The next generation [SV]

Prolog
2006, Kings Cross

Titel: The next generation
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Det är nästa generations tur att vandra Hogwarts korridorer, bryta mot skolreglerna och lösa mysterier, samt uppleva kärlek, sorg, hat och rädsla... Det är deras femte år på Hogwarts och GET-proven står i centrum, eller är det det egentligen?



"Hej"
Rose ler mot Albus. "Hej"
Albus fattar Roses hand och de börjar tillsammans gå mot tåget med de andra tätt bakom sig.
"Var är James?", frågar Rose Albus då deras pappor bär upp deras koffertar på tåget.
Albus rycker på axlarna. "Han har väl redan gått på, förmodar jag"
De står sedan tysta fram tills att den första varningen ifrån tåget ljuder och det är dags för att säga hejdå till sina föräldrar.
"Hejdå, Rosie. Ha det nu så bra"
Rose slår armarna om sin mor och borrar in huvudet i hennes hårsvall.
Hon älskar doften av henne. Det är nästan så att hon inte längre vill fara till Hogwarts.
Fast nej. Aldrig skulle hon tacka nej till det. Nej, nej och nej.
"Om ni inte hamnar i Gryffindor gör vi er arvlösa. Men känn er inte pressade för det", säger hennes pappa varefter hon gett honom en lång kram.
Rose stirrar med stora ögon på Albus och sedan på sin pappa.
"Ron!"
Rose hör hur hennes lillebror och kusin skrattar, själv tycker hon inte att det är alls lika kul. Det verkar inte Albus heller tycka.
"Han menar det inte", skyndar sig Hermione och faster Ginny att försäkra dem om.

