När man inte längre har något att leva för, vad är då meningen med att leva? [SV]

Titel: När man inte längre har något att leva för, vad är då meningen med att leva?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 8
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Utspelar sig på Hogwarts en generation efter Harry Potter.

(Min första ff så vill ha mycket kritik till hur jag kan utveckla mig)


Del 1.

Ur Mondays perspektiv

Monday sitter ensam i ett tomt klassrum, högst upp i ett av Hogwarts torn. Hon har gått upp dit den senaste tiden. Gjort läxorna, läst, tecknat... Vad som än behagat henne.
Nu sitter hon där igen med hennes stav som ändå ljuskälla - rummet saknar fönster. Det kanske är därför rummet aldrig användes?
Monday ser sig lite tafatt omkring. Rummet är helt tomt, med undantag för ett ensamt litet bord och en stol i mitten. Monday tycker om rummet. Så enkelt, så primitivt, men ändå har hon allt hon behöver. Inget krimskrams som skulle göra rummet mer "hemtrevligt", vad det nu betyder. Bara det. Bara bordet med den tillhörande stolen. Inget annat.
Där kunde hon sitta från att lektionerna tagit slut och tills hon var tvungen att ta sig tillbaka till sin sovsal. Hon är ju prefekt så hon kan ju inte precis sitta kvar där hela natten och bryta mot reglerna. Det är ju meningen att hon ska vara en förebild för de yngre eleverna. Och de äldre, om det så skulle behövas.

I brist på läxor att göra plockar hon fram sin dagbok. En tjock bok med gulnade sidor. En bok hon skrivit i sedan hennes första dag på Hogwarts.
För femtielfte gången slår hon nu upp boken på ett tomt blad och börjar skriva. Hon skriver och skriver. Doppar fjäderpennan i bläcket gång på gång.
Då hon skriver känner hon hur hennes ögon sakta fylls med tårar. Hennes rörelser blir allt intensivare. Dagboken är hennes enda räddning. Hennes enda vän. Den enda som förstår henne. För den kan hon berätta allt. Ösa ur sig alla känslor. All sorg... frustration... ilska...
Ju mer hon skriver ju svårare blir det att inte gråta. Alla förträngda känslor, tankar, minnen kommer upp till ytan och hon påminns ännu en gång om hur eländigt och ensamt hennes liv är.
Egentligen förstår hon inte varför hon envisas med att varje dag skriva i den förbaskade boken. Allt hon gör är att plåga sig själv, men hon kan inte sluta. Precis som med... Monday sväljer och känner hur den första tåren sakta rullar ned för hennes bleka kind. Den följs utav en till och ytterliggare en till.
Vad har hon gjort för fel? Vad har hon gjort för att förtjäna detta? Samma visa varje dag. Från att hon vaknar på morgon till att hon somnar på kvällen undrar hon. Undrar vad hon gjort för fel.
Tårarna blir fler och fler. Hon förstår inte. Hon förstår inte varför. Varför hon inte bara kan få vara den hon är.
Monday reser sig upp, trär tröjan över huvudet - sakta för att inte skada hennes verk. Fiskar upp kniven.
Då hon sedan ser ner på sin mage möts hon av dussintals jack. Långa som korta. Färska som gamla. Senast i går hade hon suttit där med sin kniv. Tryckt silverbladet mot sin hud. Sett hur det mörka blodet sakta sipprat fram.
Monday gråter fortfarande. Om man nu kan kalla det att gråta. Hon snyftar inte, hulkar inte, inget sånt... Tårarna bara rinner ned för hennes kinder. Som en ohejdbar våg utav tårar.
Hon följer ömt ett långt och djupare jack med pekfingret. Det sträcker sig från naveln i ett lodrätt sträck upp mellan brösten. Det är inget hon är stolt över.
Det är bara så skönt... Så skönt att känna fysisk smärta istället för mental. Att få låtsas som om det inte finns någon morgondag, även om man vet att det finns en. Ännu en hemsk dag. Suck. Och så skär man lite djupare. Man slutar tänka. Det är som om inget annat längre är verkligt. Att det bara är en lång, hemsk, mardröm som man inte kan vakna upp från.
Och börjar man tänka, ja, då skär man ännu lite djupare. Fast hon aktar sig noga med hur djupt hon skär sig. Även om hon då och då tänker att det kanske hade varit skönt att bara sticka kniven rakt i hjärtat och liksom vrida om. Vrida den flera varv, tills man tillslut inte tänker längre. Mardrömmen är över.
Men... Av någon anledning blir aldrig de tankarna till mer än tankar. De tar liksom slut där. Som om det finns en osynlig vägg som hindrar henne från att verkligen göra det.
Monday fäller upp fickkniven. Hon är noga med att bara skära så att hon kan täcka det med tröjan. Hade någon fått reda på att hon skar sig skulle de väl skicka henne till St Mungos.
Någon gång, för länge sedan hade hon räknat alla jack. Hon hade kommit upp i trettio stycken... Men det var länge sedan. Nu hade hon säkert ett tio gånger fler.
Monday lutar sig tillbaka i stolen, granskar bladet. Bladet återspeglar henne. Hon ser sig själv i ögonen. Ser in i de blåa, sorgsna och rödgråtna ögonen. Med ens blir hennes blick bestämd och hon lovar sig själv samma sak som hon lovar sig själv varje gång hon plockar fram kniven:
"Någon gång, någon gång ska de få lida lika mycket som jag fått lida. För varje jack jag ristat in ska jag sticka dem med min kniv. Jacken ska för evigt påminna mig om detta".
Och så för hon bladet mot magen, en bit ovanför naveln, blundar, drar in ett djupt andetag, lutar sig tillbaka och pressar bladet mot huden. Hårt. Monday andas tungt ut. Andas in igen, flyttar bladet lite, trycker till och drar så att jacket blir längre. Andas ut.
"För varje långt jack ska jag sticka ännu djupare, vrida om och sakta dra ut kniven igen".
Två jack. Ett kort och ett långt. Hon har slutat gråta. Monday ser ner på sin mage. Blod, mörkrött blod. Monday sitter ett tag och betraktar hur blodet sakta rinner ned för magen och samlas i naveln. Det är bra för att skingra tankarna. På så sett tänker hon inte på Dem. Eller på Henne.

