Without you [SV] [PG-13]

Titel: Without you
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 8
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Hjärtat bultade hårt inom den femtonårige Severus Snapes bröstkorg så fort han fick syn på Lily, flickan med det röda håret och de vänliga ögonen, med den varma blicken och vackra leendet - det kändes som om någon stannade tiden varje gång de utbytte en blick. I sina drömmar var det Severus som hade hennes hjärta i hans händer, men i verkligheten var det James Potter som var nära till att fånga det, nära till att fånga hela henne. Inte blev det bättre av James hatiska blickar, hans ord som krypandes in i huden, lämnade spår efter sig i Severus tankar - och inte heller blev det bättre när killen med den ruffsiga håret skrek efter honom i korridorerna - och det som påverkade honom mest var att James försökte ta den enda Severus älskade ifrån honom. Vem var den första som skulle finna nyckeln till Lilys tankar? Vems läppar var det hon skulle kyssa? Vem var det hon skulle välja?


Kapitel 1 - expresståget
Severus Snapes svarta hår föll framför ansiktet när han började gå i expresstågets långa korridor för att finna en plats för sig själv - han tyckte inte om att vara bland mycket folk - och hela hans kropp värkte till han hittade en ledig vagn, till lugnet, till tryggheten. Severus, han var ett ansikte i mängden - någon man kanske inte skulle lägga märke till, han var ingen speciell. Ingen som stod ut, ingen som förstörde, bara någon som satt med sina böcker i famnen kollandes på sina svarta, slitna skor i väntan på nästa lektion i korridorerna, han var en sådan som gick runt i hans ensamhet - som ibland slet i honom så mycket så att han fick ont i bröstkorgen - och en sådan som man ibland skulle ge ett leende till, av ren vänlighet, kanske av medlidande, för hans korpsvarta ögon - de var fulla av sorg.
Han höjde handen och lät den glida över hans panna för att flytta de irriterande hårstråna som fastnade i hans bleka ansikte, med ett försök att ignorera de små tankarna som letade sig in i hans huvud; han ville inte tänka på Lily, inte nu. Det var ett helt nytt år, med nya möjligheter, nya förhoppningar och nya regnbågar - och även om han inte ville erkänna det för sig själv, fanns det en liten gnagande längtan av att få se Lily sittandes i en vagn, alldeles ensam, med hennes gröna ögon fokuserade på naturen utanför. Med en djup suck och ännu ett försök till att blockera Lilys ansikte när han stängde sina ögonlock, började han gå snabbare. Överallt hörde Severus röster, ekande röster, några tjejvänner som precis fått syn på varandra och med stora leenden på läpparna pratandes om vad de hade gjort på sommarlovet, med det gröna, kittlande gräset, med den molnfria himmeln och det djupblåa havet; ett par killar som skrattade högt åt något skämt som nyss hade hänt utanför tåget, på plattform 9¾; och så hörde han sina egna, djupa andetag. Han gick förbi vagn efter vagn, med ett hopp om att få syn på en som var tom. Hans svarta mantel som han bar täckte hans skoluniform, i svart, grönt och silver; det hade inte varit en överraskning att han hade hamnat i Slytherin för fyra år sedan - hans mamma Eileen hade trots allt själv vandrat runt på slottet med samma färger prydd över hennes kropp.

