Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Marodörer

Forum > Fanfiction > Marodörer

1 2 3 4 5
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Firona
Elev

Avatar

+2


-------------------------------------

Kapitel. 1. En sista skamfläck.

3 Juli 1977. Sirius Black

Han satt med hårt ihoppressade läppar och andades långsamt genom näsan. Framför honom var det nu nästintill tomma skrivbordet, där endast en välläst quidditchbok undgått hans rasande armrörelse. På golvet kring skrivbordet låg lösa papper, böcker, en trasig blomkruka och en spegel som han hade fått av sin morbror Alphard. Bläckhornet låg trasigt och fjäderpennorna utspridda, ett kort på hans bästa vänner, hans enda ljuspunkt i det gräsliga rummet hade även det, precis som allt annat, fått bläckfläckar.

En sorgsen sekund tittade han på allt detta, sedan reste han sig hastigt upp, vände sig mot sin husalf som redan hukat sig då han fått sitt raseriutbrott och rivit ner allt från skrivbordet.

”Tala om för henne att jag inte vill äta,” Upprepade han och drog efter andan samtidigt som han kämpade emot sin vilja att kasta ut alfen ur rummet.

”Krake gör bara vad husmor…” Började alfen, men Sirius var redan på dåligt humör, ingen av hans marodörer hade skickat honom brev, inget hade muntrat upp de två plågsamma veckorna i det värste huset på jorden.

”Men Sirius vill inte äta, gå ner och säg det!" Skrek han och gestikulerade argt mot dörren med sådan kraft att han råkade välta skrivbordsstolen, han svor till av smärta. Han hade tappat kontrollen som han så ofta gjorde, trots att han hela tiden lovade sig själv att bli starkare.

”Du är otrevlig mot husmor!” Tjöt alfen ilsket och hytte med näven, det fick Sirius att flina kyligt och skratta åt den löjliga gesten.

”Försvinn ur mitt rum och lämna mig ifred. Det är en order!” Det fick Krake att långsamt och svärande vände sig om och tassa ner för trappan.

Så fort alfen försvunnit vände sig Sirius mot sin pappershög och kände hur den sista biten av energi försvann. Papperna hade stora bläckfläckar och han skulle troligtvis inte få något nytt bläckhorn, vilket betydde att han skulle bli tvungen att låna Regulus. Att låna något av Regulus innebar oftast en väldigt hög hyra. För Sirius var inget i Blackfamiljen gratis. Inte nu längre, men det fanns en tid då han varit en lysande stjärna på sin mors stjärnhimmel, briljerat över sin bror. Tiden innan Sirius kusin fallit för en mugglarfödd och visat upp Blackfamiljens ställningstagande. Ett ställningstagande som deras son Sirius, inte varit en del av. Att han kort därefter hade börjat på Hogwarts och dessutom hamnat Gryffindors elevhem. Men ibland önskade han att Regulus kunde bli den bror han en gång varit. Fast när Sirius tänkte på det, så kändes det lika avlägset som en fantasi att han en gång i tiden lekt ihop en sommardag med en trevlig bror.

Sirius hade alltid varit annorlunda, missanpassad och familjens defekt.
Han hatade känslan av sommar, hatade doften av nylagad mat som smög sig in genom dörrspringan. Allt med det här stället var äckligt. Han satte sig på huk och suckade djupt samtidigt som han lade upp fotografiet på sina bästa vänner på skrivbordet.

Det kändes som om klumpen av instängdhet höll på att kväva honom, han gav sin kvast i sovrumshörnet en längtansfylld blick. Åtta veckors sommarlov kvar, han blundade och återgick till sitt studerande av den stora högen av kaos på golvet. Plötsligt knackade det på ytterdörren, Sirius hoppade till av chock, han hade precis böjt sig ner för att lyfta upp en spegel från golvet, men tappade den nu så den gick i två bitar. Nyfiket struntade han i sin hög av kaos på golvet och tassade fram till sovrumsdörren. Hans hem var inte precis stället folk gick för att hälsa på, det fanns faktiskt ingen som inte var dum i huvudet eller hade namnet Black som viste om att stället ens existerade.

”Jag är här för att tala med Sirius”, rösten var underbar, precis den han hade hoppats på, ingen hade frågat något, ingen hade ens brytt sig om att säga hej. Men nu hördes hastiga steg från köket och Krakes muttrande. Sirius öppnade sin dörr och rusade ner för trappan.

”Andromeda!” Vrålade han av glädje då han såg henne stå och le mot honom. Hon var den enda som var bra av alla dem som kunde dyka upp här! Det kändes som om hjärtat höll på att svälla några storlekar medan han rusade mot den kusin som han förstod sig på.

”Jag är bara här för att lämna de där sakerna du bad mig köpa”, sa hon leende och kramade honom då han kastade sig över henne.

”Vad gör du här?” Frågade Mrs Black iskallt och kom gående genom köksdörren och in i hallen med ett belåtet ondskefullt leende lekande på läpparna.

”Mitt ärende gäller bara Sirius, jag är inte här för att störa”, sa hon snabbt och log vänligt, men Sirius såg hur hon drog handen mot innerfickan av klädnaden.

”Gå, ge dig iväg, du är inte välkommen här”, sa Mrs Black och Sirius började se hur det kröp av ilska i det fula ansiktet.

”Hon testade nog bara såvida alla våra säkerhetsförtrollningar fungerar, så förbjuden som hon är, är det ett under att hon tog sig in. Personligen tycker jag det är värt en applåd!” Sa Sirius med falsk lätthet och log, Andromeda gav honom en uppgiven blick. Vilket fick honom att inte gå längre över gränsen.

”Sirius, du kan gå upp på ditt rum och stanna där”, sa Mrs Black vasst och viftande avfärdande mot honom, men han var less på att bli behandlat som en irriterande fluga. Om hon inte ville ha sin egen son i sin hall skulle hon få lov att visa det. Även om han hatade stället så hade han ändå vissa rättigheter som son i huset, vilket var det enda han spelade på.

”Jag måste få mina skolböcker”, sa han snabbt och Andromeda drog genast fram två böcker och Sirius drog snabbt tag i dem för att slippa bli tagen på bar gärning med sin lilla lögn. Han tyckte sig se flinet som döljde sig under den allvarliga ytan i Andromedas ansikte, det var nämligen en bok; ”Förtjusa din häxa”, som han skulle skicka i present till James och en bok och kvastvård.

”Vi ses”, sa hon och vände sig sedan om för att gå.

”Hur kom du egentligen in?” Frågade Mrs Black precis som Sirius sträckte fram några gallioner som betalning.

”Jag är nog mot dina förhoppningar lika bra som er andra Black, trots att jag inom kort kommer att heta Tonks, kanske borde ni försöka pressa in det i era små huvuden att…”

”Hejdå”, mumlade Sirius snabbt och gav henne en varnande blick.

”Tyst, Sirius och gå upp, jag är less på det här, jag vill kunna lämna saker till dig utan att min moster tänker döda mig”, sa hon argt och knuffade undan honom.

”Om jag bara fick döda dig”, sa Mrs Black med låssad förtjusning.

”Hej Regulus”, sa Andromedra snabbt då den smalare och inte fullt lika stiliga versionen av Sirius kikade ut genom köksdörren. Sirius granskade hennes ansikte tydligt, precis som han, var hon sårad av alla orden som alltid siktade mot ens hjärta, men hon dolde det väl. Om han inte vetat precis hur det kändes då man tvingades byta ämne för att inte brista ut i gråt, hade han trott att hon var likgiltig. Men det var ändå farligt, för varje gång man var på gränsen att rasa samman, behövde man tid att återupphämta sig och familjen Black gav sällan det tillfället till det och han ville inte tvingas se sin mor lyckas visa Andromedas sårbarhet.

