When Playtime Becomes Reality [SV]

Titel: When Playtime Becomes Reality
Rekommenderad åldersgräns: Det lär förekomma en hel del våld och ett par mildare sexscener så skulle rekommendera att man åtminstone är 13-14, men man får som sagt läsa ändå ifall man anser att man klarar av det.
Handling: När en tjej hittas mördad i Hogsmeade bestämmer sig åtta uttråkade Slytherinare för att ta sin lek baserat på lögner och manipulation ett steg längre, och innan de vet ordet av det har deras innan så oskyldiga lek blivit på dödligt allvar.

Okej, så det här är min tusende fanfiction här (typ) och jag vet att jag inte är så bra på att uppdatera, men jag var bara så himla sugen på att försöka skriva en deckare/thriller story nu när det är sommarlov och jag har lite mer tid på händerna. Självklart ska jag försöka uppdatera de andra också, men ja, tänkte i alla fall kolla om någon är intresserad av att läsa den här först! Ni får ett litet smakprov:

DEL 1: Mästare på manipulation

Det var en ovanligt mörk och mulen natt i februari. Inte en stjärna syntes på den becksvarta himmelen och månen tycktes ha gått i ide för inte ens genom molnen gick det att ana dess runda form. I fjärran kunde man skymta tinnar och torn som tillhörde ett majestätiskt slott, närmare bestämt en skola. En skola för häxkonster och trolldom vid namn Hogwarts.

Skolan låg för tillfället öde och tyst, bortsett från ett och annat spöke som patrullerade de många korridorerna och snarkningarna från Den Tjocka Damens porträtt. Hade man otur kunde man också få nöjet att springa på Filch och hans katt Mrs Norris, men båda var på tok för gamla för att utgöra något riktigt hot. Vilket de fyra Slytherin tjejerna som i detta nu målmedvetet smög omkring på sjunde våningen var väl medvetna om.

I täten för tjejerna gick en lång, slank tjej med mörkblont, vågigt hår. Hennes namn var Scarlett Blair och det var hon som hade upptäckt det mystiska rummet som de var på väg till under sitt fjärde år. Nu, tre år senare, använde vännerna salen flitigt för sina nattliga lekar. "Vänta här", beordrade den långa tjejen de tre andra tjejerna och började gå fram och tillbaka framför stenväggen.

Blake Kinlan, Kayley Devine och Alaska Delaine stod snällt vid sidan om och väntade på att dörren skulle uppenbara sig. Blake var längst med bruna ögon och brunt långt hår. Sedan följde Alaska som bara var några centimeter kortare. Hon hade sitt Ariel-röda hår uppsatt i en hög hästsvans och slängde hela tiden blickar ner i den mörka korridoren. Kortast var Kayley med sina ynka 1.58 centimeter, men vad Kayley saknade i höjd gjorde hon upp för med sin skarpa tunga och häftiga temperament.

Den stora ekdörren dök upp som från ingenstans och tjejerna stapplade in i rummet som var lika stort som en kyrka, men som innehöll allt annat än biblar och obekväma träbänkar. Böcker, söndriga möbler, uppstoppade djur och massa andra saker som någon, någon gång velat göra av med tog upp varenda millimeter av rummet. Närmare bestämt, varenda millimeter förutom en liten plätt i mitten av rummet där sakerna hade skjutits åt sidan så att golvet blottades. Längst med kanterna av plätten stod ett par kandelabrar uppradade och tjejerna satte målmedvetet av mot denna plats.

"Verkar som att vi hann hit först", sade Scarlett och med en snärt på staven tände hon kandelabrarna. De fladdrande ljusen slängde långa, mörka skuggor omkring sig och gav upphov till en spöklik stämning. Tjejerna slog sig vant ner i en halvcirkel på golvet.

"Jag sa ju att de inte skulle va här", sade Kayley och himlade med ögonen. Plötsligt kände hon en hand som slöt sig om hennes mun och hon skrek till. Sekunden senare hörde hon ett lågt skrattande bakom sig och hon snurrade runt. "Jag ska fan döda dig", morrade hon mot den onekligt stilige killen. Han var lång och hans isblå ögon lös i mörkret.

Nate Wolf flinade brett. "Ja, du säger det, men jag ser dig aldrig försöka. Inte har du väl fortfarande känslor för mig, va, Kay?" Han vickade på de mörka ögonbrynen åt henne.

