Tiden går och går, men där hemma står allting still. [SV]

Titel: Tiden går och går, men där hemma står allting still. [SV]
Språk: Svenska
Typ av text: FanFiction
Antal kapitel hittills: Jag skriver inte i kapitelform, utan jag skriver bara.
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Ella bor i den perfekta mugglarfamiljen som finns.
Deras hus är problemfritt, inte en skata som stör deras te stunder. Tills plötsligt, en uggla kraschar in i deras fönster, och vänder upp och ner på Ellas liv.
~
Intressant?

jättebra!!! *bevakar*

Ella lyfte stel upp sin tekopp till hennes rosenröda läppar. Ett samtal pågick i det mellan stora rummet som bar spetsgardiner och en varm och mjuk matta utlagd för att ge rummet lite mer lyster, på den mattan stod ett litet litet bord, med ett silverfat och en tekanna. Rummet strålade av ljus från de stora fönsterna som visade den magnifika trädgården. Ellas båda föräldrar konverserade artigt med varandra, men ingen av dem kastade så mycket som en blick på Ella och hennes lillasyster Elin.
Elin, som endast var nio år, skulle fylla tio år denna sommar, kastade nervösa blickar omkring sig hela tiden.
Som om hon var rädd från att göra fel.
Rädd för att någon skulle tycka hon var extremt konstig och kanske skicka upp henne på sitt rum. Men ingen lyfte så mycket som ett finger mot henne och det var nog det som gjorde henne så nervös, hon var nervös för att inte vara så perfekt som hennes föräldrar förväntade sig av henne.
Ella skakade diskret, men irriterat på huvudet och blängde surt på hennes föräldrar.
Hon var just påväg att säga något snäsigt när en fågel flög rakt in i fönstret. Alla runt det lilla tebordet flög upp för att kolla på den fågel som måste ha gjort ordentligt illa sig. Elin darrade av skräck, men Ella var mest tacksam över att den hindrat henne från att ha gjort någonting hon skulle ångra djupt efteråt.
”Tack lilla fågel”, viskade hon tacksamt innan hon sprang med lätta steg ut för att kolla på fågeln. Till hennes stora förfäran, var det inte någon liten gullig fågel, utan en uggla. En livslevande uggla, som bar ett brev i näbben, och inte verkade vara skadad över huvudtaget.
”Ge dig av härifrån!” viskade Ella panikslaget. Men ugglan hoade bara lågt och sträckte stolt fram näbben.
”Är det meningen att jag ska ta det där brevet..?” frågade Ella oskärt ugglan men den sträckte bara fram näbben lite längre. Ella skakade av sig den obehagliga känslan och ryckte loss brevet från fågelns näbb, som hoade glatt, innan den reste sig upp, och gav sig iväg.
Och kvar satt Ella med ett dumt uttryck i ansiktet när hon såg sitt namn adresserat på brevet.
~
Var det helt okej? c.

Det var helt helt ok.

Men vad trevligt dåe. c.

det gillas!

Jo, det var bra. Jag är faktiskt väldigt obra på att säga bra saker på ett lika klatschigt sätt som alla anadra kan... ewe.

(Jullan förrästen)

du är ju duktig! Man får liksom en inblick om hur deras liv är. Skriv mer btw.

Mer, otroligt bra!

”Ella!” hördes en silkeslen röst innefrån, det var min mor. Hon och hennes silkeslena falska röst. Men Ella hade inte tid att tänka på det mer nu.
Brevet som vilade i hennes hand verkade overkligt på något sätt, som om någon skulle skicka en uggla med posten till henne!
Hon vågade inte öppna det.
”M-mor”, stammade Ella fram innan hon på ganska skakiga ben reste på sig från den torra marken. ”Det är ett brev här”, fortsatte hon med samma skakiga röst när hon hade kommit innanför dörren.
”Ett brev?” frågade mor oferstående och lade huvudet lite på sne.
”Här”, visade Ella och räckte fram det. Hennes mor tog tag i det stirrade först lite på adressen, innan hon vände på det och sakta öppnade det.
Med en lätt darrig hand vecklade hon ut det och började tyst läsa det. När hon hade läst klart det, läste hon det igen. Och igen.
Tillslut blev Ella tvungen att fråga vad det var hon läste.
”Mamma!” utbrast hon och hennes mor tittade upp med en lätt skrämd blick.
”Du är en häxa”, viskade hon.
”Eh, var inte fånig!” svarade Ella innan hon tyckte åt sig brevet och började läsa det, och mycket riktigt, så var hon, enligt brevet, en häxa. Ur kuverttet föll ett till pergamnet ut som Ella genast snappade åt sig, där var en lista på de många böckerna hon behövde köpa.
Ett litet leende började ta form på hennes läppar.
Detta kunde vara andledningen till att Ella hade gjort så många underliga saker. Som att hon fått en kristall lossna från kristallkronan vid matsalsbordet, så att den landade rakt i soppan, när hon var så irreterad på hennes perfekta föräldrar, och alla detras perfekta gäster.
Alla runt bordet hade då blivit lite förfärade och hoppat bakåt.

Leendet på Ellas läppar blev bara större och större, när hon läste att hon skulle inhandla en trollstav också.
”Jag får åka va, mamma?” frågade Ella och tittade upp på sin mamma som nickade, knappt märkbart.
Ella blev så glad att hon kramade sin mamma det hårdaste hon kunde, innan hon grabbade tag i sin lillasysters smala hand och drog med henne upp på sitt rum.
Ella placerade Elin bredvid sig på sin säng.
”Jag kommer sakna dig”, viskade Elin med tårfyllda ögon. Ella hade inte fattat att Elin skulle bli ledsen för det, men nu förstod hon det.
”Jag kommer sakna dig med, lillasyster”, viskade hon och gav sin lillasyster en kram, fylld av all den kärlek hon kunde ge henne.
~
Nå..?