“Snorgärsen?” James Potters röst hördes plötsligt någonstans bakom Severus; han stelnade till mitt i en rörelse, kände hur hjärtat började bulta hårdare bakom revbenen och även om det var emot all hans vilja, vände han sig sakta om för att möta två, blåa ögon som stirrade på honom bakom glaset av ett par runda glasögon.
“Ja, Potter?” Hans röst lät hårdare än vanligt; även om han innanför kände hur paniken steg och steg för varje sekund som tickade och slog. “Är det något jag kan hjälpa till med?”
James skrattade hest, innan han drog handen i hans svarta lugg för att sedan låta den falla ner över hans blanka panna. Det kändes som om något hade gripit tag i Severus, som tvingade honom att stanna, även om han inte ville, även om att han längtade från att försvinna just från den här platsen i den här tidpunkten. Innanför honom blev tankarna allt för många när han studerade James ögon, som stint stirrade tillbaka. James öppnade munnen för att prata, och då sade han ingenting om hur fel Severus var, om vilket misstag han var och alltid skulle förbli, utan något helt annat Severus inte hade förväntat sig.
“Lily”, James vände inte bort blicken från Severus när han ropade hennes namn. “Din vän är här.”
Den svarthårige pojken med håret som omfamnade hans rädda ansikte som gardiner slutade att andas. Det kändes som om någon hade lagt en kall hand över hans mun och gjorde så att han inte kunde dra efter andan, för att låta den kalla luften i tågkorridoren fylla hans lungor.
“Ja?” Lilys melodiska röst hördes från vagnen som James hade ryggen emot. Severus kunde se i ögonvrån - för han hade fortfarande ögonen fastspända i Gryffindoreleven ståendes framför honom - Lilys röda hår dyka upp vid den lilla gläntan som dörren hade låtit finnas. Hennes ögon var lika vänliga som alltid när hon först mötte James ryggtavla, som dolde vem som stod framför honom, men när hon tog några steg och fick syn på Severus bytte hennes ansikte uttryck till en blandning av oro och rädsla.
“Severus?”, hon försökte låta hur lugn som helst, även om hennes röst nästintill darrade. Han kunde inte ignorera betoningen hon lade på hans namn, vilket nästan fick hans lungor att vända sig ut och in. “Vad gör du här?”
“Letar efter en plats,” mumlade han och lät sina mörka, uttrycksfulla ögon vandra till Lily. “Men sedan kom… han.”
“Du vet att jag har ett namn?”, fräste James. “Och som tur är, heter jag ingenting så att jag kan bli kallad för Snorgärsen.”
“James…”, Lily kollade på honom med en blick som bad honom att sluta, samtidigt som hon fångade hans hand i hennes, vilket Severus försökte ignorera. “Inte nu, okej?”
“Men se på honom, Lily!”, sade James irriterat, samtidigt som han lät sin blick vandra upp och ner över Severus med avsmak. “Bara se på honom! Han är hemsk, hur har någon som honom ens mage att dyka upp h-”
“Lägg av, nu!” Lily släppte hans hand, gav honom en ilsken blick och öppnade munnen för att låta sina läppar formulera skarpa ord, hårda som sten. “Och om du ursäktar mig så vill jag gärna prata med min vän ifred.”
Utan några protester vände sig James ilsket om, med en sista blick på Lily och Severus, och stängde vagndörren bakom sig. Några sekunder gick - men det kändes som långa, oändliga minuter - innan Lily började prata.
“Jag är så ledsen, Severus. Jag vet inte vad som flyger i honom ibland.”
“Det… det spelar ingen roll, Lily. Det spelar verkligen ingen roll.”
“Det gör det!”
“Nej, det gör det inte.”
Severus var själv chockad över hur han lät den lögnen forsa ut ur hans mun, som om det inte vore någonting, men han hade - till hans lättnad - övertygat Lily, och hon gjorde inget försök till att protestera.
“Jag måste nog fortsätta leta efter en ledig vagn,” sade han med sin allra lugnaste röst - även om han var allt annat än lugn - och när han vände sig om för att gå kände han en varm hand mot hans rygg. Lily strök honom försiktigt och han hörde hennes andetag vara ojämna bakom honom.
“Hejdå, Lily. Vi ses, hoppas jag, senare.”

Han vände sig inte om igen för att möta Lilys ögon och han stannade inte för att höra hennes hejdå till viskning.

Jätte bra! Hoppas det kommer en fortsättning
*bevakar*

*bevakar* måste jag säga mer? SKITBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Väldigt bra!

Jag visste att du ser otroligt söt ut, jag visste att du är jätte snäll men jag visste inte att du kunde skriva som en äkta författare!
Super!

Men gullungar, vad söta ni är! Tacktacktack. Åh, ska försöka hinna skriva mer ikväll, annars får ni nog mer imorgon.

Åhh jag vill att det ska vara Lily ♥ Sev : ((((


Vet du hur mycket jag ser fram emot att få läsa din fanfic? Jag har längtat och längtat efter att en bra fanfic skulle komma (som jag tycker verkar bra) och nu har en kommit, dessutom är den om Sev och det gör den ännu bättre ♥

Ååh vad bra fanfiction childhoodlight

BRAAAAAA!!! Men en detalj; Lily har rött hår, inte brunt.

