En värld utan Voldemort (Remake)

Ja… jag har gjort “En värld utan Voldemort” innan, men jag slutade skriva den. Men nu ska jag göra om den!

Det kan förekomma spoilers från böckerna

Titel: En värld utan Voldemort
Huvudperson: Lucy Lily Potter
Färdigskriven: Japp
Antal kapitel: 15
Genre: Vänskap, romantik
Rating: PG-13
Handling: I min första fanfic skrev jag från första året, men nu ska jag skriva från sjätte. Jag har ingen anledning varför, jag bara vill det. Jag skrev också som att Voldemort aldrig funnits, men i den här ff:en har han det. Han blev besegrad av Dumbledore tre månader efter att Harry föddes (Snape är alltså lärare på Hogwarts och har jobbat för Voldemort och Dumbledore).
Lucy Potter börjar sitt sjätte år på Hogwarts med sina bästa vänner Katie och Emily Compton. Det sägs att just det året brukar bli som mest intressant - inte någon stor examen att ta, men de flesta började dejta mer seriöst då. Och ja, det är verkligen sant, i alla fall i Lucys fall.

Bra att veta: Remus och Sirius är gifta sedan sju år tillbaka, med namnet Lupin eftersom Sirius inte ville behålla namnet Black. Familjen Potter har en katt vid namn Domino (som är 8 år gammal).
Spoiler till fjärde boken/sjätte boken

Några som nog skulle vilja läsa:
Avis Fortunae
Mintygirl89
Hippogriffen Emelie
Merula
Ginerva2003

Vi kör igång med första kapitlet på en gång!

OBS! Den här fanficen är lite av en lång prolog till en del 2, så det går väldigt snabbt framåt och det kan förekomma stora hopp mellan händelserna.
____________________________________________

Kapitel 1
Bröllop
Augusti 1999
Jag tog en sista blick i spegeln. Jag var klädd i en mörkröd klänning, och skor i samma färg. Mitt rosa hår hade växt under sommaren, till skillnad från mig, så att det nu var ända ner till midjan. Även fast jag kunde få det att växa som jag ville gillade jag att låta det växa vanligt.

Jag gick ner för trappen. Min mamma Lily stod nedanför trappen redo att bedöma mig. Jag blev inte förvånad när hennes ögon fastnade på mitt hår.
“Jag vill ha det såhär”, suckade jag.
“Du kan inte ha det så på din brors bröllop”, sa mamma.
“Jo, det kan jag visst det”, sa jag och la armarna i kors. “Både han och Ginny gillar det.”
“Nåja, om du vill ha Muriel efter dig hela kvällen då…”, muttrade mamma och gick ut ur rummet.
Jag suckade, och följde efter henne ut.

Ron Weasley, Harrys bästa vän och en av Ginnys storebröder, och tvillingarna Fred och George Weasley, ännu några av Ginnys äldre bröder, stod utanför tältet. Jag kunde gissa på Rons sura min att han just hade tillbringat tjugo minuter med sin gammelfaster.

“Hej”, sa jag då jag kom fram till dem.
“God afton.” Fred och George bugade överdrivet.
“Hej”, muttrade Ron surt.
“Har alla kommit?” frågade jag.
“Nej, vi väntar fortfarande på Lupins”, sa Ron.
“Det är nog Sirius som gör de sena”, sa George.
“Nähä, det tror du väl ändå inte?” sa jag ironiskt.
Han hann inte svara förrän två män dök upp några meter bort. Den ena hade axellångt svart hår, grå ögon, och var känd som Sirius Lupin. Den andra hade gråsprängt hår, med några ljusbruna slingor kvar, och gröna ögon, och var känd som Remus Lupin.

“Hej”, sa jag glatt när de kom fram till oss.
Jag kramade om dem båda.
“Förlåt att vi är sena…”, började Remus.
“Sirius tog lång tid på sig”, avslutade jag meningen åt honom. “Jag vet, jag vet.”
“Rätt”, sa Remus.
“Kom”, sa jag och drog med dem in i tältet.

Tältet var fullpackat, men jag hade inte svårt att hitta min pappa James. Han var den enda, förutom Harry, som inte hade en prydlig frisyr. Jag var väldigt glad över att jag inte hade ärvt hans ostyriga svarta hår, även om jag hade kunnat ändra på det om jag ville.

