Då det hände [THG]

Hei!!!
Jag har bestämt mig för att skriva en BRA ff för en gång skull.
Så ja ni.
---------
Prolog
- Välkommna till hungerspelen, sen slutade jag lyssna.
När jag var liten var jag rädd för slåttern. Mamma skrämde upp mig med spökhistorier. Så, ja, jag var livrädd. För de dödliga spelen. Men rädslan övergick i hat. Hat mot dem. Huvudstaden. Förförra året struntade jag i slåttern. De kunde inte skada mig. Men mamma sköts. Pappa dog också "mystiskt och tragiskt" två veckor senare.
Jag heter Johanna Mason och detta var dagen då jag blev utlottad till hungerspelen, min barndoms fasa.
-----------------------------------------
Vad tycker ni?

Taggar: Elsa Gryffindor OzzyStar2
Rasmus potter
Parva Fortemque
Primrose Granger

Låter suuupeer bra!! *bevakar*

Okej bra
-------------
Kapitel 1
-------------
Fråga mig inte hur det gick till. Jag bara vaknade ur mina tankar av att de sa mitt namn, och jag gick beslutsamt fram till scenen. I mitt huvud kom jag på en plan. Spela svag. Så jag lät mina inre känslor ta över och lät tårarna rinna nerför kinderna.
Jag skakade hand med någon, minns inte vem det var. Det var väl hon som pratade. Bec Luna, tror jag hon heter. Ja, just det. Bec Luna.
De ropade upp en kille. Det minns jag inte vem det var. Jag var som i trans, och kämpade fram mina snyftningar regelbundet. Jag minns bara att alla stirrade på mig och killen fnös.
- Smarto, gråta inför allihop, tycke jag att jag hörde honom säga.
Vi gick in i ett rum bakom scenen. Det var meningen att vi skulle ta farväl av nära och kära, men jag tillbringade hela timmen med att sjunga höga sorgliga sånger för att irritera fredsväktarna utanför. Jag tror det lyckades, för de släppte ut mig 5 minuter innan tiden var ute.
De har ju masker, men om jag hade sett deras ansikten nu hade de säkert varit sura. Jag motstod impulsen att skratta åt tanken. Då skulle dem nog bli misstänksamma.
De ledde bort mig till ett tåg, och leder i mig i ett rum, innan de ger sig iväg. Jag observerar en kamera i ett hörn, och lägger mig ner på sängen och gråter. Då knackar det på dörren. Det är tydligen min handledare. Han tittade på mitt tårstrimmiga ansikte och suckade.
- Kom ett tag, muttrade han.
Jag följde efter honom, och medan vi gick fick jag tid att titta på honom. Han var ganska stor, muskulös, men hans ögon såg på något sett snällare ut. Just nu hade han en djup rynka i pannan. Jag brukar strunta i att kolla på hungerspelen, så jag vet inte vad han heter eller hur han vann, eller något sånt. Vi stannade i ett rum utan kameror. Jag torkade tårarna med tröjärmen och tittade på honom.
- Du, eh, Johanna, jag förstår kanske om du är ledsen, men jag tycker inte du ska gråta inför folk. Du... får kanske inga... du vet, sponsorer.
Jag stirrade på honom och försökte se oförstående ut. Om jag berättar för någon om min plan så finns det en chans att den blir avslöjad. Och det vore inte bra.
-O-okej... stammar jag.
Jag vänder mig om och går därifrån.
Min handledare verkar inte ha några invändningar. Jag går till mitt rum. Såklart jag inte är ledsen. Det finns ingen jag bryr mig om kvar, och jag har ingenting att göra med mitt liv. Jag menar, vad ska jag göra. Utbilda mig? Nej. Så om jag dör nu blir jag nästan glad.
_________________________________-
Vad tycks?

Jättebra!! *bevakar stenhårt*

Bra!!