Snart måste hon gå tillbaka. Det vet hon. Snart måste hon lämna tryggheten för att ta sig tillbaka till sovsalen. Med en klump i halsen torkar hon av kniven på sin handduk, handduken hon alltid bär med sig, så som fickkniven. Det påminner henne lika bra som jacken om hur mycket hon fått lida på grund av dem. Hur mycket blod hon låtit gå till spillo.
Sedan torkar hon varsamt bort blodet från magen.
Hon ser ner på magen igen. Studderar de nya jacken, de gamla jacken... Ärren.
Monday vet inte hur länge hon suttit där och stirrat på sin mage när hennes armbandsur börjar tjuta. Hon blir så rädd att hon tappar kniven. Den slår i stengolvet med en liten klang. En klang som inget annat föremål kan lämna ifrån sig. Bara den. Hennes kniv. Kniven hon ärvt från hennes mamma. Hennes mamma som numera lever kvar i den. På så sett finns hon alltid där hos henne och lindrar hennes smärta.
Hon är en del av ärren. Jacken. Hennes mamma.
Sedan hon dött fanns det inte längre något att längta hem efter. Hennes styvfar? Knappast. Hennes halvsyskon? Inte en chans.
Det fanns egentligen inte längre något att leva för. Ingen skulle ha saknat henne om hon bara försvunnit en dag. Poff... Borta. För alltid.

du skriver otrologt bra och jag lever mig verkligen in i berättelsen! mer


oj ^^ otroligt*

Tack! Här kommer nästa del;

Del 2.

Han hade slagit henne, Det var inte ofta det gick så långt, och Hon hade bara stått och kollat på. Flinat som om det varit något komiskt hon stått och bevittnat.
Han hade träffat henne med knytnävarna i ansiktet upprepade gånger. Det hade gjort så förfärligt ont. Hon kände sig försvarslös. Som en liten myra som så brutalt blivit nertrampad av någon större och starkare.

Monday ser på sin spegelbild. Hon står lutad över vasken på tjejtoan och gråter.
Under hennes näsa finns spår av torkat blod, som hon förgäves försökt torka bort, hennes vänstra öga är svullet och med hjälp av tungan kan hon känna att en hörntand är lös. En mjölktand, som tur är, än har inte Monday tappat alla mjölktänder, men trots det gör det hemskt ont.
Han verkade verkligen upprörd den här gången. Monday kan inte låta bli att undra om hans pappa slagit honom extra mycket under hans senaste besök.
Det hade börjat med att Han fått syn på henne då hon gått uppåt slottet efter att ha suttit nere vid sjön och gjort läxorna.
Han hade ropat på henne, beordrat henne att stanna.
Hon hade stannat, mot bättre vetande, och vänt sig om, så att hon nu kunde se rakt på honom. Några meter bakom honom gick De andra.
Monday hade mött Hennes blick. Hon hade stoppat två fingrar i munnen - demonstrerat hur hon spydde genom att bara se på henne.
Monday hade demonstrativt vikt bort blicken. Tårarna brände bakom ögonlocken då hon blundade och hotade med att när som helst bli till en våg av tårar.
Hon borde inte ha stannat, hon borde ha lagt benen på ryggen och sprungit där ifrån.
Tre steg och så hade han varit framme vid henne. Tre steg. Monday hade räknat dem.
Han log brett då han puttade henne med en sådan kraft att hon for baklänges, därav gräsfläckarna.
Monday låg kvar på marken och stirrade upp i Hans skadeglada ansikte.
Han riktigt njöt av det.
Kanske hade han sedan gått sin väg om inte Monday varit tvungen att öppna käften:
”Har din pappa klått upp dig nu igen?” – Hur dum får man vara?
Hans innan så breda flin blev på bara några bråkdels sekunder till en ursinnig grimas. Han hade kastat sig över henne, tryckt ner hennes armar mot marken under dem och satt sig gränsle över hennes mage.
För henne hade allt hänt i slow motion.
Hon hade försökt slita sig loss men det hade varit lönlöst – det var han som hade övertaget.
Han hade börjat slå henne i ansiktet. Om och om igen kände hon hur hans knutna näve träffade henne i ansiktet.

