Never fall in love (SV)

Titel: Never fall in love
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nope
Antal kapitel: 1 hittills (1 uppe)
Genre: Romantik
Rating: PG-15, innehåller svordomar, prat om sex och andra vuxengrejer. PG-13 om du inte är så känslig : )
Tidsperiod: 2006
Handling: Jag hade lovat mig själv att aldrig bli kär. Vad tjänade det till, när jag ändå skulle bli bortgift? Men när jag möter honom på Hogwartsexpressen kan jag inte hindra hjärtat att slå fortare.

Taggar:
Avis Fortunae
Mintygirl89
Viloss
Ginerva2003
SweeneyTodd
Newt's Niffler
Idiz
Bella♥
Calico Katt
Firona
c8aina

Skriv gärna konstruktiv kritik, alltså inte sådan som “vad dålig den är” eller “det där var dåligt”. Du får såklart säga saker om karaktärerna, t ex “men åååååh [namn], det där var ju inte direkt bra”, men då ska det helst framgå tydligt att det är om karaktären. Lämna helst också ett litet svar, det behöver inte vara tjugo rader men ett litet “bra”. Då vet jag att ni läser, och om ingen svarar så kan jag inte lägga upp ett nytt kapitel.

Hoppas någon vill läsa den. Första kapitlet kommer upp senare idag!

Jag läser gärna! Är inte så känslig så klarar nog av detta.

Låter spännande tack för att du taggae mig.
Handligen låter intressant *bevakar*

Jag läser! låter spännande

Värkar bra

Låter spännande! Tack för att du tagga mig! ♥

Läser!

Kärlek med hinder är alltid spännande och jag vet ju hur bra du skriver - bevakar så klart!

Vad roligt att du vill läsa. Om du tror att du klarar av det kan du såklart läsa!



Varsågod. Men läskig att vara bevakad...



Roligt med folk som läser!



Vad bra då!



Ingen orsak ♥



Hoppas du gillar den.



Kärlek med hinder är den bästa! Hur man liksom måste hitta vägar runt problem, och det är så roligt att skriva. Nu blev jag glad för att du tycker att jag skriver bra ♥♥ Men som sagt, läskigt att vara bevakad!


Well, det här blev lite sent. Men bättre sent än aldrig!

Anyways, nu något helt annat: Skulle ni helst vilja läsa om fyra hemlösa ungdomar som försöker överleva själva, eller om en flicka som är vän med vargarna - vilka alla andra fruktar? Skriv gärna, för villl såååå gärna skriva båda. Ungdomarna kom precis upp i mitt huvud, medan vargen har legat i bakhuvudet i ett par veckor nu...

NU, ska jag sluta babbla och låta er läsa kapitlet. Enjoy!


Kapitel 1
Jag satte upp mitt röda hår i en tofs och kastade en sista blick i spegeln. Jag såg okej ut, men jag skulle aldrig kunna mäta mig med min syster (som för övrigt redan hade slutat på Hogwarts, eftersom hon var två år äldre). Efter en sista blick över rummet, för att kolla att jag inte glömt något, tog jag min uggla och koffert och gick ner i hallen.
“Äntligen”, muttrade min lillebror Cole.
Jag gav honom en sur blick och tog sedan min mammas arm. Hon transfererade oss till perrongen, som redan var fullpackad. Vad jag kunde se var jag den enda som hade på mig min klädnad (mamma hade tvingat på mig den).

Pappa ställde upp min koffert i en vagn. Jag och Cole sa hejdå till våra föräldrar och gick sedan på vagnen. Cole lämnade mig utan ett ord och gick mot Slytherinvagnen. Egentligen hade vi inga speciella vagnar, men vi satt helst med de från våra egna elevhem. Alla förutom jag, som tillhörde Ravenclaw men hellre var med Gryffindorare. Mina föräldrar trodde såklart att jag var med flickorna i Ravenclaw - och skulle inte acceptera om jag var med Gryffindorare och Hufflepuffare. Båda hade varit i Slytherin, men tyckte ändå om “de lugna barnen i Ravenclaw”.

Jag tog min koffert och släpade iväg den genom Ravenclawvagnen. Här satt alla med näsan i en bok eller liknande. Jag tryckte mig förbi en svarthårig kille med näsan i en bok. Nästa vagn var Hufflepuffvagnen. Här var det däremot högljutt och stökigt. Jag fortsatte gå mot nästa vagn, när någon plötsligt puttade till mig så att jag flög in i väggen.
“Förlåt, jag såg dig inte, jag tittade åt andra hållet!” sa någon, en kille, bakom mig.
Jag vände mig om och såg på personen. Han hade mörkbrunt hår, grönbruna ögon och rak näsa. Jag öppnade och stängde munnen några gånger, som en fisk, medan jag försökte komma på vad jag skulle säga. Något som gick sådär, när allt jag kunde tänka på hur snygg han var. Till slut lyckades jag ändå klämma fram:
“Det gör inget.”
“Förresten, jag heter Eddie Greene”, sa killen och sträckte fram handen.
“Bella Halley”, sa jag och tog den. Den var mjuk och varm, lite större än min.
“Du är i Ravenclaw, eller hur?” frågade Eddie.
“Ja”, svarade jag.
“Borde du inte gå dit då?” undrade han, efter en blick på min slips, och pekade mot vagnen jag just kommit från.
“Med de tråkmånsarna?” sa jag. “Nej tack, jag är hellre med mina vänner i Gryffindor.”
Eddie tänkte precis säga något när någon trängde sig förbi bakom Eddie, vilket gjorde att vi trycktes mot varandra. Automatiskt flög mina händer upp på hans bröst, som för att knuffa bort honom.

