Kraften (femte året)

Denna fanfiction är en fristående fortsättning på Länken (fjärde året). Det är alltså meningen att man ska kunna läsa den, utan att ha läst Länken. Första kapitlet är tänkt att fungera som en resumé av Länkens handling.

Titel: Kraften
Språk: Svenska
Färdigskriven: Ja
Antal kapitel: 70
Genre: Äventyr och romantik
Rating: PG13+ för vissa kapitel, vilket kommer att anges vid titeln och följas av spoiler

Tack till Nordanhym för omslaget!



Juli 1995. Nittonåriga mugglarflickan Miriam har, under sitt läsår som svensk gäststudent på Hogwarts, blivit god vän med den gyllene trion Harry, Hermione och Ron, samt utvecklat ett nära förhållande till Severus Snape. Hans viktiga och riskfyllda uppdrag gör dock, att de inte kan fullfölja sin relation, och de kommer överens om att Miriam ska återvända till sin värld. Båda tvivlar dock innerst inne på att det var ett riktigt beslut. Spoiler alert! Avslöjar handlingen i femte boken.


LÄNKAR TILL KAPITLEN:


Jag uppskattar alla sorters kritik, gärna konstruktiv sådan, och läser i min tur gärna andras fanfictions.

Tar mig friheten att tagga alla som kommenterat, tummat eller på annat sätt visat intresse för Länken och passar på att tacka er för allt ni gett i form av uppmuntran, respons, konstruktiv kritik och inspiration:[/b]
Mintygirl89 - Quirrells första år på Hogwarts, Vandalen på ridskolan, Himlen gråter, En ensam jul
Eleven_
Croyez
MistJojjo - Ginny och Draco [SV], Det Omaka Paret
Annabeth the Chaser - Hungerspelen-Dödsdömd
Nordanhym - Förbjuden Romans-serien, Ta min hand, Amicitia (wattpad)
rollspelargärna - Bellatrix: från barndom till död!, Remus: hur är livet som varulv?
Pride Potter - En värld utan Voldemort (Remake), Kille hjärta kille [Wolfstar], Never fall in love (SV)
Ginerva2003
SuperSpiderFish
Firona - Marodörer
Elzyii - Draco Memoraid (DM)
SweeneyTodd - Andromeda Black
Viloss
c8aina - Med Tankens Kraft
Rai Hino - Lucifer, Dålig kärlek (wattpad)
FredGeorgeWeasley - Remus Lupin och Nymphadora Tonks fanfiction
Nymphie - Draco [sve], Fjärde generationen-Året då det mörka kom tillbaka
Trezzan - Skinny Love (Marauders), Dark Times: Början
Nepflite - Bara så att jag inte tappar bort denna

Hoppas det är okej att jag taggar er, det är menat som en stor komplimang! ♥

Hur ofta tycker ni att jag ska lägga ut kapitel? Blir två gånger i veckan för ofta?





[b]Kraften - femte året

Det ekar en längtan i rymdernas sfär
att vila i blickfångets värmande strålar,
beskådas helt ömt för precis den man är
och fri från fasader förväntningar målar.
Man undrar och hoppas att en gång förstå
om någon fördold där i stjärnvalvens blå
kan se dessa levande ljusglimtar vandra
på färd mot varandra
och intas av önskan att ena de två.

Vem känner de gåtfulla öppnande drag
som upplöser pjäsernas skuggsilhuetter
så mjukt att föreningens trollbundna slag
raderar de gränser materien sätter?
Finns någon som anar sitt jag i din grund,
blir varse ditt djup i en hisnande stund
men läser din yta med varsamma händer?
Vad är det som tänder
det ljus som kan lysa ett evigt förbund?


Kapitel 1 - Tillbakablick

Naturligtvis var hon vacker.

Eller, vad jag rent objektivt registrerat ansågs attraktivt. Hon hade den där storögda, naiva uppsynen, så vanlig hos de halvvuxna individerna som jag, Severus Snape, tvingades spendera stora delar av dagarna i närheten av. Med den stora skillnaden att hon skulle vara långt mer sårbar i denna värld än vad de var.