Plötsligt är det någon som spolar i ett av båsen bakom henne.
Monday som hade trott att hon varit ensam stirrar förärat på det.
Dörren till ett av båsen öppnas och Rose Weasley gör sig synlig för Monday.
Under de fem åren de spenderat på hogwarts hade de aldrig pratat med varandra, även om de går i samma elevhem. Men så är ju Rose ett år äldre än Monday. De delade varken sovsal eller lekioner...
Rose verkar dock inte ha lagt märke till att det är Monday som står där ute vid vaskarna och gråter.
”Förlåt om jag skrämde dig…”, ursäktar hon sig samtidigt som hon rättar till sin klädnad.
Så er hon upp på Monday. ”Vad har du råkat ut för!?”, utbrister hon och slår handen för munnen.
Monday säger inget utan stirrar bara konstigt på flickan då hon närmar sig henne med ett förskräckt ansiktsuttryck. Som om hon faktiskt bryr sig om Monday är sönderslagen eller inte. Rose ryggar inte ens tillbaka vid synen utav Monday. Hon verkar inte bry sig om att Monday inte är som de andra. Att Monday gillar både killar och tjejer. Att Monday är bisexuell.

yay, Rose räddar världen (a) men herregud, vilka idioter som slår henne för att hon är bi )':

Ja... :'(

Del 3.

Rose står med armarna korsade över bröstet och stirrar undrande på Monday. Hon varken säger något eller rör en min.
Monday kan inget annat än stirra tillbaka på flickan. Då Rose fortfarande inte viker undan blicken börjar det dock bli lite obehagligt. Monday undrar vad hon vill henne. Varför hon inte går där ifrån, som en normal människa.
Snart går det upp för Monday att hon väntar på ett svar på den ställda frågan. Monday suckar tungt.
När Monday fortfarande inte svarar hoppar Rose upp på vasken. Hon ser fortfarande frågande på Monday.
"Jag har hela dagen på mig", säger Rose och stänger av kranen som fortfarande läckte ut vatten.
Monday ger ifrån sig ännu en suck och slår sig därefter ner bredvid Rose på vasken.
Hon blir lite irriterad över att Rose stängt kranen, plötsligt hade allt blivit så tyst.
”Folk ogillar mig för den jag råkar vara”, Monday rycker på axlarna och trycker handflatorna mot tinningarna. Tystnaden trycker mot hennes huvud.
"Hur är det egentligen?"
Monday ser tacksamt upp på Rose. Hon bytade samtalsämne. Hon frågade inte vem det var som slagit henne. Inget sådant. Hon förstod att hon inte ville prata mer om det.
"Jag vet inte", Monday andas ut och stirrar tomt framför sig.
"Jag tycker inte att det är något fel på dig för att du är bisexuell, Monday", säger Rose och lägger armen om Monday, i en systerlig gest.
Monday stirrar på Rose. Hon pratade helt öppet om det, som om det vore hur normalt som helst att vara... bisexuell.
Hon vill knappt ens tänka ordet i huvudet. Och så säger hon det sådär... lätt.
Monday kan inte låta bli att beundra henne för det. Och utan att ens vara medveten om det har tårarna sakta letat sig fram igen.
De behöver inte säga något mer. De bara sitter där.
Monday lutar huvudet mot Roses axel och blundar. Det här är inte normalt, tänker hon, inte normalt alls. Det rycker lite i hennes mungipor, kanske en början till ett leende?