Rose lyssnar inte på det som sedan sägs, hon har fullt upp med att granska hela perrongen en sista gång. Plötsligt möter hon en blond pojkes blick. Hon ler vänligt mot honom och han ler tillbaka.
"-god vän med honom, Rose. Farfar Weasley skulle aldrig förlåta dig om du gifte dig med en renblodig" Rose undrar vem hennes pappa talar om men frågar inte, istället ger hon honom, Hermione och Hugo en sista runda kramar och kyssar innan hon kliver upp på tåget som sakta men säkert börjat bli fullt med elever.
Hon märker knappt att James kommit tillbaka, för nu har hon ännu en gång fått syn på den blonda pojken. Hon följer honom med blicken då han säger hejdå till sina föräldrar och kliver på tåget en vagn ifrån dem.
När pojken försvunnit ur sikte vänder hon sig åter mot sin familj och släkt.
"Kom igen nu, Al! Annars får vi inga bra platser!", ropar Rose otåligt och räcker honom sin hand.
Han ger sina föräldrar och Lily ett sista farväl och fattar därefter Roses hand.
Snart finner Rose den kupé hon så envist letat efter - kupén med den blonda pojken i.
Han sitter ensam med gardinerna fördragna.
Rose öppnar försiktigt kupédörren och ska just hälsa då Albus, som gått efter henne genom vagnen, tar tag om hennes handled och drar ut henne i korridoren igen.
"Du hörde vad din pappa sa va?"
Rose som inte lyssnat skakar bara förvirrat på huvudet.
"Det där är ju Scorpius Malfoy", säger Albus menande.
Rose ser in genom kupén och möter ännu en gång Malfoys blick.
Han ler lite frågande mot henne.
"Men... Jag tycker inte att det verkar vara något större fel på honom... Vad min pappa och hans pappa bråkade om en gång i tiden bryr väl jag mig inte om, heller"
"Äh, kom igen nu, Rosie! Vi letar upp en annan kupé!", tjatar Albus och börjar dra i Roses arm.
"Nej", biter Rose envist av och rycker åt sig sin arm, varefter hon snabbt kliver in i kupén och slår sig ner mittemot Scorpius.
"Hej", hälsar hon, "Kan jag sitta här?"
Den unga trollkarlen ska just ta till orda då Albus kliver in och slår sig ned bredvid Rose.
Dörren åker automatiskt igen bakom honom.
"Varför har du förresten gardinerna fördragna? Vill du inte säga hejdå till dina föräldrar?", fortsätter Rose utan att ta någon notis om hur mycket Albus ogillar att sitta i samma kupé som en Malfoy.
"Inte precis", svarar Malfoy, men Rose har redan rest sig upp och dragit undan gardinerna, samt öppnat fönstret.
"Jag vill i alla fall säga hejdå till mina", säger Rose och lutar sig ut genom fönstret, vinkandes till den lilla skaran på sex personer.
Hon gör plats åt Albus som även han vill vinka av dem och snart har tåget sakta börjat rulla.
Snart kan de inte längre se sin familj, eller perrongen. Först då stänger Rose igen fönstret och slår sig ner i sitt säte igen.
Hon känner Scorpius blick. Med ett ivrigt leende ser hon upp på honom och möter hans blick.
"Mitt namn är Scorpius Malfoy", säger han plötsligt och lutar sig mot henne med handen artigt framsträckt.
"Rose Weasley", svarar Rose och skakar hans hand. Hon kan inte låta bli att fnissa, det känns så vuxet att hälsa sådär. Så formellt.
"Trevligt att träffas"
"Detsamma!", svarar Rose glatt och slänger en osäker blick på Albus som sitter med armarna i kors och stirrar ut genom fönstret.
Ute blir det allt mörkare, samtidigt som landskap flyger förbi. Albus slutar snart sura och kan inte låta bli att faktiskt ha kul.
I kupén med de tre unga magikerna är det fullt med liv. Scorpius och Albus är mitt inne i en spännande omgång trollkarlsshack och Rose hejar ivrigt på.
"Jag kommer att vinna, bara inse det", flinar Albus samtidigt som hans torn tar Scorpius springare.
Scorpius skrattar. "Skulle inte tro det. Schack. Och. Matt", flinar han triumferande, "Smart drag".
"Typiskt", mumlar Albus just som någon knackar på kupédörren.
"Ska ni ha något från vagnen, barn?"
En gammal häxa med en vagn full av godis ler mot dem.
Rose är genast uppe på fötter.
"En påse bertie botts bönor i alla smaker", ler Rose och räcker fram några siklar.
James och Teddy hade berättat för dem om bönorna.
"Okej, på tre", bestämmer Rose och betraktar den vita bönan i sin hand.
Albus och Scorpius nickar.
"Ett" - Rose för bönan närmre munnen.
"Två", fyller Scorpius i.
"Tre!", avslutar Albus och de stoppar alla in sina bönor i respektive munnar.
"Usch fy!", utbrister Albus och spottar ut sin böna i handen, "Den smakar tvål!"
Rose flinar och sväljer sin, med smak av grädde.
"Jag fick popcorn-smak!", skrattar Scorpius och stoppar in en till.
Skratt och högljutt prat fyller den kupén resten av tågturen, i alla fall tills en prefekt säger åt dem att det är dags att byta om till deras skolklädnader - som Rose redan bytt om till.
Rose får lov att blunda medan Scorpius och Albus byter om till sina.
När de båda killarna tillslut är klara blir det tyst i kupén.
Rose stirrar förgäves ut genom fönstret i hopp om att få en skymt av skolan, Scorpius packar ner trollkarlsshacket de bara ställt åt sidan och Albus hade lämnat kupén för att leta upp James.
Plötsligt tar Scorpius till orda och Rose ger upp med sina försök att få se Hogwarts före de andra ettorna.
"I vilket elevhem vill du hamna i?"
Rose får en känsla av att Scorpius funderat på frågan länge.
"Pappa vill att jag ska hamna i Gryffindor", svarar Rose och rycker på axlarna, "Men själv vet jag inte vart jag vill hamna".
"Gryffindor? Varför det? Jag kommer att hamna i Slytherin, det borde du med, tycker jag", En tunn rodnad sprider sig över pojkens ljusa kinder.
Rose kan inte låta bli att le. "Jag tror inte de hade blivit särskilt glada om jag hamnat där, annars kan ju du be hatten att sortera dig till Gryffindor?"
"Aldrig i livet", svarar Scorpius snabbt.
Rose ser ner på sina händer som ligger slappt knutna i hennes knä.
"Varför inte?", mumlar hon.
"I Gryffindor går bara självgoda smutsskallar, jag hoppas verkligen att du inte hamnar där, det vore verkligen synd..."
"Så är det inte alls! Min mamma och pappa är inga självgoda-", Men så avbryter hon sig själv. Hennes mamma är ju faktiskt mugglarfödd. Hon ser ner på sina händer igen.
"Dessutom skulle min far ta livet av mig om jag hamnade där", tillägger Scorpius och rycker på axlarna, som om det var världens självklaraste.
Rose spärrar förskräckt upp ögonen. "Skulle han det?!"
Scorpius nickar allvarligt.
Därefter blir det återigen tyst i kupén. Det är en obehaglig tystnad.
Rose sitter som på nålar ända tills tåget tillslut saktar ner farten.

