Orden läser HarryPotter och halvblodsprinsen [Sv]

Min lila fanfiction om orden som läser Harry Potter.
Rating: 10 + för att vara säker
Färdig : Ja
Innehåll: titeln säger allt som är viktigt förutom att det är blandade tider

Kapitel 1 Bara halva pga vill se vad ni tycker först



"Tystnad, Jag har hittat en bok" sa Dumbledore och log mot fenixorden
"En bok vad är det för speciellt med en bok?" sa Sirius och såg på Dumbledore
"Det råkar vara så att denna bok heter Harry Potter och halvblodsprinsen" svarade Dumbledore och fortsatte att le men såg emellertid oroad
"Om vår son Harry?" frågade James oroligt, Dumbledore log inte längre "Ja, själv ha jag inte läst den men guld trion skickade den och jag tycker vi läser den högt." svarade Dumbledore lite mer till James och Lily än till någon annan.
”Om jag får börja läsa!" sa Sirius glad över boken om framtiden fast han visste ju inte vad som stod i boken.
"Sätt i gång då" sa Dumbledore och log varmt igen när han skickade över boken till Sirius.
'Den andre ministern ..." sa Sirius innan han omedelbart slutade att läsa
"Vi läser från andra kapitlet detta handlar bara om mugglarvärlden, Aldrig andra kapitlet för mycket om mina käraste kusiner."
Dumbledore nickade och nyblivna auroren Kingsley skrattade till åt Sirius kommentar.

‘Harry Potter snarkade högt.'
”Nej han har fått det från James och jag som trodde han inte skulle snarka" sa Peter till ett försök av humor men lyckades inte.

‘Han hade suttit i en stol vid sitt sovrumsfönster i nästan fyra timmar och stirrat ut på den mörknande gatan. Till sist hade han fallit i sömn med ena sidan av ansiktet tryckt mot den kalla rutan, med glasögonen på sned och munnen vidöppen.' Sirius avbröt sig själv ”Gud så äcklig Harry är" sa Han Lily gav Sirius en arg blick och Sirius fortsatte ' De dåsiga spåren av hans andedräkt på rutan gnistrade i det gulröda skenet från gatlyktan utanför, och det konstgjorda ljuset tömde hans ansikte på all färg så att han såg spöklik ut under sin stora kalufs av rufsigt svart hår.’
”Det låter som James son” sa Remus
Sirius fortsatte ’Diverse tillhörigheter och en hel del skräp låg kringstrött i hela rummet.’
”Städar han inte? Borde inte jag säga åt honom eller?” sa Lily frågvis
Sirius bara ryckte på axlarna ’Ugglefjädrar, äppelskrottar och godispapper täckte golvet, ett antal trollformelböcker låg huller om buller bland hoptrasslade klädnader på sängen, och en röra av tidningar låg i en ljusfläck på skrivbordet. Rubriken i en av dem skrek ut:

Är Harry Potter den utvalde?’
”Vadå den utvalde” frågade Lily oroligt
”Det får du kanske veta om jag får läsa” sa Sirius
’Det surrar fortfarande av rykten om det nyss inträffade mystiska incidenten på trolldomsministeriet, då den-som-inte-får-nämnas-vid-namn än en gång blev sedd.
”Vi får inte lov att prata om det, så fråga mig inte någonting”, sa en upprörd minnesutplånare, som vägrade att uppge sitt namn när han lämnade Ministeriet i går kväll. Inte desto mindre har högt uppsatta källor inom Ministeriet bekräftat att oroligheterna koncentrerades till den berömde profetiesalen. Trots att talesmän från Ministeriet hittills har vägrat att ens bekräfta existensen av en sådan plats tror ett växande antal inom trollkarlssammfundet att de Dödsätare som nu avtjänar sina straff i Azkaban för olaga intrång och planerad stöld försökte stjäla en profetia. Innehållet i denna profetia är okänt, dock spekuleras det friskt om att den gäller Harry Potter, den ende som överlevt dödsförbannelsen och som också lär ha varit på Ministeriet under natten i fråga.’
”Har Harry blivit angripen av voldemort och överlevt” skrek Remus, Sirius och James samtidigt.
”Läs mer” sa McGonagall intresserat.

’En del går till och med så långt att de kallar Potter ´´Den utvalde´´, eftersom de tror att profetian anger honom som den ende som kan befria oss från den-som-inte-får-nämnas-vid-namn.
Var profetian för närvarande befinner sig, om den över huvud taget existerar, är okänt fastän (forts. på sidan 2, spalt 5) ’
”Va! Är Harry utvald” sa Lily
” *suck* det verkar så” sa Arthur
’Det låg ytterligare en tidning bredvid den första. Den hade rubriken: Scrimgor efterträder Fudge. Större delen av framsidan upptogs av en stor svartvit bild föreställande en man med en tjock lejonliknande hårman och ett ganska slitet ansikte. Bilden rörde på sig – mannen vinkade mot taket i dess överkant.

