igen det på en gång, jag hade själv köpt det till min mamma i julklapp för tre år sedan. Det var ett enkelt silverarmband med små berlocker hängande på sig, ett hjärta, en stekpanna (mamma lagde utsökt mat) en ängla-vinge, en bok (hon älskade böcker förmodligen mer än mig) och ett peace-märke.

Som automatiskt tog jag på mig armbandet, sedan kom tanken, Vad mer har de lämnat efter sig? Vilka mer glömda minnen kan jag hitta här?

Jag städade och sökte igenom hela huset, både tårar och skratt kom när jag hittade gamla böcker och fotoalbum, meninglösa ägodelar som mina föräldrar lämnat, gamla kläder.

Jag sökte igenom min pappas kontor det var då jag hittade.. det.

Min pappas skrivbord var lika stökigt som det alltid varit, det fanns egentligen ingenting av betydelse där men trots det så kollade jag igenom alla lådor. Jag kom till en låda som var låst.

”Typiskt..” muttrade jag men sedan hörde jag Rons röst i huvudet ’Är du en häxa eller inte!?’

Jag drog fram min stav, riktade den mot nyckelhålet och viskade ”Alohomora” och låset klickade till.

Jag drog upp lådan, och lyfte ur en hel bunt med papper. Det visade sig att mycket var gamla värde papper, några räkningar, ett gammal foto av mig själv som femåring och några gamla kvitton. Besviket plockade jag upp pappren igen för att lägga tillbaka dem när ett brev föll ner från högen.

Jag plockade upp det, jag kunde läsa ’läs mig’ med röttbläck på framsidan av kurtvertet.

Nyfiket tog jag fram brevet, omedveten om chocken jag snart skulle få.

Ni känner inte mig och vi kommer förmodligen aldrig få tillfället att lära känna varandra, men snälla jag ber er, läs detta. Jag har lämnat min dotter utanför er dörr i tron på att ni kan ta hand om henne som er egen. Hon är bara 6 månader gammal och är i mycket stor fara, jag och barnets mor har bevakat er i en veckas tid och ni verkar vara den sortens männskor som vi vill ska se efter vår dotter. Vi menar henne inget ont, men hon är i stor fara i våra händer. Jag har fått veta av era grannar att ni inte kan få egna barn men att ni funderar på att adoptera. På det här sättet får ni en dotter och hon får leva ett tryggt liv vilket är det ända vi önskar henne. Ni kommer om några år upptäcka att hon är mycket speciell, men oroa er inte, det är fullkomligt normalt. Jag ber er än en gång, uppfyll vår önskan och ta hand om er som er egen.

Tack, R.A.B.

Jag läste brevet igen, igen och igen. Var det mig han skrev om? Nej det kunde inte stämma. Jag hade min mors ögon och lockar och min pappas haka. Jag var ju lika dem båda! Det var omöjligt. Jag reste mig och sprang in i vardagsrummet och greppade tag i fotografiet som föreställde mina föräldrar, Min mamma hade bruna ögon, som mig, bruna lockar som mig. Min pappa var mörkblond och hade gröna ögon. Han han hade markerade hake och käkben som mig.

Men hans käkben är mycket högre än dina, varför har din mamma mörkbrunt hår och ögon när du har hazelnöts-färgade ögon och chokladbrunt hår?

Det kunde inte..

Du har en annan ögonform än dem, dina ögon liknar ju ingen av dems, Du har alltid varit mycket kortare än dina föräldrar..

Kunde det? ..

Jag plockade upp brevet igen, R.A.B.. inte du igen, Det kunde inte vara någon annan, Regulus Arcturus Black hade skrivit det här brevet och det handlade om mig, hans.. dotter?



DADADADAAAAAM! Vem kunde ha gissat det??? haha, HUR SKA DET GÅ? vad säger ni.. mer?