Delphini och den forntida häxan

~Cursed Child spoiler alert!~

Så er ja... jag skriver en ny fanfiction igen

Titel: Delphini och den forntida häxan
Fandom: Harry Potter and the Cursed Child
Rating: PG-13
Färdigskriven: Nej
Handling: Delphini har suttit inspärrad i Azkaban i fyra år och ångrar sitt förflutna hårt. En dag får hon äran att lyckas fly, i uppdrag på att ta fast Jemira den mäktiga, en ond häxa från grundarnas tid som återvänt för att ta över världen. Delphi måste sätta stopp på hennes plan och bevisa sig vara god.



~Prolog~

När reserver räddas, när tiden vänds, när osedda barn mördar sina fäder, då kommer mörkrets herre att återvända.

Nittonåriga Delphi stod stilla och tog in vartenda ord profetian sa i försök att memorera och knyta ihop alla trådar. Hon tittade på sin styvpappa Rodolphus, som nyligen hade avslöjat var hennes rötter kom ifrån.
"Så enligt denna profetia kommer Voldemort att återvända?" sa hon.
"Om alla kraven uppfylls, ja", instämde Rodolphus. "Vem var det som dödade din far?"
"Harry Potter."
"Och om Harry Potter hade dött..?"
"...så hade Voldemort vunnit", avslutade Delphi meningen. "Så Jag måste se till att ändra det förflutna? Och... det osedda barnet måste döda honom?"
"Nära nog", sa Rodolphus. "Ett av Harry Potters barn måste göra det. Hans osedda barn. Men tänk också på den första meningen. När reserver räddas."
"Så vi ska alltså rädda en som har dött?" uppfattade Delphi. "En reserv? Som ödet kommer vila på? Men vem skulle det vara? Hur många reserver har dött? Det kan ta åratal att ta reda på det!"
"Det krävs bara lite jakt på fakta så får vi reda på det."
"Och Harry Potters osedda barn?"
"Som jag har förstått så har han tre barn. Hans yngste son har precis börjat sitt första år på Hogwarts och tilldelats i Slytherin. Han sägs vara familjens svarta får. Jag vill att du spanar på honom under din resa. Han kan vara den rätte. Men låt honom inte veta för mycket."
Delphi stod stilla och tänkte efter en stund. Sedan nickade hon.
"Jag ska se vad jag kan göra."
"För din far."
"För min far, ja", instämde Delphi.

Läser som vanligt! Dina fanfictions är alltid lika bra och värda att läsa!

Bevakar såklart! Tycker så mycket om din Scorbus-fanfic och denna är säkert minst lika läsvärd.

Jag läser gärna, om jag får! Den verkar väldigt vacker på något sätt, och det kan vara kul att läsa om Delphini! Jag har bevakat tråden, så jag inte missar något.

Får man komma med konstruktiv kritik?

Ja då det går så bra så. Kul att du vill läsa!!
Ska försöka lägga upp första kapitlet inom kort ^^

Jag kommenterar så att du kan lägga upp. Den verkar superspännande! Gillar det där med svarta fåret.

Så kul med några intresserade läsare!! Har ju haft denna idé i bakhuvudet ett bra tag och kände att den behövde komma ut då Delphi är en mycket underskattad karaktär. Det känns liksom som att ingen gav hennes karaktär en chans efter att bara ha dömt pjäsen efter manuset
_________________________________________________

Kapitel 1

Det var kallt och grått. Ingen droppe av glädje kvar. Azkaban var betydligt värre än vad Delphi hade föreställt sig. Som hennes mor, samt många andra bekanta, förväntade hon sig det mer som ett enkelt hinder att ta sig förbi. Men så enkelt var det inte, och efter fyra år i cellen hade hon gett upp. En fördel var att hon nyligen befriats från kedjorna, trots att det inte var till mycket hjälp.
Inget av det här var värt. Hur kunde hon vara så dum? Att förrådda hela trollkarlsvärlden för att göra sina föräldrar stolta. Hennes mor och far som hon aldrig ens kände. Skulle de ens bry sig?