Rufus Scrimgor, tidigare chef för aurorkontoret på Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning, har efterträtt Cornelius Fudge som trolldomsminister. Utnämningen har till övervägande del hälsat med entusiasm i trollkarlssamhället, trots att rykten om meningsskiljaktigheter mellan den nye ministern och Albus Dumbledore, nyss återinsatt överstetrollkarl i Wizengamot, dök upp bara några timmar efter att Scrimgor hade börjat sin nya tjänst. Företrädaren för Scrimgor tillstod att han hade träffat Dumbledore omedelbart efter tillträdandet av den höga posten, men vägrade att kommentera de ämnen som varit under diskussion, Albus Dumbledore brukar gärna (forts. på sidan 3, spalt 2) ’
”Vem efterträder då Scrimgor om han är minister?” brummade Moody
’Till vänster om de två tidningarna låg en annan, som hade vikts så att en Artikel med titeln Ministeriet garanterar elevernas säkerhet
Syntes.
Den nyss utnämnde Trolldomsministern, Rufus Scrimgor, talade i dag om nya stränga återgärder som vidtagits av hans ministerium för att trygga säkerheten för de elever som återvänder till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom i höst.
”Av lättförklariga skäl kommer Ministeriet inte att gå in i detalj på sina drastiska nya säkerhetsplaner”, sa ministern, men en intern källa bekräftade att återgärderna omfattar försvarsbesvärjelser och försvarsförtrollningar, ett antal varierande motförbannelser och en liten specialstyrka av Aurorer, avsatta enbart för att skydda Hogwarts skola. De flesta verkar lugna av den stränga hållning som den nya ministern intagit i fråga om elevsäkerheten. Vid en intervju sa Mrs Augusta Longbottom: ”Min sonson Neville, som förresten är god vän till Harry Potter och som kämpade vid hans sida mot dödsätarna på ministeriet i juni och’
”Neville vår son!” skrek chokad Alice
”Varför bor han hos mamma?” undrade Frank
”Remus du får läsa nu” Sirius räckte över boken trött.
Remus harklade sig ’ Men resten av historien skymdes av den stora fågelburen som stod ovanpå tidningen. Inuti satt en praktfull snövitt uggla. Hennes bärnstens färgade ögon granskade majestätiskt rummet medan hon då och då vred runt huvudet för att stirra på sin snarkade herre. Emellanåt klapprade hon otåligt med näbben, men Harry sov för djupt för att höra henne.
En stor koffert stod mitt i rummet. Locket var öppet. Den såg förväntansfull ut; ändå var den nästan tom sånär som på en bottenskyla av gamla underkläder, tomma bläckflaskor och trasiga fjäderpennor.
Alldeles intill. På golvet, låg en mörklila broschyr med färgglad överskrift:
Utgiven på uppdrag av trolldomsministeriet hur ni skyddar ert hem och er familj mot svartkonster

Trollkarlssamhället är för närvarande utsatt för hot från en organisation som kallar sig dödsätarna. Nedanstående enkla säkerhetsanvisningar hjälper er att skydda er själv, er familj och ert hem från angrepp.
Ni bör inte ge er av hemifrån ensam.
Särskild försiktighet bör iakttas under mörkrets timmar. Försök att så ofta som möjligt se till att avsluta ert resande före nattens inbrott.
Gå igenom säkerhetsanordningarna runt ert hem och se till att alla familjemedlemmar känner till alla nödfallsåtgärder, som till exempel skydds- och disillusioneringsförtrollningar och, om ni har minderåriga familjemedlemmar, med-transferens. Samarbeta pm säkerhetsfrågor med nära vänner och familj så att ni kan upptäcka dödsätare som med hjälp av polyjcie-elexir ger sig ut för att vara andra (se sidan 2).
Tycker ni att någon familjemedlem, kollega, vän eller granne uppför sig underligt, så kontakta genast Magiska lag och ordningspatrullen. De kan ha utsatts för imperiusförbannelsen (se sidan 4) . Om Mörkrets märke skulle visa sig över någon bostad eller någon annan byggnad, gå inte in utan kontakta omedelbart Aurorkontoret. Obekräftade iakttagelser tyder på att Dödsätarna nu kan tänkas sig användas Inferier (se sidan 10). Alla iakttagelser av en Inferius, eller möten med en dylik, bör omedelbart rapporteras till Ministeriet.’ Remus avbröts

”Himmel vad händer där i framtiden egentligen” sa Molly
Remus nickade ’Harry grymtade till i sömnen och hans ansikte gled några centimeter ner efter fönsterrutan, så att glasögonen åkte ännu mer på sned, men han vaknade inte. En väckarklocka, som Harry hade reparerat flera år tidigare, tickade högt på fönsterbrädan och visade på en minut i elva. Bredvid den låg ett litet pergament som hölls på plats av Harrys slappa hand. Det var täckt med tunn, lutande handstil. Harry hade läst det här brevet så ofta sedan det kommit tre dagar tidigare, att det, trots att det avlämnats i en tät hopvirad rulle, nu låg alldeles patt.
Käre Harry.
Om det passar dig, tittar jag in på privet drive nummer 4 nu på fredag klockan elva på kvällen för att få följa dig till kråkboet’
”Vad gör han där? Bor inte din syster där Lily?” frågade James
”Jo det gör hon och jag undrar också vad han gör där?” svarade Lily
”Om Remus läser mer kanske vi får veta” sa Molly

‘dit du har blivit inbjuden att tillbringa resten av skollovet.
Om du inte har något emot det, skulle jag också vara glad över din hjälp med en sak som jag hoppas kunna ordna på vägen till kråkboet. Jag ska förklara det närmre när vi träffas. Var snäll och skicka omgående ditt svar med den här ugglan. Hoppas vis ses på fredag.
Din högste tillgivne
Albus Dumbledore

Trots att han kunde brevet utantill hade Harry kastat förstulna blickar på det var och varannan minut sedan klockan sju samma kväll, då han först intagit sin post intill sovrumsfönstret, som hade en hygglig utsikt över båda ändarna av Private Drive. Han visste att det var meningslöst att läsa Dumbledores ord gång på gång. Harry hade skickat tillbaka sitt ´´ja´´ med postugglan, som han blivit uppmanad, och det enda han nu kunde göra var att vänta. Antingen skulle Dumbledore komma, eller också inte.
Men Harry hade inte packat. Det verkade helt enkelt för bra för att vara sant att han skulle räddas från Dursleys efter bara två veckor i deras sällskap. Han kunde inte skaka av sig känslan att någonting skulle gå snett – hans svar på Dumbledores brev kunde ha kommit på villovägar, Dumbledore kunde hindras från att hämta honom, det kunde visa sig att brevet inte alls var från Dumbledore utan ett spratt eller en fälla. Harry hade inte orkat med tanken att packa och sedan bli besviken och tvingas packa upp igen. Den enda ansats han hade gjort för en eventuell resa var att stänga in den snövita ugglan Hedwig i tryggt förvar i sin bur.
Minutvisaren på väckarklockan kom fram till nummer tolv och i exakt samma ögonblick slocknade gatlyktan utanför fönstret.
Harry vaknade som om… ’