NEWBORN - Åh tack gulle, du är så fin du!
LilyGranger - Tack sötis, puss
Ginny! - Åh, ja... ibland händer misstag, haha. :$ Ska ändra det, tack för kommentaren och påpekandet!

Här får ni kapitel två, som lovat : D

Kapitel 2 - beröringar som bränns, krossade förväntningar och lite mer hopp
Dagarna var oändligt långa. Besvärliga timmar - till och med minuter - det kändes som om någon hade stannat tiden, hållit klockvisarna i järngrepp, inte låtit dem skvallra för världen. Severus Snape suckade tungt, samtidigt som han stirrade på den svarta tavlan framför sig. Horace Slughorn skrev ner bokstav efter bokstav på plattan som satt fast i väggen; varje gång han lät kritan möta den svarta ytan hördes ett gnisslande ljud som fick alla kårar att väckas vid liv och synas i Severus bleka hud.
Han släppte fjäderpennan han höll i handen, lät den landa på bordet och rulla ett par centimeter innan den stannade. Hans ögon reste sig från bänken och klättrade upp för de bruna väggarna, för de stora, markerade fönstren med gardiner i en mörk nyans av röd, för att sedan treva vidare till den mörka bokhyllan som stod intill professorn med det blonda håret som sträckte sig ända till hans nacke. Det var första gången hade lade märke till klassrummet han väldigt ofta befann sig i - Trolldryckskonst var ett av hans starkaste ämnen och han koncentrerade sig alltid - men just idag ville tankarna springa ifrån nuläget och försvinna in till det förflutna, det förflutna vars handling tillhörde Lily Evans.
Med ännu en suck lät Severus sin blick flyttas från böckerna som prydligt stod i bokhyllan, han kollade för den andra gången på de stora fönstren som lät den svaga höstsolen sprida in sitt ljus i rummet. Hösten påminde alltid honom om Lily, värmen som kommer med en rusande fart, hand i hand med årstiden som gör så att alla gröna löv ändrar färg - till trygga färger, inte sådana som sticks, inte sådana som det gör ont att kolla på - utan sådana som får en att bli lugn. Ett precis sådant lugn som låg över Lily; över hennes gröna ögon, röda hår och - även om Severus själv aldrig benämnde någonting på det sättet - hennes änglalika ansikte. På samma sätt som löven föll och föll och föll och föll -
“Severus?”, någonstans ganska långt borta hörde han en bekant röst som lät sin tunga snubbla på hans namn och avbröt hans tankar. “Severus?”
Severus kollade upp och mötte ett par krusbärgsfärgade, små ögon. Horace stod framför honom och bar ett oroligt uttryck i hans ansikte. Hans, ganska stora, händer var placerade på framdelen av Severus slitna bänk - som han delade tillsammans med en annan Slytherinelev - och professorn flyttade i nästa sekund sina händer för att sedan greppa tag i fjäderpennan som låg på bordet och ge den till sin elev.
“Ja, Professor Slughorn?”
“Hur är det med dig egentligen? Mår du dåligt?”
Horace kollade vänligt på honom, men hans läppar var sammanpressade till ett smalt streck. Det var inte ofta Severus fick ta emot den omtanken, och häpen över Horace fråga öppnade han sakta munnen - inuti honom försökte han leta fram ett svar, han förstod inte vad som pågick - men hans lärare hann innan med ännu en fråga.
“Vill du gå upp till sjukhusflygeln?”
Det var först nu Severus märkte att alla blickar var vända emot honom, vart han än kollade fick han nyfikna ögon roterade emot honom. Han svarade snabbt den här gången, utan att riktigt tänka, och han fokuserade nu sin blick på den vuxne mannen framför honom. Det var en lögn, men det kändes ändå bäst -
“Jag mår inte så bra, Professorn. Ja, att gå till sjukhusflygeln låter som en bra idé.”
“Det var väl det jag trodde”, sade Horace och mötte Severus ögon för sista gången den här dagen. “Ta hand om dig, grabb.”
Severus gav magistern ett halvhjärtat leende, samlade sina saker och med snabba steg försvann han ut ur klassrummet, bärandes på känslan av som naglades fast i hans rygg av sina klasskamrater.