"Rose Weasley!"
Rose går nervöst fram till pallen, slår sig ned och drar hatten över huvudet.
"Åh! Ännu en Weasley! Hm... Gryffindor!"
Rose vet inte om hon ska vara lättad eller besviken.
Då hon sätter tillbaka hatten på pallen möter hon Scorpius blick ifrån Slytherinbordet. Han viker genast bort den och börjar prata med sina nya elevhemskamrater.
Rose känner hur hjärtat sjunker i bröstet på henne och ser demonstrativt bort hon med.
Varefter hon skyndar bort mot Gryffindorbordet och slår sig ned bredvid Albus som ger henne tummen upp.
Rose försöker le mot honom. För visst borde hon vara glad? Hon hamnade ju i Gryffindor tillsammans med Albus! Men faktum är att hon faktiskt inte är det minsta glad.
Gång på gång sneglar hon åt Scorpius håll i hopp om att möta hans blick.
Men Pojken med det blonda håret vägrar. Hon finns inte längre för honom.

Gryymt bra

Tack!

Del 1.
2010, Hogwarts

"Jag förstår inte hur du kunde bli prefekt och inte jag", muttrar Albus och beundrar prefektmärket på Roses bröst.
"Men ge dig nu, Al!", fnissar Rose och betraktar även hon märket.
De sitter vid Gryffindors bord och äter utav maten som står framdukad.
Förstaårseleverna har just blivit sorterade och rektorn har hållit tal. Åtta elever blev indelade till gryffindor detta året. Rose kan inte låta bli att snegla åt deras håll, så små... Hon kan väl inte ha varit så liten när hon började på Hogwarts?
"Jag kan bara inte fatta det!", Albus avbryter hennes tankegång med sitt eviga tjat.
Rose suckar uppgivet men kan inte hindra sina läppar från att le.

"Kan alla gryffindorettor följa med oss?", ropar Rose och viftar med armarna över allas huvuden.
Hon och Ryan Adams, den andra prefekten, lyckas snart samla ihop alla ettor ifrån Gryffindor.
Rose ser sig omkring i stora salen som snart bara består av prefekter och ettor.
Plötsligt möter hon Malfoys blick. Båda viker genast bort blicken.
Så typiskt att han också skulle bli prefekt, han av alla Slytherinare! Fast Rose ogillar ju i stort sett alla Slytherinare, så vad hade det gjort för skillnad?
Ja, hon hade ju sluppit Malfoy, men så hade ju någon annan självgod fjant tagit hans plats istället.

"Kommer du, Rose?", undrar Adams och ger henne en vänlig blick.
Rose nickar och skakar bort tankarna på Malfoy, varefter hon och Adams börjar leda ettorna uppför trapporna.
"Så, hur har din sommar varit?", undrar Adams då de närmar sig porträttet.
"Den har väl varit okej", svarar Rose kort. De fortsätter sedan i tystnad upp för de levande trapporna som verkar fascinera ettorna väldigt mycket.
Rose ställer sig sidan om porträttet och klappar i händerna för att få de små uppspelta magikernas uppmärksamhet. "Okej. Så, det här, det är Tjocka Damens porträtt!".
Hon står nu vänd mot ettorna samtidigt som hon pekar på porträttet.
"Det är ingången till ert sällskapsrum de följande sju åren och för att komma in är allt ni behöver göra att ge henne det rätta lösenordet!"
En liten etta räcker försiktigt upp sin hand.
"Ja?"
"Om man glömmer bort lösenordet då?"
Ettan får flera instämmanden från de andra.
"Då får man fråga någon annan ifrån Gryffindor", Ettan verkar inte särskilt nöjd med svaret men säger inget mer, "Lösenordet är 'Solanum nigrum'"
"Mycket rätt"
Porträttet svänger upp och gör ingången synlig.
Ettorna kliver förundrat in. Rose ska just kliva in då Adams grabbar tag om hennes arm och håller henne kvar utanför.
Rose ser förvånat upp i hans ansikte.
"Lika bra att vi låter dem utforska sällskapsrummet i fred, tycker du inte det?"
"Nej, det är ju vår uppgift att hålla koll på dem", svarar Rose och ser rakt in i Adams blå ögon.
Han släpper taget om hennes arm och ser en aning snopen ut.
Rose ger honom en sista blick och kliver sedan in genom porträttet.
Än en gång klappar hon i händerna för att få de små barnens uppmärksamhet.
Men innan hon hinner ta till orda, gör Adams det.
"Ni får utforska sällskapsrummet mer i morgon, nu är det sängdags! Eftersom det är söndag i morgon är ni lediga ifrån lektioner och kan därför spendera dagen hur ni vill!", informerar han, "Pojkar följer mig och flickor följer Weasley!"
Genast delar gruppen upp sig i två och Rose leder flickorna till deras sovsal varefter hon går till sin.