”Gud vad fantastiskt” sa Sirius ironiskt .
*BOM*
3 personer kom från ingenstans.
”Jaa, Sirius fantastiskt var ordet” sa McGonagall.
”Vilka är ni?” Frågade Lily artigt.
”Jag är Sirius Black” sa Den ena av dem
”Remus Lupin” sa den andra
”Tonks” sa Den tredje
”Nej vänta nu här JAG är Sirius Black och detta är Remus Lupin och du är inte Tonks hon är bara 7 år och du ser ut att vara i 20 års ålder” sa Sirius
”Tja det betyder att vi har åkt 15 år tillbaka” Sa Remus
”Jag fattar ingenting” sa Sirius
”Nej men ingen förväntade sig väl det heller” svarade Tonks Sirius.
”Hej jag är inte dum i huvudet” sa de två Sirius samtidigt.
”Välkomna vi håller på att läsa en bok och detta är ordern som består av ett par personer de kan själva presentera sig” sa Dumbledore vänligt.
”Alastor Moody”, ”Kingsley Schakelbolt”, ”Minerva McGonagall”, ” Sirius Black”, ” Remus Lupin”, ”Lily och James Potter” ” Det kunde tyvärr inte komma fler idag” sa Dumbledore
Alla tre nickade. ”Ska vi återgå? Bra, Remus du kan fortsätta att läsa” sa Dumbledore

’ … det plötsliga mörkret var en alarmsignal. Han rättade hastigt till glasögonen och lösgjorde kinden från glaset, pressade i stället näsan mot fönstret och kikade ner på trottoaren. En högväxt figur i lång, böljande svart mantel var på väg uppför trädgårdsgången. Harry hoppade upp som om han fått en elektrisk stöt, slog omkull stolen och började slita upp allt inom räckhåll från golvet och slänga ner det i kofferten. Just som han lobbade en uppsättning klädnader, två trollformelböcker och ett paket chips tvärsöver rummet ringde det på dörrklockan Nere i vardagsrummet skrek hans morbror Vernon: … ‘
”Är det Harry Potter vi läser om?” Frågade Tonks
”Ja” Svarade Dumbledore vänligt
”Okej skulle bara kolla för säkerhetens skull”
’… ”Vem i helskotta kommer på besök så här dags på kvällen?” Harry stelnade till med ett andra mässingteleskop i ena handen och ett par gymnastikskor i den andra. Han hade totalt glömt bort att förvarna familjen Dursley om att Dumbledore eventuellt skulle komma. Både panikslagen och full i skratt kravlade han sig över kofferten och slet upp sovrumsdörren precis lagom för att höra en djup röst säga: ”God kväll. Ni måste vara Mr Dursley. Harry har förstås talat om för er att jag skulle komma och hämta honom?” ’
”Haha James din son blev lite nobbad av orden Dumbledore sa, Harry tänkte nog mer i stil ”God kväll! Jag fick för mig att hämta Harry nu kan det gå för sig?” skrattade Sirius
’Harry tog två trappsteg i taget när han rusade ner men stannade tvärt en bit ovanför foten av trappan, eftersom lång erfarenhet hade lärt honom att hålla sig en armlängds avstånd från sin morbror så ofta som det var möjligt. Där i dörröppningen stod en högväxt, mager man med silverhår och silver skägg ner till midjan. Ett par halvmånformade glasögon vilade på hans krokiga näsa och han var klädd i en lång svart resmantel och en spetsig hatt. Vernon Dursley, som hade en minst lika buskig mustasch som Dumbledore, fast svart, och som var iförd i en rödbrun nattrock, stirrade på besökaren som han inte kunde tro sina små grisögon. ”Att döma av er häpna min har Harry inte varskott er om att jag skulle komma” sa Dumbledore vänligt. ”Låt oss emellertid utgå ifrån att jag är varmt välkommen att stiga in i ert hus. Det är oklokt att dröja sig kvar allt för länge på tröskeln i denna oroliga tid.” Han klev smidigt in och stängde ytterdörren efter sig.

