Remus: hur är livet som varulv?

Detta kommer bli som en självbiografi om Remus Lupin och om hans liv helt enkelt. Ni som shippar Remus och Sirius kommer bli glada. men allt kommer inte vara som i böckerna.

~~~
Det var en ganska sen kväll och jag hade gått ut från vårt hus för att ta en promenad. Det var ändå sommar och en väldigt fin kväll och jag brukade ta nattliga promenader eftersom det var en bra sak om man behövde tänka. Vi bodde nära en stor skog och på den fanns en liten gångstig. Det var den rundan jag brukade ta och det var den rundan jag skulle ta idag också. Men något kändes inte rätt denna kvällen. Jag hade en dålig känsla i magen, en känsla jag ignorerade, inget hade någonsin hänt mig. Medan jag gick började höra ljud. Det rasslade i löven och det hördes kvistar som bröts. Jag hörde nästan som morrnkngar någonstans ifrån. Jag började skynda på stegen för att komma hem snabbare. Det var verkligen något som inte stod rätt till. Jag kände aldrig annars någon oro när jag var ute på mina promenader.

Allt gick så snabbt. Jag kände hur något bara hoppade på mig som en enorm hund och jag slog huvudet hårt i grusvägen och det svartnade lite för ögonen. Jag var tvungen att behålla medvetandet. Det som höll nere mig var enormt stark och jag hade ingen chans att ens försöka ta mig loss. Jag fick bara ligga kvar och hoppas på överlevnad. Jag kände smärtan när något hårt rev mig i ansiktet, det kändes som att hela mitt ansikte reva av. Jag kände något varmt och vått rinna nerför kinden och sen ett bett i min bröstkorg. Smärtan var nästan olidlig. Det kändes som det var ett gift som direkt spreds i min kropp. Det var först då jag fick se min angripare. En varelse mamma bara berättat historier om, en varulv. Den var mer skräckinjagande än jag någonsin kunnat tro och nu med mitt blod runt munnen. Jag kunde höra snabba steg som kom springande och Jag kände snart greppet släppa och varulven försvann in bland löven.

Jag låg kvar på marken, hade ingen kraft att försöka resa mig eller ens försöka mig på att göra ett ljud. Jag kände hur någon lyfte upp mig och Plötsligt blev det svart och jag svimmade av.

Bra och läskigt beskrivet med många detaljer. Stackars Remus! Har alltid tyckt att det är så ironiskt att han som är så lugn och snäll blir smittad av detta vilda.

Jag shippar definitivt Remus och Sirius ♥ så jag ser lite extra fram emot det. Eller hur Pride Potter?

Bevakar!

Jag vaknade upp av solen som stack i mina ögon. Jag kollade runt och upptäckte att jag låg i vardagsrummet i vårt hus. Mamma satt bredvid mig tillsammans med en kvinna och de båda såg väldigt oroade ut. Mamma tryckte min hand mjukt när hon såg att jag hade vaknat. Innan jag hann säga ett ord började hon prata.

- du blev attackerad igår av en varulv. Denna kvinnan är botare och en nära vän till mig. Det var hon som hittade dit liggande på stigen. Jag ville inte ta dig till Sankt mungos eftersom de inte är så öppensinnade. Hon har gjort allt hon kan men... men du blev attackerad när den var förvandlad vilket innebär att du kommer bli som den sa hon tyst men när hon såg min förtvivlade blick la hon till.
- Jag kommer alltid älska dig och allt kommer lösa sig Remus sa hon och la handen på min oskadda kind medan botaren la på en tjock salva på såren i mitt ansikte.

- Jag gör allt jag Kan men tyvärr kan jag inte göra mer än detta. Jag rekommenderar att du vilar nu sa den vänliga kvinnan innan hon reste sig. Jag höll huvudet på kudden och kollade upp i taket. Alla mina drömmar skulle vara slut. Jag skulle inte ens hinna börja på Hogwarts. Vem skulle vilja ha en varulv på en skola? Någon som kunde skada deras barn. Dagarna gick och allt jag egentligen orkade var att ligga på soffan och gå upp för att äta. När jag hade kollat mig i spegeln hade jag blivit väldigt äcklad. Såren i ansiktet var inte vackra. En dag några veckor efter attacken låg jag i soffan och försökte fördriva tiden med en bok så knackade det på dörren. En mjuk knackning.

Vem kunde det vara? De skulle väl inte ha besök? Min mamma gick till dörren och öppnade den och när jag kollade ut i dörröppningen höll jag på att svimma. Där stod den riktige Albus Dumbledore i egen hög person. Rektorn på Hogwarts

Tak för taggningen, Avis Fortunae! Jag gillar den redan. Längtar efter fortsättningen. Känn dig bvakad.

Dock hittar jag några meningar/ord du kan kika på:

det kändes som att hela mitt ansikte reva av

Misstänker att du skriver på mobilen, så tror detta är ett litet misstag med autocrrect eller att du helt enkelt tryckte fel.Jag antar att du menar såhär:

det kändes som att hela mitt ansikte revs av

Sedan var det ett annat misstag, där min magkänsla säger att du råkat trycka fel:

Det var hon som hittade dit liggande på stigen.

Tror nog att du menar såhär:

Det var hon som hittade dig liggande på stigen.

Som sagt, superbra. ♥♥

Jättebra beskrivet alltsammans, med hans funderingar och oro över framtiden, och hur hans mamma stöttar honom.

- Jag kommer alltid älska dig och allt kommer lösa sig, Remus, sa hon och la handen på min oskadda kind, medan botaren la på en tjock salva på såren i mitt ansikte.

Använd gärna kommatecken ibland, som i exemplet ovanför. Jag lärde mig själv att bli mycket bättre på det av en av mina egna läsare här på forumet

Nu ser jag fram emot Albus Dumbledores besök!

Åh, ja jag skriver på mobilen så det måste vara autocorrekt som spökat Vilket jag måste missat när jag läste igen. Tack så mycket för er inputt.
~~~
- God dag Remus sa han med en vänlig röst och jag la undan boken och satte mig upp och gjorde ett försök att resa mig, men han stoppade mig.
- Överansträng dig inte. Jag har kommit hit för att prata om Hogwarts sa han och jag suckade automatiskt. Såklart skulle han förklara att jag inte fick komma dit. Han lät min mamma sätta sig innan han började tala.

