Det minst anade [sv]

Titel: Det minst anade
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1 (snart 2)
Färdigskriven: Nej
Rating: G / PG
Beskrivning: Mugglarfödda Alice börjar på Hogwarts och en ny värld öppnar sig för henne. Hennes blickar drar sig hela tiden till en viss pojke i andraårskursen, och varför har en flicka i hennes sovsal olika hårfärger varje dag?

Obs. Detta är min första fanfiction, så förvänta er inte för mycket

Kapitel 1: Sömnbrist

Knack, knack! Alice vred dig i sängen. Knack, knack. Usch, vad var det som lät så hemskt? Ljudet förändrades och nu lät det mera som om man klöste naglarna mot svarta tavlan. Alice vakande med ett ryck, och ljudet blev allt högre. Hon såg sig förvirrat om i rummet men hittade inget anmärkningsvärt ovanligt. Men ljudet fortsatte!? Hon satte sig upp på sängkanten och gäspade. Hon försökte lyssna sig till vart ljudet kom ifrån, och upptäckte med ens att ljudet kom från hennes fönster. Att något ville in i hennes rum. Hennes första impuls var att springa till hennes mamma och pappa på nedervåningen, men det är ju sånt som småungar gör, Alice var ju faktiskt elva år! Hon tassade på tå fram till fönstret och kikade försiktgt ut bakom ena gardinen. Utan för fönstret flaxade en stor uggla, och dess vassa klor förklarade dom gnisslade ljuden. Alice gick och ställde sig framför fönstret, halvt rädd och halvt fascinerad. Hon stod där och stirrade på ugglan, medan hon funderade varför en uggla skulle vilja komma in i hennes rum.
Alice tassade ännu närmare fönstret och pressade händerna mot fönsterrutan.
"Vem är du?" , viskade hon ut i mörkret och kände sig ganska dum, hon pratade ju till en galen fågel som ville in in hennes rum. Ugglan stannade upp, satte sig på fönster karmen och stirrade på henne, som om den hade förstått vad Alice sade. Ugglan lade huvudet på sed och vicka lite på dens ena fot. Alice tittade ner på ugglans fot, och fick nästan en chock när hon såg att det var något ting fastbundet på den. Ugglan nickade när den såg att Alice stirrade på dens ben. Hennes hjärta började slå snabbare, medan hon sakta gick ännu närmare fönstret.
Hon såg ugglan djupt i dens kloka ögon, och utan att hon han tänka sig för började hon lossa på haspen som höll fönstret stängt. Fönstret tog tag av vinden utanför och flög upp på vid gavel, och Alice tog ett förskräckt steg bakåt. Ugglan flög in i rummet utan ett ljud och satte sig på sängen. Det började klarna i Alice huvud, vad hade hon gjort, tänk om den där fågeln börjar attackera henne nu? Men ugglan satt där lugnt på sängen med huvudet på sned. Den blinkade sakta, som om den förmanade Alice att komma närmare. Sakta böjde ugglan huvudet neråt mot foten och lossade det mystiska föremålet som var fastbundet på benet. Det var ett kuvert och adressen var skriven med smaragdgrönt bleck. Alice gick försiktigt mot ugglan på sängen, och sträckte fram ena handen, lite prövande. Ugglan gjorde inget ting, även fast handen bara var tio centimeter från den huvud, den bara satt där och stirrade på Alice. Hon sänkte handen sakta och nappade åt sig brevet och backade från sängen med ögonen fästa på den mystiska ugglan.
Nu vände hon all sin koncentration på brevet, hennes första intryck var att brevet var mycket gammalt, eller så såg det bara gammalt ut, eftersom det var gjort av pergament. Hon vände på brevet och kollade på adressen, det stod:´"

Till Miss. A. J. Hornby
Största sovrummet på övervåningen
Abbey Road 7
Hillingdon

"Det är jag... Det måste vara jag...?", tänkte Alice förvirrat, hon läste igenom adressen igen, och kände sig ännu mer förvirrad. Vem skulle skicka brev till henne genom en uggla?

Bra skrivet

mer

Tack för kommentarena
------------------
Kapitel 2: Brevet

Alice började öppna kuvert långsamt, medan hennes hjärta slog dubbelslag. Hon drog ut brevpappret och upptäckte att även den var av pergament och var skrivet med smaragdgrönt bleck, och bokstäverna var i skrivstil:

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM
Rektor: Albus Dumbledore
[innehavare av merlin-orden av första grad, storhäxmästare, överstetrollkarl, högste storpamp i häxmästarnas internationella samfund]

Kära Miss. Hornby,
Vi har nöjet att meddela er at ni har tilldelas en plats vid Hogwarts skola för häxkonst och trolldom.
Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.