”Hej då”, upprepade Sirius snabbt till Andromeda och satte sig ner på nedersta trappsteget med pengarna utsträckta mot henne och böckerna i andra handen.

”Sirius, gå upp du!” Skrek Mrs Black och närmade sig ytterdörren på ett oroväckande sätt.

”Nej, faktiskt så tycker jag vi äter nu, Regulus sätt dig vid…” Började Sirius som inte ville att sin kusin skulle hamna i värre situation än den här redan var.

”Hur vågar du berätta vad Regulus ska göra och inte göra, hur vågar du bjuda in en brännmärkt i vårt hus och kalla henne vid namn? Din odugliga lilla värdelösa snorvalp!” Vrålade Mrs Black och stannade upp mitt i hallen med handen utsträckt mot Sirius. Även om den meningen varit slagfärdig, så var den samtidigt skrattretande och det första på länge som någon påmint honom om marodörerna, snorvalp var nämligen ett ord som Remus ofta muttrade då han var tvungen att kliva in i sin prefektroll och ta hand om Sirius upptåg.

”Han är långt ifrån…”, började Andromeda men sedan var det som att hon äntligen insåg att hon bara skulle förvärra situationen. ”Hejdå, ha en trevlig middag”, sedan öppnade hon snabbt dörren och med en varm sommarvind som hann in genom dörren och leka med Sirius brunröda hår, sen försvann hon. Det var tyst i några sekunder. Medan Sirius kämpade för att hålla tankarna på allt positivt, på hur bra han var, hur många som tyckte han var rolig, snygg, bra, rolig… Tankarna började ge vika och han svalde hårt.

”Du är nästan lika äcklig som hon, nästan lika falsk och svag”, började mrs Black och tittade mot den stängda ytterdörren med ett belåtet flin. Sirius undrade om hans mor någonsin kunde förstå att hon inte ens var i närheten av att han den styrkan som krävdes för att låta någonting vara, för att ge upp. ”Att hon tänker gifta sig med en smutsig äcklig…”

”Jag går upp igen, tack för att du beskyddade mig”, avbröt han ironiskt och reste sig upp, han behövde komma här ifrån, behövde få luft.

”Du går ingenstans, du hävde allt för henne inte sant, du gjorde det möjligt för henne att ta sig in, du är vad jag kallar förrädare!”

”Jag är inte myndig än, jag är bara sexton, du vet väl...”

”Sluta försöka låta märkvärdig!” Fräste hon och hånlog, Sirius vände sig bort i någon sekund för att inte vråla hur mycket han hatade allt det här.

”Jag går…” Sirius hann bara ett trappsteg upp innan fötterna låstes fast i trappan. Det kändes som om knuten av sorg och instängdhet var nära att brista och få honom att gråta. Men han var sexton år och marodör, då gråter man inte.

”Du går ingenstans unga vän, du tycker att du är något, men du är ingenting, du är förrädare. Jag har hatat dig enda sen den dagen du bevisligen var fel”, muttrade mrs Black och Sirius skakade långsamt på huvudet samtidigt som han vände sig om, att han blev vald till Gryffindor, att han inte var precis som resten av sin eländiga släkt, ”Du äcklar mig, att ta hit henne, blodsförrädaren!” Han orkade inte höra mer, han stängde av, vände sig om och stirrade ner på trappsteget framför, försökte koncentrera sig på en liten fläck i den gröna heltäckningsmattan samtidigt som hans mor kastade ur sig en rad dödshot och uppmaningar.

”Om du släpper mig så går jag”, sa han efter en kort tyst paus, troligtvis drog hans motbjudande mor efter andan.

”Ja, för du vågar inte ens titta på mig när jag pratar med dig, du är skamfläck i mitt liv. Utan Regulus vore jag djupt besviken över allt, de här…” Han vände sig om för att se henne vifta mot honom.

”Du pekade just på hela mig”, tänkte Sirius säga med en ironiskt uppgiven ton, men valde att bara tänka den meningen istället.

”Du ska vara tacksam för att du har honom. Han håller minsann släktens alla frågor, så jag slipper ta alla om dig. Det syns på långa vägar, din svaghet lyser om dig, du är i ett elevhem där de kaxiga överdrivna personerna går och du är precis som resten av de där äckliga eleverna. Jag har velat tala om detta för dig så länge…” Någonting brast inom honom, kanske var det för att Krake stod med ett litet leende bakom sin tjocka husmor, eller för att Regulus stolt sträckte på sig vid hennes ord. Han var hatat av alla här, han var en av ingen, han var värdelös.

”Tyst!” Vrålade han och kastade sig emot ett skohorn som stod lutat mot högra sidan av trappan. Han dök ner i trappan och slog emot trappstegen med en hård smäll, hackan revs upp och han kved till. Fötterna satt kvar på det trappsteg dem var bundna till, sedan slängde han skohornet mot sin mor. Han hann inte ens se om det träffade, men han hörde hur hon tjöt av ilska och förvåning. Förtrollningen vid fötterna släppte och han rusade upp för trappan.

En vältränad sexton årig pojke hann precis runt trappans ena hörn, när en förbannelse träffade ett av de gamla husalfernas ansikte, någon decimeter bakom pojkens huvud, och brann upp. Pojken var ganska stilig, med det brunröda håret fladdrande av farten och ögonen med beslutsam blick fäst vid dörren som ledde in till hans rum. Bakom honom sprang en rasande kvinna med grått rufsigt hår och ursinnig blick. En husalf med stora ögon och lång näsa stod i slutet av trappan och flinade belåtet över synen, bakom honom stod en smal och ganska långpojke med svart hår och precis likadana ögon som den äldre pojken som precis rusade in genom dörren till sitt rum. Den svarthåriga pojken svalde oroligt och då en ljusblixt flammade upp och Sirius dörrhandtag föll avbränt till marken. Han hade inte tyckt om Sirius bara för att han var så kaxig och arrogant, dessutom hade han gjort saker mot hans vänner på Hogwarts som var omöjliga att förlåta honom för. Men att se honom brännas sönder var inte hans största dröm.

”Nej!” Skrek han plötslig och Krake, deras husalf hoppade förskräckt till. Walburga vände sig snabbt om bara för att se sin älskade son stirra på henne med vass blick. ”Nej, låt honom åka”.

Hon blinkade förvånat och kände att ilskan som fyllt bröstet sedan Andromeda öppnat dörren, långsamt lade sig och ersattes av oro för sin yngsta son.

”Vad är det?” Frågade hon genast.

”Jag vill inte ha det såhär” sa han långsamt, men med hög självsäker röst.

”Hur menar du?”

”Jag vill att han försvinner, låt honom bli hemlös, låt honom få leva sitt liv i fattigdom”, sa Regulus och svalde hårt, det fanns något i sonens ögon som hon inte kunde tyda. Hon hade alltid trott att Regulus kanske ville ha sin äldre bror runt i kring, eller att han gillade att känna makten över att få försöka lära den äldre pojken något. Men Regulus hade rätt, Sirius var nog för alltid ett ruttet ägg i deras släktband.

”Då försvinner han”, svarade hon bara, förvåningen över Regulus skrik var fortfarande kvar inom henne, han brukade inte höja rösten. Det kändes som om han växt framför henne. Hon log stolt mot honom. ”Han försvinner med det samma, om någon någonsin frågar dig hur han försvann så säger du att han rymde, förstått?”

”Jag förstår”, svarade han snabbt och hon drog ett lugnande andetag.

