Mannen som omfamnade besten

Titel: Mannen som omfamnade Besten
Språk: Svenska
Typ: Fanfiction
Antal Kapitel Hittills: Prolog + (8+) Kapitel
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13+
Beskrivning: Fenrir, mannen, djuret, monstret blev som han blev och denna berättelsen ska förklara varför.

_________________________________________

Prolog:

Alla föds med vissa förutsättningar, vissa får deras liv serverat dem och andra får kämpa för att bli accepterad. Alla föds med olika egenskaper, mod, visdom, ambition och rättvisa inpräntat i kroppen. En man som föddes till denna jord hade ingen av dem, han var speciell, han föddes och dömdes att vara ett monster. Han fick ett namn, ett namn som skulle förklara vad han var för något, ett namn som skulle förklara att han var en varg mer än en människa, han föddes med förbannelsen och namnet Fenrir, dessa två saker hängde över honom likt dödens skugga över en döende.

När han föddes så förstod alla att han var annorlunda, hans grepp var kraftigare än en vanlig bebis och hans ögon hade en gulaktig ton. Han föddes under inflytande av fullmånen och det tog inte många år förrän hans äkta jag visade sig. Det som visade sig var ett monster, en varelse som hans föräldrar fjättrade i källaren under vissa perioder. Pojken Fenrir växte upp som en fånge i sitt hus och alltför snart hade pojken vuxit upp och levt sina elva år - elva var en väldigt speciellt ålder för barn av trollkarlssamhället. Det var det året som skulle avgöra om de fick komma till Hogwarts eller inte, trotts att pojken var den han var, hade han en brinnande önskan om just det där speciella brevet.

Det var morgon, hans föräldrar hade väckt honom med tårta. Just denna födelsedagen var speciell, just denna dag fyllde han elva år. Pojken satte sig snabbt upp när han såg sina föräldrar med tårtan, hans ögon synade dem och när de såg den gulaktiga tonen i dem, ryggade dem tillbaka lite. Van vid detta beteendet grabbade han tag i tårtan med naglar som var mycket grövre än vanliga människonaglar, med ett fast grepp om tårtan frågade han dem med sin sträva röst.
"Kära föräldrar har ni inte glömt något? Ett speciellt brev ska skickas till barn i min ålder, har ni glömt det" sade han, med ett leende som inte sträckte sig ända upp till hans ögon, som smalnade hotfullt. Innan hans föräldrar svarade, tittade dem på sin son med sorgsna blickar.
" De har inte antagit dig, Fenrir." sade hans Far, med ett försök till en faderlig röst, men en stor kyla låg i tonen. Fenrir ryggade tillbaka som om hans far hade riktat ett slag mot honom, den kylan hade hans föräldrar alltid när de talade till honom, men idag var det skillnad. Han kände hur en ilska steg upp inom honom, det bubblade under ytan, likt det monster han hade blivit född till. Händerna skakade, ögonen brann av ilska och snart hade han slängt tårtan över rummet.
"Ut!" vrålade han åt sina föräldrar, han behövde inte be dem två gånger. Snart hade de lämnat rummet, lämnat sin son åt sin olycka.

Fenrir hoppade ned från sängen, gick fram till spegeln och synade sig i den. Ilskan pulserade likt ett gift i kroppen på honom, bilden som tittade mot honom var en pojke, inget annat. Trotts sin lätt gula ton i ögonen och grövre naglar var han fortfarande bara ett barn. Vad gjorde att just han hade blivit bortgallrad? Det kunde han inte svara på, han kände hur ilskan pulserade ut i varenda nerv och innan han kunde hejda sig, slog han sönder spegeln. Skärvorna trillade ned på golvet, låg där och blänkte som om en jätte hade gråtit på hans sovrumsmatta. Ljud vittnade om att hans mor var på väg upp för att titta vad som hade hänt och utan en sekunds betänkte tid, greppade han den största glasbiten av dem och ställde sig vid dörren. När han hörde en svag knackning så sade han "Kom in" och hans mor steg in, innan hon hade hunnit uppfatta det satte han glasbiten mot hennes hals. För att sedan ropa upp sin far, ljudet av svaga snyftningar kom från den kvinna vars liv nu låg i hans händer.