Mrs. Shirley kommer att förklara allting för dina föräldrar, samt hjälpa dig med dina inköp och föra dig till skoltåget. Hon ankommer till ert hem den 29 augusti.

Teminen börjar den 1 september. Tåget som ska föra er till skolan avgår från perrong nio och trekvart på King Cross station klockan 11:00.

Er tillgivna
Mineva McGonagall
Biträdande rektor

Alice och stirrade på dom snirkliga bokstäverna som bildade ordet Hogwarts, förlamad av chock. Hon satte sig klumpigt ner på golvet, utan att släppa brevet med blicken. Det var omöjligt, skulle hon vara häxa? Hon glömde tillfälligt bort hur man andades medan hon tänkte dom omöjliga orden. Jag är en häxa. Men det kan bara inte vara sant. Visst kan hon göra saker som inga andra barn kan, som den gången hon tappade sin hemnyckel genom gallret på en gatobrunn, när hon förtvivlat försökte pressa ner armen mellan dom tjocka järnpinnarna, hamnade nycken plötsligt i hennes hand, även fast hon hört hur det plaskade i vattnet när nycken föll i. Eller som den gången hon skulle ut och cykla med sina kompisar, och cykeln fick punka fem kilomenter från deras hem, och den lagade sig själv på något mystiskt sett. Men ändå. En häxa.
Hon läste om brevet tre gånger till, och då slog det henne att den 29 augusti är i övermorgon.

-------------------
Kort kapitel, jag vet. Nästa kommer bli längre, jag lovar! Föresten, den här fanfiction utspelas mellan James och Lilys tid och Harry Potters, bara så ni vet.

Håller på att skriva tredje kapitlet nu (mitt i natten? )

Uppdatering:

Kapitel 3: Övertygelse

När chocken hade lagt sig, gick Alice och lade sig igen, klockan var ju trots allt tre på morgonen. Men knappt hade hon somnat där veckarklockan började tjuta. Alice satte sig upp i sängen, och hade för ett ögonblick glömt nattens scen med ugglan och brevet. Hon såg brevet på skrivbordet och allt började klarna. Ugglan hade förståss flugit iväg för flera timmar sen, men det lade Alice ingen uppmärkasamhet på, hon hade ju faktiskt mycket att tänka på den natten. Hon virade morgonrocken tät om kroppen och gick till skrivbordet och tog upp brevet. Först studerade hon varenda centimeter av kuvert, innan hon tog ut brevet. Det pirrade lite i magen när hon läste om dom underbara orden, hon log för sig själv och tänkte: "Nu blir nog Sandy avundsjuk..." Sandy är hennes bästa kompis, och hon gillade allt 'övernaturligt'. Men plötsligt kom Alice på att det fanns ingen lista med alla redskap och böcker hon skulle behöva för skolåret. Hon greps smått av panik medan hon genomsökte kuvert, men utan resultat. Hon bet sig i läppen och tänkte så det knakade. Kanske allt reder ut sig när den dära Mrs. Shirley kommer i övermorgon.
Alice gick fram till garderoben och bytte snabbt om till joggingbyxor och en blå T-shirt. Nu var hon att berätta för sina föräldrar om brevet. Dom skulle förståss tro att allt var ett påhitt från Alice sida. Det var det som var problemet med Alice föräldrar, att dom inte vågar tro. Kanske hon skulle vänta att berätta tills Mrs. Shirley kommer, men då skulle dom säker bli så chockade att dom bara kommer står där och se dumma ut. Nej, det dom behöver är tid, så Alice bestämde sig att berätta om brevet så snart som möjligt.