"Såå, hur känns det att vara prefekt, Rose?", vill Sophie Fuller veta.
"Frågan är, hur känns det att vara prefekt tillsammans med Ryan Adams?"
Rose ser trött på sina vänner och ler.
"Jag vet inte. Okej, förmodar jag", svarar hon och slår sig ned i sin säng.
"Bara okej!?", protesterar Phyllis Taylor och slår sig ned i Roses säng - lika nyfiken som vanligt. "Adams är ju världens snygging!"
"Bara okej, Phyllis. Du vet att jag inte bryr mig om sånt", suckar Rose och sjasar undan Sophie från sin säng, "Nu ska jag sova. Godnatt!"
"Godnatt", hörs det ifrån Sophies säng.
Hon lägger sig tillrätta i sin säng och faller genast in i en tung sömn.

Rose slår hastigt upp ögonen och möts av ogenomträngligt mörker. Hon är kallsvettig och täcket har hon kastat ifrån sig. Hon undrar vad hon drömt, men vad det än varit så måste det ha varit något hemskt för hennes hjärta slår fortfarande hårt och snabbt i bröstet på henne.
Hon försöker somna om, men det är lönlöst.
Tillslut reser hon sig upp och trär sin morgonrock kring sin nakna kropp.
Hon kanske skulle inviga prefekttoans badkar? Teddy, som varit prefekt under hans år på Hogwarts, hade berättat allt möjligt om förmånerna som prefekt då hon fått sin märke med ugglan. Att de hade en egen toalett med ett gigantiskt badkar hade han inte utelämnat.

Tyst smyger hon dit och låser om sig.
Det är mörkt på toan men med hjälp av sin stav lyckas hon framkalla ett ljus tillräckligt starkt för att lysa upp hela rummet.
Rose lägger ifrån sig staven och börjar tappa upp vatten i badkaret.
Snart är det fyllt och hon slänger ifrån sig morgonrocken och kliver i.
Hon blir genast helt avslappnad i kroppen och kan inte låta bli att blunda.

Rose vaknar utav intensiva knackningar på dörren.
Hon rodnar djupt när hon inser att hon somnat i badkaret och kliver genast upp.
Snabbt klär hon sig i morgonrocken och tassar bort till den låsta dörren.
Det är fortfarande mörkt ute så hon kan inte ha sovit så jättelänge.
Rose öppnar försiktigt dörren.
"Rose?", Roses hjärta tar ett skutt i bröstet på henne då han uttalar hennes namn.
"Malfoy?", viskar hon.
Han ser ut att vara lika förvånad som hon.
De står ett tag i tystnad och betraktar varandra då Rose plötsligt inser att hon bara står i sin morgonrock.
"Jag skulle just gå", skyndar hon sig att säga och smyger därefter ut i korridoren med hjärtat våldsamt bultande i bröstet på henne.
Vad är det för fel på henne? Varför beter sig hennes kropp så underligt i hans närhet?

Den är jättebra och jag tänker definitivt fortsätta läsa Det var bara en sak jag irritera mig lite på "/



Rosie borde ju ha smakat Berie Botts bönor i alla smaker.. Jag menar hon har ju växt upp i trollkarlsvärlden och jag tror inte att man bara kan köpa Bertie Botts bönor på Hogwartsexpressen "/
Men förutom det finns det inget att anmärka på

Det har du rätt i! Att jag inte tänkt på det? :o

Tack, förresten! Kul att gillar den!

När kommer fortsättningen :3

Kan du skriva mer?

Väldigt bra skrivet, och bra planerad story. Jag gillar den verkligen, och skulle gärna vilja läsa mer.

super bra skriv mer

Meeeeeeer