Snart hade hans far kommit upp för trappan och scenen som han såg, fick hans ansikte att skifta till rött.
" Vad tror du att du gör, ditt missfoster?!" Sade han och nu fanns bara kyla i rösten.
"Varför får jag inte studera som alla andra barn? För att jag föddes? Trotts att skolan vägrar, så ska ni lära ut trolldom till mig, annars så biter jag henne och du vet väll att det är fullmåne idag? Vågar du riskera att din fru blir som jag?" vrålade han med mer kraft, men ändå med en lätt road ton på rösten.
Hans så kallade far verkade inte finna ord, han greppade hårt om någonting innanför jackan, men snart gav han upp och lät den falla slappt till sidan.
"Jag lär dig, bara du inte skadar henne och nu får du bo i källaren, fjättrad!" sade han och Fenrir kunde se hur hatet brände i mannens ögon. Överenskommelsen slutade så att Fenrir fick som han ville, han visste att hans föräldrar inte skulle kunna döda honom utan att bli straffade, inte kunna skada honom.

På det här sättet fjättrades pojken Fenrir i källaren, på obestämd framtid i utbyte mot att lära sig trollkonster. En pojke, på blott elva år blev en fånge i sitt eget hem på grund av vad han föddes till, på grund av något han inte kunde styra. Inte ens hans föräldrar hade sätt honom som något annat än ett monster, han var dömd med ett straff som han inte hade gjort sig förtjänt av.

Alla föds med olika egenskaper, vissa blir hyllade för sina och andra hatade. Fenrir var en av de sistnämnda, en oskyldig pojke som blev en best, det var inget val utan en dom.

________________________________________

Hoppas det duger, känns som om historien i sig kommer få en del hål. Hoppas det dög i alla fall - själv var jag bara nöjd med vissa delar. </3

Fett bra ju, detta kommer nog bli en av mina favoriter.
Tycker att alla delarna var a-w-e-s-o-m-e !

den här var väldigt intressant!

som sagt, grymt bra

Bra! Bra beskrivningar och mycket inlevelse. :>

Tackar.
______________________________________

Kapitel Ett

Ett litet hus, normalt utifrån med ett ljus som lös ut ur vardagsrumsfönstret. Där satt två föräldrar och pratade, två föräldrar som till synes var utan barn. Men om man undersökte huset och dess mörkare hemligheter, så skulle man snart träffa en pojke. En pojke som levde, fjättrad i källaren där han lät sitt hat gentemot människan att växa, i början hade han kämpat mot sina hand- och benfängsel, men nu satt han på den smutsiga marken och stirrade ned i marken framför hans fötter.

Man kunde se hur en glöd spelade i pojkens annars tomma ögon, glöden som endast blev starkare, glöden som snart skulle väckas och bli en eld om den närdes tillräckligt länge. Just denna glöd närdes och skulle väckas av hat. Armarna hängde slappt, och de kalla stålet från hans fängsel pressades mot huden. Knäna var såriga, pojken var smutsig och naglarna såg mer ut som klor än något annat. En råtta kilade längs med hans fötter och nosade i den slitna skålen, där det för en kort stund sedan hade funnits mat Nu fanns där bara bottenskrapet kvar.

I åsynen av råttan log pojken och lät den äta av hans rester. Han visste inte varför råttan inte flydde i panik, var det för att han var mer djur än en människa? Enligt vissa trodde han att det skulle vara så, själv hade han en känsla av att han luktade död och därmed så skulle han bli nästa måltid för det lilla kräket, om den fick bestämma. Ett grymt leende spred sig över hans läppar, råttan nosade fortfarande oskyldigt vid hans matskål och med en enda snabb rörelse greppade han råttan om magen. Direkt när handen slöt sig om den, så började den kämpa och de små naglarna rispade utsidan av hans hand, snart förstod den nog att kampen var hopplös så den tystnade och blev mer avslappnad.

"Varför äter du ur min matskål?" frågade pojken råttan, med ett elakt flin som spelade på hans läppar och när råttan fick se den gula glimten i hans ögon, skrek den värre än någonsin. Det hade gått upp för den att den nu var i händerna på ett rovdjur och inte någon som bara lekte med den. Råttan skrek och skrek, tills den tystnade. Pojken hade tagit ett hårt grepp om magen och kramat om kroppen, tills det att ett otäckt krasande ljud hade uppstått. Direkt efter hade råttan blivit lealös. Han gjorde en enkel viftning med handen, för att slänga iväg det vidriga djuret innan han fortsatte att begrunda den smutsiga marken framför honom.