Kayley fnös och slängde med sitt långa, vitblonda hår. "Dröm vidare, Nathaniel."

Lågt skrockande hördes från en bit bort och sedan uppenbarade sig även tre andra killar från skuggorna. Bland dessa tre var den muskulösa och mörkhyade Landon Meester, Blakes pojkvän, som slog sig ner bredvid henne och gav henne en snabb kyss. Chase Ayres slog sig ner bredvid honom och sist slöt sig Axl Jordan till cirkeln de format på golvet. Till skillnad från de andra killarna var han lite åt det knubbigare hållet, vilket alltid hade förskaffat honom en plats i deras skugga.

När även Nate satt sig ner ställde sig Scarlett upp och såg på deras svagt upplysta ansikten, ett efter ett. Sedan började hon prata med sin mystiska, förföriska röst. "Okej, ni vet vad som gäller. Pengarna läggs i mitten, den som är sist kvar tar hem potten. Jag utser en som är mördaren genom att markera denne med ett kryss på ryggen. Resten av er är offer. Får man ett likadant x markerat på sig av mördaren är man död och ute ur leken. Lyckas någon lista ut vem mördaren är, är mördaren ute, men gissar man fel är man själv ute." Hon gjorde en kort paus och lade sedan till, "Bevisa för mig att ni förtjänar att bära Slytherins emblem."

Alla nickade allvarligt, varav Nate flinade, och de sträckte in sina pengar. Sedan viftade Scarlett med sin stav och ljusen blåstes ut som om en vind svept genom rummet. Chase kunde höra Scarletts lätta steg mot trägolvet när hon rörde sig runt i cirkeln. Tillslut kände han hur något spetsigt trycktes lite lätt mot hans ryggtavla. Chase log lite för sig själv och kände sedan hur en isande känsla spred sig utmed hans kropp, följt av Scarletts lena, varma hand som smekte hans överarm. En stöt gick genom hans kropp och sekunden senare hörde han hur hon fortsatte röra sig runt cirkeln. Sedan plötsligt blev det ljust igen. Chase såg sig medvetet lite extra omkring på de andra, som för att leta efter tecken på vem som kunde vara mördaren, sedan hörde han Scarletts mjuka, släpiga röst, "En mördare är nu ibland oss och hen är ute efter er alla. Det är er uppgift att stoppa mördaren innan ni själva blir mördade. Lita inte på någon och manipulera er till seger. Gör mig stolt."

OMR! Superbra!
Känn dig bevakad.

ASBRAAA!!!

Tack! Så kul att ni tyckte om det!

---

Fortsättning DEL 1:

Nathaniel Wolf kände adrenalinet pumpa genom sin kropp när han ljudlöst trevade sig fram i mörkret. Även om han höll med sina vänner om att Vid-behov rummet var det ultimata stället för deras lilla lek så irriterade det honom att rummet aldrig såg exakt likadant ut eftersom det då gjorde det omöjligt för honom att lära sig hitta där. Att använda staven som ljuskälla var uteslutet då det utan tvekan skulle locka till sig mördaren och han kunde inte bli det första offret då det skulle betyda att han skulle åka ut och förlora sina pengar. Vad de andra inte visste var nämligen att Nathaniels, eller Nates, pappas kvastföretag gått i konkurs nyligen och att han därför var i stort behov utav pengar. Åtminstone om han skulle fortsätta med sin dyra livsstil.

Nate hade däremot redan några teorier om vem mördaren kunde vara. Om det hade varit Alaska eller Axl hade han sett det så fort Scarlett tänt ljusen igen eftersom de var gruppens sämsta lögnare. Varje gång Axl hade något att dölja flackade han lite extra med blicken och försökte se självsäker ut, men Nate kunde se osäkerheten bakom fasaden. Sedan var det Alaska som genom att ta i för hårt med att verka normal, gjorde det motsatta. Antingen genom att skratta extra högt eller le överdrivet mycket. Nej, ingen av dem hade sett särskilt nervösa ut, så det lämnade kvar Blake, Kayley, Landon och Chase. Om det var Landon var det omöjlgit att se, det visste han. Den killen var omöjlig att läsa, men han tyckte nog att Blake pillat lite väl mycket med sitt hår...

