De trognastes förtvivlan [SV]

Titel: De trognastes förtvivlan [SV]
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Bellatrix och hennes mans tid från det att Mörkrets Herre försvann, fram tills det att de blir infångade.

Kapitel 1.

Det var kyligt. Månen syntes genom molnen, men trotts den täta dimman, drog sig lukten av saltvatten längre inåt land än andra nätter. Vågornas isande slag mot klipporna verkande lugnande på de få själar som vågat sig ut så här sent, för resten av hela Storbritanniens trollkarlsbefolkning låg vakna och vred sig oroligt i sina sängar. De alla väntade på att någon skulle komma i en svart mantel, att deras gömställe skulle avslöjas, att deras familjer skulle dödas.
Nå, inte alla sov oroligt. Några få lyckliga, målinriktade, renblodiga trollkarlar och häxor låg sovandes med ett leende på läpparna, med ett tryggt märke på sin vänstra underarm, väntandes på att deras Herre skulle kalla dem till sig och säga att allt var fullbordat. Två av dessa renblodiga, Bellatrix och hennes man Rodolphus, sov inte.
Ljungen på klipporna rördes, som av en osynlig vind, tills de sedan stannade upp. En hare som suttit utanför sin håla hoppade kvickt in, efter att ha skymtat ett par onda ögon i mörkret. Platsen lystes plötsligt upp.
”Vi är tidiga.”, sa en mörk stämma. Rösten lät avlägsen, trots att den var nära harens håla, för den överrustades nästan av vågornas slag. En lång, robust man framträdde ut ur mörkret. Han hade näst intill råttfärgat hår och en stor näsa. Hans ögon var, förutom hans stora kropp, det enda som var märkvärdigt. De var nästintill kolsvarta. En kvinna ställde sig vid hans sida och lutade huvudet mot mannens axel. Hon hade ett vackert utseende, men även en blick som kunde få vilken man som helst att stirra på sina skor. Det stora, svarta, lockiga håret hängde lössläppt ner över axlarna på henne, och hennes blodröda läppar, som i denna stund bildade ett leende, var ytterst åtråvärda.
”Mörkrets Herre har sällan låtit oss vänta, min kära Rodolphus, han har snarare, i många fall, väntat” När hon yttrade sin Herres namn var hennes röst fylld av kärlek och längtan, som om hon pratade om sin älskare. Rodolphus såg inte ner på sin fru. Han var van vid hennes sensuella röst när hon talade om Mörkrets Herre, mannen de båda följde, stöttade och tillhörde. Han kände en stor beundran inför sin Herre. Rodolphus gjorde allt för behaga, för att tillfreds ställa, honom, hans Herre. Att höra och se sin fru åtrå honom var ingenting att offra, han kände sig däremot glad, ja rentutav kände han en ära, över att hans fru kunde kalla sig omtyckt av Mörkrets Herre, tidernas största trollkarl.
Märket på Bellatrix arm nästan glödde under den skyddande manteln. Ljudet från vågorna tystade hennes djupa andetag. Kylan som letade sig in i hennes lungor berörde henne inte. Hon stod stilla, likt ett spöke, och väntade. Blicken fokuserade på en mycket liten hare, som stack fram huvudet ur hålan den tidigare gömt sig i. De hade väntat länge nu. Över en timme. Bellatrix var så fokuserad på att vänta på sin Herre, att hon knappt hörde vad hennes man sa.
”Är han här?” Bellatrix slängde med blicken, men till hennes besvikelse så fanns där ingen Herre att knäfalla inför.
”Känner du det inte?” Rodolpus lät osäker, ”Ärret har slutat verka.” Det var sant. Bellatrix kände inget. Hennes tankar rusade och hennes tidigare helt orörliga kropp började vanka av och an.
”Varför värker det inte?” Hon tittade argt på Rodolphus som om det var hans fel att han rubbat hennes ständiga närvaro med hennes Herre. ”Inget kan ha gott snett. Pettigrew kan inte ha talat osanning. Jag var där, jag såg det!” Hon skrattade. ”Pojken Potter måste vara död nu!” Hennes röst dog ut medan och började nicka och log för sig själv. Hennes man stirrade ner i marken och förblev tyst.
Bellatrix fortsatte gå och nicka för sig själv ända fram tills gryningen. Först då hade hon bestämt sig för att göra något som hon aldrig tillåtit sig att göra i något annat tillfälle för en sådan enkel sak. Hon resonerade med sig själv. Mörkrets Herre var över sju timmar sen. Det hade varit ett enkelt uppdrag han haft att göra med, och det fanns inga tvivel på något slags missförstånd över deras mötesplats eller tidpunkt.
Solen gick upp och dimman försvann. Havet var inte längre svart och vågorna skummade istället för att slå. Klipporna glänste i morgonljuset. Ljungen skiftade i lila och låg som en äng över platsen där de trogna paret Lestrange väntat, tillsynes förgäves. Ett finger rörde ett märke, och tid passerade. Rodolphus la en hand på sin frus axel. En grönblixt och haren föll död till marken. Bellatrix gav ifrån sig ett sådant tjut av förtvivlan, oro och ängslan att allt omkring tystnade. Sedan syntes ett sådant raseri i hennes ögon att blicken kunde dödat. Bellatrix fattade sin makes hand och de försvann bort.
Och Mörkrets Herre fanns inte någonstans.

W-O-W, jättebra. mer, mejla om du kan. ;D

bra

Bra!!!!