Bellatrix: från barndom till död!

Denna berättelse kommer att vara som en självbiografi om Harry Potter karaktären Bellatrix Lestrange. Det kommer alltså vara som att det är hon som skriver om sitt liv från början till slut. Det allra mesta är baserat på olika fanteorier och liknande så allt är inte just J.K Rowlings idéer.

Jag föddes i en uråldrig renblodig familj som alltid var väldigt noga med att smutsskallar var mindre värda. Jag har två systrar. Andromeda och Narcissa. Narcissa har alltid varit mammas favorit. Förmodligen för att hon är väldigt lik mamma och väldigt tystlåten och lyder allt mamma säger. Jag är väl nästa favoriten. Trots att mamma inte gillar att jag inte lyder allt hon säger och är mer intresserad av att synas. Andromeda var inte omtyckt av någon i familjen. Särskilt inte mamma som skämdes över henne. Redan som liten var hon intresserade av mugglare och delade inte den synen de andra i familjen hade om att smutsskallar var mycket mindre värda och lika gärna kunde dö.

Andromeda blev ofta utfryst i alla samtal i familjen och när jag och Narcissa fick presenter av våra släktingar så blev Andromeda utan. Men det verkade inte störa henne. Hon kände nog alltid att hon ändå aldrig passade in i vår familj och det kände inte någon annan i familjen heller. Jag och Narcissa hade inte en jättebra relation som små. Eftersom hon var mammas favorit så kan jag väl erkänna att jag blev ganska avundsjuk. Narcissa fick alltid de allra finaste presenterna och var alltid den som fick komplimanger och fick veta att hon säkert skulle gifta sig med en riktigt rik renblodig man. I smyg umgicks jag därför med Andromeda, vi satt ofta på hennes rum och pratade när ingen var hemma eller på kvällarna när alla trodde att vi sov. Jag ville dock inte att mamma skulle tro att vi var alldeles för nära varandra för då kanske hon inte skulle tycka om mig lika mycket, något jag alltid har haft en längtan efter. Att bli älskad av någon för den jag är och för min talang.

Redan sen jag var liten var jag bäst av oss syskon på magi. Jag lyckades ofta göra saker som de andra inte lyckades med, något som mamma aldrig märkte eftersom all uppmärksamhet riktades mot Narcissa. Under alla mina barndomsår så lärde jag mig om att man aldrig skulle beblanda sig med smutsskallar, att man inte skulle tveka att döda dem om de störde dig eller att man kunde använda cruciatus-förbannelsen på dem. Andromeda gick alltid från bordet när mamma började prata om det. Hon låste istället In sig på sitt rum. När det en dag kom en uggla med Narcissas hogwartsbrev så blev mamma enormt stolt. Alla visste såklart att Narcissa skulle få börja på Hogwarts och alla förväntade sig såklart stordåd av henne.

Även Narcissa såg fram emot det och blev ännu mer självsäker. När mamma tog med Narcissa till Diagongränden fick inte jag och Andromeda följa med. Mamma sa att hon inte orkade gå med alla tre barn utan behövde fokusera på alla saker Narcissa skulle ha. När Narcissa kom hem så hade hon med sig en katt som hon direkt visade och började skryta om vilken fin ras det var och hur mycket mamma hade betalt för den. Såklart hade hon även fått sprillans nya klädnader, böcker och allt annat man behövde till Hogwarts. Jag granskade allt noga och längtade verkligen till mitt brev skulle komma om ett par år.

Tänk att få åka iväg till ett annat ställe och kanske träffa vänner. Jag hade aldrig riktigt haft vänner eftersom mamma hade höga krav på vilka jag skulle få träffa och därför blev alla vi barn ganska isolerade från omvärlden. Redan innan Narcissa åkte hade hon nästan läst igenom alla böcker och när dagen kom och allt var färdigpackat i tid som vanligt så åkte mamma och Narcissa till stationen. Vårt Hejdå var väl det mest stela jag någonsin gjort. Ingen av oss tyckte väl inte det skulle bli en större förlust att bli av med varandra för ett tag. Livet fortsatte som vanligt och mamma och Narcissa brevväxlade ganska mycket och även jag fick något enstaka brev som hon skrev endast för att skryta om hur kul det var på slottet och hur många vänner hon skaffat sig. Såklart hade hon hamnat i slytherin så som hennes familj gjort i flera hundra generationer. Men det närmade sig jul.

