Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

En Trolldryckslärares Misär

Forum > Fanfiction > En Trolldryckslärares Misär

1 2
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Choixpeau
Elev

Avatar

+13


Hellu!

I söndags kom jag hem från en av de bästa och roligaste upplevelserna i mitt liv, nämligen Flipendo 2018. Som många av er som var där vet, så skrev jag en högst ... intressant fan fiction som jag läste upp under konventet. Med tanke på att jag hade börjat skriva den tidigare samma dag, hade jag inte direkt tänkt att den någonsin skulle få läsas igen efter det. Den skulle vara kvar där den hör hemma - bortglömd någonstans djupt inne på min Google Drive och skämmas. Men, som ni kanske har sett på anslagstavlan så har folk tjatat på mig om att lägga upp den så att den kan läsas av allmänheten. När jag vägrar lämna huset på 5 år för att jag har cringeat lhjäl mig så är det erat fel, bara så att ni vet.

Jag har ändrat några små grammatikfel som jag hittade, men jag skummade bara igenom den väldigt snabbt innan jag lade upp den, så oroa er inte - den är fortfarande alldeles tillräckligt skitdålig. Det märks verkligen att jag halvsov medan jag skrev den.

En Trolldryckslärares Misär

Snape hade inte sovit en enda blund på hela natten. Hans huvud kändes som om någon smält en hel påse med Droobles Bästa Bubbelgum, blandat det med bubotubervar och hällt in i hans öra. De där jäkla hästkrakarna, eller kentaurer som de visst kallade sig, hade haft världens party i Den Förbjudna Skogen mitt i natten. Inte ens Snapes öronproppar, som han hade specialbeställt för att de skulle passa hans anmärkningsvärt stora öron, hade hjälpt. Till slut hade han blivit tvungen att ta fram sin mjukisorm Slingrid som alltid lade i tryggt förvar under den shrine som han hade tillägnat en av hans mest avskydda elevers mamma. Men, för första gången någonsin misslyckades till och med Slingrid med att få honom till ro och sussa sött. Fyrverkerierna, den vilda countrymusiken och de högljudda gnäggningarna från stupfulla partyponnyer var helt enkelt för mycket. Han visste att rektorn på skolan var lite lössläppt och lättsam, men han kunde ändå inte förstå hur ens en sådan förvirrad man som Albus Dumbledore kunde tillåta ett sådant festande att pågå rätt ovanför Snapes sovkammare. Fruktansvärt.
Snapes dag blev inte bättre när han buttert lunkade in i Stora Salen för att inta frukosten. Det fanns nämligen Gryffindorare där inne. Ett helt bord av avskyvärda, äckliga små kräk som på sitt vanliga oförskämda sätt valt att sätta sig i samma rum som Snape för att äta sin fil och flingor. Att det existerade ett fjärde elevhem på Hogwarts var förstås ingen nyhet för den stornäste trolldrycksmästaren, men han kände sig ändå tvungen att ge dem sin allra ondaste blick varenda gång han såg dem. Det värsta var att de inte ens lade märke till honom; de fortsatte bara att skratta och skoja som förut. Dagens ungdomar, alltså. De måste verkligen sluta ha så förbannat roligt hela tiden.

Han satte sig ner med en stor duns och en riktigt utdragen suck, för att verkligen betona hur förfärlig hans morgon var. En blick till höger om honom berättade att Trelawny tydligen uppfunnit ett nytt, modernare alternativ till att spå i teblad, nämligen att räkna ut framtiden genom att stirra på en skål med havregrynsgröt. Hon gav ut ett tjut av förfäran, och tog upphetsat tag i Snapes rockarm för att förklara vad hon upptäckt. Trolldrycksläraren uppskattade inte behandlingen, och ryckte genast bort handen.

"Sir, ser du inte? Lingonsylten hamnade i mönstret av en gravid flodhäst. Detta kan bara betyda en sak: unge Mr. Longbottom bör verkligen akta sig för dansande kvastkäppar under den närmaste tiden!"