Ur Roses perspektiv

"Vad har du råkat ut för!?"
Rose stryker några röda hårtestar ur ögonen och granskar henne. Hon ser ju hemsk ut!
Hon kan tydligt se hur en stor blåtira börjat arta sig kring hennes ena öga.
Egentligen vet hon inte varför hon helt plötsligt bryr sig.
Ändå står hon kvar i väntan på svar.
Rose tycker att hon påminner om ett litet bortsprunget barn. Hon hade aldrig ägnat den här flickan mer än en blick under de åren de delat hus, men nu, hon vet inte... Det känns bara rätt, helt enkelt.
Rose vill inte pressa flickan att svara på hennes fråga, men hon tänker inte lämna henne där ensam för det. Så istället slår hon sig ner ovanpå en av vaskarna.
Svaret hon tillslut får är enligt henne helt meningslöst fast... Det är i och för sig bra att flickan ens givet henne ett svar. Det verkar inte som om Monday talat särskilt mycket med någon om hur hon mår. Hon skulle behöva en vän. Det känns plötsligt som om det är hennes öde. Att det är därför de råkat befinna sig där på toan samtidigt...
Det måste låta konstigt när man efter att ha pratat med en person i högst tio minuter känner att man måste ta hand om den, vad som än händer. Att man måste finnas där för den. Att det är ödet. Roses öde. Men det är just så det känns och det känns helt rätt.
Rose kan bara inte låta bli att undra hur hennes bror och kusiner, samt alla hennes kompisar, kommer att reagera då de får reda på att hon, Rose Weasley, umgåts med Monday, bi:et.
Till skillnad från henne är ju inte de särskilt öppna mot bisexuella som Monday och alla andra som är lite annorlunda...
Tänk om de bara visste... Tänk. De skulle gå i taket.

Del 4.

Ur Roses perspektiv

Rose hade endast ägnat sitt armbandsur en enda blick, det hade räckt för att hon skulle inse att de redan passerat utegångsförbudet för länge sedan.
De hade suttit där i flera timmar och pratat. Monday hade verkligen öppnat upp sig inför Rose. Så fort hon hade börjat prata kunde hon inte sluta, hon bara pratade och pratade. Öste ur sig känslor, minnen, tankar...
Rose hade blivit helt tagen och lyssnat intresserat hela tiden. Det var nästan så hon själv började gråta.
Och Rose hade förstås delat med sig av sina tankar. Fast hon hade såklart inte avslöjat sin Hemlighet, den som hon aldrig avslöjat för någon. Fast varför skulle hon egentligen?
Rose förmodade att Monday hoppat över en hel del bitar i sin lilla berättelse. Hon hade ju till exempel inte talat någonting om det där med blåtiran, hur hon hade fått den, vem som slagit henne. Då hon var tvungen att nämna dem hade hon bara kallat dem Han eller Hon eller De. Rose undrar vem det är hon menar och tycker att hon borde ha sett allt det här. Hon undrar hur hon kunnat vara så blind, hur alla kunnat vara så blinda. Men Rose hade inte frågat vem De var. Det skulle hon få berätta för henne när hon kände sig redo för det.
"Monday? Vi kanske skulle gå tillbaka till sällskapsrummet?", frågar hon försiktigt, hon vet att Monday inte alls gillat tanken de senaste fem gångerna hon föreslagit det.
"Varför det?"
"Vi borde ha varit tillbaka för en timme sedan!", Rose hoppar ner ifrån vasken och ser därefter upp i Mondays söndergråtna ansikte.
Det verkade pågå någon sorts inre strid kring om hon skulle gå tillbaka eller inte.
Hon kunde ju alltid stanna kvar själv, men risken var att någon fann henne.
"Jag går nu i alla fall", hade hon sagt och börjat gå mot utgången.
Sekunden efter hade hon hört ljudet av två fötter som snabbt rörde sig över golvet och hon hade inte kunnat låta bli att le.