När hon stod där och trampade ängsligt framför Dumbledores skrivbord, med sina rådjursögon flackande kring alla föremål där, som måste vara helt nya för henne, steg min irritation över hur onödigt och riskfyllt hela detta projekt var. Så typiskt Albus. Så likt honom att våga steget och ta in en mugglare på skolan, säkerligen också för att det aldrig gjorts förut. Han ville väl vara nytänkande, i dessa oroliga tider, hösten 1994 då alla tecken pekade på att Mörkrets herre var på väg tillbaka. Jag, däremot, visste vad det innebar att ta sådana risker. Man kunde få betala dyrt för det.

Jag minns att jag blev tvungen att ursäkta mig och lämna kontoret, eftersom allt därinne kändes så outsägligt irriterande, klichéartat och, faktiskt, förutsägbart. Det sade sig självt att ansvaret för den blott nittonåriga flickan skulle falla på min lott, eftersom endast jag och Albus fick veta varifrån hon kom. Hon kunde komma att behöva skyddas från både det ena och det andra, och hennes fördelaktiga utseende endast ökade risken för detta. Som om jag inte hade nog, med tanke på mitt redan livsviktiga uppdrag, som inom kort kunde komma att bli mycket allvarligare. Märket på min vänsterarm hade börjat ge sig tillkänna och var tydligare än det varit på tretton år. Då, när det outhärdliga hände.



Enda sättet att överhuvudtaget stå ut med tillvaron hade varit att viga mitt liv åt uppdraget som följt efter det outhärdliga. Ibland var det dock en klen tröst, och vardagslivet så tomt och glädjelöst, att det enda som fick liv i det hela var att sätta lite hälsosam skräck i studenterna. De kunde gott behöva bli härdade i dessa allt mörkare tider.

Flickungen, som naturligtvis och irriterande nog satts att assistera vid mina trolldryckslektioner, gav mig dock inte ens denna tillfredsställelse. Det gick inte att reta eller förarga henne. Hon såg bara på mig med de där blå ögonen och gav knappt ens svar på tal.Någon intellektuell utmaning därifrån var inte att vänta, trots de höga betygen från den förmodligen högst medelmåttiga mugglarskolan.

Och som om det inte räckte kunde hon helt oväntat bete sig impulsivt och utsätta sig för risker. Vid ett tillfälle fick jag rädda henne från att skadas då hon kom för nära en illuminering som en av mina mer framstående elever gjorde med sin trolldryck. Hon var dock ångerfull efter den händelsen, och jag vågade hoppas att hon skulle inse sina begränsningar, vilket äntligen skulle ge mig lite lugn och ro i tillvaron.

Just som allt tycktes lugna ner sig något, precis då jag började vänja mig vid sakernas tillstånd, fick jag en dag innan lektionen höra toner från ett angränsande rum. Musik är inte något som egentligen nämnvärt intresserar mig, men just de här tonerna kände jag faktiskt igen. Det var en av de få melodier som någonsin väckt någon form av genklang hos mig, men så handlar den ju också om månsken och mörker.

Döm min förvåning när jag gläntade på dörren och såg, att det var hon som satt där vid ett gammalt piano och spelade. Allt det tafatta och intetsägande hos henne var som bortblåst. Med fingertoppskänsla, skärpa rent av, smekte hennes smala händer över de dammiga tangenterna, och i melodin fanns både dovt vemod och smärtsam längtan. Det var i alla fall så jag upplevde det.

När hon upptäckte mig, blev hon naturligtvis tyst och försagd som alltid, och slank ut ur rummet som en liten mus. Men från och med den dagen började hon oroa mig. På ett helt nytt sätt. Jag hade sett en annan sida av henne, en sida som jag faktiskt kände igen hos mig själv.

