Vem kan man lita på? [SV]

Titel: Vem kan man lita på?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction eller i alla fall berättelse inspirerad av Harry Potter
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: G
Beskrivning: Jag började skriva den här när jag var på skrivarverkstad och bara fick en mening jag skulle fortsätta på, och sen har jag arbetat vidare på den. Från att vara en kort halvfärdig novell blev den some kind of fanfiction. Den är kanske något osammanhängande eller verkar ofärdig eller så, men aja. Den är som den är. Och eftersom jag blev rätt nöjd så tänkte jag att jag lika bra kan lägga upp den.
Jag är inte så jättevan skrivare och det här är första jag lägger upp så jag vill jättegärna ha konstruktiv kritik. Vad är bra och vad kan vara bättre!

Läs och kommentera! ♥


¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

”Smutsskalle!”
Ordet ringde i henne när hon skyndade sig ut på skolområdet. Med tårarna brännande i ögonen satte hon kurs mot det stora trädet ner vid sjön. Hon satte sig ner, lutade sig mot trädet och såg ut över sjön. Bergen speglades i vattnet och solen fick allt att gnistra och glimma. Allting hade ett lätt dis över sig, som kom sig av tårarna som fortfarande vällde ur ögonen. När de slutat rinna torkade hon sig med armen och snöt sig. Ljudet av en flöjt kom svävande bortifrån skogskanten. Hon tyckte det kändes som tonerna dansade fram genom luften och bildade melodier. De berättade historier för henne om avlägsna platser och mäktiga äventyr. Hon slöt ögonen, slappnade av och lät sig föras med av tonerna. Svävade bort med musiken och lämnade slottet och sjön bakom sig. Det var underbart. Hon älskade att flyga bort på det här sättet och lämna allt bakom sig. Inte bry sig om någonting, bara känna solen och vinden mot ansiktet och alla naturens ljud omkring sig. Flöjtens toner blev mörkare och drog in ett stråk av bedrövelse i hennes tankar. Hon tyckte att bergen blev mörkare och marken närmade sig. När en droppe vatten landade på hennes kind ryckte hon till och slog upp ögonen, men det var bara ett stänk från sjön, som hade börjat krusa sig precis framför henne. Hon tog fram ett servettpaket ut väskan, vecklade upp det och slängde ut en brödskiva mot det ställe där vattnet rörde sig. En tentakel stack upp i några sekunder och försvann sen medan den drog med sig brödet. Något rörde vid hennes fot och när hon tittade dit såg hon något som fick henne att le. En kattliknande varelse satt där och stirrade uppfordrande på henne. Den fick också en brödbit och klev sedan smidigt över hennes ben och slog sig ner bredvid henne. Hon log medan hon smekte den och blåste sedan en genomträngande vissling. Den kattliknande varelsen ryckte med ett öra, men visade inga andra tecken på känslor. Inte ens när en stor uggla svepte förbi ovanför trädet, för att sedan flyga ett varv runt det och till sist slå sig ner på armen som sträcktes fram. Med ett mjukt hoande tog den emot brödet och hoppade ner på marken för att kunna äta det. Den rörde lätt på huvudet när en hand sträcktes fram och smekte den över ryggen, men lät det ske. Handens ägare gav till en lätt suck och torkade sig i ögonen igen, medan hon såg på djuren. De hade blivit riktigt tama nu, även om det dröjt länge innan de litade på henne. Men det var rätt, man visste aldrig vem man kunde lita på. De hade hon fått känna av. Förrådd, det var det hon kände sig. Hon hade vant sig vid att ta det från andra, men att höra det från nån hon trodde var sin vän, det var hon inte beredd på. De var inte så nära vänner, men kunde en kunde väl alla. Hon skulle aldrig mer våga lita på någon.
Eller kanske fanns det en...
Hon hade ju alltid litat på honom förut, och han på henne. De hade känt varandra så länge hon kunde minnas. Något måste det väl betyda? Men ändå hade hon en känsla av att han inte skulle bry sig, han skulle inte våga stå bredvid henne om alla stod mitt emot. Han hade ju inte kommit för att leta efter henne nu. Han kanske inte orkade, kanske inte vågade. Och då var det ju uppenbart.
Det kattliknande djuret vände huvudet mot slottet och reste sig sedan. Det strök sig kort mot hennes ben och satte sedan av bort. Ugglan rörde också på sig, burrade upp vingarna, och sen bredde den ut dem och flög.
Hon förstod att någon kom, men hade ingen lust att vända sig om och titta vem. När personen såg att det redan satt någon vid trädet skulle den säkert vända och sätta sig någon annanstans att sätta sig. Borta vi buskarna, eller bara mitt på gräset, det var fint där med. Det gick lika bra att plugga där. Eller slappa, eller vad personen nu tänkte göra. Men hon hörde att stegen kom mot henne, så personen hade nog tänkt sig att sitta vid trädet. Tänkte den köra bort henne eller? Hon vände på huvudet och vred snabbt tillbaka det. Det var han. Hon kände paniken komma. Hon skulle inte klara att han körde bort henne.
Men han satte sig ner bredvid henne. Satt tyst ett tag. Sen sträckte han ut handen och rörde vi henne.
”Jag har letat efter dig”

Bergen speglades i vattnet och solen fick allt att gnistra och glimma.
^ Gud jag älskade den meningen, den kändes så vacker.

Jag tycker att den var väldigt bra den här fic'en, och det märks verkligen inte att du inte är så van vid att skriva! Dina miljöbeskrivningar älskade jag, särskilt den som jag skrev över.

Tack! ♥
Det var en av de meningar som var med ända från början, fast då var den bara "Bergen speglades i vattnet och solen fick allt att gnistra" för jag var så stressad

Den är värkligen jätte fin ♥

Japp!

Taaaack! ♥

Fortsätt gärna! Tänker mig trädet som det träd Severus satt unde ri HBP, minnessåll scenen. ^^

Ja jätte bra kommer det mer?

ARMAGGEDON!!! HUR SLUTAR DET?? VEM ÄR DET??

JamesC.Vamp och jan, nej jag har inga planer på att fortsätta. Jag skrev bara den här korta biten och den ska bara vara så här! Man får tolka själv vad som händer!

NicholasPotter, jag fattar ingenting, vad menar du?