Jaa

Så back in this story.
' "Det har gått lång tid sen mitt förra besök", sa Dumbledore och kisade över sin krokiga näsa på morbror Vernon. "Jag måste säga att era kärleksliljor blomstrar och frodas."
Vernon Dursley sa inget alls.' Remus avbröts av Lily,
"Rätt åt den där feta tjockis j*vlen" fnös Lily ut
"Ja!" svarade framtida Sirius
' Harry tvivlade inte på att han skulle återfå talförmågan, och det snart - ådern som pulserade i morbroderns tinning var nära bristningspunkten - men någonting hos Dumbledore verkade ha tagit andan ur honom.'
"OM HAN BARA DOG!" Skrek Sirius
"Sirius lugna ner dig" sa McGonagall
' Det kunde ha varit att hans utseende var så påfallande trollkarlsaktigt, men det kunde också ha varit att till och med morbror Vernon anade att här var en man som det skulle vara mycket svårt att spela översittare mot.' "Go dumbie go dumbie" skrek Sirius
"Håll klaffen black" morrade Moody
' "Åh god kväll Harry", sa Dumbledore och tittade upp på honom genom sina halvmånformade glasögon med en mycket belåten min. "Utmärkt, Utmärkt."
Hans sista ord verkade väcka morbror Vernon vid liv. För hans del var det tydligt att någon som kunde titta på Harry och säga "Utmärkt" var en person han aldrig skulle kunna komma överens med.
"Jag menar inte att vara ohövlig...", började han i en ton som hotade om ohövlighet i varje stavelse .
"... ändå är det ju tyvärr så att oavsiktlig ohövlighet förekommer förfärande ofta"; avslutade Dumbledore allvarligt meningen. "Det är bäst att inte säga någonting alls, min käre man.Å, och det här måste vara Petunia." Köksdörren hade öppnats och där stod Harrys moster, iförd gummi handskar och en kort morgonrock över nattlinnet, tydligen halvägs genom sin vanliga av torkning av alla köksytor före sängdags. Hennes lätt hästliknade ansikte uttryckte inget annat än chock. "Albus Dumbledore", sa Dumbledore, när morbror Vernon underlät att presentera honom. "Vi har ju brevväxlat med varandra." '
"Just, var det inte det du sa Lily?" Undrade Remus
"Jo det där vi snackade om, precis"
' Harry tyckte att det var ett besynnerligt sätt att påminna moster Petunia om att han en gång hade skickat henne ett exploderande brev...' "då var det inte samma brev" sa Lily innan Remus fortsatte
'... , men moster Petunia protesterade inte mot ordvalet. "Och det här måste vara Dudley?"
Dudley hade i samma ögonblick kikat in genom vardagsrums dörren. Hans stora, blonda huvud som steg upp ur den randiga pyjamaskragen såg underligt avhugget ut, medan munnen gapade av förvåning och rädsla. Dumbledore väntade några ögonblick, uppenbarligen för att se om någon i familjen Dursley tänkte säga någonting, men då tystnaden tänjdes ut log han.
"Ska vi förmoda att ni har bjudit in mig i ert vardagsrum?" Dudley rusade ur vägen när Dumbledore gick förbi honom. Harry, som fortfarande höll ett hårt grepp om teleskopet och gymnastikskorna, hoppade nerför de sista trappstegen och följde Dumbledore, som slagit sig ner i fåtöljen närmast brasan och granskade omgivningen med en min av välvilligt intresse. Han såg oerhört malplacerad ut, passade verkligen inte in där.
"Ska vi inte... ska vi inte ge oss i väg, sir?" frågade Harry ängsligt.
"Jodå, det ska vi minsann, men det är några små saker vi måste diskutera först", sa Dumbledore. "Och jag skulle föredra att inte göra det utomhus. Vi ska bara missbruka din mosters och morbrors gästfrihet en aning längre." '
"Dumbledore, du verkade ha kul" skrattade Tonks Dumbledore log mot henne
' "Jaså, det ska ni va?"
Vernon Dursley hade kommit in i rummet med Petunia vid sin sida och Dudley som gömde sig bakom dem båda.
"Ja", sa Dumbledore enkelt, "det ska jag."
Han drog fram sin trollstav så hastigt att Harry knappt såg det. En snabb och lätt viftning fick soffan att skjuta framåt och stöta i knävecken på alla tre i familjen Dursley så att de ramlade ihop i en hög på den. En ny snärt med trollstaven och soffan sköt tillbaka till sin ursprungliga plats. "Vi kan lika bra ha det bekvämt", sa Dumbledore vänligt. När han stoppade tillbaka trollstaven i fickan såg Harry att hans hand var svartnad i hopskrumpnad, det såg ut som om köttet hade bränts bort. "Sir... vad har hänt med er... ?" "Senare Harry", sa Dumbledore. "Sätt dig ner, är du snäll." Harry satte sig i fåtöljen och undvek att titta på Dursleys, som satt som bedövade och slagna av tystnad.
"Jag förmodade att ni tänkt bjuda mig på förfriskningar", sa Dumbledore till mobror Vernon, "men alla tecken hittlis tyder på att det var optimistiskt på gränsen till dumhet." En tredje snärt med trollstaven och en dammig flaska och fem glas dök upp mitt i luften. Flaskan vippade framåt och hällde upp ett frikostigt mått av en honungsfärgad vätska i varje glas, som sedan svävade till var och en i rummet.
"Madam Rosmertas finaste mjöd, mognat på ekfat", sa Dumbledore och höjde sitt glass mot Harry, som tog sitt eget och smuttade på drycken. Han hade aldrig smakat något liknande förut men tyckte det var otroligt gott. Efter några snabba, skrämda blickar på varandra försökte Dursleys att inte alls låtsas om sina glas, ett svårt konststycke, eftersom glasen hela tiden puffade dem mjukt på sidan av huvudet. Harry misstänkte starkt att Dumbledore hade ganska roligt' "Det tror jag med" sa James och Sirius skrattandes
' "Jaha, Harry", sa Dumbledore och vände sig mot honom. " Det har uppstått ett problem som jag hoppas du ska kunna lösa åt oss. Med oss menar jag fenixorden. ...'
"JA han pratar om oss" skrek Sirius överlyckligt
' ... Men först av allt måste jag tala om att vi hittade Sirius testamente för en vecka sen och att han har lämnat efter sig allt han ägde åt dig." ' "NEEJ" Skrek McGonagall och Sirius i kör
efteråt grät alla och det tog lite tid för dem att återhämta sig "Ledsen tramptass" sa James
båda sirius nickade till svar.
' På soffan vände morbror Vernon på huvudet, men Harry tittade inte på honom och kunde inte heller komma på någonting att säga förutom: "Jaså då."
"Det är på hela taget ganska enkelt", fortsatte Dumbledore. "Du ökar på ditt konto på Gringotts med en ansenlig mängd guld och du ärver alla Sirius personliga ägodelar. Det lätt problematiska delen av testamentet..."
"Är hans gudfar död?" frågade morbror Vernon med hög röst bortifrån soffan. Både Dumbledore och Harry vände sig om och såg på honom. Glaset med mjöd knackade nu riktigt ihärdigt på sidan av morbror Vernons huvud ; han försökte slå undan det, " Är han död? Hans Gudfar?" "ja"; svarade Dumbledore. han frågade inte Harry varför han inte anförtrott sig åt familjen Dursley. "Vårt problem" , fortsatte han vänd till Harry, som om det inte varit något avbrott , "är Sirius också lämnade efter sig Grimmaldiplan nummer tolv till dig."
"Har han ärvt ett hus?" frågade morbror Vernon girigt medan hans små grisögon smalnade, men ingen svarade honom.
"Ni kan fortsätta använda det som högkvarter", sa Harry. "Jag bry mig inte om det. ni kan få det, jag vill faktiskt inte ha det." Harry ville aldrig mer sätta foten på Grimmaldioplan tolv, om han kunde slippa. Han trodde att han för evigt skulle förföljas av minnet av Sirius som strök omkring ensam i de mörka, kvava rummen där, instängd som en fånge inuti det hus han så förtvivlat gärna velat lämna.
"Det var generöst", sa Dumbledore. "Vi har emellertid tömt huset för tillfället."
"Varför det?"
"Jo", sa Dumbledore utan att låtsas om muttrandena från morbror Vernon, som nu rappades häftigt i huvudet av det envisa glaset med mjöd.
"Traditionen inom familjen Black föreskrev att huset skulle lämnas i arv i rakt nedstigande led, till nästa manliga individ med namnet Black. Sirius...'
"Vi tar en paus för Mollys underbara mat" sa Dumbledore

------------------------------------------------------------
Så mer kommer om ni vill ha

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER
DET HÄR ÄR VERKLIGEN DEN BÄSTA FANFICEN JAG NÅGONSIN LÄST OCH JAG MENAR DET VERKLIGEN!!!!!!!!!

SNÄLLA SKRIV MER!!!!!!!!!