Det hördes en signal ur cellens högtalare. Hon suckade och vände sig mot den.
"Miss Riddle", sa en röst. Ugh. Bara att leva med det namnet var hemskt nog. "Du har en besökare."
"Vem då?" sa Delphi dystert.
"Rodolphus Lestrange."
"Ta in honom."
Trots besvikelsen över sin styvfar efter vad hon utsatte sig själv för under hans vilja var ett litet möte i fängelset ingen stor grej. Cellen låstes upp, och låstes omedelbart igen så fort Rodolphus hade stigit in.
"Ge mig ett skäl", sa hon förkrossat. "Ge mig ett skäl till att inte vilja slita ut din skäl och bränna dig på bål."
"För att om du gör det blir du fastkedjad igen", sa Rodolphus som om det vore självklart. "Jag är ledsen över detta. Jag trodde inte du skulle misslyckas."
"Inget av det var värt", fräste Delphi. "Hade jag vetat vad jag riskerade hade jag vägrat göra det. Och föresten. Om du nu är så ledsen över det här. Varför har du inte besökt mig tidigare? En sån som du borde veta hur det är. Sitta här helt ensam. Ingen framtid. Ingenstans att gå. Ingen kärlek som värmer. Och värst av allt. Att lidandet inte tar slut. Att jag inte kan ta mitt liv."
"Jag har väldigt intressanta nyheter som kan ge dig chansen att gå fri och få ditt liv tillbaka."
Delphi lutade sig framåt och såg sin styvfar rakt i ögonen.
"Du är skälet till att jag sitter här. Varför skulle jag någonsin lita på dig?"
"För att detta är inget ont som ska utföras. Det är något ont som ska stoppas. Något ont som är betydligt värre än profetians ord."
"Låt höra. Det vill jag hemskt gärna veta", ifrågasatte Delphi.
"Det går en brottsling fri. En efterlyst häxa, helt okänd för ministeriet. Endast Voldemorts anhängare känner till hennes namn. Vi kan ta reda på all information som krävs för att hitta henne. Som Voldemorts dotter är du mäktig nog att strida mot henne."
"Jag har inte valt att vara hans dotter. Jag vill inte veta av honom mer. Och vad är det den där häxan vill som är så ont, om det till och med skrämmer dig?"
"Det är en lång historia. Jemira den mäktiga kallar hon sig. Fullt renblodig. Ser minsta lilla droppe mugglarblod som ett hot. Hon vill inte bara utrota muggalre och mugglarfödda. Hon vill utrota alla som inte är helt renblodiga. Det hon inte vet är att det inte finns många kvar av den sorten längre. Vår art skulle dö ut omedelbart om hennes vilja uppfylls."
Delphi tittade ner på sina iskalla tår och sen upp igen.
"Det låter hemskt. Men du förstår inte. Jag känner inte till nånting om det här. Jag har inte utfört magi på fyra år så jag vet ändå inte om jag är stark nog. Och sist jag hörde så är jag fast här i fyrtiosex år till minst, till livstid. Så chansen är ändå förbi då."
"Oj då. Det var ju dumt att jag inte tänkte på det", sa Rodolphus och reste sig upp. "För annars hade jag ju kommit med en briljant plan." Han tog fram en bok ur sin innerficka och räckte fram den. "Ta den här. Håll om den hårt. Det är det minsta jag kan göra. Trevlig resa."

Efter att besökstiden var över tittade Delphi förvirrat på boken. Det var något lurt med den. Och varför verkade Rodolphus så självsäker? Hon satt stilla med ett hårt grepp om boken. Inte för att hon visste vad som skulle hända, bara att det var nånting. Tillslut öppnade hon den för att smygläsa. Men istället lös ett ljus upp och hon sögs omedelbart in i en virvel. Hennes resa hade börjat.
___________________________________________

Tankar? Åsikter? Vad tror ni hände med Delphi sen?

Min första tanke var att Delphi förflyttades ut ur Azkaban, men det ska ju i princip vara omöjligt, så då måste boken verkligen vara exceptionell. En annan teori är att den liknar Tom Riddles dagbok eller minnessållet, så att Delphi tillfälligt kan försvinna in i den och få information inför sitt uppdrag.
Superbra skrivet som vanligt!

Kapitel 2

Delphi landande på en gräsmatta mitt ute i ingenstans. Hon reste sig upp och såg sig omkring. Hon var fri. Första gången på flera år kände hon fukten i gräset med sina bara fötter. Hon kände igen miljön. Det var samma trädgård hon sprang omkring i som barn.