När hon kom ner till köket, satt redan hennes föräldrar och lillasyster och åt frukost. Det var ägg och rostat bröd. Alice tryckte brevet längre ner i fickan, innan hon satte sig på stolen bredvid mamma. I vanliga fall tycker Alice att det är väldigt gott med rostat bröd, men nu kändes det som att tugga på en matta. "Det är nog bäst att säga det rakt på sak... tror jag...", tänkte Alice förtvivlat, medan hon, bit för bit, fick i sig den sega mackan. Alice svalde en klump i halsen, och sade prövande:
"Eh... mamma? Pappa?"
Dom tittade förvånat upp.
"Ja...?"
"Jag fick ett brev idag", började hon, och sedan sade hon i vanlig samtalston: "Jag är en häxa"
Mamma och pappa kastade en blick på varandra, sedan sade pappa vänligt:
"En vad då för nåt sa du?"
"Häxa", sade Alice tydligt, och betonade ordets varje stavelse. "Jag är en häxa"
"Sluta upp med dom dära barnsligheterna, hur gammal är du igentligen Alice?", sade mamma irriterat.
"Elva", sade Alice sannerligen. "Fösesten jag fick ett brev av en skola"
När ingen av hennes föräldrar reagerade, tog Alice upp brevet ur fickan och gav det till sin mamma. Hon tog förvånat imot brevet, och läste adressen. Hon kastade en snabb blick på Alice, innan hon öppnade kuvert, och tog fram brevet - dom underbara orden. När hon hade läst klart, stack hon brevet i sin mans händer.
"Har du skrivit det här?... Svara då!", krävde mamma att få veta.
"Nee... sån bra fantasi har jag nog inte", svarade Alice och fnittrade.
"Men Alice! Vad är det för dumheter du håller på med?", frågade pappa irriterat.
Alice leende försvann.
"Det är inga dumheter! Det var ugglan som kom med den!", sade Alice häftigt medan hon drämde mackan i bordet. Hon blängde på sina 'så kallade' föräldrar medan tårarna brände under ögonlocken.
"Alice! Men nu får du skärpa dig, du ska sluta med dom hära dumheterna exakt nu! Gå upp på ditt rum"
Alice gav ett ilsket tjut och rusade upp för trappan till övervåningen. Hon smällde igen dörren efter sig och kastade sig i sin säng. Tårarna ran ner för kinderna, och hon kröp ner under täcket - hennes fristad.

-----------------------
Så där ja! Ett till kapitel klart Dumma föräldrar va? Påminner faktiskt lite om Dursleys

JA KANSKE...................

MEEEEEER

DET KANSKE VAR LITE FÖR MÅNGA E:n.....???????

Kapitel 4: Bevis

Under restan av dagen stannade Alice på sitt rum, vägrade äta och kom inte när hennes föräldrar ropade. Hon ska minsan visa dom att det inte är dumheter, om två dagar ska dom minsan få se. Och då får dom skylla dig själva, dom kunde ha valt att lyssna på henne. Men dom är båda döva och blinda helt enkelt. Blinda för verkligheten, och döva när den beskrivs för dom. Alice´s dumma föräldrar, som inte fattar någoting.
Nästa dag fortsatte på samma sett, och Alice föräldrar blev mer och mer oroligt för henne. "Höll hon på att bli galen", frågade dom sig varandra var och annan minut. "Lider hon av sömnbrist", "Tror du hon är deprimerad, vill ha uppmärksamhet?". Dom spekularade om allt möjligt, medan svaret fanns i kuvert på bordet. Men aldrig sanningen, verkligheten, kunde komma in i deras små hjärnor.

"Nu var det bara några timmar kvar, tills mamma och pappa får vara med om världenschock... rätt åt dom", tänkte Alice. Hon låg på tygg i hennes säng. Klockan var två på natten. Hon skulle ingentligen sova nu, men vem bryr sig? Om åtta timmar ska Mrs. Shirley komma, och då kommer allt ordna upp sig. Plötsligt, slog det Alice, att hon inte har råd att köpa in matreal och böcker. Hon reste sig snabbt upp och skynade sig fram till skrivbordet. Och där, på hyllan över skrivbordet, stod hennes skära spargris av porslin. Hon klättarde upp på skrivbordet och tog ner spargrisen, för hyllan som den stod på satt nästran uppe i taket. Hon visste inte varför nån skulle få ideen att sätta en hylla så högt upp, den var så när hon och hennes familj flyttade dit. Hon gick ner från bordet, satte sig på den nötta stolen och ställde spargrisen på bordet. Och nu väntatde den verkliga utmaningen, att få ut pengarna utan att krossa grisen. Der mest effektiva skulle nog vara en kniv, men hon ville inte riskera att hennes föräldrar skulle vakna, när dom hörde den förädiska knarrande trappan. Hon letade igenom skrivbords lådorna, men hittade ingeting med rätta propotionerna. Hon satte sig med armarna i kors och blängde på spargrisen. Och plötsligt, helt utan anledning, sprack spargrisen i flera små bitar, och alla pengar hamnade på bordet. Alice stirrade på skärvorna med halvöppen mun. Sen log hon. Bara om mamma och pappa kunnat se detta, då skulle dom minsan få bevis. Att hon kan trolla och att hon är en häxa. På bordet låg det bara några mynt, och det räcker inte långt. Men det beskymrade Alice just nu. Inget bekymrade Alice just nu. Hon hade just sett sig själv utföra magi, och vetat att det verkligen var det.
-------
Ett till kapitel, ganska kort men... hoppas ni gillar det!