Snape muttrade något ohörbart till svar, och vände sig snabbt bort för att tydligt visa att hans intresse för havregrynshoroskop var ytterst obefintligt. Vad kommer näst - att räkna ut sitt öde i pygmépuffars pälstussar?
Efter en sådan stressig början på dagen, längtade han verkligen efter den sak som aldrig gjorde honom besviken: frukosten. Om han inte hade varit en man med finess och inte brytt sig om sitt uppförande, hade han förmodligen slickat sig om munnen vid tanken på det krispigt rostade brödet, och den saftiga, söta apelsinmarmeladen han snart skulle stoppa i sin alldeles lagom runda mage. Det var nästan så att hans egna mungipa lyfte sig en aning - men bara nästan, förstås. Han var trots allt en man med principer, han tänkte inte flamsa runt och tro att en kunde ha hur roligt som helst, som en del andra här. *host host* Oavsett hur mycket hans mage knorrade i längtan efter den älskade syltmackan.

Men, till hans stora förfäran, upptäckte han någonting som om möjligt kunde göra hans förskräckliga morgon ännu mer förfärlig. Som om det inte vore nog med galna ponnyer som störde hans skönhetssömn, och Gryffindorelever som vågade existera i samma universum som honom idag igen, så hade syltburken gått upp i rök. Vem var den ynkliga, slemmiga själ som haft mage att förstöra hans frukost, den enda sak i hans liv som faktiskt gjorde det värt att leva? Han stormade dramatiskt ut ur Stora Salen med sin långa, skräckinjagande mantel släpande efter sig, och stampade så hårt han kunde i golvet. Ingen skulle minsann tro att han var att leka med idag.
Med raskande steg rusade han nerför trappa efter trappa. Hans första lektion började om en dryg halvtimme och han tänkte minsann inte missa sin frukost på grund av några slarviga husalfer. Tyvärr skyndade han sig en aning för mycket, och glömde bort att akta sig för de ihåliga trappstegen som gömde sig här och var i slottet.

“Men vad i Merlins slemmigaste svampsoppa är det här?!” utbrast han förargat, medan hans vänsterben sjönk ned i trappan.

Av någon outgrundlig anledning hjälpte det inte något vidare med att skälla ut trappsteget, så han försökte med några snabba förtrollningar istället och lyckades få loss benet. Han fortsatte vidare, ännu mer butter än förut. Det började nästan ryka ur öronen, så sur var han.

När han anlände till tavlan med päronet en behövde kittla för att komma in i köket, gav han den en såpass oförsiktig behandling att det skrumpnade ihop lite innan det motvilligt svängde tavlan åt sidan för att visa öppningen till husalfernas kök.
Lyssna upp, era kroknästa imbiciller! röt han, och skrämde en stackars husalf så illa att hon svimmade ner i en hjälplös hög på golvet.

Husalferna såg på honom som om de hade velat svara någonting i stil med “look who’s talking”, men det vågade de inte. Istället ställde de sig blickstilla på ett rakt led, utan att yttra minsta lilla ljud. Professor Snape var verkligen ingen en ville ha som fiende om en var i lagom storlek för att bli manglad under hans dammiga skinnskor.

“Vem av er ruttna Potterfantaster har begått det fruktansvärda brottet att misslyckas med att förse mig med min söta apelsinmarmelad?”

En av de allra minsta alferna smög skamfullt fram från sitt gömställe i skafferiet. En kunde se hur dess öron slokade av ånger.

“D-det var j-jag, Sir” viskade den lilla alfen. En kunde se hur dess knän skakade av nervositet.

“Säg mig då, unge alf, hur du vågar begå ett sådant oförlåtligt brott?”

“J-jag tänkte bara att det vore nyttigare och mer hälsosamt att byta ut marmeladen mot en sockerfri vegansk solrosfröspread, Sir” stammade alfen blygt.
Snape var så pass förbluffad över alfens fruktansvärda oförskämdhet att han inte visste vad han skulle såga. Han svischade bara runt sin kappa så dramatiskt han kunde, och stegade raskt ut ur köket. Ingen sömn, och ingen frukost. Han kom inte på en enda sak som möjligtvis skulle kunna göra den här dagen värre än vad den redan var. Det säger i och för sig inte särskilt mycket, då hans kreativitet aldrig varit en egenskap som han skrutit om.

Som tur var, så fanns någon annan varelse på slottet med betydligt mycket mer uppfinningsrikedom som glatt åtog sig uppgiften att göra Snapes tisdag så miserabel som möjligt. Denna någon råkar vara familjen Weasleys ytterst förvirrade uggla Hermes.