Ibland märkte jag att hon iakttog mig förstulet och det förvirrade mig en hel del, men det som var mest förbryllande var, att jag kom på mig själv med att undra vad hon tänkte. Vad hade jag för intresse av det? På julaftons natt fick jag dock svaret på de där ständiga observationerna, då ett litet paket låg inskjutet framför dörren i min våning. En ytterst noggrant arbetad skiss av mig, i full färd med att undervisa i trolldryckskonst.

Hade jag känt förvirring innan, var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Varför i all världen lade hon tid på något sådant? Nå, då skulle jag minsann betala igen med samma mynt. Hon skulle få någonting tillbaka, så att hon åtminstone såg anständig ut på julbalen. Det skulle vara en intressant kontrast till de gamla malätna lånade skolklädnader hon alltid gömde sig i. Valet var självklart: en silvermåne om halsen och en klänning lika djupt blå som natten.

Vad värre var, att det skulle vara så svårt att ta ögonen från henne den kvällen, och jag var verkligen inte den ende. Tyst betraktade jag hennes försiktiga dans och samvaro med vännerna, och hur hon liksom lyste alltmer ju längre tiden framskred. Men när den berusade Igor Karkaroff började kyssa hennes arm gick det ändå för långt. Jag såg till att avstyra det hela och det var lätt nog, eftersom den jubelidioten länge velat komma till tals med mig om det återvändande mörkret.



Redan samma natt visade det sig att detta mörker tryckte på utifrån. Just nätterna kring jul är skyddet kring slottet sårbart och det var så svartälvorna slapp in, vilket var det som orsakade den avgörande händelsen. På vaktpost i natten hamnade jag ensam mot dem, då de anföll mig och flickan plötsligt dök upp som ur tomma intet, slängde sig framför mig och träffades av deras förbannelse.

Tack och lov att jag fått förmågan att hålla huvudet kallt i akuta situationer. Snabbt fick jag ut älvorna ur slottet och tog med den medvetslösa flickan till min våning. Eftersom det sannolikt var svart magi som drabbat henne, var det jag som var mest kvalificerad att ta hand om det. Jag fick använda all min samlade kunskap för att sköta hennes skada och lindra smärtan. Hon hade blivit träffad i benet, och när jag såg att formen på det flera decimeter långa såret var identisk med Potters, insåg jag att denna incident kunde komma att få ödesdigra följder.

Man kan inte förneka att händelsen satte oss i en mycket speciell situation. Vi hade ingen aning om vad flickans sår kunde ge för effekter. När jag undersökte det med min trollstav kände jag av en förbindelse, en länk till en annan varelse vilken högst sannolikt var svartälvan som kastat förbannelsen. På grund av min djupa kännedom om svart magi, var det därför nödvändigt att flickan befann sig i min närhet, speciellt under sömnen då sinnet är som mest öppet och sårbart. Samtidigt var vi tvungna att dölja att hon vistades hon mig, eftersom mitt uppdrag kunde komma att försätta den som jag kunde tänkas ha en närmare relation till i livsfara. Kort och gott bodde hon i ett rum i min våning, men endast Albus visste om det.

Hon fann sig redan från början undergivet i den märkliga belägenheten, och jag blev tvungen att erkänna för mig själv, att det jag tagit för naivitet faktiskt handlade om djup tillit. Incidenten hade hänt i ett försök av henne att skydda mig med risk för sitt eget liv, och hon såg på mig så som faktiskt ingen annan människa gjort. Inte ens Lily, den enda som någonsin brytt sig om mig, hade sett på mig som den här flickan gjorde. Miriam. Ett ovanligt namn på en ovanlig person. Plötsligt blev det viktigt att visa mig värdig hängivenheten i hennes ögon.

Under de första veckorna skötte jag hennes magiska sår flera gånger varje dag. Hon vände sig alltid bort, blundande med djupt röda kinder, och jag tog hand om skadan så varsamt jag någonsin kunde. Att lindra hennes obehag hade blivit det viktigaste för mig, liksom, så småningom, att tillfredsställa hennes önskningar.