ja det var bra

Ginny02, tack!
-----------
Kapitel 5: Besök

Alice vakande med ett ryck. Solen lyste in genom hennes fönster och hon greps smått av panik. Hon fumlade efter klockan, och såg att den bara var åtta på morgonen. Hon skönk långsamt ner i sängen igen, och pustade ut. För ett ögonblick trodde hon att hon hade försovit sig, och kanske missat Mrs. Shirleys besök. Alice trodde att hon skulle komma runt tio tiden på förmiddagen, om två timmar alltså. Hon suckade och reste sig upp. Hon virade in sig i morgonrocken och gick fram till garderoben. "Vad ska man ha för kläder när en okänd person kommer och berättar att man är en..." hon svalde "... en häxa?..." Föst tog hon fram den lila T-shirten igen, men då kom hon på att hon har haft den i två dagar. Hon slängde den i tvättkorgen, och letade fram en en kortärmad blus med små, rosa, diskreta prickar på i ett regelbundet mönster. Hon tittade forskande på den, innan hon tog av sig morgonrocken och drog den över huvudet. Ett par vita strumpor och ett par slitna jeans fick duga till blusen. Hon borstade snabbt igenom håret och lade luggen i en snebena. "Så där ja! Det här dår nog duga...", tänkte Alice, medan hon nervöst kollade sig i spegeln på väggen. Det pirrade lite i magen när hon tänkte att om några timmar... då... då kommer Mrs. Shirley och förklarar allting.
Alice smög ut ur sitt rum och stängde dörren försiktigt efter sig. Hon ville inte att hennes föräldrar skulle märka att hon kommit tillbaka till the real life igen. Trappan knarrade inte, som tur var och hon smet in i köket.
"Alice, där är du ju!", sade mamma, som satt på en stol vid bordet. Attans också, hon tänkte ju inte på att hennes föräldrar äter frukost vid den här tiden. Hon suckade och skönkt ner på en stol.
"Mamma, om en och en halv timme kommer Mrs. Shirley hit. Hon ska förklara för er hönshjärnor att jag är en häxa, om ni inte har fattat det än, som ni antagligen inte har", sade Alice, och lät något irriterad än vad hon hade tänkt sig. Hon blev själv förvånad över sin gärvhet, och för att inte tala om hennes mamma. Innan det hade sjunkit in vad Alice hade sagt, flydde Alice ut ur rummet.
Alice drog på sig skorna, och gick ut på gatan. Alice bodde i en liten villa med en liten prydligt tillhörande trädgård. Hon spara ilsket till blomrabatten så flera tulpaner gick av. Hon brydde sig inte, mamma fick ta itu med henne senare. Hon kunde inte förklara den ilskan som bubblade upp inom henne så fort hon var i närheten av hennes föräldrar, inte ens för sig själv. Dom var bara så trångsynta och korkade.Hon gick en lång bit, utan att veta var hon var på väg. Solen gick sakta högre och högre upp på himmeln, så Alice bestämde sig att gå hem igen - hon ville inte för allt i världen missa Mrs. Shirelys besök.
PANG! Ett högt ljud ekade över villorna. Alice svängde runt, och försökte hitta källan till det plötsliga ljudet. Flera av grannarna tittade ängsligt ut genom gardinerna, ut på gatan. Längre fram, svängde vägen in bakom ett hus. Och där, i kröken, uppenbarades den underligaste figuren Alice någonsin sett. Den var en vuxen kvinna som kom gående mot Alice, och hennes kläder var minst sagt underliga. Hon bar en hawaii skjorta för män (med tanke på klädnadens breda axlar), en tagit, svart kjol och rosa joggingskor. Kvinnan såg ytterst förvirrad ut och såg sig om, innan hon tog upp en lapp ur fickan. Alice gick sakta närmare. Kvinnan tittade upp när hon hörde Alice komma.
"Där är du ju, Alice! Har letat i en timme efter dig, jag råkade transferansera mig fem timmar här ifrån, men nu är det ju fixar, eller hur lilla vän?", sade kvinnan och gick närmare Alice.
"Förlåt... men alltså... vem är du?", stammade Alice förskräckt. Hur kunde hon veta hennes namn?
Kvinnan såg plötsligt förstående ut, och sade:
"Shirley, Mrs. Shirley, så klart!"

------------------
så där ja! men alltså, det känns mycket roligare att skriva om man vet att nån läser den, så det är bara att kommentara!