"Okej vi byter vill Tonks läsa?" frågade Dumbledore mycket vänligt
"Visst" sa Tonks och tog emot boken från Remus från dåtiden
' ... var den allra sista i ledet eftersom hans yngre bror Regulus avled före honom och båda var barnlösa. Men även om det framgår helt klart av testamentet att han vill att du ska få huset, är det trots allt möjligt att man lagt nån besvärjelse eller förhäxning över stället för att garantera att det inte kan ägas av nån annan än en renblodig person."
En livfull bild av det skrikande, spottande porträttet av Sirius mor, som hängde i hallen på grimmaldiplan nummer tolv, glimtade till i Harrys minne.
"Det har man säkert gjort", sa Han.
"Just det", sa Dumbledore. "Och om det existerar nån sån förhäxning, då kommer äganderätten till huset troligast övergå till den älsta av Sirius levande släktingar, vilket skulle betyda hans kusin, Bellatrix Lastrange."
Utan att vara medveten om vad han gjorde hoppade Harry upp ur stolen. Teleskopet och gymnastik skorna i hans knä rullade tväröver golvet. Bellatrix Lastrange, Sirius mördare, skulle hon få ärva hans hus?
"Nej", sa Han
"Ja, självfallet skulle vi också föredra att hon inte fick det", sa Dumbledore lugnt.
"Situationen är fylld med komplikationer. Vi vet inte om de förtrollningar vi själva lagt över huset, så att det inte går att upptäcka utifrån till exempel, kommer att stå sig nu när äganderätten försvunnit ur Sirius händer. Det kan hända att Bellatrix står där på tröskeln i vilket ögonblick som helst. Vi var naturligtvis tvugna att flytta ut, tills vi har klarlagt situationen."
"Men hur ska ni få reda på om jag får lov att äga det?"
"Som tur finns det ett enkelt test", sa Dumbledore.
Han ställde sitt tomma glas på ett litet bord bredvid stolen, men innan han hann göra någonting mer skrek morbror Vernon: "Kan ni inte befria oss från de här förbaskade sakerna?" Harry såg sig inte om. Alla tre i familjen Dursley satt och hukade sig med armarna för huvudet medan glasen studsade upp och ner på deras skallar och innehållet flög åt alla håll. "Å förlåt så mycket", sa Dumbledore artigt och höjde trollstaven på nytt. Alla tre glasen försvann. "Men det hade faktiskt varit mer hyfsat att dricka ur dem."
Det såg ut som om morbror Vernin höll på att spricka av massor med otrevliga svar, men han sjönk tillbaka in i soffkuddarna med moster Petunia och Dudley och sa ingenting, medan han höll sina små grisögon fästa på Dumbledores trollstav.
"Du förstår", sa Dumbledore, vände sig åter mot Harry och fortsatte att tala som om morbror Vernon inte hade yttrat sig,"om du faktiskt har ärvt huset, har du också ärvt..." Han snärtade till med trollstaven en femte gång. Det hördes ett högt pang och en husalf dök upp, med ett tryne till näsa, jätte stora fladdermusöron och enorma blodsprängda ögon, hopkrupen i en liten hög på familjen Dursleys schagghårsmatta och täckt av smutsiga trasor. Moster Petunia gav ifrån sig ett skrik som fick håret att resa sig: ingenting lika smutisgt hade kommit in i hennes hus så länge hon kunde minnas. Dudley drog upp sina stora nakna skära fötter från golvet och satt med dem lyfta nästan över huvudet, som om han trodde att varelsen kunde kila upp genom hans pyjamasbyxor, och morbror Vernon vrålade: "Vad i helvete är det där?"
"Krake", avslutade Dumbledore.
"Krake vill inte, Krake vill inte, Krake vill inte!" kraxade husalfen, minst lika högt som morbror Vernon, medan han stampade med sina långa knogtiga fötter och drog sig i öronen. "Krake tillhör miss Bellatrix. javisst, Krake tillhör familjen Black. Krake vill ha sin nya matmor, Krake vill inte gå till snorvalpen Potter, Krake vill inte, vill inte, vill inte..."
"Som du kan se Harry", sa Dumbledore med rösten höjd över Krakes "Vill inte, vill inte, vill inte", som han fortsatte kraxa fram, "Visar Krake en viss motvilja mot att övergå i din ägo."
"Jag bryr mig inte om det", sa Harry igen och såg med avsmak på den fördrivna stampande husalfen. "Jag vill inte ha honom heller." '
"Bra sagt krake är den absolut värsta husalfen någon sin vi borde bränt honom på bål för länge sedan" sa Sirius
' "Vill inte, vill inte, vill inte, vill inte ..."
Harry stirrade på Dumbledore. Han visste att Krake inte kunde tillåtas att föras över till Bellatrix Lastrange, men tanken på att äga honom, att ha ansvar för den varelsen som förått Sirius, var motbjudande.
"Ge honom en order", sa Dumbledore." Om han har övergått i din ägo, är han tvungen att lyda . Om inte, så måste vi tänka ut några andra sätt att hålla honom ifrån hans rättmätiga härskarina."
"Vill inte, vill inte, vill inte, VILL INTE!" Krakes röst hade höjt sig till skrik. Harry kunde inte komma på någonting att säga förutom: "Krake, tig med dig!" Ett ögonblick såg det ut som om Krake skulle storkna...'
"Varför gjorde han inte det" sa Framtida Sirius, Remus, Tonks och Sirius
' ... Han grep tag i strupen medan munnen fortfarande rörde sig ursinnigt och ögonen höll på att trilla ur sina hålor. Efter några sekunders häftigt sväljande kastade han sig med ansiktet före ner på mattan (moster Petunia kved till) och dunkade hårt i golvet med händerna och fötterna, i ett våldsamt, men fullständigt tyst raseri anfall.
"Ja, det förenklar ju saker och ting", sa Dumbledore glatt " Det verkar som om Sirius visste vad han gjorde ...'
"Där ser du Tonks jag är smart" sa De två Sirius i kör
' ... Du är den rättmätige ägaren till Grimmaldiplan nummer tolv och till Krake."
"Är jag ... är jag tvungen att ha honom hos mig?" frågade Harry förskräckt, medan Krake fäktade vilt omkring sig nere vid hans fötter. "Inte om du inte vill", sa Dumbledore. "Om jag får komma med ett förslag, skulle du kunna skicka honom till Hogwarts och låta honom arbeta i köket där. På så sätt kunde de andra husalferna hålla ett öga på honom." "Javisst", sa Harry lättat, " ja, det ska jag göra. Öh... Krake.... Jag vill att du ska ge dig av till Hogwarts och arbeta i köket tillsammans med de andra husalferna."
Krake, som nu låg platt på rygg med armar och ben i luften, gav Harry en uppochnervänd blick av djupaste avsky och försvann med ett nytt ljudligt pang. ' "Äntligen slipper vi honom" sa Kingsley lättat. Tonks nickade vände blicken mot boken igen och fortsatte ' "Bra", sa Dumbledore. "Sen har vi också frågan om hippogriffen, Vingfåle. Hagrid har sett efter honom sen Siris dog, men Vingfåle är din nu, så om du skulle föredra att ordna det på nåt annat sätt..."