Försiktigt läste jag av hennes sinne under den tid vi tillbringade tillsammans, ytterst noga med att inte passera någon intim gräns, allt för att göra hennes tillvaro hos mig så angenäm som möjligt. Förundrat kunde jag iaktta hur hon liksom levde upp mer och mer, och faktiskt såg ut att trivas hos mig. Det utvecklade sig snart till en kär plikt att se till att inget materiellt någonsin fattades henne, och det fick mig att helt överge det lilla nöjet att sätta skräck i studenterna. Jag hade på känn att hon inte alls skulle tycka om sådana små oskyldiga glädjeämnen, och jag ville för mitt liv inte att hon skulle sluta se på mig som hon nu gjorde. Det gick till och med att uthärda att hon umgicks en del med Potter och hans vänner.

Såret läkte fint och Albus berömde mig, men så småningom började effekterna av förbannelsen ge sig tillkänna. Det började med att Miriam fick mardrömmar om det som hände hos svartälvorna, och när vi med legilimering försökte få värdefull information ur dessa drömmar, visade det sig även att hon flera gånger vid återhållen vrede oavsiktligt påverkat fysiska föremål med tankekraft, en förmåga typisk för svartälvor.

Miriam, vars största skräck var att skada andra individer, blev förtvivlad vid upptäckten av dessa förmågor. Hon var övertygad om att ingen framtid nu fanns för henne. Trots att situationen var unik och oförutsägbar fanns det ingen tvekan: Jag måste helt enkelt hjälpa henne att kunna leva vidare och hantera sin kraft trots att hon inte hade magiskt blod. Övningarna utfördes i hemlighet, och tack vare att hon vågade öppna sitt sinne för mig kunde vi lyckas med det omöjliga.

Allt som hänt hade nu fört oss mycket nära varandra, men ju mer fäst jag blev vid henne, desto tydligare såg jag vårt dilemma. Om vi fullföljde en relation skulle hon kunna skadas. De mörka krafterna skulle kunna använda henne mot mig och därmed mot hela vår sida.
Detta fick inte ske. Hon svävade redan i fara eftersom Igor Karkaroff, den liderlige skurken, fått ögonen på henne. Dessutom växte sig mörkret starkare för var dag och märket på min arm brände. En ljusglimt var dock att Miriam numera behärskade sina krafter på ett häpnadsväckande sätt, långt utöver det jag trott var möjligt.



Och hon skulle komma att behöva dem. Under en av årets ljusaste nätter, då Turneringen för magisk trekamp ägde rum, försvagades åter skyddet runt skolan och svartälvorna kom åt Miriam i vimlet av alla gäster. Trots att hon gjorde allt hon kunde för att hindra planen mörkrets sida hade, rycktes hon över till Mörkrets herre tillsammans med Potter. Inte förrän de med hennes hjälp lyckats ta sig tillbaka fick jag veta vad som hänt och då försökte dessutom Karkaroff lägga vantarna på henne. Något jag givetvis lyckades förhindra. Han fick fly ensam.



Mörkrets herres återkomst gjorde den smärtsamma brytningen oundviklig: Miriam och jag måste skiljas åt och hon återvända till sin värld där hon var säker. Hon behärskade nu sina krafter och då Mörkrets herre dödat svartälvan, hade länken mellan dem och Miriam brutits. Mitt uppdrag innebar dock ändå en alltför stor fara för henne, och det fanns ingen annan som kunde utföra det. Uppdraget gällde inte bara beskyddet av Lilys son, utan även av hela den magiska världen. Miriam förstod det. Hon hade alltid haft en djup respekt både för uppdraget och mina känslor för Lily.

Miriams förståelse och stöd gjorde bara att mina känslor för henne blev ännu djupare, och nu var den rent fysiska åtrån mellan oss så stark att den började bli omöjlig att stå emot. Jag sa det rent ut till henne när vi till sist stod där utanför slottets dolda port, ovilliga att skiljas åt: “Om våra läppar rör vid varandra, kommer jag inte att kunna låta dig gå.”

Och trots att vårt farväl kändes moraliskt rätt och riktigt, kunde jag innerst inne inte låta bli att undra om det här verkligen var rätt beslut.