Jag kryssade fram till bordet där han och mamma satt. Pappa verkade nästan känna av att hans bästa vänner var där, för han hoppade upp och vände sig om. Jag gick ut ur tältet igen, där jag fann Ron, Fred och George.
“Det var alla”, sa Fred.
“Bäst vi går in”, sa George.
Vi gick in och intog våra platser, längst fram. Vi verkade komma precis i tid, för Harry och pappa reste sig upp just som Ginny och mr Weasley kom in. Allas blickar vändes mot Ginny, och det var knäpptyst sånär som på Muriel.
“Ginevra har alldeles för stor urringning nu också”, muttrade hon, fast ingen verkade bry sig.


När Ginny Weasley och Harry Potter hade blivit Ginny och Harry Potter, och festen hade börjat rörde jag mig längs kanten på väg mot ett bord. Jag hade precis satt mig ner vid det tunga bordet när Fred kom fram till mig.
“Får jag bjuda på en dans?” frågade han i en överdriven artig ton.
“Gärna”, log jag.
Jag tog hans utsträckta hand och lät honom svepa ut mig på dansgolvet.

Vi drog två danser, innan jag drog ytterligare två tillsammans med George. Och nu när jag sitter och skriver det här, när jag verkligen tänker efter, minns jag känslan av hur fantastisk det var att dansa med dem. Kanske lite extra för en av dem. Men det var inget jag tänkte på, när jag lämnat George slog jag mig ner vid samma bord som Luna, en av Ginnys vänner.
“Hej, Lucy”, sa hon drömmande.
“Hej”, sa jag.
Jag tog två honungsöl åt oss, räckte en till Luna och tog en själv, och drack en klunk.
“Så… har du haft det trevligt på sommarlovet?” frågade jag.
“Ja, jag och pappa har letat efter snorkackor”, sa Luna frånvarande.
“Vad roligt.” När man hade känt Luna länge visste man att man bara skulle nicka, le och hålla med.


Några timmar senare hade festen blivit allt mer lössläppt. Pappa, Sirius, Harry, Ron, Fred och George körde en lek de kallade “Vad händer efter åtta glas eldwhiskey”. Resultatet hade blivit att Remus var förföljd av en stor, svart hund, mamma var fast med pappa som försökte ragga upp henne, och resten av deltagarna utförde en slags dans på golvet.

Jag kryssade fram mellan gästerna och fann Ginny vid ett bord. Jag slog mig ner bredvid henne.
“Hej”, sa jag.
“Hej”, sa Ginny. “Du vet att ditt hår är grönt va?”
“Nej, det visste jag inte. Vänta lite.”
Jag ansträngde mig på att se mitt vanliga rosa hår framför mig, och sedan kände jag en lite svalkande känsla i hårbotten.
“Bättre?”
“Japp.”
Jag såg ut på dansgolvet i några sekunder, innan en väldigt full Harry kom fram till vårt bord.
“Tjena, snygging, vill du dansa?” sluddrade han till Ginny och la en hand alldeles för långt upp på hennes lår.
Ginny tittade frågande på mig, jag nickade, hon log och svepte ut på dansgolvet med min bror.

Jag fann Ron och Hermione sammanslingrade vid ett annat bord, och bestämde mig för att lämna dem ensamma. Till slut tog jag en risk att sätta mig vid ett bord tillsammans med Fred och George.
“Hej”, sa jag.
“Tjena”, sluddrade Fred och George med en mun.
Jag fick syn på några bakom dem, två väldigt bekanta personer. Jag hoppade upp och sprang fram till dem.
“Katie! Emily!” ropade jag. “Vad gör ni här?”
____________________________________________

Hoppas ni gillade det. ♥

Åh, jag älskar den här! Det är något med just denna som ger en sådan extrem myskänsla. Familjesammanhållningen, tror jag - och att James och Lily lever. Sedan är ju också detta lite som en del av Wolfstar, men senare i tiden. Klockren beskrivning av Lupins och att det så klart är Sirius, som gör att de kommer försent. Liknande mysiga och typiska detaljer finns överallt; du lyckas verkligen fånga de olika karaktärerna, och det finns en hel del humor.

“Får jag bjuda på en dans?” frågade han i en överdriven artig ton artigt.
“Gärna”, log jag.
Jag tog hans utsträckta hand och lät honom svepa ut mig på dansgolvet.