Ur Mondays perspektiv

Allt kändes så otroligt skönt. Det hade varje fall gjort det. Hon hade öst ur sig allt! Eller nja, nästan allt. Inga namn hade hon förstås nämnt och det där med att hon skar sig...
Men efteråt hade hon känt sig så lätt. Som en fjäder. Rose hade verkligen lyssnat på henne. Hon hade verkat... intresserad. Det hade varit så lätt.
Även om Rose Weasley egentligen bara är en främling för Monday. Den tanken fick henne att gång på gång undra vad hon egentligen höll på med. Men de tankarna skjöts alltid åt sidan då något annat kommer på tal.
Men så var ju Rose tvungen att förstöra allt genom att ännu en gång föreslå att de skulle dra sig tillbaka. Monday ville inte gå tillbaka, varför skulle hon vilja det? Hon ville aldrig gå där ifrån. Hon ville att den underbart lätta känslan skulle stanna kvar för all framtid och av någon anledning kändes det inte som om det skulle fungera om hon lämnade toaletten.
Men den här gången verkade Rose mena allvar. Monday hade inget val, för inte tänkte hon sitta kvar där själv.
I vilket fall som helst hade Monday börjat springa efter henne, i mån om att inte vara ensam. Hon visste att om hon skulle ha stannat kvar själv skulle alla känsor ha överväldigat henne och det skulle slutat med att hon suttit med kniven mot magen igen. Hon behövde den positiva energi som Rose utstrålade. Rose fick henne att må bra.
Monday följer efter Rose till dörren som leder ut i den mörka korridoren. Hon ser hur Rose lägger handen på dörrhandtaget och vänder sig mot Monday och demonstrerar med den andra handen att hon ska vara tyst.
Monday nickar och känner plötsligt Roses hand i sin. Monday stirrar först på handen och sedan på Rose som bara ler vänligt mot henne. Visste inte Rose att Monday även gillar tjejer? Är hon inte rädd för att Monday ska bli tänd på henne? Inte för att det är så det är. Alla tror att bisexuella går runt och är kåta på allt och alla hela tiden, mot bättre vetande.
Det är därför alla hela tiden tar avstånd från henne. Men Rose, hon bryr sig inte.
Monday känner plötsligt en mycket stor tillgivenhet mot Rose. En mycket bättre människa måste vara svårt att hitta.

Ur Hans perspektiv

Världen är en allt bra orättvis plats att leva på och så har de alltid varit - De starkaste överlever.
Han är fortfarande öm i kroppen efter hans senaste möte med sin far. Det är som en ond cirkel. Hans farfar slog hans far, hans far slår honom och han… Han slår alla andra. Alla de som är svagare än honom. De som råkar stå i hans väg.
Plötsligt vill han inte längre tänka på det. Han hatar sig själv för det monster han är. Han bara slår.
På så sett slipper han tänka. På så sett får han ur sig all undertryckt ilska.
Oftast är det Hon som råkar komma i hans väg. Hon är som fastnaglad vid hans näthinna. Allt han ser då han blundar är Hon. Hon med det vackra håret, de vackra ögonen och den vackra rösten som dryper av hat och avsky varenda gång den talar till honom.
Men det ät ju inte hans fel! Kan hon inte inse det?
Plötsligt vill han gråta. Gråta som ett litet barn. Försvinna. För all framtid.

"Vad tänker du på? Du verkar så frånvarande...", Hon lutar huvudet mot hans axel och blundar.
Han svarar inte. Orkar inte. Han ser ut över sjön.
Det har redan börjat skymma ute. Egentligen borde de väl dra sig tillbaka...
Ändå sitter de kvar. Han, lutandes mot den kala stammen och hon lutandes mot honom.
Hon frågar inte igen utan börjar vira håret runt sina fingrar. En dålig ovana, enligt honom.
Plötsligt ser hon upp på honom. Ler sådär sockersött-falskt. Han känner allt igen det där leendet.
Han ler inte tillbaka – han är inte på humör. Skuldkänslorna från dagens händelse kväver honom. När han väl insett vad han gjort hade hon redan sprungit där ifrån – gråtandes.
Det hade gått alldeles överstyr. Han hade inte längre någon kontroll över vad han gjorde. Han bara slog och slog. Föreställde sig att det var hans far han slog.
"Kan jag inte komma hem till dig på middag i helgen? Det vore väl mysigt?"
Han suckar. Det var svar nog. Hon sänker besviket blicken och fortsätter att pilla med sitt hår.
Plötsligt blir han arg. På hans farfar, på hans far, på sig själv, på Henne…
-Odjuret är tillbaka. Han puttar helt omilt bort Henne ifrån sig, så att hon flyger framstupa.
"Vad håller du på med!?", skriker hon och är uppe på fötter sekunden efter honom.
Han svarar inte utan börjar bara vanka av och an. Han måste lugna ner sig själv.
”Du är fan sjuk i huvudet!”, morrar Hon och borstar av lite gräs från sin klädnad.
Det var droppen som gjorde att bägaren rann över.
Han svänger runt, tar ett hårt tag om hennes handleder. Det är inte längre Han som har kommandot.
”Sluta” – Hon försöker dölja rädslan i rösten, men ordet kommer inte som mer än en viskning.
Han hör henne knappt.
Plötsligt vill han där ifrån. Springa till världens ände. Gömma sig. Glömma allt och alla.
Han kastar henne så hastigt ifrån sig att hon hejdlöst faller baklänges.
Just där och då bryr han sig inte.
Han hör hur hon skriker hans namn, men han har redan börjat springa därifrån.
Sakta börjar tårarna leta sig fram, men han fortsätter springa. Han fortsätter att springa även om klockan är nästan en timme efter utegångsförbudet. Han bryr sig helt enkelt inte om Filch för tag på honom eller inte…