”Sirius packa, om en kvart är du hemlös”. Sedan tystnade hon och utan att vänta på svar gick ner för trappan med ett ansiktsuttryck som ingen skådat i hennes ansikte på flera år. Men tunga beslutsamma steg gick hon in i ett av husets vackraste rum, där familjen Blacks släktträd fanns. En av husets stoltheter, hon satte sig i fåtöljen där och granskade grenarna. Sakta tände hon en cigarrett och drog ett lugnande andetag av den. Blicken mot familjeträdet var besviken och sen en känsla som Krake inte riktigt kunde tyda fanns i hans husmors ansikte. Hon drog långsamt flera bloss av cigarretten innan hon reste sig upp med sin kraftiga kropp, gick fram till trädet och pressade den glödande fimpen mot Sirius namn. Krake kände hur lugnet steg inom honom, äntligen skulle han bara få tjäna husmor och den av sönerna som förtjänade det. Ett brett leende dök upp i alfens ansikte.

Sirius skakade i hela kroppen, drog efter andan och lutade sig mot dörren. Hemlös? Han sjönk ner på golvet med ryggen mot dörren. Hade Regulus just sagt de där orden? Någonstans inom honom växte en vägg av sten upp nu när han hade tid att återhämta sig. Långsamt reste han sig upp på något ostadiga ben, klev fram till högen av skräp på golvet. Oron skar i bröstet, vart skulle han ta vägen? Han drog fram sin väska och slängde ner det viktigaste, greppade sin tomma fågelbur och sin kvastkäpp, sedan vandrade han nerför trappan, just som hans mor glatt ropade med sin vidriga röst att tiden var ute och han tvingade sin stenmur att bygga upp sitt skydd snabbare. Lika kall och vass som en sten stod han i hallen och gav sin bror en hård känslolös blick och skakade långsamt på huvudet vid åsynen av sin mor. Innan han öppnade ytterdörren och lovade sig själv att han aldrig skulle kliva innanför den dörren igen förens hans mor var död.


Har ett till kapitel färdigt - det handlar om James Potter, hans obesvarade kärlek, familj och två oväntade besked. Så släng gärna in en kommentar om någon vill att jag lägger ut det

15 okt, 2018 20:05

Detta inlägg ändrades senast 2022-12- 3 kl. 22:21
Antal ändringar: 45

Avis Fortunae
Elev

Avatar


Bevakar och läser gärna. Det verkar väldigt bra och genomtänkt med klasslistan och alla detaljer. Gillar person och miljöbeskrivningarna och att känslorna skildras så inlevelsefullt:

"Men det var ändå farligt, för varje gång man var på gränsen att rasa samman, behövde man tid att återupphämta sig och familjen Black gav sällan det tillfället till det" ...

Man förstår verkligen hur Sirius känner sig. Ser fram emot kapitlet om James.


Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

16 okt, 2018 19:22

Firona
Elev

Avatar

+2


Kul att du läser Avis Fortunae och tack för de fina orden!

Kapitel 2. Bröder utan blodsband.

4 Juli 1977. James Potter.

På något sätt var en här sommaren inte lika underbar som den förra. Han var uttråkad och ingen av de nya turisttjejerna kunde väga upp det. Även om han aldrig velat erkänna det, så hade en tjej fastnat långt innanför hans hjärta och han kunde omöjligt pressa bort henne, även om hon inte ens var intresserad.

Stigen som James dagen till ära valde att promenera längst var fylld av fågelkvitter och solsken som fick stenarna längst den att glittra. Hennes röda hår glittrande och sken starkare än solen, hon skulle vänt sig om och gett honom ett leende, ett sådant som han brukade se henne ge sina vänner eller Remus. Fantasin kunde ibland gå så långt att han kunde se hur hon sprang emot honom med armarna öppna som för att omfamna honom. (En bild som var så långt ifrån verkligheten man kunde komma.) Antagligen njöt hon hemma i sommarvärmen, kanske satt hon och Snape och pratade, en iskall kår löpte längst ryggraden och han sparkade ilsket till en sten. Om dem två skulle hålla på med varandra skulle han gå under, Snape var den vidrigaste äckligaste idiotiska… Inte bara för att Lily verkade komma överens med svartmagismongot utan för att han helt enkelt var vidrig.

Stigen upphörde plötsligt och han stod framför sitt eget hem. Om han bara hade mod nog att förvandla sig ensam, springa som en oberörd hjort. Det var stor skillnad på att bara vara James och på att vara tagghorn, som tagghorn hade han inte lika komplicerade känslor, det var lite som att bli full, fast ändå inte riktigt, för alla sinnen var på helspänn på samma gång. Sirius hade ofta konstaterat att det var tur att James blivit ett skyggt djur för annars hade han säkert rusat raka vägen till Lily. James själv hade aldrig tyckt om tanken på att hans vänner viste hur mycket han gillade henne. Det hade varit skönare om dem inte vetat, då hade han inte känt sig lika misslyckad. Till och med Peter fick ju tjejerna han ville ha.

”Hej”, ropade han hastigt när han klev in genom ytterdörren, hans mamma svarade i samma stil någonstans inifrån huset. Hungern hade vaknat inom honom igen under promenaden och han undrade allvarligt om han hade fått någon sjukdom så mycket som han åt numera. Med en snabb titt i kylskåpet drog han fram gårdagens rester, satte sig vid köksbordet samtidigt som det knackade på dörren. Med en djup suck reste han sig upp.

”Jag kommer tillbaka strax” mumlade han och gav sin mat än längtansfylld blick. Sedan började han gå mot hallen.

”Mamma!” Skrek han samtidigt som han gick för att öppna, det var garanterat besök till henne. Det var aldrig någon som knackade på här bara för att träffa honom. De flesta var hans föräldrars vänner, någon gång hade det hänt att några tjejer som han snackat med på stranden dykt upp, men han hade inte orkat snacka med några i år. Det knackade igen, ganska hårt, med ännu en suck ökade han takten mot hallen.

”Jag kommer!” Ropade han samtidigt som han undrade vilken idiot som försökte slå sönder deras dörr.

”Vem är det?” Ropade hans mamma samtidigt som James slet upp dörren. James stod mållös och stirrade på den brunhåriga killen som stod och kliade sig i nacken utanför hans dörr. Sirius Black! Det var egentligen inte som om scenen var helt sjuk eller något liknande, för Sirius hade varit hos honom många gånger, men i år hade han skickat ett brev och talat om att han inte skulle få ge sig av på hela sommaren. Sedan hade han inte svarat på något av James fem brev, så det kändes förundrande att han nu i egen hög person stod där! Hjärtat växte och för första gången på två veckor, glömde han allt om Lily. Sirius såg däremot inte ut att dela hans känslor, hans blick var riktad ner i marken och han verkade inte villig att titta upp.

”Jag har saknat dig!” Utbrast James då han återhämtat sig från chocken och kastade sig mot Sirius i en vänskaplig kram, trots att Sirius inte verkade så villig till det heller. Men James brydde sig inte, han dunkade Sirius hårt i ryggen och backade några steg igen, det var spännande! Han försökte komma på vad Sirius kunde ha för plan. Fan vad det var underbart att se honom! Två veckor utan honom, hade känts som en evighet, det låter som lite, men efter ett år med sin bror vid sin sida, så känns det konstigt. För det fanns nästan inget som störde honom när det kom till Sirius.

”Jag.. eh”, började Sirius och såg bekymrad ut.

”Jag är så glad att du kom, min sommar har varit nära på att gå under och jag…” James tystnade då han såg resväskan och buren bakom Sirius. Sedan sken han upp, var det här någon spännande plan? Dem två, flygandes mot Spanien!

”Det är inte precis toppen”, mumlade Sirius så allvarligt att det inte kunde vara ett skämt.

”Vad har hänt?” Undrade James innan han hann hejda sig, och trots att han inte ville erkänna det så kändes det mycket tråkigare att bara vara räddaren i nöden och inte flyktvännen mot Spanien. (En plan som hans huvud redan hade börjat tycka om.), sedan såg han att hans mening verkade träffat Sirius någonstans i höjd med halsgropen, för Sirius svalde några gånger utan att få fram något. Spanien drömmarna försvann direkt.”Eller nej skit i det, kom in, du är varmt välkommen det vet du”.