Vi drog två danser, innan jag drog ytterligare två tillsammans med George. Och nu när jag sitter och skriver det här, när jag verkligen tänker efter, minns jag känslan av hur fantastisk det var att dansa med dem. Kanske lite extra för en av dem.

Vänta nu lite, vad hände där? ♥ Ser fram emot fortsättningen!

Hej! Nu tar jag mig tid att uppdatera med ett nytt kapitel. Och svara på din kommentar, Avis Fortunae.



Avis Fortunae: Tack så mycket för din kommentar! Jag har skrivit den här ett tag och verkligen kämpat för att få till karaktärerna, och det verkar ju som att jag lyckats.

Ja, vad hände där? Det får du kanske reda på i framtiden...

Nu kommer ett till kapitel. Hoppas ni gillar det!
____________________________________________

Kapitel 2
Två gäster till
Augusti 1999
“Får man inte komma på sin bästa väns brors bröllop eller?” frågade dem.
“Jag trodde att ni var i Frankrike”, sa jag och kramade om dem båda.
“Mamma blev sjuk innan vi kommit iväg”, sa Katie.
“Tråkigt”, sa jag.
“Ja, men nu kunde vi komma hit”, sa Emily.
“Sant”, skrattade jag. “Men ni har missat lite.”
“Som vadå?” frågade dem med en mun.
“Ja, egentligen ingenting särskilt,” log jag, “men festen har redan gått utanför ramarna, om man säger så.” Jag hade knappt hunnit avsluta meningen förrän Fred och George stapplade fram och la varsin arm runt mina axlar. “Ja, ni ser själva.”
Katie och Emily skrattade och följde med mig in i tältet igen.

Jag hittade mamma snabbt. Pappa såg jag inte till någonstans.
“Hej, mamma, Katie och Emily kom precis”, sa jag.
“Jaha… så trevligt, välkomna”, sa mamma, lite förvirrat.
Jag drog med mig Katie och Emily längs kanten av dansgolvet, men de personer jag letade efter fanns inte där. Istället satt de vid ett bord längst bort. Harry satt med huvudet mot Ginnys axel, och hon fingrade lite i hans hår. Av hans utseende att döma hade Ginny gjort en nyktra till-besvärjelse på honom.

“Hej”, sa jag. “Mina två bästa vänner kom precis. De skulle egentligen till Frankrike, men planerna blev ändrade så de… ja, de kom hit helt enkelt.”
“Jaha, hej hej”, sa Ginny glatt.
“Hej”, sa Harry.
Jag tog tre flaskor honungsöl och gav varsin till Katie och Emily.
“Vi ses”, sa jag till Harry och Ginny och gick iväg.

Vi satte oss vid ett bord och betraktade de dansande paren en stund, innan någon släkting till Ginny kom och bjöd upp Emily (som alltid hade varit den populäraste av oss).
“Är det okej med er?” frågade hon.
“Absolut”, sa vi i en mun.
“Tack, ni är bäst”, log Emily och följde med släktingen upp på dansgolvet.
Jag och Katie stack omedelbart huvudet tätt ihop.
“Är han värdig Emily?” frågade Katie.
“Ja, vi känner honom inte så bra”, svarade jag, “men han verkar trevlig. Och han är helt klart hennes typ.”
“Sant”, sa Katie. “Så har vi bestämt oss?”
“Ja, han är värdig Emily”, sa jag.
“Bra”, sa Katie. “Undrar vem som blir bestman.”
“Åh, säkert någon bror till honom eller så”, sa jag.
“Ja, och vi är brudtärnor”, sa Katie bestämt.
“Precis, annars bryter vi vänskapen med henne.”
Vi började fnittra hysteriskt, och slutade inte förrän vi inte kunde andas längre. Då var vi tvungna att snabbt titta bort för att inte börja skratta igen.

När Emily kom tillbaka såg hon väldigt varm ut.
“Det var jätteroligt”, sa hon glatt.
“Jaha, och var är han nu då?” frågade Katie.
“Åh, han hämtar dricka till oss”, sa Emily.
När “han” kom fram till vårt bord började jag och Katie fnissa igen. Det behövdes tre puffar från Emily för att få oss att sluta, och då kunde “han” presentera sig för oss.
“Oscar Prewett.”
“Lucy Potter.”
“Katie Compton.”
“Katie, kommer du ihåg det där meddelandet vi skulle ge till mamma?”
“Va? Javisst ja, det.”
Katie fattade vinken och följde efter mig. Jag ställde mig på en stol (efter att ha kollat så att mamma inte såg oss) och kikade över gästernas huvuden. Jag fick omedelbart syn på Emily och Oscar, som var förenade i en kyss. Sedan övergick kyssarna till hångel, och vi kände att vi inte skulle titta och hoppade ner.