Ur Mondays perspektiv

De smyger tyst genom den mörka korridoren. De håller varandra fortfarande i handen, samtidigt som de med den andra lyser med sina stavar.
Monday kan inte låta bli att tycka att allt ihop är väldigt spännande. Smyga runt med Rose mitt i natten och försöka undvika vaktmästaren.
Plösligt tvärstannar Rose. Eftersom Rose går först och Monday inte är beredd på det plötsliga stoppet går hon rakt in henne. Hon tappar trollstaven på marken och hinner inte plocka upp den eftersom Rose i samma ögonblick drar in henne bakom en staty.
”Vad är det?”, väser Monday.
”Sch! Lyssna!”
Monday gör som hon säger. Då hör hon det. Ljudet av fotsteg som närmar sig.
”Men min stav!”, piper Monday panikslaget och pekar på den lilla ljuskällan mitt i gången.
Rose lägger hastigt handen för hennes mun och drar henne längre in i skuggorna.
Om det är vaktmästaren eller en lärare som är på väg mot dem kommer det inte dröja länge förrän de finner ägaren till staven, det är Monday säker på.
Då de snabba stegen bara är några meter ifrån dem får Monday plötsligt panik och försöker slita sig ur Roses grepp. Hon måste här ifrån och det nu! Hon råkar precis trampa Rose hårt på foten då fotstegen är som närmast.
Eftersom Rose varit så mån om att hålla för Mondays mun är det nu fritt fram för henne att ge ifrån sig ett ohejdbart skrik av smärta som omöjligt kan ha undgått att nå den förbipasserandes öron.
Fotstegen upphör. Mondays hjärta slår hårt och snabbt i bröstet på henne.
Nu är det kört för dem och allt är Mondays fel.
”Vem där!?”
Monday spärrar förfärat upp ögonen. Den där rösten känner hon igen…

gud vad spännande *-*

Hihi, kul att du fortfarande läser!

Del 5.

Ur Roses perspektiv

"Malfoy?"
I ljuset från de båda stavarna kan Rose urskilja en pojke med blont hår som hon känner igen som Scorpius Malfoy. De har en hel del lektioner tillsamans.
Hon ser hur han hoppar till då hon yttrar sig.
"Vem där!?", upprepar han och lyser åt deras håll.
Då kliver Rose fram ur sitt gömställe. Hennes blick är stadigt fäst på honom.
"Rose Weasley", svarar hon och slänger en snabb blick över axeln på Monday, "Och Monday Fletcher", tillägger hon.
Rose vinkar åt sig Monday. Varför står hon kvar bakom statyn?
Han står tyst ett tag. Ingen av dem säger något. Han verkar chockad, inte så konstigt.
Så plötsligt spottar han på marken och kastar den funna staven till Rose som precis hinner fånga den innan den faller till marken, "Varför umgås du med en smutsskalle, Rosie? Eller du kanske ville följa din fars spår? Din far var en riktig blodsförrädare, visste du det? Eller jo, visst vet du ju det, smutsskallen är ju din m..."
"Håll käften, Malfoy!", morrar Rose. Hon tänker inte längre på att de kanske blir upptäckta.
Monday står fortfarande gömd bakom statyn. Det stör henne. Är hon så jäkla feg att hon inte vågar visa sig för Malfoy?
"Hela din familj är blodsför..."
"Jag sa håll käften!", skriker hon och riktar staven mot Malfoy, "Silencio!"
Malfoy tystnar tvärt. Hon ser hur han försöker prata men inget händer.
Rose ler kyligt mot honom.
Hon hör hur Monday försöker kväva sitt skratt bakom henne.
Plötsligt råder tystnad. Rose stirrar fientligt på Malfoy som stirrar lika fientligt tillbaka.
Så hör hon ännu en gång ljudet utav fotsteg som snabbt närmar sig dem.
"Jag ska allt få tag på er, era små slynglar!"
Rose vänder sig panikslaget mot Monday - vaktmästare Filch.

Ur Scorpius perspektiv

Scorpius hjärta slutar plötsligt slå.
Hon? Vad gjorde hon här? Efter utegångsföbudet och allt. Hon hade väl aldrig brutit mot en regel i hela sitt liv? Tänk så skulle Filch få tag på henne? Det är säkert Roses fel att hon är ute denna sena timme! Hon ska alltid bryta mot skolreglerna! Hon får väl en kick av det hela. Och så tycker hon ju förstås att hon är så himla cool också. Titta på mig! Jag bryter mot reglerna! Lalalala.
Disgusting.