Yes nu blev jag glad! Då jag inte har haft riktigt tid att läsa länken och dessutom så har jag legat så långt efter inläsningen så det slutade med att jag slutade läsa den vilket var väldigt synd, men nu känner jag att jag liksom kan ”börja om” och följa med ända från början (okej, det kanske inte fanns jättemycket logik i det men det är så jag känner)! Ska bli så roligt att få läsa!

Angående hur ofta du ska lägga ut kapitel så får du känna själv, gör det i din egen takt, om du får klart den så att du kan lägga ut två gånger i veckan blir det jättebra! Men även en gång i veckan eller varannan vecka blir också jättebra, välj själv, jag kommer läsa lika glatt oavsett hur ofta de kommer ut

Känner lite samma sak! Haft mycket annan läsning som halkat lite efter.

Ska bli kul att få läsa den här, men kanske ska ta tag i att läsa klart ”Länken” först

Kommer du ladda upp den här på watpad också Avis Fortunae?

Åh, vad kul att du vill läsa! Jag kan ladda upp den på wattpad om det finns intresse för det

Naturligtvis var hon vacker.

Eller, vad jag rent objektivt registrerat ansågs attraktivt

Snape får hålla emot sina egna känslor - det är ju förbjuden frukt. Märks så tydligt i de här två första meningarna.

Även de två sista meningarna i din dikt var fantastiska. Känns som dikten kommer att vara 'grunden' för din fortsättning!

Nej - nej - nej Snape. Det är inte rätt beslut.

SJÄLVKLART läser jag och fortsätter ge dig feedback. Även om jag just nu känner mig ganska tarvlig och ensidig med min feedback... Utlovar mer i framtiden. ♥

Tack för att du är du!

'men ju mer fäst jag blev vid henne, desto tydligare såg jag vårt dilemma'

Alltså Snape! Det är bara för att du inte tror på kärleken som du ser ett dilemma! Jag gör likadant. Målar alltid upp allt som är fel med något så att det verkligen inte ska fungera. Det finns inga dilemman! (Förutom åldern men det finns värre saker än ålder...


Måste även säga att jag äääälskar bilden du lagt upp på Miriam - något liknande har jag haft i tankarna också. Men även nu blir åldern dem emellan mer äkta.

Det här med kapitel är alltid svårt - jag själv kan aldrig hålla mig till ett visst datum eftersom jag skriver en massa i buntar och sen får skrivkramp ett tag.... Om du känner att du klarar av två kapitel i veckan blir jag överväldigande glad! Annars så räcker det med ett. Oavsett så kommer jag självfallet att läsa!

Ja - det var väl det jag tänkt säga! For now!

Guuuud vad kul! Sååå himla kul med ny ff!!!! Två gånger i veckan blir toppen att uppdatera!

YAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAY!

Ser framemot att läsa fortsättningen på Länken, som var så fantastiska supermegabra

men ju mer fäst jag blev vid henne, desto tydligare såg jag vårt dilemma.

Näääää Snape, det är bara för att du inte tror på kärleken som du ser ett dilemma!

Älskar bilden på Miriam. Verkligen äääälskar ♥ Var väl något sådant jag tänkt mig, men lite mörkare hår kanske haha.

Nu ser jag bara framemot att läsa

Jippi! Nu är uppföljaren äntligen uppe! En bra början på det nya året!

Bra att du laddar upp den här, känns bättre att skriva här. Då kan jag lättare hjälpa dig.
Nu bevakar jag tråden, så jag missar inte när det kommer nya kapitel!

Roligt att läsa ur Snapes perspektiv! (Ser att du följde rådet jag gav dig via ugglan.) Blir spännande att läsa fortsättningen.