Om hans föräldrar kunde behandla honom som ett djur, varför skulle han då behandla ett äckligare liv bättre? Det var inte rättvist, han blev hatad för något han hade fötts till, något han inte kunde göra något åt och det var samma sak för råttan han nyss hade haft ihjäl. Varför var världen så grym? Frågade sig pojken, där han satt och nu begrundade sina såriga knän.

En liten glimt av silver glimtade till i pojkens öga, om det var en enskild tår eller illvilja kunde ingen säga. Men på marken vid hans fötter, kunde man se en enskild pöl i den annars torra jorden.
___________________________________

Var inspirerad att skriva, hoppas ni uppskattar det.

jätte bra!! åh hoppas det kommer mer snart!

"Varför äter du ur min matskål?" frågade pojken råttan.
Haha förlåt men det lät jättegulligt
Men brabra

Sjuukt bra ju.

Tackar!
___________________________________--

Kapitel Två

Två händer, som såg ut att prydas av klor snarare än naglar, kramade hårt om en bok. På bokryggen kunde man urskilja orden "Svartkonsternas uppkomst och fall", pojken som satt och läste hade fått upp ögonen för en speciell del i boken. Kapitlet löd "Ett av Historiens värsta monster" och man kunde se hur pojkens ögon vidgade sig i förtjusning när han började läsa. På uppslaget fanns där en bild på en mycket monstruös man. Hans hår var tovigt och nästan helt vitt, grinet blottade två vassa tandrader. Men det som var absolut kusligast var ögonen, ett gult och ett blått öga prydde mannen. Under bilden kunde man urskilja texten "Romulus, historiens värsta monster" och när pojken hade begrundat bilden av mannen ordentligt, så började han läsa texten.

Romulus var en mycket känd Varulv som härjade i mitten av 1800- talet. Född som varulv skyddes han av familj och vänner, för att hävda sin ras så bröt han sig fri genom att döda sina föräldrar och syskon. Därefter så kämpade han för sin överlevnad i många år och försvann under jord i många år. Innan han dök upp ännu en gång, men denna gången inte ensam. Utan med en flock av andra monster, som tyckte att dem var lika mycket värda och borde bli tillåtna att använda magi. I stället för att kämpa för sin rättvisa på fredligt vis gjorde dem motstånd, trotts deras brist på magi så dödade dem ett flertal trollkarlar och häxor. De flesta av dem blev dödade, de andra flydde till skogs och Romulus var en av de Varulvar som överlevde striden.

Några år efter striden dök han upp igen, denna gången med en ännu större flock, blodtörstiga som de var slaktade dem ett flertal byar i ren hämnd och det tog lång tid innan trollkarlarna faktiskt fick stopp på blodbadet. Förmodligen så skulle trollkarlarna inte fått tag på Romulus om det inte vore för att han satt på ett flertal av sina offer och log på ett vanvettigt vis. När han blev gripen berättade han om hur han skulle tjäna på det här gripandet, han hade nämligen lärt ut en lära till sina jämlikar.

"Anfall dem när de är små, bit dem, smitta dem och sära dem från föräldrar och samhället. Jag föddes som Varulv och i den andan ska dessa barn växa upp!" Det tog flera år innan ministeriet tog beslutet att avrätta mannen, med ett leende på läpparna blev han avrättad. Detta var signalen som fick helvetet att öppnas, hans jämlikar kidnappade flera barn och bet dem när det var dags.

Romulus sista ord:
Jag blev aldrig älskad och därför kommer jag att älska mina jämlikar som en far. Det du föds till är inget att skämmas för, sprid det vidare och visa värden hur sjuk den är!

Hans ord blev hatade och hans namn bespottat. Föräldrar till de kidnappade barnen blev snabbt dödade, då de jagade efter flocken i jakt på sina barn. Trotts sina magiska förmågor, så lyckades Varulvarna slita dem i stycken, knappt utan förluster.

Ett skallande skratt ekade runt om i källaren när pojken hade läst klart. Därefter tog han upp boken och stirrade på bilden av mannen, som mer såg ut som en best än en människa.
"Jag har fötts, fötts för att ta emot ditt arv, far" Sade han med ett skadeglatt leende.

____________________________________

Hoppas det duger, kanske känns lite flummigt.
Ville bara att Fenrir skulle ha fått sitt: "Bit dem när de är små" från något och detta var min lösning. Hoppas det inte känns alltför flummigt.