”Tack, alltså tagghorn, jag ska dra vidare strax, behöver bara vara här någon dag, sen kan jag ta ut pengar och flytta vidare…” Det syntes på långa vägar att det var jobbigt för honom att be om det här.

”James kan du svara! Vem är det?” Ropade mrs Potter någonstans inifrån huset samtidigt som man hörde hur hon närmade sig hallen, ”Sirius!” Utbrast hon då hon dök upp i hallen med sitt prickiga förkläde och en sprayburk av något slag som följde efter henne genom luften, ”åh, kära någon, James har visst glömt att tala om att du skulle komma”, hon gav James en snabb och lite irriterad blick och sprayburken flög omilt in i hans högra lår. Han klagade högt och gav henne en sårad blick.

”Jag vet, men det var bara så mycket annat!” Ljög han snabbt och granskade oroligt sprayflaskan som närmade sig honom igen. Särskilt eftersom han inte gjort något annat än att ätigt och sovigt under två veckor, så lögnen var ganska svag.

”Annat? Ja, ja det är ju inte ditt fel Sirius och du är varmt välkommen!” Sa hon hastigt då hon lade märke till Sirius ansiktsuttryck. Sedan vände hon sig mot James och sprayflaskan flög in i hans lår igen.

”Aj! Sluta med det där, det är barnvåld!” Tjöt James och försökte skydda sig mot sprayflaskan, det fick mrs Potter att med ett nöjt litet fnitter vifta med sin trollstav och se sin sons byxor bli ner sprayade med: ”anti bakterie spray”.

”James, du behöver inte backa upp för mig nu. Hej Eleonora, James viste inget…” Började Sirius men han tystnade. Anti bakterie sprayen susade genast till hans mamma som allvarligt tittade på Sirius, (till James stora förvåning lyckades hon fånga den utan att titta på det, något han tillät sig förundras över i ett ögonblick). Innan han återgick till att se sin bästa vän plågas framför deras ögon. James fick en känsla av att det här var så långt ifrån Spanien idén han kunnat komma.

”Jag är bannlyst”, sa han snabbt och både James och mrs Potter stirrade på honom med frågande blickar.

”Hemifrån, jag rymde”, förklarade han och pekade generat mot sin packning, som efter en närmare titt såg ut som en packningsbomb, dragkedjan såg ut att vara på bristningsgränsen och tyget hade till och med gått sönder på ett ställe där det stack ut en bit av en spegel. Bannlyst? Det betydde att han var ovälkommen hem, vilken mamma kan slänga ut sin egen son? James kände som om han ville slå sönder något, han kunde inte ens öppna munnen för att kläcka ur sig något bra, förutom en rad svordomar över Black familjen. Men på något vis kändes det opassande, för även om Sirius aldrig sa något, så vill han nog inte höra ramsor om hur mycket James hatade hans familj, när dem precis lämnat honom ensam. James bet sig i läppen och tvingade sig själv att hålla tyst, medan han funderade på vilka känslor som gick genom Sirius huvud, samtidigt som han försökte föreställa sig sin egen mamma knuffa ut honom genom dörren med hjälp av anti bakterie sprayen och skrika att han aldrig någonsin fick komma tillbaka…

”Du är välkommen hit, du kommer…” Började Eleonora Potter, men just i det ögonblicken svepte en hornuggla in i hallen och släppte ett brev framför Sirius fötter innan den susade in i vardagsrummet och vände, sedan susade den ut över trädgården och flög iväg över fälten bakom den. Alla tre stirrade på brevet, som fladdrade till och reste sig på högkant.

Kära mr Black”, sa en hög och tydlig damröst och pergamentrullen rullade ut sig. ”Vi har fått underrättelse om att ni utförde en lätthetsbesvärjelse tjugotvå minuter över tre i eftermiddags i ett mugglarbebott område och med risk för att bli sedd. Detta är ett allvarligt brott mot Lagen för rimliga restriktioner för minderårigas trolldomsutövning. Ytterligare en trolldomsutövning och ni blir relegerade från Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Med vänliga hälsningar Rosmilda Pouth, avdelningen för olaglig trolldomsutövning, trolldomsministeriet.” Hennes röst dog ut och pappret vek ihop sig och landade med en liten fjärdelätt duns på hallmattan. Mrs Potter var den första att bryta tystnaden.

”Någon som vill ha mat?” Sirius stirrade på henne som om hon var ett helgon, vilket fick henne att le mot honom, ”jag brukar i alla fall bli hungrig när allt just gått åt pipan”, sedan vandrade hon in i köket och lämnade de två pojkarna ensamma.

”Vad hände?” Frågade James och hjälpte Sirius in med packningen, vilket egentligen kanske var en ganska onödig handling eftersom väskan knappt vägde något, men ingen av dem verkade tänka på det, båda var för uppslukade av samtalet.

”Andromeda om på besök, de blev bråk, jag blev arg, blev bannlyst, jag blev tvungen att fixa något sätt att få med packningen på kvasten, kom hit, fick en varning”, det första leendet sedan han dök upp började leka i mungipan. ”Inte så dåligt för en måndag”, sa han med sin gamla vanliga röst.

”Du har överträffat min dag, vilket inte händer ofta”, skrattade James då dem kom in i hans rum och ställde ifrån sig packningen. ”Men du, jag är glad att du kom, även fast det inte var på det här sättet jag ville att du skulle komma, men jag har saknat dig”, sa James allvarligt, hans ord fick ett busigt leende att dyka upp på Sirius läppar. Så var det förbi, Sirius hade blivit sitt gamla vanliga jag och gav James en vänlig klapp på axeln.

”Det var därför jag kom, du har ju ett tufft liv här hemma, med en mamma som köper rosor och en pappa spelar quidditch med dig, bland två personer som älskar dig. Förstår att du behövde en tredje med ditt svaga psyke”. När James hörde Sirius ord, så förstod han med en gång att det bara var ett skämt. Men det låg någonting under den lättsamma humorn, Sirius var avundsjuk. Två veckor med två föräldrar som saknat honom som fan, älskade honom trots att dem till och med fått hem varningar om hans dåliga uppförande, som berömde hans betyg trots att han råkat sänka sig i trollkonsthistoria.

Nu såg han sin mest älskade vän gå runt i hans rum och packa upp några klädesplagg och ge lite uggelgodis till sin gråspräckliga uggla. Då han insåg att han faktiskt behövde Sirius på riktigt och att han saknat honom som en halva av sig själv, så det kanske låg något i den där svaga psyke-piken.

Plötsligt flög sommaren fram, turisttjejerna blev helt plötsligt en lika naturlig del av sommaren som vanligt och Sirius och han spelade quidditch så ofta dem hann med. Eftersom Sirius på något vänster ville hjälpa familjen Potter med allt man kunde hjälpa dem med, klippa gräset, duka, diska, till och med pyssla med fönsterblommorna tillsammans med James mamma.

Ibland undrade James om Sirius höll på att bli galen, men för det mesta så verkade han som sitt gamla vanliga jag, bara lite mindre egoism och lite mer hjälpsamhet. Ju längre sommaren gick, ju naturligare blev det med Sirius i huset, han blev som den bror James aldrig fått.

”Morgon pojkar, frukost!” Ropade mamma Potter och båda pojkarna gäspade stort.

”En vecka kvar av din mammas älskvärda frukostar”, mumlade Sirius och sträckte på sig samtidigt som han satte sig upp i sängen.

”En vecka kvar tills vi är tillbaka i vårt rätta…”

”Frukosten är klar!” Ropade Eleonora igen.

”Vi hörde det!” Vrålade James irriterat tillbaka och drog på sig en tröja medan Sirius öppnade sovrumsdörren och försvann ner för trappan.