“Ja, öh… vi ses senare, Bella”, sa han och försvann sedan.
Jag skyndade vidare genom korridoren, men Eddie satt fortfarande fastklistrad på min näthinna. Därför märkte jag inte när jag passerade mina vänners kupé förrän någon sa:
“Bella, var är du på väg?”
Jag tittade tillbaka och såg Jean stå där. Snabbt gick jag in i kupén, lade upp kofferten på bagagehyllan, och slängde mig ner på ett säte.
“Jag var borta i mina egna tankar”, förklarade jag. Det var väl ändå sant?
“Och vad handlade dina tankar om då?” frågade Jean misstänksamt.
“Inget särskilt”, mumlade jag.
Jean höjde ena ögonbrynet och log överlägset. Jag ignorerade henne och tog fram ett ritblock och en penna.
“Vet dina föräldrar om att du har en vanlig blyertspenna?” frågade Kate.
“Nej”, sa jag och flinade.
Jag tittade ner på den tomma sidan och funderade på vad jag skulle rita. Efter några sekunder dök Eddie upp i mitt huvud. Jag bet mig i läppen och kastade en blick på mina vänner, som just hade börjat ett parti knallkort. De visste mycket väl att jag skulle giftas bort med Henry Crawford, och skulle antagligen bli misstänksamma om jag helt plötsligt ritade av en okänd kille. De skulle helt klart finnas där för att stödja mig, men vågade jag verkligen…?

Efter några minuters velande fram och tillbaka satte jag ändå pennan mot pappret och började rita. När Katie och Jean hade spelat sju partier och landskapet blivit allt vildare utanför fanns hans leende ansikte på pappret. Jag kunde inte låta bli att le själv.
“Vem är det där, Bella?”
Jag smällde igen blocket. “Ingen.”
“Nej visst”, sa Katie. “Bella, du ska gifta dig i sommar. Jag vet mycket väl att du inte vill, men det tjänar ingenting till att gå och blir kär i någon annan kille. Det vet du mycket väl!”
Jag suckade. “Såklart jag vet det.”
“Så, gå snälla inte och bli kär i honom”, sa Katie. “Snälla.”
“Katie har rätt”, sa Jean. “Vi vill bara ditt bästa, så bli inte kär i honom bara.”
“Jag tror redan det är för sent för det”, mumlade jag och tittade ner i knät.
Katie och Jean tittade på varandra och stönade.
“Vad då?” sa jag ilsket. “Det är inte direkt som om jag har valt att bli kär i honom.”
“Lugn, Bella, vi vet det”, sa Jean. “Vi är bara irriterade på din dumma familj.” Katie nickade instämmande.
“De kan inte bara gifta bort dig!” sa Katie upprört.
“Det kan de visst”, sa jag. “De är mina föräldrar och kan bestämma över mig.”
“Men det är inte rättvist”, gnällde Jean.
“Nej, det är det inte”, sa jag. “Men det går inte att ändra.”
Katie och Jean ryckte uppgivet på axlarna och fortsatte spela.

Efter några timmar var det mörkt ute. Tåget stannade vid Hogsmeade-perrongen. Jag, Katie och Jean klämde oss ut ur tåget och vidare mot droskorna. Vi hoppade upp på en av dem som genast började rulla mot slottet. När vi kom fram hoppade vi av och gick in i slottet, noga med att undvika Peeves. Jean och Katie sa hejdå innan vi skiljdes åt. Jag slog mig ner vid Ravenclawbordet, bredvid en tjej som var ganska trevlig, Leah.
“Hej”, sa hon med ljus röst.
“Hej”, sa jag.
“Hur har ditt sommarlov varit?” frågade hon.
“Ja, det har varit okej”, sa jag.
Det var en lögn - det hade varit allt annat än okej. Jag hade tvingats tillbringa hela sommaren tillsammans med Henry Crawford, killen jag skulle gifta mig med.
“Vad bra”, sa Leah.
Jag hummade och vände mig sedan mot dörren. Förstaårseleverna trädde in i salen. Jag lyssnade med ett halvt höra på sorteringen och Dumbledores tal, applådera för och välkomnade nya elever. När maten dök upp reste jag mig upp och gick över till Jean och Katie, där jag klämde ner mig.

“Jag är proppmätt”, stönade Katie.
“Är du?” sa jag förvånat och lade på mer korv.
“Ja”, muttrade Katie. “Bara för att du kan äta all mat på bordet själv utan att gå upp ett kilo betyder inte att alla kan det.”
Jag skrattade. “Jo, jag skulle nog gå upp ett par kilo.”
“Du fattar poängen”, sa Katie.
“Jo visst”, sa jag.
Maten försvann och ersattes av efterrätten. Katie hade visst ändrat sig, för nu tog hon en stor bit chokladtårta. Jag tog själv en stor bit sirapstårta. Jean tog en bit av chokladtårtan.
“Ljuvligt”, sa hon med munnen full.
“Mmm”, sa Katie med ännu mer tårta i munnen.
“Jag trodde du sa att du inte kunde äta mer?” fnissade jag.
“Det var innan det fanns chokladtårta”, sa Katie.
Jag skrattade och himlade med ögonen mot Jean, som himlade med ögonen tillbaka.

När festen var slut gick jag upp till Ravenclawtornet. Jenny svarade på gåtan precis när jag kom dit, så jag kunde bara följa efter henne och Ricky in. Jag gick upp till min sovsal, bytte om till pyjamas och somnade så fort jag lade huvudet på kudden.


Skriv gärna vad ni tyckte var bra och vad som var dåligt.

Superbra!