"Nej", sa Harry genast, "han kan stanna hos Hagrid. Jag tror Vingfåle helst skulle vilja det."
"Hagrid kommer att bli glad", sa Dumbledore och log. "Han blev storm förtjust över att se Vingfåle igen. Föresten har vi beslutat att för Vingfåles säkerhets skull döpa om honom till vittervinge för närvarande, fast jag tvivlar på att Ministeriet nånsin skulle gissa att han är samma hippogriff som de en gång dömde till döden. Då så, Harry, har du din koffert packad och klar?"
"Öhh..." "Inte säker på att jag skulle dyka upp?" Föreslog Dumbledore '
"Alltså det är sjukt läskigt att du bara vet sådant" sa Remus
Dumbledore log mot Remus och Tonks fortsatte ' " Jag ska bara gå och... öh... packa färdigt", sa Harry hastigt och skyndade sig att plocka upp teleskopet och gymnastikskorna från golvet.
Det tog honom lite mer än tio minuter att leta upp allt han behövde. Till sist hade han lyckats dra fram sin osynlighets mantel som låg under sängen, skruvat i proppen på sin flaska med ändra-färg-bläck och pressat igen locket på kofferten över sin kittel. Sedan lyfte han upp kofferten i ena handen och med Hedwigs bur i andra tog han sig tillbaks ner på bottenvåningen.
Han blev besviken när han upptäckte att Dumbledore inte väntade i hallen, vilket betydde att han måste återvända till vardagsrummet.
Ingen pratade, Dumbledore gnolade tyst, uppenbarligen helt obesvärad, men atmosfären var tjockare än kall vaniljsås och Harry vågade inte titta på Dursleys när han sa: Professor Dumbledore, jag är färdig nu."
"Bra", sa Dumbledore "Då har vi bara en sista sak." Och han riktade sig än en gång till paret Dursley och sa: "Som ni säkert äär medvetna om blir Harry myndig om ett år..."
"Nej" sa moster Petunia och hävde upp sin röst för första gången sedan Dumbledores ankomst. "Förlåt?" sa Dumbledore artigt.
"Nej, det blir han inte. Han är en månad yngre än Dudley, och Dudley blir inte arton förrän året efter nästa år."
"På så vis", sa Dumbledore vänligt, "men i trollkarlsvärlden blir vi myndiga vid sjutton års ålder."
Morbror Vernon muttrade "löjligt", men Dumbledore brydde sig inte om honom. "Som ni redan vet har trollkarlen som kallas Lord Voldemort återvänt till det här landet. Trollkarlssamhället befinner sig för närvarande i ett tillstånd av öppet krig. Harry, som Lord Voldemort redan har försökt döda vid flera tillfällen, är i ännu större fara nu än den dagen för femton år sen då jag lämnade honom på er tröskel, tillsammans med ett brev som redogjorde för mordet på hans föräldrar och uttryckte förhoppningen om att ni skulle ta hand om honom som han vore er egen."
Dumbledore gjorde en paus, trots att rösten förblev lätt och lugn' " Som vanligt" sa Molly glatt
' ... och han inte visade något synbart tecken på vrede kände Harry att det strömmade ut en sorts kyla från honom, och han märkte att Dursleys drog sig en liten aning närmare varandra, "Ni gjorde inte som jag bad er. Ni ha raldrig behandlat Harry som en son. Han har aldrig upplevt nåt annat än vanvård och ofta grymhet från er sida. Det bästa som kan sägas är att han åtminstone unsluppit den hemska skada som ni har tillfogat den olycksaliga pojken som sitter mellan er," ' Alla brast ut i skratt "rätt åt tjockisen" sa Minerva alla kollade på henne, "Vadå? får ionte jag tycka det?"
' Både moster Petunia och morbror Vernon såg instinktivt omkring, som om de väntade sig att se någon annan än Dudley inklämd mellan dem.
"Vi... skulle vi misshandla våran Duddy? Vad menar...?" började morbror Vernon ursinnigt, men Dumbledore höjde fingret för att äska tystnad, en tystnad som föll som om han hade slagit morbror Vernon med stumhet.
"Den magiska kraft som jag frambesvor för femton år sen innebär att Harry har ett starkt skydd så länge han forfarande kan kalla det här huset sitt hem. Hur olycklig han än har varit här , hur ovälkommen, hur illa behandlad, har ni åtminstone, om än motvilligt , låtit honom få husrum. Den här magiska kraften kommer upphöra att verka i samma stund som Harry blir sjutton. Med andra ord , i samma stund som han blir man. Det enda jag ber er om är detta; att ni låter Harry återvända till det här huset, före sin sjutton årsdag, vilket kommer att garantera att sjyddet fortsätter fram till den stunden."
Ingen i familjen Dursley sa någonting. Dudley rynkade på pannan lätt, som om han fortfarande dörsökte komma på när han någonsin blivit misshandlad. Morbror Vernon såg ut som någonting hade fastnat i halsen på honom. Moster Petunia var däremot konstigt röd i ansiktet. "Ja, Harry, då är det väl dags för oss att ge oss iväg", sa Dumbledore till sist och reste sig upp och slätade ut sin långa svarta mantel. "Adjö tills vi ses igen", sa han till Dursleys, som såg ut som om det gärna kunde dröja för evigt till dess, och efter att ha tagit på sig hatten svepte han iväg ut ur rummet. " Adjö" , sa Harry hastigt till familjen Dursley och följde efter Dumbledore, som stannade till bredvid Harrys koffert med Hedwigs bur placerad ovanpå. " '
"Åh om bara James och Lily var där!" sa Framtida Sirius
"Vet ni var vi är?" frågade Lily
"Vet inte ni?" svarade Tonks henne
" Nej"
"Ni blev mördade ju stod det innan ju av lord voldemort"
"Jag var nog på och bytte på Harry då med James"
Tonks nicka och fortsatte. ' "Vi vill inte ha besvär med de här just nu", sa han och drog fram trollstaven igen. " Jag skickar i väg dem till kråkboet, så kan de vänta på oss där. Men jag skulle vilja att du tog med osynlighetsmanteln ... bara för säkerhets skull."
Harry drog fram mateln ur kofferten med en viss svårighet, eftersom han försökte undvika att visa Dumbledore röran inuti. När han ahde stoppat den i en innerficka på jackan svängde Dumbledore med trollstaven igen och ytterdörren öppnades ut mot ett svalt, dimmigt mörker. "Och låt oss nu stiga ut i natten, Harry och jaga efter den gäckande fresterskan, äventyet." '
"Det var det kapitlet" Sa Tonks och slog igen boken
"Klockan är 00.19 så jag tror vi går och lägger oss." sa En ny röst
"Vem är du?"
"Susanna jag antecknar bara allt"
"Okej kommer du vara här hela tiden?" frågade Remus
"Nope bara nu"
"Okej"
------------------------------------------------------------
Så varsågod Ginny 02