Scorpius kommer på sig själv med att inte svara och skyndar sig därför att slänga ur sig någon dum kommentar, så som de förväntas av honom.
Han får genast ont i magen över att han just kallat henne smutsskalle. Det gör till och med ont att tänka på henne som smutsskalle.
Han förstår inte hur hon kan hänga med Rose Weasley. Förstår hon inte att det är honom hon ska hänga med? Smyga runt med mitt i natten?
Hatet mot blodsförrädaren tar plötsligt över allting. Varför får hon umgås med Monday men inte han!?
Han maler på om hur hemsk henne familj är, men kan plötsligt inte längre höra vad han säger.
Även om han rör läpparna och beordrar sig själv till att tala kommer inget ljud.
Han ger Rose en giftig blick.
Du tror att du är så himla bra, va!? Bara för att du slänger en tystnadsformel över mig! Din äckliga, blodsförrädare! Försöker han skrika, men inte ett ljud lämnar hans läppar.
Istället hör han hur Monday försöker kväva sitt skratt och det går sakta upp för honom att det är honom hon skrattar åt. Just det. Hon hatar ju honom...

Ur Mondays perspektiv

Malfoy…?
Malfoy!
Hatet mot den blonda pojken sköljer över henne som en våg.
Hon vill skrika åt honom att dra åt helvete, men vågar inte. Istället backar ännu längre in mot väggen. In i skuggorna. Ännu vet han i alla fall inte att Monday är där.
Förrän Rose så vänligt presenterar henne: "Och Monday Fletcher"
Monday känner för att slå till Rose.
När Malfoy sedan kallar henne smutsskalle kan Monday inget annat än att stirra ner på sina fötter och försöka hindra tårarna från att svämma över.
Vem försöker hon lura? Hon känner sig värdelös. Hon har inte ens mod nog att kliva ut ur skuggorna och på så sätt göra sig synlig för Malfoy.
"Silencio!" Rose var den som utövade trollformeln.
Plötsligt blir det tyst. Monday kikar fram ur skuggorna och hinner precis se Malfoys min då han förgäves försöker tala.
Monday kan inte låta bli att skadeglatt skratta åt honom. Hon slår händerna för munnen och försöker kväva skrattet.
Rose är verkligen så cool! Att hon vågar!
Men de hinner inte njuta av det särskilt länge för sekunden senare hör även Monday det som får dem alla att stelna till i panik - Filch hotfulla röst.
Monday spärrar förfärat upp ögonen. Vad ska de göra!?
Rose vänder sig mot Monday och räcker henne en stav. Hennes stav!
Monday tar tacksamt emot den och sedan börjar de sida vid sida springa mot tjocka damens porträtt.
Bakom dem hör Monday Malfoys fotsteg då de sakta men säkert dör ut när han springer mot fängelsehålorna.
Snart hör de i heller inte längre Filch hasande steg.
Rose ler brett mot Monday då de äntligen kan andas ut igen, väl innanför porträttet.
Och Monday kan inte låta bli att le tillbaka.
"Rose?"

Del 6.

Ur Hugo Weasleys perspektiv

Han hade väntat. Så tålmodigt väntat på att hon skulle komma tillbaka.
Timmarna hade sakta men säkert blivit fler och fler.
Sällskapsrummet hade blivit tommare och tommare, snart var det bara han som satt uppe.
Rosie hade fortfarande inte kommit tillbaka. Vart höll hon hus? Hon skulle ju bara låna en bok till läxorna de tillsammans skulle göra inför deras nästa lektion i trollkonsthistoria.
På det lilla bordet framför fåtöljen låg de resterande läxorna. Han hade varit allt för orolig för att kunna göra dem. Dessutom hade de bestämt att de skulle göra dem tillsammans.
Hugo satte sig ner i fåtöljen men reste sig sedan upp igen för att rastlöst vanka av och an genom rummet. Så satte han sig ner igen… Och så höll han på...
James och Ted hade hållit honom sällskap ett tag.
"Hon klarar sig, Hugo. Hon kommer snart tillbaka, ska du se", hade Ted malt på samtidigt som han försökt få James att göra sina läxor - det hade slutat med att Ted gjort dem åt honom.
Och även om Hugo tvivlade på att det hade hänt Rose något så kunde han inte låta bli att vara sjuk av oro.
När klockan sedan passerade utegångsförbudet kunde han inte längre vara tålmodig.
Han blev arg. Arg på Rosie för att hon inte kommit tillbaka.
Just som han övervägde att smyga ut ur sällskapsrummet för att leta reda på henne hörde han hur porträttet sakta öppnades.
Två flickor klev in. De verkade inte ha lagt märke till honom.
"Rose?", hade han med behärskat lugn sagt.