Snape hatade familjen Weasley något otroligt. Det berodde främst på att varenda en av de där gängliga rödtottarna tillhörde elevhemmet Gryffindor. Som du förmodligen förstått vid det här laget, är inte Gryffindor Snapes favorit bland elevhemmen. Han avskydde Ronald Weasley extra mycket, då han dessutom var bästa vän med avskummet Harry Potter, den odrägliga unge som av någon anledning fått för sig att han var någon sorts superhjälte. Det gick helt enkelt inte att inte ogilla någon som valde att ha Potter som vän. Men om det fanns en varelse som fick honom att fullkomligt bubbla av ilska och irritation, så var det familjens uggla.
Just som han äntligen skulle börja med sin favoritaktivitet (efter att se hur många syltmackor han kan sluka innan Professor McGonagall börjar kolla äcklat på honom, förstås), nämligen att se hur många elevhemspoäng han kunde dra från Gryffindor under en och samma trolldryckslektion, blev han störd av en krasande ljud till vänster om honom. Den där förbannade ugglan hade slagit sitt eget rekord i uruselt lokalsinne för sjuttioelfte gången, flugit rätt genom fönstret och kraschlandat - japp, du gissade rätt - mitt i Snapes vackra frisyr. Snape blev såklart ytterst upprörd. Han som hade gjort slut på fyra burkar av sitt finaste grodslem imorse för att få varje hårstrå att se sådär perfekt kletigt ut! Nu gick han istället runt med en gammal uggla intrasslad i frisyren.

Till en början försökte han att ignorera de sprattlande fågelfötterna som rev honom i ansiktet och fortsätta undervisningen ändå, men fnisset från hans elever vägrade sluta, trots att han dragit av dubbelt så mycket poäng som de hade från början (vilket var imponerande till och med för att vara Snape, speciellt som eleverna i fråga inte ens var från Gryffindor). När den där hönan började skicka en kaskad av ugglespillning nedför hans nacke, fick han nog.

“Lektionen är inställd!” röt han, och stormade ut ur lektionssalen med det mest imponerande mantel-swishet han hade lyckats med på flera månader (han var ärligt talat lite stolt). Han hade redan försökt slita loss den stackars fågeln med all sin kraft, men han hade snart upptäckt att grodslem fungerade alldeles ypperligt som uggleklister. Istället fick han försöka med plan B - nämligen att gömma fågeln. Han knackade på Professor Quirrells kontorsdörr så högt att halva slottet skakade. En pipig röst hördes från andra sidan dörren:

“Kom inte in! Det är ingen här! Och .. Och om det skulle vara det, så borde du inte komma in hit ändå, för att … Morr!”

“Quirrell, din fega fnurkelhatt, det är jag, förstår du väl. Severus Snape.”

“D-det är klart, det visste jag ju hela tiden.” stammade han.

“Skulle du kunna tänka dig att öppna dörren?” frågade Snape otåligt. Eller, det var inte särskilt mycket av en fråga. Mer som en befallning. Snape var inte en sådan som frågade om lov, han var en tuff slajmboll.

“Sj-självklart, ett ögonblick.”

När Quirrell väl hade lyckats klicka in koderna till alla sextionio låsen, gled porten upp.

“Jag behöver låna din turban.” befallde trolldrycksläraren.

“V-varför det? Och varför har du en ugg-”

Quirrell blev genast avbruten.
“Inga frågor. Ge hit det där tygstycket, innan jag ..”
Quirrell vågade inget annat än att snabbt slita upp sin turban, och blotta sin flint. Som tur var stod han med bakhuvudet vänt mot väggen, så han riskerade inte att avslöja .. Sin pinsamma enhörningstatuering han hade skaffat spontant vid tre på natten under sina vilda tonår. Dessutom kände han sig väldigt hedrad över att en så pass cool snubbe som Snape ville låna hans turban, så han kände inte riktigt att han hade någon anledning att invända. En så moderiktig man som går runt med en fashionabel halvmosad uggla i håret borde veta vad han talar om.

Snape slet åt sig tyget och började fumlande att snurra den runt huvudet. Det tog ett tag för honom att lista ut hur den skulle tas på, men efter en stund hade han lyckats placera någonting som såg ut som en lila komocka med fågelben utstickande lite här och var på huvudet. Quirrell nickade gillande. Det här måste vara det nya modet.

“Hooo!”