Äntligen började snön dala ner och jag ägnade stora delar av dagen ute i snön. Vintern hade alltid varit min favoritårstid. Till jul kom Narcissa hem tillsammans med en vän hon skaffat på skolan. Detta gjorde att Narcissa ännu mindre umgicks med oss systrar. Julen var som vanligt i familjen Blacks familj. En enorm julgran, överdrivet mycket presenter och det Jag alltid såg fram emot mest, julmaten. Matbordet var alltid överdådigt med mat som husalferna gjort. Ett par alfer hade smaksatt fel eller lagt dukningen fel och nu satt deras huvud på väggen precis som andra alfer som genom tiderna gjort fel. Andromeda hade alltid tyckt synd om alferna och försökt hjälpa dem men jag tyckte att det var rätt att straffa dem. De var under oss häxor och trollkarlar och gjorde de inte vad man sa till dem så förtjänade de att dö.

Jättebra!

Redan när jag var liten hörde jag folk prata om mig bakom min rygg. En kväll när mamma hade ett par vänner hemma så smög jag ner och tryckte örat mot dörren och försökte tjuvlyssna. De pratade om att de tyckte jag börjat bete mig konstigt. Att de märkt att jag börjat roa mig med att plåga alfer och annat tjänstefolk när jag hade tråkigt, att de märkt att jag börjat bli paranoid. Jag förstod verkligen inte vart dessa saker kom ifrån. Jag var väl inte paranoid? Visst ibland kändes det som att jag blev bevakad av folk och Att jag sett saker som ingen annan sett men det måste ju hända andra ibland också. Jag gillade inte alls att plåga folk. Jag skadade ju inte dem så mycket. Bara litegrann på skoj. Det gav dem inte men för livet, det var ju inte så att jag la Crucio-förbannelsen på dem. Det skulle jag aldrig göra i hela mitt liv.




De började prata om att deras barn börjat bli rädda för mig och att de trodde jag var en säkerhetsfara och kanske behövde skickas bort. Mamma skickade dock aldrig bort mig, jag tror att hon trots att hon aldrig visade det faktiskt tyckte om mig för mycket för att skicka bort mig. Något hon dock gjorde var att börja isolera mig. När det kom gäster på besök så fick jag vara med vid maten men sen skickade mamma upp mig på mitt rum med ursäkten att jag säkert var trött. Att inte få träffa folk gjorde bara allt värre. Jag började känna mig ännu mer bevakad och lusten efter att få kärlek och bekräftelse på min talang ökade mer och mer. Jag räknade ner varenda dag för att mitt brev till Hogwarts skulle komma. När sommaren kom så gick jag alltid upp först av alla och stod och väntade vid fönstret efter att se en uggla dyka upp.




En Dag kom den ugglan jag väntat så länge på. Jag nästan ryckte av brevet från duvan och läste det ivrigt. Jag skulle faktiskt till skolan. Jag skulle få träffa andra i min ålder och kanske till och med skaffa vänner.



Mamma blev såklart stolt men inte lika stolt som när Narcissa fått sitt brev. Dagen kom dock och jag och mamma skulle få åka till diagongränden. Jag såg verkligen fram emot att få ägna lite egentid med min mamma men besvikelsen spred sig när mamma berättade att Narcissa skulle följa med för att även hon köpa nya böcker. Första gången jag såg diagongränden blev jag helt chockad. Där var så mycket trollkarlar och häxor och så många affärer. Jag ville besöka alla men visste att mamma hade ett strikt schema med vart vi skulle gå in. Hon verkade stressad och som att hon inte ville att jag skulle vara ute bland folk för länge. Därför köpte vi allt jag behöver och mamma köpte mig dessutom en uggla som jag fick välja själv.



Det var en tradition att alla som började på Hogwarts i familjen black skulle få ett djur. När vi varit i affärerna åkte vi snabbt hem igen till den enorma herrgården och jag gick Direkt upp till mitt rum för att packa upp alla böcker och allt för att titta på det flera gånger. Jag började läsa igenom alla böcker och fastnade specifikt för en. Det var en bok i ämnet "försvar mot svartkonster" men jag fastnade inte för motbesvärjelser utan hur många förtrollningar det fanns för att skada folk. Utan att tänka på det så började jag intressera mig mer på mörk magi än all ljus magi som de andra böckerna beskrev.

Superbra!

Att inte få träffa folk gjorde bara allt värre. Jag började känna mig ännu mer bevakad och lusten efter att få kärlek och bekräftelse på min talang ökade mer och mer.