Ljudet av en känga som skrapade mot golvet fick honom att dra sig längre in i skuggorna och från det lilla ljus som sipprade in genom de små fönsterna kunde han se silhuetten av någon kort och smal. Nate kände till den där kroppen som sin egen ficka och sättet på vilket hon hela tiden såg sig om över axeln tydde på att hon inte var mördaren. Kayley var inte mördaren. För en sekund glömde han bort vinstpengarna och smög efter henne. När han var precis bakom henne lade han sin hand för hennes mun igen och drog henne med sig in i skuggorna. Som tidigare så skrek hon till och väntade säkert på att han skulle markera henne med ett x, men när det inte hände snurrade hon runt. Hennes skrämda ansiktsuttryck blev genast ursinnigt när hon såg honom och insåg att han inte var mördaren.

"Vad fan håller du på med, Nate?" väste hon med den där rynkan mellan ögonbrynen som hon allt som oftast hade när hon pratade med honom numera. Hon puttade till honom i bröstet med öppna handflator. "Du kommer få oss båda mördade."

Nate log. Han hade alltid tyckt om att se henne arg. Det var något med att gå henne på nerverna som var tillfredsställande för honom. Han lutade sig retsamt ner mot henne. Hon stelnade och ryggade undan en aning, men han fortsatte tills att han var precis vid hennes öra. "Du vet att det bara är en lek, va? Du blir inte mördad på riktigt", viskade han och skrattade sedan tyst.

Kayley såg ut som om hon just skulle till att slå till honom igen när ett rött ljus lös upp den annars mörka, katedral-liknande salen. Nate såg bort mot ljuset och sedan tillbaka på Kayley igen med ett flin på läpparna. "Verkar som att någon annan lyckades få sig själv mördad före oss. En galleon på att det är Axl."

De skyndade sig bort i riktning mot där ljuset stigit upp och såg att Chase, Landon och Alaska redan samlats där, men ingen av dem var mordoffret. Och inte heller var det Axl för han kom dit precis efter dem. Nej, mordoffret var Blake. En ursinnig och paralyserad Blake från topp till tå. Där rök Nates teori om att hon skulle vara mördaren. Tja, det fanns ju alltid andra sätt att sålla ut den skyldiga, tänkte han för sig själv.

Scarlett dök upp ur skuggorna och viskade en motbesvärjelse för Blakes förlamning, som ryckte till när hon återfick rörelseförmågan. "Moget av den som mördade mig att göra det när jag knöt min sko, verkligen", snäste hon åt dem genom sammanbitna tänder och stormade därifrån, men kom till ett tillfälligt stopp när hon passerade Landon. "Åh, och tack för att du skyddade mig förresten, vilken pojkvän du är." Därefter fortsatte hon ut ur salen med upprörda steg och den kurviga, gyllenbruna kroppen svängande från sida till sida.

"Säga vad man vill, men jag tyckte mycket bättre om henne förlamad", sade Nate som ännu en gång undrade hur hans polare stod ut med att vara hennes toffel dag ut och dag in.

"Jag kan fortfarande höra dig!" skrek Blake, följt av att dörren smällde igen efter henne.

Nate flinade. Sedan återupptog Scarlett leken genom att återigen lysa upp rummet. "Okej, vi har alltså ett mordoffer som hittades av Alaska", sade hon och gestikulerade mot den medellånga flickan. "Dags för detektiverna att göra sitt jobb." Hon log, en farlig glimt i hennes jadefärgade ögon. "Låt manipulerandet börja."

---

Edit: Någon av er som vill läsa förresten? Vet att en del av er bett mig att tagga er i mina stories, så taggar er alla haha!

CeCe
Alma123!!
Isabelle Granger
Textras
appelquist
fashion7
Testralis
Freddelito
Trezzan
Dramione99

Okej, jag är lite rädd...

Jag med....

Haha ojdå, på ett bra sätt, hoppas jag

---

Alaska Delaine var glad över att den första delen av leken var över. Hon hade aldrig tyckt om den då hon fick panik av att inte kunna se något och att hela tiden känna sig jagad. Som den känslan man fick i bröstet av att någon sprang efter en, fast hela tiden. Å andra sidan var hon inte särskilt bra på nästa del i heller då hon utan tvekan var bland de sämre lögnarna i gruppen. Hon brukade inte klara att hålla sig kvar särskilt länge så det var väl bara en tidsfråga innan någon anklagade henne för att vara mördaren och fick med de andra på sin sida.