Vi fick inte syn på mina föräldrar någonstans, och Katie fnissade och sa:
“Du kanske får ett syskon nu.”
“Hallå!” sa jag och smällde till henne på armen. “Fast egentligen… det skulle vara väldigt trevligt att ha ett syskon. Ett yngre, alltså.”
“Nej, det är hemskt”, sa Katie.
Katie hade tre yngre syskon, vilket hon ständigt klagade över. Två av dem, Minoo och Jenny, gick på Hogwarts, men den yngste, Edwin, var bara fyra.
“Men ändå.”


Ytterligare några timmar senare hade festen tagit slut, och vi tog farväl av den sista släktingen (det vill säga Oscar, tillsammans med Emily).
“Vi ses så”, sa jag och kramade Katie.
“Jadå”, sa Katie. “Jag skickar en uggla!”
Och hon transfererade sig iväg med sin pappa, som kommit för att hämta henne och Emily (men som nu fick hämta Katie, bara).
“Nu är det dags för dig att gå och lägga dig”, sa mamma strängt.
“Men mamma…”
“Klockan är kvart i tre på natten”, sa mamma, “och du ska sova.”
“Okej då”, muttrade jag.
Jag gick upp till mitt rum, och somnade med kläderna på.
____________________________________________

Skriv gärna vad ni tyckte.

Lika hög mysfaktor i det här kapitlet! Texten fångar verkligen feststämningen bra. Känns som om de tre vännerna kommer att bli huvudkaraktärer och man får följa deras äventyr.

Avis Fortunae: Tack så mycket ♥
Nu förgyller jag er dag med ett nytt kapitel. Njut!
---
Kapitel 3
Brev
September 1999
Två veckor senare hade vi besökt Diagongränden, gått igenom spärren och sagt adjö. Jag fann Katie och Emily i en egen kupé, och gick genast in.
“Hej”, sa jag glatt.
“Hej”, sa Emily.
“Hur har sommaren varit då?” frågade Katie.
“Helt fantastisk”, sa jag och satte mig mittemot dem. “Fri från Harry!”
De skrattade. Jag slängde upp fötterna på sätet.

Vi köpte godis från godisvagnen, och efter några timmar började det bli mörkt utanför. Vi fortsatte skratta och prata, innan en väldigt speciell person dök upp i kupéns skjutdörr.
“Hej.”
Det var Zachary Scott, en sjätteårselev i Slytherin, den populäraste killen på Hogwarts. Av någon anledning hade jag aldrig riktigt gillat honom, han var liksom… som min femtonåriga pappa. Jag visste dock att Katie hade gillat honom, men nu verkade vi hade bytt känslor. Jag rodnade och mumlade ett “hej” medan Katie blängde på honom och tittade ut genom fönstret.
“Har ni sett min syster?” frågade han. “Hon är i erat elevhem, va?”
Abigail Scott var två år yngre än oss, men också i Gryffindor.
“Nej, vi har inte sett henne”, svarade Emily.
Scott lämnade kupén, och både Katie och Emily tittade på mig med varsitt höjt ögonbryn.
“Vad?” sa jag.
“Du rodnade”, sa de med en mun.
“Jaha?”
“För Scott! Du är kär i honom!”
“Nej, det är jag inte!”
“Det går i släkten, kanske?” föreslog Katie. “Ni vet, att man först hatar - eller i alla fall inte gillar på det sättet - personen, men sedan blir man kär.
Om blickar kunde döda.

Vi anlände till perrongen, och gick ut. Den välbekanta rösten hördes över hela perrongen.
“Förstaårselever hitåt!”
“Hej, Hagrid”, ropade jag.
“Hej, Lucy, hur e de me dej?” vrålade Hagrid.
“Fantastiskt bra”, svarade jag.
Sedan hann vi inte prata mer, eftersom att jag, tillsammans med Katie och Emily, fördes iväg av elevhopen.

Vi hittade en ensam droska, som omedelbart satte av i rörelse. Vi satt tysta och tittade upp mot Hogwarts, som jag saknat så länge.