- Jag har fått veta vad som har skett, Men endast jag och ingen annan vet om det och jag vill ge dig chansen att börja på Hogwarts. Men vi måste ha några regler eller villkor för att inte någon annan elev ska komma till skada. Jag har därför tilltagit vissa försiktighetsåtgärder för att hålla både dig och de andra säkra, påbörjade Albus och jag nickade ivrigt medan en lättnad översköljde mig. Mamma kollade på honom med ett vänligt men chockad leende, hon hade nog som jag misstänkt att det inte skulle bli något Hogwarts för min del.

- På skolgården finns där ett pilträd som har en hemlig gång in till ett hus, Detta är något ingen vet om. Men om du går dit varje månad och befinner dig där under din förvandlade tid och inte berättar för någon om din situation så ska även du få komma till skolan. Som ni säkert vet ska varje häxa eller trollkarl få möjligheten att gå på Hogwarts sa han. Jag log brett och nickade, försökte ta in allt det han sa.
- Tack så mycket Dumbledore. Det betyder mycket för mig och jag vet att det betyder mycket för Remus sa min mamma och han tryckte mjukt hennes hand innan han gav mig en liten nick.
- Vi ses på Hogwarts sa han innan han gick ut till hallen och ut från vårt hus. Denna generositet och detta mötet skulle jag aldrig glömma och Den tacksamhet jag hade mot honom skulle alltid finnas i mitt hjärta.

Dagen var här, Jag stod på plattformen och kollade på det enorma loket. Mamma hjälpte mig upp med min koffert och gav mig en snabb kram. Jag kollade runt på alla elever och en oro började spridas, Tänk om jag inte skulle få några vänner och tänk om ingen skulle tycka om mig. Jag såg en kupé där det satt två andra killar som såg ut att vara i min ålder och öppnade försiktigt dörren.
- Hej! Får jag sitta här? Sa jag försiktigt och killarna nickade med ett leende.
- Ja visst, Jag heter James och detta är Sirius sa den ena killen som hade svart rufsigt hår och glasögon. Jag nickade och vände sen blicken till den andra killen och Mitt hjärta tog ett skutt. Hur kunde jag bli attraherad av en kille? Men hans leende var helt fantastiskt och de mörka ögonen var väldigt vackra. Jag sköt bort mina tankar, Jag kunde inte tänka sådanna tankar om andra killar.
- jag heter Remus svarade jag istället och satte mig bredvid killen som hette James. Då skulle jag få en större möjlighet att titta på Sirius.

Yes! Remus och Sirius ♥ Undrar om Remus lite längre fram kommer att visa vad han känner.

- Oj. Vad har hänt i ditt ansikte? Sa killen som hette James och Min hand for direkt till min skadade del av ansiktet. Märkena som varulven gett mig hade aldrig riktigt försvunnit, något jag lärt mig att varulvssår aldrig riktigt läkte. Jag hade fått veta vilken varulv det var genom böcker eftersom jag så gärna ville veta vem den skyldiga var. Tydligen hette han Fenrir Grårygg och var en känd och farlig man och Det han ville var att göra så många som möjligt till varulvar och särskilt barn. Han ville att varulvarna skulle överta världen och tyckte att det var bättre att lära dem redan från början.

Jag kollade på James och gav honom ett osäkert litet leende, vad skulle jag egentligen säga?
- Jag fick de när jag var liten så jag minns inte riktigt sa jag och James nickade. Verkade inte riktigt köpa det men frågade inte mer, förmodligen förstod han att det var ett känsligt ämne. De började mer prata om Hogwarts i allmänhet och om att båda ville hamna i gryffindor men Jag personligen trodde att jag skulle hamna i ravenclaw. Jag är inte tillräckligt modig och tapper för att vara i gryffindor. Men tack vare alla böcker jag läst hade jag ändå passat bra i ravenclaw. Timmarna gick och snart kom damen med godisvagnen och Jag svalde hårt. Min familj hade inte så mycket pengar så jag hade inte råd att köpa något vilket kändes lite pinsamt, vem ville erkänna att man inte hade mycket pengar.

