Deathly Hallows: George Weasleys perspektiv [SV]

Titel: Deathly Hallows ur George Weasleys perspektiv
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: G, möjligtvis PG (?)
Beskrivning: Det går dåligt för Weasleys Vassa Varor, Fred och George känner sig inte lika glada som vanligt, och ett krig hänger över trollkarlsvärlden som ett mörkt och hotfullt åskmoln.

Lägger upp ett smakprov, typ som en prolog. Skriv om ni vill läsa vidare!


George

Mörkret skulle snart falla, men det var varmt och ljust inne i Weasleys Vassa Varor. Jag stod vid hyllan med mugglartrick och såg ner i tunnan med ätbara mörkermärken. Det låg tre stycken på botten av tunnan, i övrigt var det tomt.
Jag slängde irriterat med håret och skulle just ropa på Fred, då någon drog i min mantel.
“Vad kostar de här?” Jag vände mig om och såg ner på en blond flicka i fjortonårsåldern som med kaxig min höll fram en extrastor förpackning förlängningsöron.
“De är ett riktigt kap, damen”, svarade jag och log brett. “För tretton siklar kan du tjuvlyssna på allt som dina föräldrar, vänner och syskon vill hålla för sig själva!”
Hon vägde tveksamt varan i handen, bestämde sig sedan och gick mot kassorna för att betala.
När hon var borta slutade jag le. Det gick rent utsagt hopplöst med butiken nu för tiden. Resten av Diagongränden var helt igenbommad och knappt några människor vågade ta sig dit om de inte var i sällskap med minst tre storvuxna aurorer.
Butiken var alltså så gott som tom, och när den inte var lika tätbefolkad som vanligt syntes dammet på hyllorna och golvet. De rosa och lila pygmépuffarna skrek efter foder. De ätbara produkterna hade sedan länge passerat sitt bäst före-datum, då ingen ville leverera nytt till oss i dessa tider. Vår assistent, Susie, skickade en uggla med sjukanmälan så gott som varenda dag. Hon ville förmodligen inte lämna hemmet av rädsla.
Det hade gått så fort. Några varningar, några kidnappningar, några mord, och andra trollkarlskriget var igång.

“Vi stänger snart, så rappa på!” hörde jag Fred säga muntert till ett par häxor som upphetsat mumlande höll till i det innersta rummet i butiken. De snubblade genast ut därifrån. Den ena försökte trycka ner en anti-förhäxningshatt över sitt stora lockiga hår. Fred höll ut handen och hon lade tre galleoner i den för att betala för hatten. Sedan skyndade hon och hennes vännina ut genom dörren, den lilla klockan pinglade och precis när de kommit ut i gränden transfererade de sig därifrån.
“Jaha”, sa jag, “ska vi stänga igen? Ingen är ju kvar.”
“Visst”, suckade Fred. Vi hade nog båda en känsla av att vi inte tjänat mer än tio galleoner den dagen.
Jag skakade den tomma påsen med pygmépuffarnas foder uppochner i deras bur och de flockades genast kring de små smulorna, upprört tjutande. Fred släckte lamporna med sin trollstav och vi gick ut genom dörren.
“Colloportus”, mumlade jag och det klickade i låset. Det var kallt ute, trots att det var sommar, som om naturen kände av kriget som pågick i vår värld. Mörkret föll sakta. Vi svepte mantlarna kring oss, jag tog tag i Freds arm, och vi försvann in i det täta, pressande mörkret.

__________

Bra/mindre bra? Skriv!

*bevakar*

^ Oh, tack! Mer kommer!

Den var bra!

^ Tack Fjärilen. Jag lägger upp mer om en stund om någon mer kommenterar?

Kan inte vänta!!

Nu kommer äntligen kapitel två!


***

“Fred? George? Är det ni?”
Jag hörde mammas darrande röst innanför dörren några sekunder efter att vi knackat. Det kändes konstigt att stå i Kråkboets trädgård i kylan och det fallande mörkret och inte genast bli insläppt i huset.
“Ja, mamma”, sa Fred trött. Han drog fingrarna genom håret och suckade djupt.
“Vi är identiska tvillingar, vi föddes den första april, vi driver butiken Weasleys Vassa Varor i Diagongränden, och för fem år sen flög vi pappas förtrollade Ford Anglia till Surrey för att rädda Harry Potter, vår yngre bror Ronalds bäste vän, från mugglarna han bor hos”, rabblade jag vant. Mamma suckade lättat och låste upp dörren. Vi nästan föll in i köket. Fred såg ut som att han skulle somna stående. Även jag kände mig utmattad efter en lång och trist dag i butiken, några svordomar vid spöktransferensen eftersom vi splittat oss lindrigt och tappat ett par naglar var, och en lång vandring från byn till Kråkboet. Jag ville inget hellre än att kollapsa på en säng.
“Jag har lagat ärtsoppa och det finns nybakat bröd, är ni hungriga?” frågade mamma frånvarande. Till skillnad från oss verkade hon inte minsta trött och flängde runt i köket medan hon kastade oroliga och en aning irriterade blickar genom fönstren. “Hur gick det i butiken i dag?”
“Bara fint”, ljög jag och vi slog oss ner vid köksbordet. Mamma hällde upp generöst med ärtsoppa i två djupa tallrikar. Fred, som nyss varit dödstrött, kände sig tydligen lika hungrig som jag, för han högg ivrigt in och bredde två skivor av limpan med ett rikligt lager smör.
“Mamma, har pappa inte kommit än?” undrade Fred. Brödsmulorna flög ur munnen på honom när han talade.
“Va? Nej?” svarade hon förvirrat och tappade en stekpanna i golvet med en förfärlig smäll. Hon trollade genast tillbaks den upp på diskbänken. “Nej, men han borde vara på väg... Det är mycket ministeriearbete dessa tider...” Mumlande för sig själv fortsatte hon att diska en kopp som redan var skinande ren.
Jag hällde i mig det sista av soppan och reste mig. Fred kom efter mig med en halväten brödskiva i handen.
“Godnatt mamma”, mumlade jag utan att kunna hålla tillbaka en stor gäspning.
Hon gav mig en kram. “Sov gott, Fred...”
“George”, rättade jag henne sömnigt.
Hon visade inget tecken på att ha hört min kommentar utan återvände bara till diskhon med ett svagt leende.
Jag hasade efter Fred uppför trappan. När jag kommit upp på den första trappavsatsen möttes jag av ett par förebrående bruna ögon.
“Vad var det för skräll? Ni väckte mig”, sa Ginny tjurigt med armarna i kors på ett sätt som fick henne att likna mrs Weasley så mycket att det nästan var otäckt.
“Det var inte vi, det var mamma. Hon tappade en stekpanna bara. Ingen avled.”
Ginny ryckte på axlarna.
“Sov gott, Gin.” Jag gav henne en enarmad kram som hon drog sig ur. Hon gled in i sitt sovrum igen och jag fortsatte uppför trappan, alldeles svimfärdig.
Utan att borsta tänderna eller ens klä av mig föll jag ihop i en hög på sängen. Fred hade gjort likadant. Ilsket knäppte jag upp knapparna på den obekväma drakskinnsjackan, drog av mig den och slängde den på golvet och somnade inom några sekunder.


***

Finally

^ Tack för att du läser... Det verkar som att du är den enda

Fler folk borde den är ju skitbra