Uppdatera när du tycker det känns bäst! .. Lille Snape, våga släppa taget om det förflutna, och våga tro på kärleken! Passa på att tvätta håret också, så ska vi se vad Miriam säger om det. Haha! Jag skojade bara!
Tack för att du länkar till mina berättelser! ♥

Jättebra Bevakar ♥

Tack för alla kommentarer och vad roligt att ni vill fortsätta (eller börja) läsa! Då utgår jag från att lägga ut kapitel två gånger i veckan, men en massa omständigheter kan såklart göra att det blir mer sällan också. Era kommentarer betyder ALLT! ♥

Nymphie, jätteroligt att du vill börja läsa! Förstår precis hur du menar; Länken var ju så långt framskriden med kapitlen och det är därför kapitel 1 här är som en sammanfattning för nya läsare.

Annabeth the Chaser, detsamma till dig! Första kapitlet ligger nu på Wattpad och snart kommer det andra. Jag kan även lägga upp mer av Länken där om jag får en kommentar efter kapitel 12.

Trezzan, jag älskar vartenda ord du skriver oavsett om det är mycket, lite eller från något speciellt perspektiv. Bara skriv det du tänker. Typ. Nej men allvarligt, hur jag kunna förklara hur mycket jag uppskattar din respons? Det du såg i kapitlets två första meningar hade jag själv ingen aning om, till exempel - men nu ser jag det. Plus att det är väldigt intressant hur du och flera av de andra tänker kring att se dilemman, som kommer i vägen för kärlek och relationer. Varför gör man det egentligen? Jag som författare har ju uppenbarligen gjort det också, även om jag kanske inte fokuserat på åldersskillnaden utan mer på uppdragets faror. Det är det här som är så fascinerande - när läsaren ser det man själv inte ser. Om igen - din respons betyder allt!

Viloss, åh vad kul att du vill fortsätta följa även denna ff! Ditt stöd och din uppmuntran känns verkligen! ♥

Pride Potter, jag blir lika glad som alltid för det du skriver - och vad roligt att du gillar bilden. Hennes hår blir mörkare på vintern så då stämmer det nog med din bild När du kommenterar är det alltid väldigt nära att jag bara postar ett kapitel tidigare än jag tänkt, för jag blir så taggad … tack! ♥

Mintygirl89, du är och har alltid varit en pärla. En trygghet i skrivandets värld - med handfast hjälp och många bra idéer. Dina ord får mig att le stort. Snape i min fanfiction tvättar håret, så mycket kan jag bara säga

PansyMalfoyParkinson, välkommen, vad kul att du bevakar! Jag gör detsamma med din fanfiction, Dracos enda önskan, som är väldigt intressant med sitt inte helt vanliga ship

SweeneyTodd, tack för tummen och alla dina fina kommentarer hittills ♥

isabelleh, tack för tummen!

och tack ni andra som “tummat”!

Det första kapitlet var ju mest en sammanfattning, så här kommer nu fortsättningen.