”Fjäskare…” Mumlade James när han hörde Sirius nöjda utrop i köket. Han hade gjort sig till över hans mamma tillräckligt, att jubla över en frukost var faktiskt att gå för långt.

”Tagghorn!” Skrek Sirius med samma upphetsade röst och James var nära på att skrika något riktigt elakt till svar, men hejdade sig i sista sekunden. Sirius var här och kände sig väl tvungen att vara snäll eftersom han levde på deras bekostnad, men han kanske kunde tänka sig för innan han vrålade ut sin lycka överallt så James slapp bli den ”otacksamma riktiga sonen” eller nått i den stilen.

Utan att svara traskade han ner för trappen och möttes av en springande Sirius som sladdade över hallmattan och nästan ramlade framför honom. Tankarna han nyss haft på att mörda honom, försvann ganska snabbt.

”Passa du river stället”, skrattade James då Sirius i sista sekunden fångade upp en vas som ramlade från fönsterbrädan han nyss sprungit in i.

”Ursäkta”, flåsade han och ställde hastigt tillbaka den, sedan sken han upp igen, ”Tagghorn, breven har kommit och jag kom in på extra försvars mot svartkonst kursen! Kolla ditt du också!”

James vaknade genast till liv, han och Sirius rusade in mot köket, slirade på köksmattan och James bokstavligen flög in i köksbordet mot sitt brev, under ett tjut av chock från mrs Potter. Han slet upp brevet i sådan fart att något litet och hårt flög upp i luften och landade med ett klirrande ljud på köksgolvet. James beslutade sig för att strunta i det så länge och först titta på brevet. Välkommen, bla bla bla, boklistan…

”Jag är också intagen!” Vrålade han glatt och slog med näven i bordet. ”Och jag är lagkapten, igen, och jag…” Han tystnade och stirrade på den tredje punkten, blinkade förvånat några gånger och kände sig nästan lite illamående.

”James, vad är det här?” Frågade Eleonora och lyfte upp den lilla metallbiten som flugit ur hans brev. Han stirrade fram och tillbaka mellan metallbiten och tredje meningen på brevet, nästan längst ner, alldeles ovanför; med vänliga hälsningar Albus Dumbledore.

”Vad är det?” Frågade Sirius alldeles bakom hans rygg, men det lät som om han talade mycket långt borta, rösten var svag och det kändes som om allt runt James hade blivit något slags vakuum.

”Förste ordningsman!” Utbrast Eleonora Potter stolt och James såg henne stå med den lilla brickan som han sett så på många pompösa och uppblåsta människor bära.

”Är det begagnat…?” Var det enda han lyckades kläcka ur sig och han kunde se Sirius blick som precis som hans egen lite tidigare, blinkade dumt och undrade vad fan första ordningsmannens brickan gjorde i James Potters brev.

”Jag är så stolt!” Utbrast Eleorona och kramade om honom så hårt att han höll på att kvävas, ”efter varningen ifjol trodde vi att det var kört för din del, jag måste skicka ett meddelande till din far på en gång!”

”Nej!” Skrek James förtvivlat innan han hann hejda sig, ”vänta med det, jag tror det är något fel”, han tittade hjälpöst mot Sirius i hopp om någon livboj.

”Precis, det måste bara vara något fel”, instämde Sirius genast.

”Remus!” Tjöt James av glädje och dansade en liten seger dans, han hade löst mysteriet, ”tyvärr mamma, breven är bara förväxlade”, sa han och gav henne sin pergamentrulle så att hon kunde få se det med egna ögon, ”jag var ingen prefekt, Remus var, det är han som brevet egentligen var till”. Han kände hur klumpen i magen försvann, det var självklart att det var ett misstag!

”Jasså?” Sa mrs Potter finurligt och smackade med läpparna på ett olycksbådande sätt, ”Amelia Olsen gick på Hogwarts samma tid som mig, hon var en hemskt otrevlig Ravenclaw elev om ni ursäktar mitt ordval, men under sjätte året växte hon på sig och jag tyckte faktiskt hon började bli trevlig. Hon blev förste ordningsman trots sin totala avsaknad av prefekt märke.” James brydde sig inte om hennes mening, den verkade inte oroa Sirius heller. James hade inte varit bättre under fjol året än något av de tidigare åren.

”Dessutom skulle det chockera mig om du tappat din plats som Gryffindors lagkapten pågrund av att Remus, som inte ens varit med i laget, har tagit den platsen”, sa hon med ett litet leende, ”som om det inte vore nog med bevis, så står det klart och tydligt till James Potter på detta brev. Dessutom kan jag meddela dig att dessa brev självklart är förtrollade, endast rätt person kan öppna dem, och jag ser ingen Remus Lupin här.” James frös till is. Han var förste ordningsman. Sirius lade en förstående hand på hans axel och han var mer tacksam än någonsin att hans bästa vän var närvarande, för ingen annan skulle förstå honom nu. Ingen annan än Sirius Black.

”Dessutom James Potter, så vill jag att du behåller detta märke, annars kommer jag personligen skicka ett illvrål i veckan och dessutom besöka Hogwarts under de mest pinsamma förhållandena. Förstått?” Hennes röst var klar och kylig som kallvatten. Klart han fattade, hon skulle bli skitsur och göra livet piss för honom, men han skulle överväga om det vore värt det. James Potter med sur mamma vore faktiskt mindre hemskt än James Potter – förste ordningsman.


Nästa kapitel är ur Remus Lupins synvinkel.

16 okt, 2018 19:41

Detta inlägg ändrades senast 2018-10-17 kl. 13:04
Antal ändringar: 5

c8aina
Elev

Avatar


Super duper bra! WOW jag visste inte ens att man kan skriva så bra. Har läst igenom alla kapitel och så jäkla bra!! De där kapitlerna är 10/10 olways!

Och ja såklart jag komer definitivt läsa!

Expekto Patronum!!! Ni får gärna gå med i min klubb Spotify klubben

16 okt, 2018 22:28

Viloss
Elev

Avatar


Braaa!♥

17 okt, 2018 09:04

Firona
Elev

Avatar

+2


Hej Viloss och Zendra Potter Black vad kul att ni läser! Och tack för dom värmande orden!

Kapitel 3. 218 jävla dagar per år.

28 Augusti 1977. Remus Lupin.

Det fanns 365 dagar på ett år, 365 jävla dagar. Han stirrade ner i tidningen som låg framför sig men en klump i hjärtat som var nära att kväva honom, som vanligt. Bredvid honom låg hans almanacka och fjäderpenna. Remus lade långsamt ner tidningen och bläddrade i kalendern, FM skrev han ner på den 14 september och bläddrade sedan vidare och fortsatte i samma stil genom hela året. Av 356 jävla dagar skulle han måste plågas till döds 12 nätter, måste må illa i 72 dagar och lindra sina sår i 24 dagar, sammanlagt blev det 218 dagar.

Han hade skjutit upp det här arbetet hela sommaren, nu med två dagar kvar till skolstart fanns det inget att skylla på längre. Han suckade ljudligt då han återgick till tidningsrubriken: ”Kvällar som lyser”, ett sämre textval hade han sällan skådat, det kändes som ett riktigt dåligt skämt. Vissa hade vist underbara liv, tänk att få kyssa en flicka under fullmånen och höra henne klaga om sin mensverk utan att känna en längtan av att strypa henne och skrika hur lite mensverk var att bekymra sig över.

”Går det bra Remus?” Frågade hans mamma som kom ingående med en tvättkorg i köket.

”Ja”, ljög han och fyllde i ännu ett datum. Med en klump i magen insåg han att årets nyår skulle ligga tre dagar innan fullmånen, vilket innebar att han skulle må dåligt hela den kvällen.

”Du har bara två dagar kvar, och som jag kommer sakna att se dig i mitt kök!” Utbrast hon och ställde ifrån sig korgen och skyndade bort till honom och kysste honom på kinden.