Hermes var ytterst upprörd över behandlingen. Först har någon gillrat en klistrig ugglefälla på hans landningsbana, sen kommer ett par illaluktande händer och sliter och drar i en tills en nästan går i bitar, och till sist blir en insvept i ett tyg så att en knappt kan andas. Vilken skandal.

“Glöm det”, suckar Snape, och drar sorgset av sig turbanen igen. Han hade gett upp. Oavsett hur snyggt han snurrade turbanen, så var det ändå helt hopplöst. Han skulle till och med kunna täcka den med glitterlim och lamapaljetter, men fortfarande skulle den där himla ugglans hoande göra honom till åtlöje. Det fanns bara en sak kvar att göra, hur illa han än tyckte om det. Han bet ihop hårt för att inte börja gråta, och styrde stegen mot sjukhusflygeln. Han skämdes och fasade för vad han var påväg att göra, men det var tvunget att ske.
“Madam Pomfrey ..” började han.

“Behöver du bamseplåster, nu igen?” frågade hon irriterat, och började genast rota i plåsterlådan efter den starkaste, snällaste björnen hon kunde hitta. Den där mannen stod för minst nittio procent av skolans förbrukning av bamseplåster. Det var inte hållbart.

“Nej, jag är här på grund av ett annat ärende”, sa Snape med en svag darrning på sin annars självsäkra röst. “Fast det är klart, några bamseplåster kan jag väl ta, en kan ju inte ha för många.”

Madam Pomfrey gav honom en sträng blick, och den fågelbeklädda trolldrycksmästaren harklade sig ursäktande.

“Eller så gör jag inte det. Ehum. Jo, jag undrade om du skulle råka ha en flaska med …”

Det sista ordet sa han så tystlåtet att inte ens hans öronparasiter kunde höra det.

“Ursäkta?”

“Sch … schampo. Jag vill ha en flaska med schampo!”
Snape förlorade all sin värdighet, och började gråta mitt framför näsan på sin kollega. Aldrig förut i sitt liv hade han varit tvungen att tvätta sitt hår. Det var en ytterst skrämmande tanke. Han hade hört om hur det bubblade, och skummade, och fräste … Okej, kanske inte det sista. Men han kände sig verkligen inte trygg i att överlåta sin fabulösa frisyrs öde till en flaska med rosa gegga.

Madam Pomfrey verkade en aning bekymrad över Professor Snapes plötsliga ihopbrytande, men gav honom en vänlig klapp på axeln och räckte honom en liten behållare med “Fru Fillifnuffs Fantastiska Fluffmedel”. Snape torkade bort tårarna, och tog emot behållaren. Flaskan var i själva verket ganska fin. Den hade till och med en skir liten rosett knutet runt locket. Kanske skulle hans upplevelse med schampo inte bli fatal, trots allt.

Snape satte på sin badrock och satte på lite badrock. Systrarna Spöks ljuva toner ljöd i badrummet, och masserade mannens fragila öron. Han svassade bort i sin badrock och satte på varmvattnet. Aldrig hade han känt sig så het och så oövervinnlig som nu. Han och schampot skulle klara det - tillsammans. Han lät det tunna tyget falla till sina vårttäckta bara fötter, och steg in i duschen. Det var nu eller aldrig.

Varning! Om du är under sisådär 150 år kan innehållet i spoilern vara en aning olämpligt. Läs på egen risk.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Det strömmande vattnet värmde hans kropp. Hettan spred sig till delar som han aldrig känt hetta ifrån förut. Dropparna rann nedför hans figur och svepte in honom i en dräkt av våthet. Han lät ett stönande ljud lämna hans fuktiga läppar, och öppnade den rosendoftande schampoflaskan med ett klick och lät dess innehåll strömma ut i handflatan. Han förde händerna över hela kroppen, och såg till att inte lämna en enda kroppsdel oskrubbad. Sensationen som spred sig från topp till tå var obeskrivlig. Att tvätta sig var verkligen Snapes grej.

Ugglan gled lätt ur hans blanka, kolsvarta hårtestar, och flög ut i solnedgången med ett spår av rosendoft efter sig. Snape steg sakta ut ur duschen, med en darrande känsla i hela kroppen. Han tog ett fast tag om schampobehållaren, och förde den mot sina läppar.

“Du och jag för alltid, Ernest-Aurelia”, viskade han, och lämnade en mjuk kyss på den glänsande plasten. Han visste inte riktigt varför, men Ernest-Aurelia verkade som det enda namnet som kunde göra schampots skönhet rättvisa.