Flickan som står med ryggen mot honom vänder sig hastigt om, som för att se vem som kunde söka henne denna sena kväll. Som om hon inte redan visste, som om hon inte känt igen sin storebrors röst. Ja, vem kunde det vara?
Spela inte dum, syster lilla.
Då lägger han plötsligt märke till vem den andra flickan är.
"Hugo!" utbrister Rose genast och slänger sig om hans hals för att hindra honom ifrån att kommentera den andra flickans närvaro.
"Ställ inte till med någon scen", viskar hon i hans öra, tillräckligt tyst för att det ska undkomma Bi:ets trumhinnor.
Hugo spänner ilsket käkarna och skjuter undan Rose. Därefter ger han sjätteårsflickan, Fletcher, en giftig blick.
Fletcher börjar oroligt flacka med blicken och går sedan där ifrån.
Hugo ser hur Rose följer henne med blicken. Varefter att Fletcher försvunnit ur syne hon ger honom en lika giftig blick.
Men innan hon hinner ta till orda väser han tyst:
"Förklara dig!" och slår sig sedan ner i fåtöljen.
Då ser han att hon inte ens har boken med sig. Han suckar och försöker lugna ner sig själv.

Ur Roses perspektiv

Tusan också!
"Förlåt. Jag glömde, okej?", svarar Rose och hoppas att det ska räcka som svar.
Han ger henne bara en menande blick och tiger.
"Okej! Jag ska berätta!", suckar hon uppgivet och slår sig ner i fåtöljen som hon flera timmar tidigare befunnit sig i, redo att ta itu med läxorna.
"Jag blev kissignödig när jag var på väg till biblioteket så jag tänkte att jag kunde låna boken efter att jag gått på toa, men så glömde jag bort boken".
"Det var värst vad länge du var på toa", snäser Hugo och lägger demonstrativt armarna i kors över bröstet.
"Jag var inte klar!", protesterar Rose och suckar, "I alla fall så fick jag syn på Monday"
"Monday!?", avbryter Hugo, "Det låter som om du känt henne väldigt länge". Hugo ger Rose en genomborrande blick.
"Tyst nu och låt mig få tala till punkt! Var var jag nu?... Just det! Ja, jag fick syn på henne där, vid vaskarna. Hon grät och var helt sönderslagen, okej! Vad tycker du att jag skulle ha gjort!? Låtsas som ingenting och bara lämnat henne där!?"
"Men hon är bisexuell, Rosie!", protesterar Hugo, "Tänk om hon nu går runt och tror att du är intresserad utav henne?"
Rose ser sårat upp på sin bror. Tänk om han bara vetat... Om det är så han ser på Monday... Hur skulle han då se på Rose? Hans egen syster.
"Du är en skitstövel, Hugo, visste du det?"
"Vaddå då? Är du det eller?"
Rose kan inte se sin bror i ögonen. Hur kan han vara så... elak? Förstår han inte att bisexuella är precis lika mänskliga som heterosexuella? Vad skulle göra heterosexuella mer värda? Vad är det egentligen för fel med att tycka om båda könen!?
Utan att ägna sin bror en blick roffar hon sedan ihop sina saker och skyndar upp i sjuornas sovsal med tårarna rinnandes för henne kinder.

Ur Hugos perspektiv

Hugo stirrar på sin lillasysters, på Rosies ryggtavla då den försvinner upp i flickornas sovsal.
Vad var det med henne nu då? Den där Monday måste ha hjärntvättat henne...
Plötsligt känns det som det rimligaste svaret på frågan.
Han undrar hur länge de känt varandra utan att han vetat och varför hon blivit så sårad över hans inställning till folk med andra läggningar? Hon vet ju vad han tycker om dem.
Det är äckligt och fel. Det finns ju en anledning till varför bara två personer av motsatt kön kan få barn.
Hugo sitter ensam kvar ett tag till. Vad är det han har missat?
Tillslut packar han ändå ihop sina saker och tar sig upp i sin sovsal.
"Hugo?"
Hugo smyger bort till James säng. "Ja?"
"Har hon kommit tillbaka än?"
Hugo nickar sammanbitet - han vill inte prata om Rose just nu.
Men det ville tydligen James.
"Vad sa hon?", viskar han och sätter sig upp i sängen.
I sängen intill sover Ted tungt.
Hugo ser demonstrativt på Hugo och sedan på de två andra inneboende och viskar sedan så tyst han kan; "Vi kommer att väcka de andra. En annan dag".
James nickar motvilligt och låter därefter Hugo gå och lägga sig.
Det tar lång tid för Hugo att somna den kvällen. Alla frågor som virvlar omkring i hans huvud och söker efter svar gör honom galen!

Jag tycker att det var jättebra skrivet och hoppas innerligt att du skriver mer i framtiden!

Din tillgivne beundrare,
Nicholas Potter