Hon plockade upp boken som hade landat bredvid henne, men den flög genast ur hennes grepp och försvann.
Märkligt... tänkte hon. Den verkade ha samma funktion som en flyttnyckel. Men var det ens möjligt? Vad det än var kunde det inte vara lagligt.
Men nog med detaljerade frågor. Den stora frågan var varför hon hade hamnat på just den platsen. Euphemia Rowles gamla palats som Delphi hade växt upp i, fram tills hon stack för att stanna hos Rodolphus innan hon flyttade till St Oswalds ålderdomshem. Det låg en lång historia bakom det, men nu var hon hemma igen.
Såvida hon visste hade ingen ärvt huset efter att Euphemia dog. Skulle detta bli Delphis gömställe?

Hon gick genast mot ingången, som var upplåst, och låste därmed dörren efter sig av säkerhetsskäl. Huset var välstädat, som om ingen hade satt sin fot där på evigheter.
På byrån i hallen låg en lapp med en lång text samt ett foto, och bredvid... hennes trollstav? Men innan hon kunde ifrågasätta det var hon tvungen att läsa vad som stod på lappen.

Delphini
Välkommen hem. Huset är ditt, och jag har ordnat så att du ska klara dig här
ett tag. Jag antar att du har mängder med frågor nu så låt mig ge dig den
mest nödvändiga information du behöver. Det är en ganska komplicerad historia.

Jemira den mäktiga, som du är ute efter, levde redan under grundarnas tid.
Hon var en av de första att någonsin tilldelas i Slytherin och var en beundrare
till Salazar. Som tjugoett år gammal dödförklarades hon. Men i hemlighet var
hon fortfarande vid liv. Hon lät sig frysas upp och höll sig gömd fram tills
1984 då Voldemorts anhängare, med starkt troende att hon skulle bli en
av dem, tinade upp henne och höll henne i säkerhet för att återhämta
sig och bli frisk. Det tog mycket längre tid än vi trodde, och nu idag lever
hon i högsta grad. Att rädda henne var ett misstag och jag tror på dig nu.
Fotot du ser bredvid detta brev är tyvärr den enda befintliga bild på
henne, men jag lovar att jag ska hålla dig uppdaterad med kommande
information. Hälsningar från Rodolphus.

PS. Jag lyckades snappa åt mig din trollstav innan jag besökte dig.

Delphi vek ihop brevet och bestämde sig för att hålla det i säkert förvar. Därefter tog hon en noggrannare titt på fotot av Jemira. Det enda som syntes var en svart luva med guldfärgat mönster. Den var uppenbarligen tagen bakifrån.

Innan Delphi kunde fortsätta studera sin information behövde hon fräscha upp sig och göra sig av med sin trasiga klädnad. Hon tog en dusch och tittade därefter i Euphemias enorma klädskåp. Liksom huset tillhörde detta Delphi nu. Hon bläddrade länge efter något bekvämt och passande. Det mesta var svart och gotiskt, men det gjorde inget. Tillslut valde hon ut en svart långklänning med detaljerad överkropp, drog på sig ett par kängor med klack och satte upp sitt silverblåa hår i en knut. Hon tog sedan en titt i spegeln. Hon liknade inte längre en rebellisk tonåring under täckmantel. Numera en ung fullvuxen och vacker kvinna.
__________________________________________

Fun fact. Enligt födelseår är Delphi och jag lika gamla som jag har räknat ut det

Precis som Delphi gissar jag att ni läsare har väldigt många frågor kring detta! All I can say is... fortsätt bevaka så kommer svaren fram ^^

Scorperion, förlåt mig för att jag inte har svarat tidigare! Jag skäms så förfärligt!


Kan du förlåta mig?!

Jag ber om ursäkt/förlåtelse gånger en miljard!


Båda kapitlen var superbra, och jag känner att Delphi verkar bli en bra karaktär i din berättelse!

I första kapitlet kan man undra vad det var för en bok! Det är början på en bra berättelse och jag traskar vidare till nästa!

Tips! Rudolphus


Jag har kikat lite här och var på sidor som har med Harry Potter att göra, och det stavas med ett o.

Rodolphus

I andra kapitlet kan man undra vem som har skrivit brevet! Det är bara att läsa vidare! Jag längtar till nästa kapitel! Då ska jag skärpa mig och svara! Jag lovar!