Snape dansade hela vägen tillbaka till sjukhusflygeln, med sin älskade Ernest-Aurelia i händerna. Eller rättare sagt - han skulle ha gjort det, om inte Professor Binns gett honom en förvånad blick som påminde honom om att det inte riktigt hörde till det normala att dansa vals med schampoflaskor i korridorerna. Det var förmodligen den första gången på ungefär tre hundra år som Binns visat något ansiktsuttryck över huvud taget, så Snape tolkade det som att det han höll på det förmodligen var en smula udda. Så han swishade in flaskan innanför rocken och fortsatte med en aning mer civiliserade steg.

“Tack så mycket, kära Poppy. Vem hade kunnat tro att det här med hårtvättning var så ljuvligt?”

Snape brukade vanligtvis inte kalla skolsystern vid förnamn, men han kände på något sätt att glädjesurret i luften tillät honom att vara lite mer lössläppt än vanligt. Han kunde nästan känna sin egna mungipa krampa till lite, men någon måtta fick det vara. Han kunde inte tvätta håret och le för första gången på samma dag.

KABOOM!

Snape hur någonting fräste till ovanför öronen, och ett rökmoln spred sig i hela rummet tillsammans med ett regn av gnistor. Han satte händerna på huvudet, för att upptäcka att hela hans frisyr var borta. Alla hans glänsande svarta hårstrån var helt puts väck. Istället var han helt kal på huvudet, som en stor ful jättebebis.
“Förlåt, det var inte meningen att spränga ljuskronan!” pep en välkänd röst från någonstans på andra sidan rökmolnet.

“Finnigan, din lilla ..!”
Han hann inte skälla ut pojken, för hans fotsteg försvann hastigt bort innan rökmolnet hann lätta. Snape satte sig ned på golvet och grät. Alldeles riktiga tårar rullade nerför hans kalla kinder, och lät huvudet vila uppgivet mot knäna. Det var inte meningen att den här dagen skulle bli något annat än ett enda stort misslyckande. Nu hade han inte ens någon frisyr kvar. Utan en frisyr, fanns det då någon som helst anledning att leva? Det var en av de få frågor som Snape inte visste svaret på. Några av de andra vad till exempel hur en tvättar sina kalsonger, och hur en kunde låta bli att förälska sig i sina elevers mammor.

Han satt där på golvet, och kände sig lika hopplös som basilisken när den hade blivit förkyld och inte kunde väsa. Eller som hans favoritelev Draco Malfoy, när hans käraste äpple anklagat honom för att ha varit otrogen med hans granny Smith. Han tog upp sin ukulele, som han alltid förvarade i rockärmen, och spelade en melodi för att få utlopp för sina sorgefyllda känslor.

Allt jag ville ha var en macka med marmelad
Det var det enda som kunde göra mig glad
Jag önskade mig också ett besök från John Blund

Tänk, vad skönt att få sova en stund
Inte ens en värmande dusch
Slutar med något annat än “blä, usch!”
På den här skolan går det bara idioter
Jag vill fly härifrån på en skoter
Jag sliter och jag lider
Ser på hur Potter runt på en räkmacka glider
Lite uppskattning är allt jag begär
Det är en trolldryckslärares misär

aaaaaa

17 jan, 2018 20:44

Tonks/Luna
Elev

Avatar

+1


Bäst!
Bäst!
Lovar. Ska läsa sen. Innan mina föräldrar kommer på mig med att inte äta min middag...

Varför stava rätt när man kan stava fel?

17 jan, 2018 20:48

Choixpeau
Elev

Avatar


Skrivet av Tonks/Luna:
Bäst!
Bäst!
Lovar. Ska läsa sen. Innan mina föräldrar kommer på mig med att inte äta min middag...
Ärligt talat kan det mycket väl vara det värsta jag någonsin skrivit (och det säger en hel del), men tack så mycket. x)

aaaaaa

17 jan, 2018 20:50

Tonks/Luna
Elev

Avatar

+1


Skrivet av Choixpeau:
Skrivet av Tonks/Luna:
Bäst!
Bäst!
Lovar. Ska läsa sen. Innan mina föräldrar kommer på mig med att inte äta min middag...
Ärligt talat kan det mycket väl vara det värsta jag någonsin skrivit (och det säger en hel del), men tack så mycket. x)

Hallå! Den är så vacker!
Jag ska klippa håret. Om det blir fult ska jag göra som Snape!