Vi hoppade ur vagnen och skyndade in i slottet, aktade oss noga för Peeves, och kom in i värmen. Det regnade inte, men det var iskallt ute ändå, men varmt i slottet. Det var ännu varmare i stora salen, där vi slog oss ner vid Gryffindorbordet. Vi fick några nya Gryffindorelever, och Dumbledore drog sitt vanliga tal. Vi åt oss mätta och gick upp till vår sovsal, där vi slängde oss på sängarna. Våra koffertar stod där som vanligt.

“Som jag har saknat det här stället”, sa jag.
“Hur många gånger har du sagt det nu?” skrattade Katie.
“Jag vet inte, tjugo kanske?”
“Absolut.”
“Ni är hopplösa.”
“Tack.”
Jag skrattade, reste mig upp och bytte om till mitt nattlinne. Katie och Emily gjorde samma sak, och innan jag hann säga godnatt hade jag somnat.


“Vakna vakna vakna”, sjöng Emily.
Jag satte mig upp i sängen och tittade på henne när hon dansade runt i rummet.
“Vad håller du på med? Jävla tönt”, muttrade jag. Jag kastade en blick på klockan, som visade halv sju. “Halv sju?!”
“Ja, det är väl inte så dåligt?” log Emily.
Jag himlade överdrivet med ögonen och kastade en kudde på Katie, så att hon vaknade.
“Den här dåren väckte oss halv sju”, sa jag.
“Och du gör samma sak nu, eller hur?”
“Du borde vara i Ravenclaw, för du är en stor jävla besserwisser.”
Katie flinade och kastade min kudde tillbaka till mig.
“Ja, hur som helst måste vi gå nu.”
“Jag hatar morgonen.”
“Det är du ensam om.”
Lauras och Rosies sängar var tomma, alltså hade de dragit ut på en joggingtur som vanligt.

En kvart senare hade mina vänner lyckats släpa ner mig till frukosten (även fast jag var mest lik min pappa i personlighet hade jag ärvt min morgontrötthet av mamma). Vi slog oss ner vid Gryffindorbordet. Jag hade redan hunnit äta upp när ugglorna svepte in. En uggla landade framför mig, en snövit uggla känd som Hedwig.
“Hej, Hedwig”, sa jag och tog brevet hon hade med sig till mig.
Hedwig tog en brödkant från min tallrik och flög iväg. Jag vecklade ut pergamentet och läste Harrys brev:

Kära Lucy,
du har antagligen kommit fram. Men det var ändå längesen vi sågs. Jag kan säga att jag förstår varför mamma och pappa tvingade oss att hjälpa till hemma när vi var små… och jag och Ginny har faktiskt ett schema nu också, för vem som ska diska etc.
Men hur som helst så skulle jag bara fråga om du har det bra?
Harry

“Kan jag få låna din fjäderpenna?” frågade jag Emily.
“Ja visst”, sa hon och räckte mig sin fjäderpenna. “Du vet att ditt hår är blått va?”
“Åh, inte igen”, muttrade jag. Jag koncentrerade mig hårt på den vanliga rosa färgen, och jag kände den vanliga känslan i hårbotten. “Bättre?”
“Absolut”, sa Emily.

Vi tog oss till den första lektionen, försvar mot svartkonster. Remus var lärare i ämnet, men jag hade vant mig vid att kalla honom professor Lupin och inte Remus (även om vi gick till Hogsmeade tillsammans ibland).
“Idag ska vi börja med ickeverbala förtrollningar. Är det någon som kan förklara för mig vad det är för något och varför dem är bra?”
Katies hand flög i vädret, som vanligt.
“Ja, Katie.”
“Du uttalar inte förtrollningen högt, utan tänker den mera. Den är bra eftersom att din motståndare inte vet vilken förtrollning du ska använda, och då har du en fördel”, sa Katie.
“Helt riktigt, fem poäng till Gryffindor.”
Vi arbetade med ickeverbala förtrollningar hela lektionen, men det var bara Katie som lyckades. Dock tjänade hon ytterligare fem poäng åt oss, vilket var okej.

Njutit av kapitlet, som definitivt förgyller denna grå dag! Det är en massa mysiga detaljer hela tiden.

"Fri från Harry!"

Och så det här med Zachary Scott ... från Slytherin ... spännande.