”Jag kommer sakna dig också”, sa han och valde att ta sin tillflykt från den plågsamma planeringen. ”Behöver du hjälp?”

”Det vore jätte gulligt om du kunde hänga upp tvätten”, sa hon med ett leende och skyndade sig bort till skafferiet, ”jag slänger ihop en kaka under tiden”. Hans mamma var en kortväxt, lugn person, inte mycket för världen men ändå den mest kärleksfulla person Remus viste. Hon hade stått upp mot så många under hans uppväxt, hade kämpat för hans överlevnad likt en lejonhona. Hon hade till och med lyckats få honom att börja på Hogwarts, något som bara varit en sagolik dröm för honom tidigare.

Ändå plågade den här platsen honom. Han gick ut ur huset med tvättkorgen under armen, tvättlinan var fäst vid äppelträdet, det träd där han blivit biten, förvandlad, förpestad. Under sin första tid som varulv hade han levt i byn, blivit ett ökänt monster och som folk jagade. Han hade gråtit mer än det funnits timmar och hans mamma hade letat upp en plats långt borta där han kunde förvandlas. Hon hade snyftande kört ut honom i skogen och sedan hämtat honom två dagar senare, sönderriven och svag. Det hade nästan tagit livet av henne att se på honom och han hade skämts så mycket för att han var ett sådant monster. Men allt hade förändrats med Hogwarts med marodörerna. Man fick säga vad man ville om James och Sirius arroganta och självupptagna sidor, men att dem inte ställde upp, eller inte var riktiga vänner, skulle vara ren lögn. Utan Peter, James och Sirius hade Remus inte känt större lugn då han fyllde i alla fullmånens dagar under skolterminen, än han kände då han fyllde i sommarlovets tre förvandlingar. Han visste att han hade sina vänner som stöd under dessa plågsamma nätter.

Under den här sommaren hade hans mamma fått köra iväg honom till en av de större skogarna, nu mera måste han ha ögonbindel medan de åkte, för Dumbledore var rädd för att Remus hade fått så pass mycket bättre lokalsinne, att han kanske kunde hitta hem annars. Under de tre förvandlingarna under sommaren hade han tillbringat en hel vecka i skogen, han hade valt det själv. För han avskydde att se sin mammas ansikte då hon hämtade honom, som en blek och svag liten varelse. Han ville vara ifred efter förvandlingen och få tid att återhämta sig och han behövde åka dit två dagar innan bara för att försäkra sig om att han inte skulle råka förvandla sig för tidigt. Men nu var skolstarten snart och han skulle för första gången på tre år få åka dit mitt emellan två förvandlingar och slippa höra pikar som ”Remus, har du ens tillbringat en enda sekund i solen under sommarlovet?”

Sommarvinden grep tag i sängkläderna som han höll på att hänga upp över sträcket och han blev tvungen att snabbt sätta fast alla med klädnypor.

”Remus!” Skrek en pojkröst och han vände sig om och fick syn på Edward, en mugglar pojke som bodde i byn.

”Hej, ” svarade Remus då Edwards halv joggade in på gården.

”Jag viste inte att du kommit hem”, flåsade han och gav Remus som hade händerna fulla av klädnypor en kram. Kommit hem? Han hade valt att hålla sig undan, dessutom hade han och hans mamma rest till Egypten under Juni och varit där i tre underbara förvandlingsfria veckor. Dock hade han mått ganska illa då dem flög hemåt. Sedan hade han ju tillbringat två veckor i skogen och en vecka på psykoanalys i något labb i Chicago för att se om varulvar skulle kunna kontrollera sig. Det hade varit Dumbledores idé att han skulle åka dit, ”för att lära känna sin egen sort”, men han hade inte träffat någon annan än män med vita rockar och tråkiga vita rum.

”Jag kom hem alldeles nyss, hur har du haft det?” Frågade han artigt samtidigt som han fortsatte med sin klädnyps runda.

”Tråkigt stillsamt, som ett vanligt skolår”, sa han och ryckte på axlarna, det fick Remus att skratta till.

”Vaddå som om livet på Alaska skulle vara underbart?”

”Nej, jag håller med dig, totalt helsegt”, skrattade han och granskade nöjt den färdighängda tvätten.

”Längtar efter studenten, bara två år kvar!” Tjöt Edward och Remus nickade lite svagt, fastän han bara hade ett år kvar och det gjorde ont i magen att tänka på det.

”Jag tror mamma har ordnat fika, vill du ha lite?” Frågade Remus, samtidigt som hans uggla flög förbi och in genom sovrumsfönstret.

”SÅG DU DET DÄR?” Vrålade Edward och stirrade mot den öppna fönsterrutan.

”Vad då?” Frågade Remus och beslöt sig tyst för att Pälsboll inte skulle få något ugglegodis innan hon somnade.

”Det flög in en fågel i ditt sovrum, stor som fan!”

”Det menar du inte?” Ifrågasatte Remus och båda gav sig in i huset, med Edward i täten mot Remus sovrum. Remus undrade om det var lika bra att erkänna att han hade en tam uggla, men då dem kom in var hon redan borta, men på skivbordet låg ett brev.

”Vart tror du den är?” Frågade Edward ivrigt och smög in, han verkade inte alls lägga märke till brevet. Fast det var klart, kombinerade men inte automatiskt ugglor och brev i huvudet, så tittade man nog inte efter det heller. Remus tassade fram och tog det.

”Den kanske flög ut igen”, sa han och ryckte på axlarna samtidigt som han kastade en blick på brevet och fick syn på James slarviga handstil.

”Du tror mig inte!” Utbrast Edwars irriterat. Remus blev glad då han hörde sin mammas röst ropa att fikat var färdigt och han slapp ta någon ugglediskussion.

”Jag hinner hur som helst inte fika”, sa Edward en aning surt då dem gick ner för trappan, ”du skulle talat om tidigare att du var hemma. Jag ska in till stan idag, måste handla lite grejer, föresten”, tillade han viskande”, det är fest hos mig nästa vecka, kom vettja”.

”Kan inte, skolstart om två dagar”, svarade han genast.

”Jaja, du gör som du vill”, sa han efter en stunds tystnad, som om han väntat på mer information.

Så fort Edward försvunnit ut genom grinden till gården, slet Remus upp James brev. I början av sommaren hade alla tre marodörerna skickat brev så ofta att han börja undra om dem var lika rastlösa och uttråkade som han själv, men sen hade breven från både James och Sirius helt upphört, men Peter hade han haft bra kontakt med. Trots att Peter under sina båda veckor i Rumänien inte skrivit något då heller.

Han log mot James slarviga ”Remus Lupin”, och tog sedan ut pergament rullen där i, som var skriven med betydligt finare handstil.

Tjenare Måntand!

Det har blivit något fel med… Nej, vi tar det sen...

Haha fan tagghorn, du måste ju hålla käften.

Haha! Ska du säga, nu har vi ju redan hunnit skriva några rader, skit.

Tyst!

Vår kära måntand kommer inte fatta ett skit.

Äh! Han är rätt smart, oj, hehe en komplimang där snygging.

Tyst nu tramptass, jag vill faktiskt få det här brevet någorlunda bra!


Remus skrattade högt för sig själv och kunde tydligt se bilden framför sig, James och Sirius med ett förtrollat talebrev som dem skulle lyckas få till.

Som om det ska gå att ordna nu, haha!

Tyst, på riktigt. Käften. Remus det är så att…

Sluta säga Remus, det låter så jävla fint, måntand är vem han är när han är med oss och om han inte är med oss är han Remus, sen när…

Tramptass vad fan snackar du om? Jag har faktisk viktigare saker än Remus eller måntand frågor!

Oj oj oj! Aj! Okej, jag ska vara tyst. Ps. måntand, tagghorn misshandlar mig.