Varför stava rätt när man kan stava fel?

17 jan, 2018 20:56

LunaLovegood123
Elev

Avatar

+1


Alltså Snape och Shampoo har ett bättre kärleksliv än mig. Borde jag vara orolig?
Men det här är superbra!

17 jan, 2018 21:03

Tonks/Luna
Elev

Avatar


Skrivet av LunaLovegood123:
Alltså Snape och Shampoo har ett bättre kärleksliv än mig. Borde jag vara orolig?
Men det här är superbra!

Hallå! Du å irmas klänning! Svara den ja?

Varför stava rätt när man kan stava fel?

17 jan, 2018 21:05

Hallonsylt
Elev

Avatar

+4


Alltså det här är en sån vacker fanfiction och ett underbart ship. Jag älskar dina vackra formuleringar och den detaljerade efterforskning in mellan raderna i Snapes liv som du har gjort. Jag fick nästan svårt att hålla tillbaka tårarna på slutet. Du fick verkligen upp hoppet om att Snapes dag skulle bli bra, och när du sedan krossade det så var det som ett slag i hjärtat. Smärtan i att ett ship som Snape x Shampoo inte är canon kan bara jämföras med andra klassiska ship som förtjänade mer än de fick i sin orginalstory, som Volsemort x Vampire från My Immortal och Jason x Brick från Olympens hjältar.

Bland det bästa jag läst, 10/10 hortår.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F66.media.tumblr.com%2F51cc6de400d9e275a5221158ceb9a850%2Ftumblr_ph83doB5DS1w23yp9o1_540.gifvhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F628eef66d634db62ce32bb02d19a8017%2Ftumblr_pgvcxl57sT1xjy2vbo10_r1_400.gifv

17 jan, 2018 21:20

GinnyHermionePotter
Elev

Avatar

+1


BÄSTA NÅGONSIN!!!!!❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Ska visa den för min kompis som missade högläsningen!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2Fa49d2025cdd6850e9574eb6932d3acd6%2Fa8405a162eb555cf-fc%2Fs500x750%2F0a856a56976ad0174b466b40fbd29718a02f0c92.gifv

17 jan, 2018 23:09

LunaLovegood123
Elev

Avatar


Skrivet av Tonks/Luna:
Skrivet av LunaLovegood123:
Alltså Snape och Shampoo har ett bättre kärleksliv än mig. Borde jag vara orolig?
Men det här är superbra!

Hallå! Du å irmas klänning! Svara den ja?

Tyvärr inte. Den dissade mig för min halsduk.

18 jan, 2018 14:15

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Jag är ödmjukt tacksam att detta verk funnit vägen ut från din Google Drive, till allmän glädje för oss läsare. Det är ytterst sällan en text får mig att skratta högt, men detta sällsynta fenomen inträffade nu vid ett flertal tillfällen.

Några odödliga citat:

De där jäkla hästkrakarna, eller kentaurer som de visst kallade sig, hade haft världens party i Den Förbjudna Skogen mitt i natten.

Till slut hade han blivit tvungen att ta fram sin mjukisorm Slingrid

När han anlände till tavlan med päronet en behövde kittla för att komma in i köket, gav han den en såpass oförsiktig behandling att det skrumpnade ihop lite

Professor Snape var verkligen ingen en ville ha som fiende om en var i lagom storlek för att bli manglad under hans dammiga skinnskor.

Han som hade gjort slut på fyra burkar av sitt finaste grodslem imorse för att få varje hårstrå att se sådär perfekt kletigt ut!

“Lektionen är inställd!” röt han, och stormade ut ur lektionssalen med det mest imponerande mantel-swishet han hade lyckats med på flera månader (han var ärligt talat lite stolt).

“Behöver du bamseplåster, nu igen?” frågade hon irriterat, och började genast rota i plåsterlådan efter den starkaste, snällaste björnen hon kunde hitta.

Varning! Om du är under sisådär 150 år kan innehållet i spoilern vara en aning olämpligt. Läs på egen risk.

Han kunde nästan känna sin egna mungipa krampa till lite, men någon måtta fick det vara. Han kunde inte tvätta håret och le för första gången på samma dag.




Tack för denna litterära upplevelse!

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

8 jan, 2019 17:57

1 2

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > En Trolldryckslärares Misär

Du får inte svara på den här tråden.