Kapitel 2
-----------
Min stylist var historiens största idiot. Iklädd en ful gråbrun trädkostym och tofflor med grenar, var det svårt att inte slå till honom. Men jag höll masken och tackade honom för "den underbara" dräkten. Så i vagnen när jag stod och försökte se nervös ut tror jag inte jag fick några sponsorer direkt. Kanske någon stackare som tyckte synd om mig. Fast... nej.
Om någon ens skulle tänka tanken att sponsra mig så skulle hen bara tänka att jag inte hade någon chans mot alla blodtörstiga karriärister på arenan. Dom skulle bara veta. Men det kommer dom ju få. Om några dagar.
Efter paraden gick jag upp på mitt rum, kastade av mig mina hemska, fula kläder, och låg och vred mig ett tag innan jag somnade.
Dagen efter var det bedömning på träningen. Ett tag funderade jag på att allvarligt göra mitt bästa. I förrgår, när jag låtsades missa målet med yxan, så skrattade tjejen från tvåan nästan ihjäl sig. Jag skulle blivit glad om hon hade dött, där och då. Men jag började självklart låtsasgråta och gick därifrån, bort till överlevnadsstationen.
Hemma har jag täljt ett mål i ett träd där jag tränat på att kasta familjens yxa sedan jag var liten. Jag tyckte jag behövde vara förberedd om jag skulle bli utlottad. Och den kunskapen kom sig väl till pass nu när jag inte kunde öva seriöst på träningen.
Men jag kan inte göra mitt bästa nu på bedömningen. Det skulle förstöra min plan totalt. Men det hade varit skönt. Att visa karriäristerna att jag inte är en mes.
I väntrummet är det varmt och lite kvavt. Jag sitter lite ihopkrupen på min stol och lyssnar på hur karriäristerna snackar skit om andra. Ibland nämns mitt namn. Då låtsas jag att jag inte hör.
Jag kollar på de andra. De är så lugna. Sitter där och ser ut att ha full kontroll över sig själva. Medans jag inte behöver spela, jag är full av nervositet ändå. Och då ska jag ändå inte göra mitt bästa nu.
Finn Hill heter killen som kom hit med mig. Han är liten, benig, har rödblont hår och gröna ögon.
Han är väl i så fall den ända som är nervös här, förutom jag då. Jag har sett honom på träningen. Han är inget vidare på vapen, men är en utmärkt tjuv och bra på att gömma sig.
Jag fortsätter tänka medans jag ser att rummet töms på folk.
- Distrikt 7, Mason Johanna
Jag reser mig på skakiga ben och går mot dörren.
Där inne står ledarna och ska titta på när jag misslyckas. För det ska jag göra.
Jag tar upp en yxa och går fram mot en måltavla. Blundar och kastar. För då missar jag. Jag hör att det gör ett sus genom ledarna.
Var jag så dålig, så de blir förvånade? Jag öppnar ögonen igen och ser att yxan sitter mitt i måltavlan. I det ögonblicket tänkte jag att min plan var över.
_________________________________
OzzyStar2
Primrose Granger

Jättejättebra!!

Jättebra!!! Du är verkligen 7kt duktig på att skriva, längtar redan till nästa!!^^

Kapitel 3
---------
Paniken vällde upp i min kropp. Vad skulle jag göra nu??? I panik kastade jag en yxa mot spelledarna, men den missade med typ 7 meter.
Men det var tillräckligt.
De tittade på mig med fasa i blicken. Det blev tyst i några sekunder. Sedan började de prata i munnen på varandra. Det sista jag hörde innan jag stängde dörren bakom mig var:
- FÖRVÄNTA DIG INTE EN TOLVA I ALLA FALL!!!
Jag log för mig själv. Bra. Det ville jag inte heller ha.
När jag kom tillbaka till mitt rum satte jag på TV:n. och 5 minuter innan det började kom Finn upp.
- Gick det bra för dig? frågar jag, lite osäkert.
- Sådär... Eeh... Du då?
- N-nej.
Då börjar det. Allas namn visas och sedan en poängsiffra. Hon från tvåan får bara 7 poäng.
Jag hoppas hon känner sig snopen just nu.
Men sen kommer våra poäng. Finn får... 8!
- G-grattis! stammar jag
Sedan mina.
mIn bild kommer upp och sedan blinkar en 2:a fram. Jag försöker hindra mig själv från att skrika högt av glädje. Istället sänker jag huvudet och låtsas vara generad.
- Jag sticker nu... mumlar han.
- Hejdå...
Han går ner och lämnar mig ensam. Men det dröjer inte länge innan min handledare stormar upp. Jag sitter uppkrupen i soffan.
- JAG FÖRVÄNTADE MIG MER AV DIG!!!
- F-förlåt.
Han mjuknar lite.
- Aja... Vi får se vad vi gör med dig imorgon... Gå och lägg dig nu då.
Han gick mot dörren. Precis innan han skulle gå vände han sig mot mig igen och sa:
- Lär av Finn.
Jag gick in på mitt rum och somnade med kläderna på.
__________________________________
Vet att den är kort )

Bra!! Du ha verkligen talang!!