TACK



SKRIV MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER SNÄLLLLLLLLLLLA

Okej här kommer mera
------------------------------------------------------------
"Lily vill du läsa?" frågade dumbledore artigt
"Ja visst" sa Hon och slog upp boken
'Horace snigehorn
Trots att han hade tillbringat varenda vakn minut under de föregående dagarna md att förtvivlat hoppas på att Dumbledore skulle komma och hämta honom, kände sig Harry påtagligt bortkommen när de gav sig av nerför Privet Drive tillsammans. Han hade aldrig tidigare fört ett egentligt samtal med sin rektor utanför Hogwarts; de brukade alltid stå ett skrivbord mellan dem. Minnet av deras senaste möte öga mot öga trängde sig också på och fick Harry att känna sig ännu mer förlägen. Han hade skrikit och gormat en hel del vid det tillfället, för att inte tala om att han gjort sitt bästa för att slå sönder flera av Dumbledores högst skattade ägodelar. Dumbledoer vekade emellertid avspänd. "Håll din trollstav i beredskap, Harry" sa Han glatt. '
"Varför slog han nästan sönder alla Dumbledores ägodelar?" Frågade Lily som hoppats på svar men fick inget
' "Men jag trodde inte jag fick använda magi utanför skolan?"
"Om du blir angripen ger jag dig tillåtelse att använda alla motförtrollningar ller motförbannelser du kan tänkas komma på", sa Dumbledore. "Men jag tror inte du kommer behöva oroa dig för angrepp i natt."
"Varför inte, sir?"
"Du är tillsammans med mig", sa Dumbledore enkelt. "Det här blir bra, Harry." Han stannade tvärt i änden av Privet Drive. "Du har förstås inte gjort din trensferans prov?" sa han.
"Nej", sa Harry. "Jag trodde man måste vara sjutton år för det."
"Ja, det stämmer. Så du måste hålla ett hårt tag om min arm. Min vänstra, om jag får be- som du har märkt är min trollstavs arm lite ömtålig för ögonblicket."
Harry grep tag i Dumbledores erbjudna arm "Mycket bra. Ja, då far vi."
Harry kände hur Dumbledores arm vreds bort från honom och fördubblade styrkan i greppet. I nästa ögonblick blev allting svart, han pressades väldigt hårt från alla håll, han kunde inte andas, järnband drogs åt om bröstet på honom, ögongloberna trycktes tillbaka in i huvudet, trumhinnorna skötsdjupare in i skallen, och sedan...
Han fyllde häftigt lugorna med kall nattluft medan han öppnade sina rinnande ögon. Han kände det som om han just pressats fram genom en mycket trång gummislang. Det dröjde ett par sekunder innan han insåg att Privet Drive hade försvunnit. Han och Dumbledore befann sig nu vad som såg ut att vara ett öde bytorg, i vars mitt det stod ett gammalt krigsmounument och ett par bänkar. När hans fattningsförmåga hann ikapp hans sinnen förstod Harry att han för första gången i sitt liv just hade förflyttat sig genom transferens.
"Hur är det md dig?"frågade Dumbledore och tittade oroligt ner på honom. "Det tar ett tag innan man vänjer sig vid upplevelsen...'
"Jag har använt det i 3 år och jag har inte vant mig " sa Sirius till Dumbledore
'... "Jag mår fint", sa Harry och gnuggade sig i öronen, som kändes som om de lämnat Privet Drive tämnligen motvilligt. "Men jag tror nog att jag föredrar kvastar."
Dumbledore log, drog resmanteln lite tätare och sa: "Den här vägen." Han satte av i rask takt, förbi ett tomt värdshus och några hus. Enligt klockan på en kyrka intill var det nästan midnatt.
"Får höra nu, Harry", sa Dumbledore. "Ditt ärr... har det gjort ont på sista tiden?"
Harry lyfte omedvetet en hand till pannan och gned det blixtformade märket.
"Nej", sa han "och jag har undrat över det. Jag trodde att det skulle svida hela tidn nu när Voldemort är på väg att bli stark igen." '
"GO VOLDIE GO VOLDIE HAN ÄR NUMMER SIST VOLT NER I SPLIT" Skrek Sirius
Minerva rynkade ett ögonbryn
"Förlåt Minnie"
' Han kastade en blick på Dumbledore och såg att han hade ett nöjt uttryck i ansiktet. "Jag däremot trodde annorlunda", sa Dumbledore."Lord Voldemort har äntligen insett den insyn i hans tankar och känslor som du har haft. Det är tydligt att han nu använder ocklumnering mot dig."
"Ja, jag kalgar inte", sa Harry som inte saknade vare sig de förrvirrade drömmarna eller de skrämmande glimtarna av Voldemorts tankar.
De vek om ett hörn, gick förbi en telefonhytt och en busskur. Harry sneglade på Dumbledore igen.
"Professorn?"
"Ja?"
"Öh... exakt var är vi?"
"Det här, Harry, är den förtjusande lilla byn Budleigh Babberton."
"Och vad gör vi här?"
"Å, javisst, ja, dt har jag ju inte talat om för dig", sa Dumbledore. "Jag har tappat räkningen på alla de gångerna jag sagt det här de senaste åren, men det fattas återigen en medlem i lärarstaben. Vi är här för att övertala en gammal kollega till mig att lämna sin avskilda vrå och återvända till Hogwarts."
"Hur kan jag hjälpa till med det, sir?"
"Å, jag tror nog att vi kan få användning av dig", sa Dumbledore lite svävande. "Till vänster här, Harry."