De satt alla i tystnad ett tag och bara stirrade ut varandra, försökte få mördaren att svettas. Nate naglade fast sina ögon i Alaskas och hon skruvade genast på sig. Hans blick gjorde henne alltid som mest obekväm eftersom hans ögon var så genomträngande, så isigt blå. Fast den här gången hade hon inget att dölja, så hon stirrade tillbaka bäst hon kunde med sina rådjursögon och han flinade så där som han alltid gjorde när han trodde sig veta mer än alla andra.

Sedan vände han blicken till Axl och var den första att bryta tystnaden. "Axl Jordan, du kom till mordplatsen mycket senare än alla andra... Varför det? Var det för att inte väcka misstankar eller för att du ville vara så långt ifrån kroppen som möjligt när den upptäcktes?" Nate höjde på sina mörka ögonbryn och borrade in blicken i Axls.

De såg alla på den runda killen. "Skämtar du, mannen? Tror du att jag är mördaren? Den enda anledningen till att jag kom dit senare var för att jag var längre bort än er andra, och inte för att jag försökte komma längre bort från Blake! Det vore för fan bara korkat att komma till platsen senare än alla andra och dra till sig onödig uppmärksamhet."

Nate log ännu bredare. "Precis. Alltså den perfekta täckmanteln."

Alaska märkte hur de andra, inklusive hon själv, allt mer drogs med i Nates argument. Han hade ju faktiskt en poäng. Scarlett log nöjt. "Nate, är det en anklagelse?" Nate nickade. "Okej, den anklagade, har du något att säga innan vi röstar?"

"Bara att jag är oskyldig men som vanligt kommer ni väl lyssna på honom." Han pekade mot den kortklippta killen och snörpte på munnen. "Han är säkert själv mördaren och manipulerar er alla att tro att det är jag, men vem fan bryr sig, eller hur?"

Scarlett skrattade. "Så, så, inga sura miner nu, Axl. Låt oss rösta, vem tror att Axl är mördaren?"

Alaska såg sig omkring i ringen. Nate, Landon och Kayley räckte upp handen. Själv var hon kluven, men det kunde kvitta för majoriteten hade sagt sitt och Axl var ute ur leken. Han reste sig argt upp, vände sig om och drog upp sin tröja så att ryggen blottades. Inget kryss. "Jag sa ju det", sade han surt, slog till en hög med böcker och gick sedan sin väg.

"Två ute, fem kvar." Scarlett log och hennes ögon glittrade utmanande. "Någon mer som har en anklagelse att göra?" Hon såg långsamt från ansikte till ansikte. Plötsligt vred Chase på huvudet och såg rakt på Alaska.

"Alaska, du påstår att det var du som hittade kroppen, men hur vet vi att det inte var du som mördade henne och sedan skickade upp den där ljusstrålen för att vi skulle tro att det inte var du?"

"För att hon aldrig skulle komma på något sånt på egen hand?" föreslog Nate och Alaska såg surt på honom.

"Vad vet du om det?" sade hon förolämpat.

Nate höjde på ögonbrynen mot henne, skuggan till ett leende på hans läppar. "Så du erkänner att det var du då?"
Fan. Hon hade gått i fällan och nu var hon fast. Allas ögon var riktade mot henne i väntan på svar och hon visste att Nate och Chase redan vunnit slaget. Alaska suckade uppgivet. "Nej det var inte så jag menade", protesterade hon halvhjärtat, men visste att ingen skulle tro henne längre.

"Vi röstar. Vem tror att Alaska är den skyldiga?" sade Scarlett.

Nate och Chase räckte genast upp sina händer, följt av Landon. Alaska såg på Kayley som gav henne en urskuldande blick. "Sorry, Allie", sade hon och räckte sedan upp handen hon med.

Scarlett såg på den rödhåriga flickan med uppmanande blick. "Dåså, du vet vad som gäller, Alaska. Visa oss ifall du har krysset eller inte."

Omg Nate påminner mig extremt läskigt jävla mycket om Nathan i misfits... He's mine bitches

Okej, jag är skitskraj. Jag har en känsla av att folk kommer att dö i den ordningen de dör i....


Superbra skrivet!!!

Ååååh jätteaspännande!