Kapitel 2 - Historia

Med en lätt sväng på trollstaven fick Leonardus tekannan att sakta och med stor precision fylla våra koppar. Förutom då jag avgett Eden föregående år, inför mitt inträde till den magiska världen, vilket det var han som tagit initiativet till, var det första gången jag såg honom använda magi. Han var iklädd en mycket tunn, ljusgrå mantel som rörde sig lätt i det svaga vinddraget från de vidöppna fönstren. Hettan denna sommar hade nått även Sverige och nu i slutet av juli var den helt utan nåd.
“Jag ska gå rakt på sak, Miriam”, sa han utan omsvep. “Det har nu gått en dryg månad sedan du kom tillbaka från Hogwarts, och jag vet att du inte mår bra.”
Tystnaden lade sig mellan oss som en bekräftelse, lika tung som den stillastående värmen.
“Ge mig bara lite tid,” sa jag till sist och såg min före detta latinlärare stadigt i ögonen. “Omställningen är stor, som du förstår. Det är inte som att återvända från en vanlig resa.”
“Du kom dit under en orolig tid,” nickade han. “En tid som faktiskt också kan komma att påverka vår icke magiska värld.”
Han såg ut genom det öppna fönstret, ut mot den stilla sommardagen som var så långt från mörker och oro man kunde komma. Men både han och jag visste att skenet bedrog och att lugnet var tillfälligt.
“Vad säger Jacob och Vivianne?”
Leonardus fångade min blick och såg forskande på mig med sina grå ögon, som hade samma färg som hans hår. Det blev svårt att möta hans omtänksamma blick alltför länge. Istället lät jag ögonen vandra runt över de otaliga bokhyllorna, alla fyllda med titlar på latin, medan jag tänkte på mina föräldrar.
“De vet ju vad som hände”, sa jag sakligt. “Att jag var nästan ett år i den magiska världen som måste hållas så strikt hemlig. De vet att jag fick ett magiskt sår som gav mig krafter men att jag lärde mig behärska dem och kunde återvända hit.”
“Är det några icke magiska människor som skulle kunna hantera sådan information, så är det just Jacob och Vivianne Silver”, sa Leonardus och log varmt mot mig. “De är kärleksfulla och har ett öppet sinne, precis som du.”
Jag log blekt över berömmet men förstod att leendet inte nådde ögonen. Han såg det och rösten var tung av allvar då han frågade:
“Hur hanterar de ditt möte med Voldemort?”
Trots att jag känt det komma, var det svårare än någonsin att uttala orden:
“Jag orkar inte prata om det. Och det vet mina föräldrar.”
Han nickade.
“Albus sa att vi inte skulle fråga ut dig om det. Det är ingen fara, Miriam, vi förstår.”
Vi satt tysta en stund. Det enda som hördes var en humlas sömniga surrande. Rummet var ljust och fläckar av sol letade sig hela tiden in genom de tunna gardinernas spetsmönster, men det låg en ödesmättad tyngd i luften.

Plötsligt lutade sig Leonardus fram över det lilla rankiga, dukprydda bordet och klappade mig tafatt på kinden.
“Det är något annat du inte berättar för oss”, sa han milt. “Och tro mig, jag förstår att det kan finnas skäl för det i dessa tider. Men vad det än är du håller hemligt, kära Miriam, så tär det dig. Du måste nog göra något åt det. På ett eller annat sätt. Det är av en natur som gör att du kan inte bära det ensam.”
“Jag har inget val, Leonardus. Du måste förstå det.”
Vi såg varandra stint i ögonen och ingen av oss vek av med blicken. Hans ögon var intensivt grå och när han till slut tog till orda, lät han allvarligare än jag någonsin hört honom:
“Och du måste förstå, Miriam, att om du förtränger en grundläggande känsla, så kan dina krafter bli svåra att hålla i schack. Det har du upplevt förr, inte sant?”
Där satte han fingret rakt på en öm punkt. Så hopplös min situation var, hur man än vände och vred på den.
“Vad ska jag göra då?” utbrast jag förtvivlat. “Du förstår inte, jag lovade … det var viktigt att återvända hit. Det handlar om säkerhet, inte bara min utan allas.”
Leonardus såg mycket bekymrat på mig och snurrade eftertänksamt på trollstaven. Han såg ut att fundera skarpt innan han återtog:
“Har du några kontakter med den magiska världen?”
“Ja, en viss kontakt med Harry Potter och hans vänner. Via ugglor, du vet. Men de vet ärligt talat inte mycket om vad som händer just nu, och om de händelsevis skulle göra det, är det antagligen för riskabelt att skriva sådan information i brev.”
“Du hamnade verkligen i hetluften, lilla vän”, sa han och lät åter mild och medkännande. “Som du förstår känner jag ett stort ansvar för att det blev så här för dig, och jag vill att du noga överväger vad jag säger nu. Jag tror att det är mycket viktigt att du upprätthåller dina kontakter med magins värld, hur små eller betydelselösa de än kan verka. Att förneka sin historia har aldrig medfört något gott för mänskligheten, som jag brukade säga till er.”

Leonardus hade även varit vår lärare i historia och jag kunde mot min vilja inte låta bli att dra på munnen åt de gamla välkända orden.
“Jag menar allvar”, sa han. “Utan sin historia är människan ett tomt skal.”

Det var exakt så det kändes.