Fanfiction

Jag har delat med mig av en berättelse. Den utspelar sig i början av tredje boken (Fången från Azkaban), när Harry ser, en alternativ händelse om nattbussen inte hade kommit[/spoiler. Den utspelar sig från Harrys och perspektiv om vartannat, så en liten del av berättelsen är ett utdrag ur Fången från Azkaban. Jag hade tänkt att det skulle komma en del två. Här kommer den:

Det var så nära. Jag hade allt i färskt minne: hur jag simmat till fastlandet, fortfarande i min andra, mycket tillförlitliga skepnad; insikten att varenda människa förmodligen hade hört om min flykt vid åsynen av mitt eget ansikte på förstasidan av tidning efter tidning, med insjunkna ögon och omgiven av en ram av trassligt hår och flykten från Azkaban med dementorerna som tycktes förnimma min närvaro. Fängelsevistelsen hade gjort mig oigenkännlig. Så mager att jag utan besvär kunde slinka mellan järnstängerna i min mänskliga skepnad, vilket kom väl till pass. Nu, i Magnoliagränden i London, hade jag äntligen vem jag förtvivlat sökt efter inom räckhåll.

En konstig stickande känsla i nacken hade gett Harry en förnimmelse av att vara iakttagen, men gatan såg ut att vara övergiven och det fanns inte ett ljus från något av de stora fyrkantiga husen.
Han böjde sig ner över kofferten, men reste sig ögonblickligen upp igen, med handen hårt om trollstaven. Han hade snarare anat än hört det: någon eller någonting stod och lurade i det smala utrymmet mellan garaget och staketet bakom honom.
Harry spejade genom mörkret i den svarta gränden. Om det åtminstone vill röra på sig så att han kunde se om det var en kringirrande katt eller... någonting annat.
"Lumos", mumlade Harry, och ett ljus dök upp i spetsen på hans stav och bländade honom nästan. Han höll staven högt ovanför huvudet, och den skrovliga väggputsen på hus nummer två började plötsligt glimma. Garagedörren lystes upp, och mellan den och staketet kunde Harry helt tydligt se den hukande konturen av någonting mycket stort med enorma, glänsande ögon.
Harry tog ett steg bakåt. Hans ben slog emot kofferten, han snubblade över den och trillade baklänges. Trollstaven flög ur handen på honom då han försökte hejda fallet genom att svepa med ena armen, och sedan landade han med en hård duns i rännstenen.

Jag visste att målet var här, på plats precis som jag själv. Jag spanade i mörkret: han satt fortfarande kvar på den låga stenmuren. Jag lyssnade också: det ändå som hördes var den tilltagande brisen i ackompanjemang till det avlägsna kvittret av småfåglar. Men så lystes han upp av ett plötsligt ljus, som han riktade åt mitt håll. Under en bråkdels sekund tog han i sin rädsla ett steg bakåt, snubblade över kofferten och ramlade baklänges. Jag var tvungen att göra någonting snabbt. Så jag förvandlade mig. Att stå på två ben var på ett sätt fantastisk. Men nu, när jag återfått min mänskliga kropp, kände jag mig trött, utmärglad och många sätt illa medfaren. Jag var också medveten över att jag behövde handla förnuftigt, i synnerhet med tanke på att Harry mycket väl kunnat höra om min flygg på mugglarnyheterna. Då skulle han säkerligen ringa... vad nu mugglare ringer till.
Jag skyndade mot muren, klättrade över den och var inom loppet av några sekunder framme vid Harry, som vid det här laget rest sig upp. Jag riktade trollstaven mot honom.

Harry var överrumplad. Det stod en skepnad, synbart en man, och riktade sin trollstav mot honom. Han hade inte den blekaste aning om vem det var och vad han var kapabel att göra med honom. Han kunde bara urskilja konturerna av ett ansikte och en mycket utmärglad kropp. Automatiskt flög händerna upp i luften.
"Säg mig din fars fullständiga namn", for det plötsligt ur skepnaden, vilket bekräftade Harrys första intryck av att en man stod framför honom.
Harry var för chockad för att få ur sig något i första hand. Vad ville egentligen den här mannen? Harry noterade i förbifarten mannens bruk av dåtidsform i frågan.
Harry sa hans pappas namn. Vad skulle han annars ha gjort, när han tekniskt sätt (han visste inte mannens avsikt) hotades till livet? Harry tänkte snabbt. Han kunde, hur man än såg på saken, dra slutsatsen att den här mannen var trollkarl och visste tillräckligt mycket om Harry att han kunde konstatera faktumet hans föräldrar var döda. Han hade ingen mobil med sig i kofferten, och om han skrek... han visste inte vad mannen kunde ta till för metoder. Han var helt enkelt tvungen att vänta på mannens nästa drag.

Bra! Jag bevakar i alla fall

Jag bevakar också! Väldigt fint, beskrivande språk!

Oooooooh har aldrig tänkt på det alternativet... Känn dig bevakad!

Tack för responsen! Jag är glad att ni gillar den. Håll utkik, för del två kommer snart.