De fortsatte upp för en brant, smal gata kantad av hus. Alla fönstren var mörka. Den konstiga kyla som hade legat över Privet Drive i två veckor kändes även här. Harry, som tänkte på Dementorer, kastade en blick över axeln och tog ett grepp om trollstaven i fickan för att morska upp sig.
"Professor Dumbledore, varför kunde inte vi transferera oss direkt in i er gamle kollegas hus?"
"Därför att det skulle vara lika oartigt som att sparka in ytterdörren", sa Dumbledore. "Artigheten kräver att vi erbjuder trollkarlskollegor, möjligheten av vägra oss tillträde. I vilket fall som helst är de flesta trollkarlarlsbostäder försedda med ett magiskt skydd mot oönskade transferens gäster. På Hogwarts till exempel..." '
"Jag hade kunnat tänka mig Albus sparka in dörren gud så roligt det hade varit" skrattade framtida Sirius
' "... kan man inte transferera sig inuti byggnaderna eller på skol området"sa, Harry hastigt. "Det har Hermione Granger talat om för mig."
"Och hon har alldeles rätt. Här ska vi vika av åt vänster igen."
Kyrkklockorna slog midnatt bakom dem. Harry undrade varför Dumbledore inte ansåg att det oartigt att besöka sin gamle kollega så sent, men nu när de fått i gång samtalet hade han mer brådskande frågor att ställa.
" Jag såg i The Daily Prophet att Fudge hade fått sparken ..." '
"Nämen så synd för kola huvudet då" sa Tonks skade glatt
"1-0 till Tonks 0-1 till Kola huvudet" sa Framtida Sirius
' "Det stämmer", sa Dumbledore, som nu vek av uppför en brant sidogata. "Som du säkert också såg har han ersatts av Rufus Scrimgor, som var chef för auror kontoret tidigare."
"Är han... tycker ni att han är bra, sir?" frågade Harry.
"En intressant fråga", sa Dumbledore. "Han är duktig, visst. En mer beslutsam och kraftfull personlighet än Cornelius" ' "Låter som en fågel tycker jag, Cornelius då" sa Tonks
"Sluta avbryta"
' "Ja, men jag menade..."
"Jag vet vad du menade. Rufus är en handlingsmänniska och eftersom han har bekämpat onda trollkarlar under större delen av sitt arbetsliv , underskattar han inte Lord Voldemort."
Harry väntade, men Dumbleore sa ingenting om oenigheten med Scrimgor som The Daily Prophet hade rapporterat om, och han hade inte mod nog att fortsätta på det ämnet, så han bytte till ett nytt. "Och jag såg det där med madam Bones."
"Ja", sa Dumbledore stilla. "En fruktansvärd förlust. Hon var en storartad häxa. Precis här framme, tror jag... aj." Han hade pekat med sin skadade hand.
"Professorn, vad har hänt med er...?"
"Jag har inte tid att förklara nu", sa Dumbledore. "Det är en spännande historia, jag vill göra den rättvisa."
Han log mot Harry, som förstod att han inte blev avstoppad och att han gärna fick fortsätta ställa frågor. "Jo, jag fick en broshyr från Trolldomsministeriet med pistugglan, om säkerhetsåtgärder som vi alla borde vidta mot Dödsätarna..."
"Ja, jag fick en själv", sa Dumbledore, fortfarande leende. "Tycker du den verkar användbar?"
"Egentligen inte."
"Nej, det trodde jag inte heller. Du har till exempel inte frågat mig vilken min älsklings sylt är, för att kontrollera att jag verkligen är professor Dumbledore och inte någon bedragare." '
"Vad är din favorit smak" frågade Moody
"Hallon"
"Bra att veta"
' " Jag visste inte...", började Harry, som inte var helt säker på om han blev tillrättavisad eller inte.
"Bara så att du vet det inför framtiden, Harry, är det hallon. Fast om jag vore en dödsätare skulle jag förstås ha´sett till att undersöka mina egna sylt prefensert innan jag imiterade mig."
"Öh... just det", sa Harry. "Men i den där broshyren stod det nånting om Inferier. Vad är de för ena? Det framgick inte särskilt klart."
"Det är lik", sa Dumbledore lugnt. "Döda kroppar som har förhäxats till att lyda en ond trollkarls påbud. Inferierna har emellertid inte synts till på en lång tid, inte sen förra gången Voldemort hade makten... han dödade förstås tillräckligt med folk för att kunna göra en armé av dem. Det här är rätta platsen, Harry, precis här..."
De närmade sig ett litet prydligt stenhus omgivet av en trädgård. Harry var för upptagen med att smälta den hemska tanken på Inferier för att ha någon större uppmärksamhet över någonting annat, men när de kom fram till grinden tvärstannade Dumbledore och Harry gick rakt på honom. "Å, kära nån. Å, kära nån, kära nån." Harry följde hans blick uppför den välskötta gången på framsidan och kände hur hjärtat sjönk i bröstet. Ytterdörren hängde löst på sina gångjärn. Dumbledore tittade uppför och nerför gatan. Den verkade helt övergiven. "Ta fram trollstaven och följ mig, Harry", sa han lugnt. Han öppnade grinden, gick snabbt och tyst uppför trädgårdsgången med Harry tät i hälarna och sköt sedan mycket långsamt upp ytterdörren med trollstaven höjd och beredd.
"Lumos" '
"Jag är hungrig" sa Alla marodörerna samtidigt
"Ja" sa Dumbledore "Vi kan ta en paus"
------------------------------------------------------------
Sådär ja kommentera
Skrivet åt Ginny02 som gav mig såna vackra kommentarer

Mer , älskar detta.

Haha tack så jätte mycket ska skriva mer snart, Ikväll därför att det är för varmt nu!!