Du skriver så bra, speciellt dialogerna. Vet inte riktigt hur du gör för att få fram den där mysiga känslan; kan bara konstatera att dina texter alltid gör mig på gott humör

Såååå bra!!!♥

Avis Fortunae: Blir jätteglad, som vanligt. ♥
Idiz: Roligt med ny läsare, välkommen.

Nu har vi hoppat fram en bit i tiden... ja, ganska mycket. Och det går fort fram med händelserna. Men som sagt, det är lite av en prolog med kapitel till en del 2. Hur som helst, här är ett nytt kapitel!
---
Kapitel 4
Hogsmeade
Oktober 1999
Lärarna byggde läxberg åt oss, och vi tillbringade nästan all vår “lediga” tid i biblioteket. Jag, som också hade min quidditchträning, hade ännu mindre tid. Katie var i ungefär samma situation, på grund av sina prefektgrejer att göra. Det kanske var därför som jag blev förvånad när ett meddelande kom om att det första Hogsmeadebesöket skulle gå av stapeln i slutet av månaden.

“Är det redan oktober?” sa jag förvirrat.
“Det är den tredje oktober idag”, fnissade Katie bredvid mig.
Jag suckade. “Måste tiden gå så fort?”
“Den går fort när man har roligt”, påpekade Emily.
“Så det är alltså roligt att plugga?”
“Nej nej!” sa Emily, medan Katie sa: “Ja!”
“Vad tänker du med människa?” frågade jag dramatiskt.
“Hjärnan, vad annars?”
“Det märks inte.”
“Tack.”
“Varsågod.”

Tiden fortsatte lika snabbt, och det närmade sig Hogsmeadebesöket. Emily hade fått en dejt, som vanligt, och (till och med) Katie hade fått en dejt. Inte jag. Jag blev orolig över att behöva följa med dem och förstöra deras dejter, eller i värsta fall inte gå alls, när en viss person kom fram till mig vid lunchen två dagar innan besöket i Hogsmeade.
“Får jag prata med mig?” frågade Zachary Scott. “Ensam?” tillade han när jag nickade men satt kvar.
“Visst”, sa jag och följde med honom ut ur stora salen.
“Jag tänkte fråga om du ville följa med mig till Hogsmeade?” sa Scott och gick rakt på sak.
“V-va?” stammade jag.
“Jag undrade om du ville följa med mig till Hogsmeade?”
“Jo, gärna!” Jag kände hur jag rodnade.
“Okej, då ses vi här nere klockan elva då.”
Han nickade kort till mig och gick iväg.


Två dagar senare stod jag nere i entréhallen, klädd i en grön tunika och svart bälte i midjan, i väntan på Scott. Jag hade precis sagt hejdå till Katie och Emily när en hand på min axel fick mig att hoppa till. Jag snurrade runt och mötte Scotts blå blick.
“Scott!” utropade jag. “Du skrämde livet ur mig!”
Scott skrattade. “Förlåt.”
“Du kan väl göra något ljud nästa gång innan du hoppar på mig?” sa jag och började gå.
“Och skrämma dig ännu mer?” Scott fortsatte skratta och gick vid min sida.

“Så vart vill du gå?” frågade Scott när vi kommit fram. “Madam Puddifoots?”
“Jag är allergisk mot Madam Puddioots”, sa jag med ett snett leende.
“Okej, då lägger vi till en sak vi har gemensamt. Tre kvastar då?”
“Det blir perfekt.”
Scott la en arm runt mina axlar, och så begav vi oss mot Tre kvastar. Vi började i alla fall, innan jag (för andra gången) blev vettskrämd av en hand på min axel. Jag snurrade runt, och där stod inga andra än Harry och Ginny.
“Två gånger”, viskade Scott i mitt öra.
Ginny tittade förvirrat på honom. (Harry var alldeles för upptagen med att blänga på honom. Det var skönt att han brydde sig om mig, men det gick alltid över gränsen när någon började dejta mig.)
“Strunta i honom”, sa jag. “Men vad gör ni här?”
“Ähum… du svarade inte på breven Harry skickade så han… okej, vi… blev oroliga”, sa Ginny. “Vi trodde att du skulle komma hit idag, och… ja.”
“Jaha, men jag mår bra”, sa jag.
“Kan vi prata lite snabbt ensamma ändå?” frågade Harry utan att släppa blicken från Scott.
“Visst”, sa jag, som redan visste vad han ville fråga.