Det här var intressant, tycker jag. Man undrar ju hur Bellatrix kunde bli som hon blev och här beskrivs det lite som att det var en ond cirkel.

Intressant också med de tre systrarnas olikheter.

Verkar även spännande att storyn delvis ska bygga på fanteorier.

Bevakar

Dagen kom äntligen. Dagen när jag skulle till Hogwarts. Det jag väntat på i ett helt år sen Narcissa fick sitt brev. Mamma följde mig och Narcissa till Hogwartsexpressen och gav oss vars en snabb kram så gick vi upp på tåget. Andromeda hade inte fått följa med. Mamma skämdes för att visa sig bland folk med henne eftersom de flesta visste att hon gillade mugglare och blodsförädare.

Jag hade förväntat mig att Narcissa skulle följa med mig till en kupé och hjälpa mig hitta vänner men när jag vände mig om hade hon redan satt sig i en kupé med sina vänner och pratade utan att ge mig en enda blick. Som att hon så fort hon kom på tåget inte kände mig. Då kände jag en känsla jag aldrig känt. Nervositet. Jag kollade vilset runt mig för att hitta någonstans att sitta och öppnade försiktigt en kupé där det satt ett par elever som såg ut att vara förstaårselever med tanke på sättet de ivrigt pratade och kollade runt i tåget.
- kan jag sitta här? Frågade jag försiktigt och en kille med långt ljust hår nickade med ett litet leende. Han såg precis ut som en kille som Narcissa skulle gilla. Med sitt långa perfekt kammade hår och en kostym och som även han satt med en så rak hållning att det såg ut som han hade en pinne inkörd under kostymen. Han och Narcissa skulle säkert bli ett par. Det slog jag vad om.

Jag satte mig försiktigt ner bredvid en mörkhårig kille innan jag fick veta alla namn. Den ljushåriga killen hette Lucius och var från den uråldriga och rika familjen Malfoy. Mamma hade bjudit hem någon från familjen Malfoy på middag en gång men jag var väldigt liten då så jag kom inte ihåg något av det förutom en liten kille som jag lekte med, förmodligen Lucius. En annan av killarna som inte sa så mycket hette tydligen Yaxley. En kille som kom från en familj jag inte visste vilka de var. Han Verkade i vilket fall vara en kille som jag skulle komma överens med. I vilket fall spelade det ingen roll om han var från en välkänd familj, bara han var renblodig vilket han stolt berättade att han var. Den mörkhåriga killen jag satt bredvid hette Rodolpho och han var ganska tystlåten. En kille jag hade kunnat gilla. Dock hade jag alltid haft svårt för att känna kärlek.

Men som renblodig måste man ju gifta sig för att föra de renblodiga generna vidare till nya generationer. Alla i kupén var såklart säkra på att de skulle hamna i slytherin och jag började Fundera. Tänk om jag skulle hamna i något annat elevhem. Ravenclaw hade ändå varit okej eftersom de är smarta där men tänk att hamna i hufflepuff eller gryffindor. Då hade min väska stå packad utanför dörren så jag aldrig kunde sätta foten inne i huset igen. Jag rös av bara tanken. Efter många timmars resa så började tåget sakta in och jag klev sakta av tillsammans med Mina nyfunna vänner.

Vi fick sätta oss i båtar som genom en magisk kraft sakta åkte över den svarta sjön. Slottet höjdes inför mig och natthimlen gjorde att slottet såg ännu större ut. Narcissa hade alltid berättat om hur coolt det var men jag hade aldrig trott på henne. Jag trodde att hon överdrev men det gjorde hon verkligen inte. Jag klev sakta ur båten och följde de andra förstaårseleverna in i det varma slottet och in i en enorm sal där alla äldre elever satt vid fyra olika bord och stirrade på förstaårseleverna som kom in. Många andra såg skrämda ut men jag tyckte det var kul att få all den uppmärksamhet jag fick eftersom jag aldrig fått den uppmärksamhet jag ville eftersom mamma alltid haft Narcissa som sin favorit och som var den som alltid fick all positiv uppmärksamhet. I princip direkt när hatten hamnade på mitt huvud skrek den ut slytherin och mitt hjärta tog ett skutt. Även om jag varit säker på att jag skulle hamna i slytherin blev det ändå en lättnad eftersom det alltid fanns risken att hamna i de andra elevhemmen.

Jag hade sett flera exempel på folk som hamnat i ett helt annat elevhem än vad de trott. Alla i slytherins elevhem applåderade när jag gick mot deras bord och jag satte mig vid deras bord med ett leende på läpparna. Jag vände sakta blicken mot min syster och blev förvånad. Hon log faktiskt åt mig och såg ganska stolt ut. Det var något jag aldrig sett henne Visa mig förut.