Åh, du är så otroligt jobbig! Jaja, förlåt för allt onödigt info MÅNTAND. Haha, wow, coolt att den gör stora bokstäver då man pratar tydligt.

Haha, ja, undra om den kan ta in om man skriker? JAG HATAR IGLARNA I SNAPES HÅR! Wow!

Ojdå, förlåt mamma! Ja vi ska inte skrika mer! LOVAR!

Du skrek. Aj, sluta slåss!

Jag ger upp… Måntand, något jättehemskt som har hänt! Snackade Dumbledore något med dig om förste ordningsman? Ni har ju bra kontakt ni två och eh… Alltså jag börjar ogilla det här brevet, kan de sluta visa vart man funderar! Oj, hehe, hoppsan. Hur som helst irriterande jävla självskrift, så skulle du kunna berätta om det vore så att du inte har fått märket, men på något sätt saknar det?

För Tagghorn är första ordningsman.

KÄFTEN TRAMPTASS! Oj, förlåt mamma! Det har bara blivit något fel, försten hoppas din sommar har varit bra. Vi ses snart.


Vad i hela! Hade tagghorn, av alla sjunde årets pojkar, blivit förste ordningsman? Klart Dumbledore inte pratade med honom om sådant, men det kändes fel på något sätt, trots att Remus viste att sådana kunde ske. Man kunde bli förste ordningsman om rektorn ansåg att ett byte från prefekterna av någon anledning behövdes. Märket kunde inte hamna i fel brev, allt sådant var noggrant förtrollat och det krävdes någon form av magiskt kontrakt mellan märket och rektorn.

Snart som tusan sa fräkniga busan.

Nödvändigt att slänga in ditt dåliga rim i ett brev.

Nödvändigt eller rent av händigt? Jag är ju bäst på att rimma, sa han och simma. Haha!

Du är helt störd.

Sa en du när du blev överkörd.

Det där rimmar inte ens!

Gör det ju visst!

Oj, måntands brev.

Fan.

Hejdå pälsbollen, ha det bra. Vi ses!

Tjaraaaaaaaaaaaaa, wow ser du att man kan få många a:n.

Jag skriver aldrig mer ett brev med dig.

Vik ihop skiten nu då, så att det blir klart.


Hans mamma hade redan hunnit ropa på honom fem gånger då han kom in i köket och slog sig ner på en stol. Han hade svarat att inget var fel, att märket var bunden till sin ägare och att James bara var tvungen att acceptera det. Men han undrade vad han själv gjort för fel och hur fan James hade kunnat få utmärkelsen.

På något vis visste han att det hade med varulvsproblematik att göra. Som prefekt hade han kunnat välja dagar han kunde patrullera och inte. Genom att han alltid tagit på sig lite extra uppgifter över skolåret och skyllt ifrån sig på studier hade alla låtit honom styra över sina egna datum. Som försteordningsman skulle det utrymmet krympa betydligt, det hade han redan tänkt på. Men det fanns så många bra prefekter från andra elevhem som skulle passat bättre än James Potter. De skulle alla bli rasande över valet, plötsligt tyckte han synd om James, den sista personen på skolan som skulle kunna njuta av den titeln.

Efter fikat var han tvungen att återgå till sin kalender, men han valde att ha brevet bredvid sig under tiden han fyllde i datumen. Det kändes lättare då.

Nästa kapitel är ur Peter Pettigrew perspektiv och resan med Hogwartsexpressen.

17 okt, 2018 14:04

c8aina
Elev

Avatar

+1


Som sagt AVECOME! Har inte ord längre jättebra!

Expekto Patronum!!! Ni får gärna gå med i min klubb Spotify klubben

17 okt, 2018 17:09

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Helt underbart! Så mycket humor! Älskar det där brevet, som James och Sirius har talat in på något sätt. För att inte tala om, när brevet anländer:

”Vad då?” Frågade Remus och beslöt sig tyst för att Pälsboll inte skulle få något ugglegodis innan hon somnade.

”Det flög in en fågel i ditt sovrum, stor som fan!”




Hela ditt sätt att skriva är enormt underhållande. Jag gillar även upplägget, att det byter person varje kapitel och att handlingen samtidigt går framåt i tiden. Det är också stor inlevelse i den person man får följa inifrån. Kanonbra, helt enkelt!


Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

17 okt, 2018 20:13

Firona
Elev

Avatar

+1


Tack så mycket Zendra Potter Black! Antar att du mest gillar Potter och Black? Dom som huvudpersoner kommer snart igen!

Och tack Avis Fortunae för din fina feedback, känns jättefint att du tar dig tid att formulera dina tankar.


Kapitel 4. En dold styrka av maktfull skönhet.

1 September 1977. Peter Pettigrew.

Han suckade ljudigt och pressade ner ännu en bok i den redan överfulla packningen. Sommarlovet hade varit skönt och varje dag hade han spenderat med sin familj vid deras lantställe och två veckor hade han varit i Rumänien och tittat på drakar och ätigt glass. Bara vilat upp sig inför skolåret som nu var här.

”Har du packat färdigt?” Frågade hans far nerifrån hallen och Peter drog igen sista biten av dragkedjan medan han konkade ner väskan ner för trappan. Hans far gav honom en lätt stressad blick, trots att dem var ute i god tid.

”Lugn pappa”, sa han och suckade ljudligt.

”Det kan vara stopp på vägen”, sa mr Pettigrew och öppnade ytterdörren, ”och vad gör vi om du missar tåget? Din mor skulle verkligen inte uppskatta att du missar en skoldag”.

Peter skyndade sig ut på trappan med ytterligare en lätt suck. Hans föräldrar arbetade båda på ministeriet, under lag och ordning. I hans hem fanns främst två saker: organiserande och oro för Peters framtid. Hans betyg var långt under vad dem förväntat sig och de hade båda varit noga med att ge honom en hel hög med tips inför FUTT – examen.

En trång taxi och en mödosam promenad senare stod han utanför perrong 9 och ¾ med sin koffert, mini uggla och en påse chokladpraliner. Han smet smidigt in genom terminalen och hostade till då han möttes av ånglokets rök.

Han undrade tyst för sig själv hur många där inne som kände sig lika missanpassade som han. Inte särskilt begåvad eller underbar, mer åt det håll som ingen lärare på den här skolan förstod. Mer åt det hållet som inte ens hans föräldrar förstod. Ibland undrade han om det kändes så bara för att han ärvt sina föräldrars oro för sig själv, att han knappt själv trodde att han kunde bli något eftersom dem alltid verkade tvivla på vad han kunde klara av. Fast på Hogwarts var det annorlunda där hade han en täckmantel av marodörerna. Flickor tittade ofta åt hans håll bara på grund av att han var marodör.

Plötsligt gick en svarthårig flicka förbi, han undrade om det var på grund av att han just tänkte på det som gjorde att hon framstod som så vacker. Men när han tittade närmare insåg han att hon var vacker. Väldigt vacker. Eller tja, snygg som hans vänner skulle säga, eller kanske godbit, som Sirius brukade uttrycka sig. Men nej, hon såg inte ut som något man skulle kalla godbit, hon såg vass och hård ut, inte sexigt kall, utan farlig, inte livsfarlig, utan vacker. Hans tankar brottades med varandra och kom på att maktfullt vacker var det rätta ordet för hennes utseende.

Han hade sett henne förut, men aldrig så tydligt, hon stod bara två steg framför honom och han hade inte mod att säga något flirtigt. Dessutom passade det inte henne, hon verkade inte vara typen som föll för: Tjenare gullet, står du här och hänger? Snarare poesi och ett piano och två glas vin. Hon var helt utanför hans liga, så han valde att släppa blicken från henne och börja granska omgivningen istället, men det var som om hennes profil hade fastnat i hans huvud.