Båda de andra köpte både chokladgrodor och annat och innan jag visste ordet av räckte Sirius mig två chokladgrodor och ett paket pepparmintsgrodor och Jag kollade förvånat på honom och började le. En liten rodnad syntes på mina kinder när han blinkade mot mig med ena ögat och som tur var kollade James bort och såg inget.
- Åh tack så mycket sa jag och tog försiktigt en pepparmintsgroda, Jag hade aldrig smakat de tidigare och de var verkligen väldigt goda. Himlen började mörkna och jag hade verkligen så kul med killarna, De var väldigt trevliga och det kändes så naturligt från första början. Efter båtturen över sjön med en mörk stjärnbeströdd Himmel var det dags för sorteringen. Både James och Sirius hamnade i gryffindor och jag såg glädjen stråla om dem och De gav mig ett stöttande leende och jag gick nervöst fram till hatten och satte mig på Pallen. Hatten sattes på mitt huvud och jag höjde förvånat på ögonbrynet när den skrek ut "gryffindor". Hade den tagit fel?

Jag hade väl inga egenskaper som passade in i gryffindor, jag var ju inte modig. På skakande ben gick jag mot gryffindorbordet medan jag fick applåder och både Sirius och James busvisslade. När jag kom till bordet la Sirius snabbt en hand på min axel vilket fick mitt hjärta att ta ett extra slag. Även en annan liten och spinkig kille satte sig bredvid oss och han presenterade sig som Peter Pettigrew. Nu var allt jag ville att gå och lägga mig och sova, Det hade varit så många intryck på en dag. Efter den underbart goda maten så kröp jag ner i sängen och somnade nästan direkt när jag la huvudet på kudden. Mina drömmar förde mig till magiska platser tillsammans med mina nyfunna vänner och vissa specifika drömmar handlade om mig och Sirius ensamma.

Vad intressant att han trodde att han skulle hamna i Ravenclaw. Han hade passat där också, faktiskt. Men så klart bra att han hamnade med James ... och Sirius! ♥

De första tre åren funkade hur bra som helst. Jag blev nära vän med Sirius och James och Peter hängde ofta med oss, han hade inte så många att umgås med så han hängde väl mest med oss. Jag och Sirius hade blivit lite mer än vänner men det var nog inget man märkte speciellt mycket. Ibland när ingen såg så höll vi varandra i handen men det var i princip allt, vi vågade inte riktigt visa andra vad vi höll på med. Jag hade lätt för att smyga ut på kvällen och ta mig in i det kala huset Dumbledore hjälpt mig fixa och där fick jag bara ligga och vänta ut natten.

Den stugan hade börjat kallas den spökande stugan eftersom folk trodde att det spökade där tack vare alla ylanden men Jag hade pratat med Dumbledore och han tyckte bara att det var bra för Då skulle ingen våga sig in där och hitta mig i min skepnad och det skulle inte skada mig eller någon annan. Men det var under det fjärde året som saker och ting började förändras. Mina känslor för Sirius hade blivit starkare och jag visste att han kände något för mig också.

Men det var inget man kunde visa eftersom Homosexualitet var inte något vanligt och bra inom trollkarlsvärlden och allt vi skulle få utstå från slytherin skulle bara tära sjukt mycket på oss Så vi höll det så hemligt som möjligt. Inte ens James och Peter hade vi berättat det för även om jag började misstänka att de började ana något. Det var den andra månaden i fjärde året och kvällen där jag skulle förvandlas som jag gick ut från sängen för att smyga till den spökande stugan. Det var fortfarande ganska varmt ute och månen lyste starkt. Det jag inte märkte var att både James och Sirius följde efter mig under James osynlighetsmantel. Jag svalde hårt och kände att Smärtan började komma och jag var tvungen att skynda mig. Jag tog fram min trollstav och efter bara några sekunder stannade det piskande pilträdet och jag kunde smyga genom tunneln till stugan där jag lagt en filt men som i övrigt var tomt.

Tunneln hade börjat bli lite trång, När jag var yngre var det lätt att ta sig igenom men nu fick jag huka mig långt. Jag andades snabbt när smärtan ökade och jag stönade av smärta innan jag började yla. Smärtan var nästan olidlig, Det var som att varenda ben i kroppen bröts för att ändra sin form. Min känsla av att jag ville döda kom och det tog hela min viljestyrka att lägga mig ner på filten medan jag ylade, Både av smärta men också för att min instinkt ville hitta fler av min sort, Vargar och varulvar är ju flockdjur. Plötsligt hörde jag ett ljud som lät som en flämtning och jag kollade runt mig, kände lukten av människor och jag morrade. Jag blev hungrig av lukten men det blev också som en liten varning ifall det var någon som tagit sig in, Men det kunde inte vara sant för Ingen vågade sig in här.