Bra berättat om hur tillhörigheten till Slytherin verkar förstärka hennes självkänsla. Det känns som en del av förklaringen till hur hennes liv sedan blev.

- Mina vänner från tåget hamnade också i slytherin. Jag kollade fram mot sorteringshatten. Min kusin skulle också sorteras. Sirius. Hans äldre bror regulus hade sorterats för ett par år sen och hamnat i slytherin. De flesta trodde att Sirius skulle hamna i slytherin som sin bror men jag kände honom bättre. Han hade alltid velat göra revolt mot sin mamma och han betedde sig verkligen inte som en Black. När hatten sattes på hans huvud och den utropade gryffindor hördes ett flämtande i rummet. Alla stirrade på honom med chockad min men han verkade bara se glad ut och gick stolt till gryffindors bord. När sorteringen var klar trollades en mängd mat fram på bordet. Många av mina favoriträtter fanns där såsom kyckling och pajer och annat gott. Det var först då jag märkte hur hungrig jag var. Maten smakade riktigt bra och när efterrätterna dök upp höll jag på att flämta till. Där var flera efterrätter och många som jag aldrig ens hade smakat och jag åt tills jag var helt proppmätt.

När all mat var uppäten och alla hade gått till sina elevhem så la jag mig på min säng och kollade ut genom fönstret. Jag var verkligen här på Hogwarts och skulle få vara här i 7 år. Jag hade redan folk som tyckte om mig och jag stod inte längre i skuggan av min syster och min mamma. Äntligen var det jag som fick stå i centrum och ha vänner som inte tyckte jag var psykiskt störd. Det tog många timmar innan jag slutade fundera hade solen börjat gå upp och då somnade jag av ren utmatning. Jag fick bara ett par timmars sömn men kände mig enormt pigg ändå när jag vaknade. Jag satte mig upp i sängen och kollade på alla tjejer som var i rummet. Det var bara hon och 3 tjejer till som gick i hennes årskurs. Två av dem sov men en satt och läste en bok. Jag kollade på henne. Det hade ju varit roligt att faktiskt ha en tjejvän att dela sina tankar med. Jag hade aldrig haft någon att prata tjejsaker med. Jag och mina syskon hade aldrig haft någon bra relation så vi hade aldrig pratat om särskilt djupa saker. Jag svalde hårt innan jag öppnade munnen.

- Visst är det häftigt att vara här? Var det enda jag kunde komma på.
- Jag heter föresten Bellatrix la jag till och kollade på henne. Hon gav mig ett litet leende.
- Jag heter Alecto. Min bror Amycus går också här. Jag tror ni satt bredvid varandra vid middagen igår. Föresten sa du Bellatrix? Då är du från släkten Black. De är ju riktigt trogna dödsätare sa hon med ett naturligt glatt leende. Jag höjde ögonbrynet. Jag hade hört mamma prata om dödsätare men hon hade aldrig förklarat vad det var eftersom hon inte ville att vi barn skulle bli indragna i något. Men det lät spännande. Jag ville veta mer.

- Vad innebär det? Vad är egentligen en dödsätare? Frågade jag och kollade på Alecto. Alecto höjde på sitt ögonbryn.
- Vet inte du det? En dödsätare är en trogen följare till mörkrets herre. Världens mäktigaste trollkarl. Man blir märkt på underarmen och hjälper man honom kommer man komma till makten. Mamma har redan berättat lite för mig. Men man får inte vara med när man är för ung. Han anser inte att han har någon nytta av oss, just nu finns det bara ett fåtal kvinnliga dödsätare. Jag tycker det är på tiden att det kommer dit fler sa hon enkelt. Jag började fundera. Tänk att ha inflytande och att följa en sån mäktig person. Tänk att kanske få bekräftelse av en sån person och ha möjlighet att ta nytta av mina magiska krafter. Det lät verkligen lockande och jag började se fram emot att få ta reda på mer. Att det dessutom inte var så många kvinnor. Ännu en möjlighet för mig att bli uppmärksammad och bekräftad. Något mitt liv ofta strävar mot.

Ååhh, så sjukt bra!!

Jättebra! Kul att det kom in dialog, som en variation i berättandet, och på slutet förstår man verkligen hur hon tänker. Det här med bekräftelsen återkommer hela tiden. Allt blir mer och mer tydligt