YAAAAYY

Här kommer efterföljaren av min förra berättelse! Den är skriven på samma sätt som den förra, alltså att den utspelar sig ur både Harry och Sirius perspektiv. Här kommer den:

Mörkret omslöt oss från alla håll och jag kunde bara urskilja de grova konturerna av Harrys huvud och kropp. Jag vågade ännu inte sänka staven som jag stadigt riktade mot honom. Men jag visste att han skulle få veta sanningen inom kort... förutsatt att jag spelade mina kort rätt. Det var inte så lätt att förklara för ett barn att man var dennes gudfar, som till råga på allt såg en som en förrymd massmördare. Jag kunde åtminstone tacka mörkret som dolde min ökända karaktär. Men om jag väntade för länge kvarstod ändå möjligheten att jag fick problem med grannar och... polisen(?), så jag var tvungen att yttra mig.
Men innan jag han ta till orda flammade det upp ett bländande ljussken, varför jag var tvungen att kisa efter det nästintill kompakta mörkret. Det var ett kallt sken som inneslöt oss i en liten bubbla så att vi äntligen kunde urskilja mer än konturen av varandra och, naturligtvis, var ljuskällan Harrys trollstav. Efter att ha förlorat det enda som gav mig den avgjorda fördelen att bibehålla min anonymitet fanns det ingen återvändo.


Harry stirrade, mållös... förstummad... perplex på mannen som stod framför honom. Den bleka huden stramade åt över benknotorna på ett dödskalleliknande sätt och omgavs av smutsigt och trassligt hår som räckte ner till armbågarna. Om han inte visste bättre hade Harry kunnat bedra sig för att det var ett lik som just påstod sig vara hans . Dragen överensstämde med mugglarnyheterna för påtagligt för att kunna vara en slump. Fast det var inte bara det. Bortsätt från mugglarnyheterna hade var det någonting med det där ansiktet som verkade bekant, en känsla som inte ville ge med sig, någonting som inte omfattade hans i nuläget iögonfallande karaktär. Han intalade sig att det var inbillning och förträngde det ur huvudet.
Plötsligt slogs han av insikten av vad han stod inför, då chocken ersattes av en annan känsla: övergripande rädsla. Rädsla som likt rovfågelsklor grep tag i honom. Han andades snabbt, hjärtat bultade och benen tycktes förtvina under honom. Jag får inte drabbas av panik, upprepade han i sitt stilla sinne. Men nu var han varken i stånd att tänka klart eller handla, i samband med att han började bli ostadig och svarta fläckar dansade framför ögonen.
Faktum var att han stod på en öde gata, utan mobiltelefon då en massmördare riktade sin trollstav… fast, det kunde ju inte stämma… En trollstav... Han försökte övertyga sig själv om att det var chocken som hade framkallat hjärnspöken, men när allt kom till kritan så hade han sätt Black ha sin trollstav innan han visste vem det var. Kunde det vara så att Sirius Black, massmördaren på mugglarnyheterna, i själva verket var en trollkarl? Tanken var överrumplande, men inte omöjlig. Inom några sekunder var rädslan som bortblåst, då han drog trollstaven ur innerfickan och riktade den mot Black i samma rörelse.
"Expelliarmus!" for det ur honom. Men Black bemötte den kvickt med ännu en avväpningsbesvärjelse varefter trollstaven flög ur handen och enkelt fångades upp av honom själv.

"Du är otroligt lik din far, Harry", kunde jag inte låta bli att säga, för det var så sant. För ett ögonblick såg jag honom som James och försjönk i minnen, minnen från en tid som jag kände mig lika avskärmad från som de är avlägsna; minnen från tiden före de tretton år jag tillbringat i det säkrast bevakade fängelse i världen. Med ett ryck slets jag tillbaka till verkligheten. "Men du har din mors ögon." Det var också sant. Jag mindes sättet James hade kollat på Lily. "Jag förebrår dig verkligen inte för att du inte tror mig, men snälla, du måste lyssna. Om jag hade velat döda dig skulle jag ha gjort det för länge sedan. Jag ska berätta hur det ligger till."
Därmed berättade jag hela historien för Harry: Harry trodde först inte på mina ord, men allteftersom jag försökte övertyga honom blev han mer och mer villrådig. Droppen var när jag som understrykning förvandlade mig till en hund och tillbaka. Då trodde han på mig.
Jag hade Harry på min sida, vilket innebar att endast ett uppdrag återstod. Det som jag länge förtvivlat gärna velat slutföra. Den hämnd som jag ruvat på i mina tretton år i Azkaban.

Spännandeee Hinner inte skriva mer eftersom jag har lektion nu...

Wow! Spännande! Och vad fint och beskrivande du skriver. Kommer det mer?

Beskriver Sirius väldigt tydligt:

Den bleka huden stramade åt över benknotorna på ett dödskalleliknande sätt och omgavs av smutsigt och trassligt hår som räckte ner till armbågarna. Om han inte visste bättre hade Harry kunnat bedra sig för att det var ett lik ...

Som alltid bra språk och jag tycker särskilt mycket om de sista tre raderna och de effektfulla upprepningarna där.