Överlevnad

Hejsan Hejsan♥ Det finns en författare(Sofia Nordin) som jag älskar såååå myyyckeeeet! Hon skriver en serie som jag älskar! Den är super bra och jag vill gärna dela med mig den av er♥ Hoppas ni gillar den♥

O.B.S: 14 minst, eller det beror på dig som person. Hur mkt du kan ta, ska försöka göra den lite mer barnvänlig.

Perspektiv: Hedvig(huvudperson)
Prolog: Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

~ Spring så fort du kan ~

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.
Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser vad jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna.
Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.
Jag borde stanna i lägenheten. Jag borde ta med mig mat och vatten, men jag klarar det inte. Jag vill inte ha med mig någonting hemifrån. Ingenting som varit i samma lägenhet som min döda familj. Som om deras död har fastnat på saker. Jag vill bara ta mig härifrån, sen vill jag ta av mig alla kläder och tvätta mig tills det inte finns ett enda dammkorn på hela mig som har rört vid all den där döden. Inte för att jag är rädd för smittan. Om jag är smittad så är det redan för sent. Febern går inte att tvätta bort med tvål och vatten. Ska jag dö så händer det snart, men jag kanske klarar mig. Jag känner mig fortfarande frisk. Ja, så frisk som det går att känna sig när ens familj ligger död och man sticker därifrån och inte har en aning om vad som ska hända. När man inte har en aning om ifall det finns fler människor kvar i världen, eller om man är helt ensam. Nej, febern är jag inte rädd för, det är minnet jag vill tvätta bort. Känslan av att det på något sätt var mitt fel. Jag kunde inte hjälpa dem. De ropade på mig och jag sprang mellan deras sängar, fortare och fortare, men jag kunde inte hjälpa dem.
Det enda jag tar med mig är min mammas nycklar till skolan. Hon är lärare där. Var, menar jag. Var lärare på min skola. Hennes handväska hängde i hallen och jag stack ner handen i den och tog nycklarna, fast jag inte ville. Jag är tvungen att tänka praktiskt, även om jag helst vill rulla ihop mig någonstans och sluta andas, sluta tänka. jag har inte tid att sluta tänka, och det går inte att sluta andas även om man försöker. Hjärtat slår så fort, men ändå lugnt, jämt, bestämt. Tro inte att du får gå sönder nu Hedvig, säger det. Tro inte att du sliper undan.
Om jag inte klarar av att ta med det jag behöver hemifrån, så måste jag ju ta det någon annanstans. Jag tänker ta det på skolan. För skolor är tomma på kvällen. Och det verkar som att folk dog på kvällen. Sakerna där kommer inte vara fulla av död. Korridorerna och klassrummen kommer inte vara fulla av lik. Hoppas jag.

Det är fruktansvärt att tänka att jag bara lämnar dem i sina sängar, men vad skulle jag ha gjort? Jag skulle aldrig ha klarat att begrava dem. Vi bor fem trappor upp och det finns ingen elektricitet till hissen längre. Skulle jag släpat ner dem för trappan? Bort längs gräsmattan bredvid lekparken och grävt ner dem där? Jag har inte ens en spade. Hur lång tid tar det att gräva tre gravar med händerna, eller med en plastspade som något barn glömt i sandlådan? Jag tänker att det är en gul spade. Eller rosa. Någon alldeles för glad, plastig färg och en alldeles för liten spade. Det hade aldrig gått. Hur skulle jag kunna bära min hundra kilos pappa? Jag är bara tretton, och spinkig som en pinne. Kanske Ludvig, honom hade jag kunnat bära. Han är knappt större än en teddybjörn, bara två och ett halvt. Men även om det hade varit omöjligt tungt för armarna, så hade det varit omöjligt ändå. Att se deras ansikten när jag gjorde det. Jag vill inte att det ska vara det sista jag minns av dem.
Det är klart att jag inte vill att det sista jag minns ska vara febern heller. Hur den åt upp dem. De svettades bort allt vatten ur kroppen. Jag sprang med vattenglas efter vattenglas, det tog aldrig slut. Inte förrän det tog slut. Jag menar verkligen slut.
Jag trodde inte att sånt kunde hända, att man kunde dö av feber. Jag har haft feber massor av gånger, det är inget farligt. Inte om man bor i Sverige där det finns sjukhus och läkare och mediciner, eller hur?
Jag gav dem huvudvärkstabletter. Det stod på paketet att det var febernedsättande, men deras hud fortsatte bränna mot mina fingrar när jag tog i dem. Jag bär med mig osynliga ärr på fingertopparna nu, minnet av deras skållheta hud. Samtidigt frös de och huttrade, och svetten rann blank i deras ansikten. Ludvig tittade så undrande på mig, hoppades att jag skulle förklara. Hans ögon var alldeles runda och håret lockigare än någonsin av all svett. Det stod åt alla håll och han tryckte mina händer mot sina kinder. Hans pyttesmå, mjuka kinder som höll på att brinna upp.
"Skönt", sa han. "kallt"
"Jag ska bara", sa jag och försökte komma loss.
"Nej, stanna", sa Ludvig.
"Jag ska hämta glass åt dig", sa jag. det går ju inte att motstå glass när man är två och ett halvt och håller på att brinna upp. Ändå sa han:
"Nej stanna"; igen, och höll så hårt han bara kunde i mina händer. Men jag kom loss förstås. Det känns inte så bra att tänka på nu, att jag slet mig loss.
Jag googlade allt jag kunde hitta om feber, men jag hittade inte ens någon jätteovanlig sjukdom som det kunde vara. Möjligen om min familj hade varit i tropikerna och blivit stuckna av tropiska insekter. Men de hade ju bara varit hemma, på dagis, på jobbet, på bussen. Trygga, normala ställen.
Jag kände mig lugnare. Om det inte finns hemska fakta om något så garanterat att hitta på internet. Och ingenstans stod det att de kunde dö. Ingenting stod det om att världen höll på att gå under. Det syntes inte. Alltihop gick så fort.
Kanske jag hade fattat fortare om jag vetat att det inte bara var hemma hos mig. Jag fick visserligen ett sms av Lydia, min bästa vän. 'Shit, jag har världens högsta feber, det känns som jag ska dööö.' Precis så stod det. Dö med tre ö.