När vi stod en bit bort rabblade jag upp svaren han behövde:
“Zachary Scott, Slytherin, min årskurs, populär, renblodig.”
“Tack för det”, log Harry. “Men du vet att du inte behöver svara på den sista frågan. Det spelar ingen roll.”
“Jag vet, men du vill nog ha detaljerad information och det ska du få”, sa jag. “Och sen vill nog mr Weasley veta.”
Harry skrattade. “Men du vet, att om han skadar dig så ska jag mörda honom.”
“Jag vet, du säger det varje gång”, log jag.
“Bra.” Harry log, och vi gick tillbaka till Scott och Ginny.

Scott drog med mig till ett bord vid fönstret på Tre kvastar.
“Jag går och beställer”, sa han och försvann iväg.
Jag såg på gästerna, och mina ögon fastnade på ett par i andra änden av det stora rummet. En flicka, med svart, lockigt hår, och en pojke, med mörkblont hår, förenade i en kyss över bordet. Jag misstänkte vem det var, och när de gröna ögon nådde mina log jag mot Katie.

“Varsågod.” Scott placerade min honungsöl framför mig.
“Tack”, sa jag utan att slita blicken från Katie.
“Vad tittar du på?” frågade Scott nyfiket.
“Inget.” Jag vände blicken mot Scott.
“Om du säger det så.” Scott tog en klunk av sin egen honungsöl. “Berätta mer om dig själv.”
“Tja… om vi kör det med min brors vanliga frågor. Lucy Potter, Gryffindor, sexton, ganska populär, halvblod. De flesta kallar oss det, min mamma var mugglarfödd.”
“Berätta något jag inte vet”, sa Scott. “Typ… när fyller du år?”
“Femte februari.”
“Intressant. Själv är det tjugonde mars. Jag var väntad i april, men jag är väldigt stressad av mig så…” Han gjorde en grimas. Jag skrattade.

Några minuter senare var vi på väg från Hogsmeade.
“Jag fick inte höra något mer om din bror. Harry, om jag inte misstar mig”, sa Scott.
“Åh”, sa jag. “Som du vet var han sökare för Gryffindor. Just tränar han till att bli Auror. Han gifte sig i somras, men han är inte så dålig ändå.”
“Var det ett hemskt bröllop?” frågade Scott leende.
“Nej, men man kan säga att killarna blev ganska fulla”, skrattade jag. “Stackars Remus, Sirius brukar vara jobbig när han är nykter också.”
“Vänta, professor Lupin?” sa Scott.
“Just det”, sa jag. “Re… professor Lupin är min pappas bästa vän, gift med min pappas bästa vän.”
“Är det därför han åker hem på helgerna?” sa Scott eftertänksamt.
“För att hans man tvingar honom till det?” sa jag. “Precis så är det.” Tystnad. “Tack för att du tar det så bra, tidigare dejter har inte gått så bra.”
“Åh, tänk inte på dem”, log Scott. Han la en arm runt min midja. “Är det nu som jag får kyssa dig?”
“Jag antar det”, andades jag.
Sekunden senare kände jag Scotts läppar mot mina, varmt och försiktigt. Mina händer sökte sig upp mot hans hår, och jag kände hans andra arm runt min midja.

“Wow”, mumlade jag mot hans läppar.
Han avslutade kyssen utan att släppa taget.
“Vill du besöka Slytherinbordet på festen?” frågade han.
“Gärna”, sa jag och log.

Attans också att mina "tummar" är slut för dagen! Så bra kapitel, som vanligt! Jag tycker att Lucy och Scott verkar passa jättebra ihop, på flera sätt. Fint att hon är klädd i grönt på deras dejt ... medveten detalj? De gillar Tre kvastar bättre än Madam Puddifoots och verkar överhuvudtaget klicka bra tillsammans.

Roligt att se Harry som överbeskyddande storebror

Lite tips:

Det kanske var därför som jag blev förvånad när ett meddelande om att det första Hogsmeadebesöket skulle infinna sig i slutet av månaden.

Tror man behöver konstruera om meningen lite. Förslag:

Det kanske var därför som jag blev förvånad när ett meddelande kom om att det första Hogsmeadebesöket skulle gå av stapeln slutet av månaden.

Längtar efter fortsättningen!

Du skriver så bra, och det är verkligen ett väldigt bra kapitel! ♥