”Ursäkta mig Gryffindor svin”, rösten var vass och vacker, han behövde inte vända sig om för att förstå att den tillhörde henne. Den maktfullt vackra Slytherineleven. Någonting inom honom vaknade till liv, kanske var det den lilla gnutta marodör som fanns i honom som helt plötsligt började leva av sig själv?

”Hej själv Slytherin slusk”, slusk? Han ville sjunka ner och dö, visst att han i alla fall hållit rösten stadig, benen i styr, huvudet kallt. Men Slusk? Han kunde väl fått till något bättre än slusk! Hon gav honom en frågande blick, hennes ansikte var så långt ifrån att le som ett ansikte kunde. Så Peter tog Sirius vanligaste, han flinade.

”Är jag på något sätt skrattretande?” Kläckte hon förebrående ur sig. Åh shit! Nu var han fast, som råttan i fällan, tappa inte mark, tappa inte höjd. Du är marodör, du är hög i rang, placera dig högt. Låt i alla fall hon tro det!

”Eh, ja” Svarade han och ryckte på axlarna, som att det var det självklaraste i världen att perrongens ljuspunkt var skrattretande. Hon såg ut att ta åt sig, underbart… Eller? Vad var det meningen att han skulle säga nu då! Tänk, tänk, tänk. Du är inte Peter, du är Sirius nu, vad skulle han säga?

”Men du undrade nått eller hur?” Rösten höll och han hoppades att kinderna inte brann röda. Det kändes som om någon annan pratade. Hans röst lät avslappnad och kall.

”Ja, det gjorde jag. Men i mina ögon verkar du inte värdig att svara.” Inte värdig att svara? Nähe, men gå då, stick och brinn! Han kände hur ilskan pumpades inom honom, självklart var inte Peter värd mer än fem sekunder i hennes närhet.

”Dra härifrån, vem fan tror du att du är?” Sa en ilsken röst och Peter förundrades över att det var hans egen, hon ryckte till, kanske också förvånad.

”Jag är Evie Rosier och du om jag vore du skulle jag inte vara så kaxig. Vi ses nog igen”, hennes röst var vass och klar som glas, och leendet som låg över hennes ansikte var knappast glädjande. Ändå ville han gärna se henne igen. Hon fick honom att känns sig starkare än han var, aldrig förr hade han pratat så självmant och självsäkert till någon så respektingivande.

”Visst, tjara” han kunde nästan se sig själv som Sirius, det var en fantasisk känsla av frihet och storhet då han vände sig ifrån henne och drog med sin packning bort därifrån.

”Där är du ju slingersvans!” Skrek någon en bit bort och han fick syn på de tre marodörerna, som han tillhörde halvt. Remus var prefekt och självgående, Sirius äckligt snygg och rolig, James hade en ovårdad snygghet och quidditchkung. Han själv, ful och oduglig, bara med på tåget för att han råkade bo i deras sovsal typ.

”Hej”, ropade han lite lamslaget och vinkade mot dem, alla tre verkade ha hittat varandra ganska snabbt och nu råkade dem gå förbi honom mot sin väg mot en kupé. Tur för honom, tänkte dem väl, annars hade han fått sitta själv.

Alla fyra hittade en tom kupé. Remus som i alla fall brukade prata vanligt och väldigt avslappnat med Peter satte sig mitt emot honom, till Peters glädje. James slog sig ner bredvid Remus och började genast slänga ur sig massa upprörda ord som Peter inte ens orkade lyssna på, han undrade vart flickan tagit vägen, eller man kanske borde kalla henne för kvinnan. Sirius som hade satt sig bredvid Peter, var den person som knappt hade något att säga till Peter överhuvudtaget, dem två var liksom varsin ända av samma tåg, Sirius var den snygga, coola hade haft 1000 tjejer och älskade sig själv, Peter var ful, töntig och hade haft 3 tjejer. Alltså 997 gånger sämre än Sirius.

Efter en stunds letande insåg han att hon var försvunnen, hon hade väl gått in i någon kupé och satt nu där i knäet på någon smart slug poesi pianospelande vindrickande Slytherinkille.

”Så vaddå, jag kan knappas ha kvar det här! Jag klarar det inte måntand, du fattar inte! Jag är inte som dig, jag kommer rasa samman, gå av, gå under!” Meningen fick Peter att rycka till, vad kunde få underbara Potter att rasa samman? Lily såklart, Lily ”perfekta” Evans var James enda svaghet.

”Vad har Lily sagt nu?” Frågade Peter oberört och åt några chokladpraliner.

”Lily?” Sa James oförstående och Peter blev plötsligt väldigt varm om kinderna.

”Inget…” Mumlade han snabbt och undrade vad dem egentligen pratade om. Men James släpper inget som rör Lily Evans, han såg ut att fundera en stund, sedan blev hans blick stenhård.

”Jaha, du trodde att hon får mig att gå under, att jag aldrig kommer få henne, tack för förtroendet KOMPIS”, han blängde på Peter, tills det kändes som om det inte gick att sjunka längre ner i sätet. Men vaddå, sen när hade James haft förtroende i Peter? Om han bara sett när Peter pratade med Slytherineleven, då hade han insett att hans gråa rått kompis hade lite styrka i sig. Det fanns faktiskt något inom honom, han hade en styrka som var dold.

”Nej, jag trodde bara hon hade sagt något taskigt igen, för hon brukar ju få för sig det”, sa Peter och ryckte på axlarna med tankarna på den maktfullt vackra Evie Rosier. Alla tre, till och med Sirius vände sig och såg förvånat på honom.

”Hon menar det säker inte som taskigt”, försvarade James den för tillfället icke existerande Lily Evans. Men han såg snopen ut, det gjorde dem alla tre. Precis lika förvånad som Peter kände sig, bara tankarna på den där tjejen gjorde honom självsäker, han sa vad han tänkt under så långt tid, han sa antagligen vad alla de andra tre tänkt. För ingen vågade nästan yttra något dåligt om Lily i James närhet. Och nu såg marodörerna lite imponerade ut, eller imponerade vore att ta i, men förvånade över Peters utveckling. Det kändes hemskt att förstå att dem såg honom lika svag som hans såg sig själv.

”Eh, så hur ska du göra då?” Frågade Sirius som valde att byta ämne.

”Vet inte, vi måste väl hitta ett sätt att göra oss av med det…”

”Nej! Du bär ansvaret för det, jag tror du inte fattar hur allvarligt brott det vore om en förste ordningsman slänger bort sin bricka!” Förste ordningsman! Var James Potter utsedd till förste ordningsman? Även om Peter var dålig på mycket, så tyckte han faktiskt att till och med han passade bättre som det.

”Jag tar inte på mig den!” Tjöt James och lät som en liten pojke som inte ville ha en rosa tröja.

Efter en timmes tjat och en närmast döende James, var det beslutat (helt utan hjälp av knäpptysta och iakttagande Peter), att James skulle inta sin roll och han skulle följa de mallar det innebar och Sirius som gjorde allt för att hålla James levande, föreslog att dem själva kunde dra nytta av detta. Så ännu en timme senare var James och Remus tvungna att ge sig iväg till Prefektvagnen. Efter att Remus gått igenom vad som hände därinne och vad som förväntades av James. Kvar blev Sirius och Peter, som aldrig brukade ha särskilt mycket att tala om. Men ämnet: Att hålla balansen med sin svans, tycktes ändå gå hem hos båda. Efter det kunde Peter till och med skratta tillsammans med Sirius om deras vänners hemska öde i prefektvagnen, något som hände mycket sällan.

Nästa kapitel handlar om Lily Evans och prefektvagnen.

17 okt, 2018 21:21

Detta inlägg ändrades senast 2018-10-18 kl. 19:21
Antal ändringar: 1

Borttagen

Avatar

+1


Ny läsare, du skriver jättebra!

18 okt, 2018 16:59

1 2 3 4 5

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Marodörer

Du får inte svara på den här tråden.