Korridorerna var tomma. Inga förstaårselever som skrattade högljutt åt något tråkigt skämt, inga tredjeårselever som hade hamnat i ett bråk av någon liten anledning som egentligen inte alls spelade någon roll. Det enda som hördes var Severus egna steg, hans andetag - som nu var knappt hörbara - och de dova rösterna från klassrummen han gick förbi. Det kändes som någon slags frihet att inte vara omringad av människor - han kunde tänka klart och den där kroniska dimman som annars brukade ligga framför hans ögon var nästan borta. Luften i den långa hallen där sjukhusflygen låg var frisk - han kunde rensa hans tankar, sluta ögonen för ett par sekunder och känna hur ett obeskrivligt lugn vällde över honom, innan-
“Severus!” Det var den ljusa rösten av Lily som kallade på honom. Han vände sig om, förbryllad över att just hon av alla människor hade dykt upp. Hon gav honom ett leende när han mötte hennes blick, och han kunde inte förmå sig att inte le tillbaka.
“Vad gör du här?” frågade hon när hon hade skyndat sig fram till hennes svarthårige vän. “Jag trodde att du hade Trolldryckskonst?”
“Jag ha-”, han stannade mitt uppe i en mening - en tanke hade slagit honom - och han höjde på ett ögonbryn. “Hur vet du att jag har Trolldryckskonst?”
En röd färg spred sig på Lilys kinder - hennes blod hade färgat dem i den varma färgen - och Severus kände hur en samma varm känsla kom krypandes intill hans kropp, bosatte sig i hans mage.
“Åh”, sa hon när hon hade låtit ett par sekunder passera. “Jag antog det, eftersom… eftersom…”
“Eftersom?”
“Äh”, sa hon och gav ifrån sig ett leende - hon visste inte vad hon skulle säga - och detta gjorde så att ett par oslätade frågetecken dök upp i Severus huvud. “Vad gör du här i vilket fall som helst?”
“Har - eller hade, menar jag - huvudvärk, så Professor Slughorn skickade upp mig hit”, mumlade han samtidigt som han slog ned blicken på hans och Lilys fötter - han tyckte inte om att ljuga, minst sagt för flickan han var förälskad i. Hela hon var så liten jämfört med honom, kom han att tänka på, när han studerade hennes smala, ganska korta ben, hennes små händer vars naglar var prydda i rött - Gryffindors färger - och hennes lilla bröstkorg som reste sig upp och ner, upp och ner, varje gång hon tog ett andetag. Ett bevis på att hon existerade, ett bevis på att hon fanns.
“Stackars liten”, sade hon med en mjuk röst, samtidigt som hon lade en hand på hans arm. Hennes beröring brände och han ryckte till - skamset ryckte hon tillbaka handen och låtsades som inget - utan log ett litet, vänligt leende. De stod tysta i ett par minuter - men ännu en gång kändes dessa minuterar som oändliga timmar - och Severus bröt tystnaden.
“Vad gör du här själv?” Han studerade böckerna hon höll tätt intill sin famn. Det röda nagellacket matchade med hennes pärm, som bar namnet på elevhemmet hon hade hamnat i - Gryffindor - och under prydde sig lejonet i guld.
“Jag mådde inte heller så bra”, när hon såg att Severus tog ett steg så skyndade hon sig att prata. “Men jag mår mycket bättre nu, så jag tänkte vända.”
“Okej”, svarade han simpelt, med ett försök att dölja besvikelsen som fanns i hans röst. Han kunde inte neka till att han hade känt en känsla av glädje av att han äntligen skulle få kunna prata med Lily - antagligen ensam - i sjukhusflygeln.
Uppenbarligen förstod hon ändå att det förstörde hans lilla förväntning - och hon lade ännu en gång sin hand på hans arm, men nu ryckte Severus inte till, och handen blev kvar där hon nyss hade placerat den - hon gav honom ett snett leende, innan hon började prata.
“Du kanske vill träffas efter lunch? Det är ovanligt fint väder idag - för att vara höst - det skulle vara skönt att sitta ute ett tag. Vad säger du?”