Hungerspelen [PRS]

Jao
Nej, men, hola. ^^
Detta är ett privatroll mellan mig och HarryPotterAndTheHungerGames, så du kan tyvärr inte joina.

Men aja, nu kör vi, och nej, jag tänker inte göra nån himla mall nu xD
And Jonna, remeber, may the odds be ever in your favor!

Conrad bleknar och känner pulsen stiga. Hans namn hänger kvar i luften. Någon bakom honom knuffar honom lätt i ryggen vilket får honom att ofrivilligt ta några steg framåt. Han tittar sig omkring, söker. Ingen. Detta året ska han dö. Conrad går chockad upp på scenen och intar sin plats. Trots att han är skakad, så tittar han på publiken, på alla andra i omgivningen, med allvarliga ögon, med en allvarlig och stadig blick. Han rätar på ryggen när han får en fråga: "Så, Conrad. Kommer du klara dig?" Conrad tvekar, sedan svarar han enkelt: "Nej." Händer sträcks upp i luften, alla med tre fingrar uträtta. Publiken vet det också, Conrad kan ta farväl redan nu.

---

Oh, den sög. Fanny, remember, The hole world will be watching.

Lucy känner modet sjunka när hon ser Conrad kliva upp på scenen. När Lucys namn ropades upp kändes det som jordens undergång. Nu känns det som universums undergång.
Dem känner inte varandra, inte särskilt mycket i alla fall. Men deras föräldrar gör det, och det är när dem har träffats som även Lucy och Conrad träffats. Lucy är 15 år, ett år yngre än Conrad, och hon ser ofta honom i skolan. Men hon hälsar aldrig. Hon vågar inte.
Men nu krävs mer än mod. Nu måste hon döda honom. Hon låter orden sakta sjunka in medan hon höjer handen, med tre fingrar uträtta.

---

Höh, nej, denna sög -.-
mwhaahah, känner att denna kommer bli vääärstaa aawwssmm, nej men... O.o

Conrad följer tyst med fredsväktarna in i Rättens hus. Han gör inget försök att ens stanna i panik och skrika. Pfft, vad tjänar det till? Han kommer ju ändå dö, på ett eller annat vis. Oturligt nog är det just han som kommer bli inskickad på arenan, och oturligt nog är det på det viset han kommer dö. Conrad förs in i sitt rum och glimtar på andra sidan ett annat rum, där han förmodar att Lucy kommer befinna sig om bara en liten stund. Han sätter sig ned på sängen. "Åh, Conrad", hans mor kommer in och omfamnar honom i en kram. "Mamma, det är okej", säger han med en axelryckning och släpper sin mor. "Jag kan stå ut med tanken på att dö, men inte tanken på att döda", säger han kallt. Hans mor brister i gråt. "Nej, mor, snälla", Conrad tittar skräckslaget på sin mor. Han har sett henne arg, sur, glad, förvånad, chockad, spårat ut totalt, men han har aldrig sett henne gråta, och det skrämmer honom. Conrad ser två fredsväktare komma in, och innan dem tar tag i hans mors armar drar han henne närmare sig och kramar henne. "Adjö, min mor. Jag älskar dig", viskar han i hennes öra innan han släpper henne. Conrad ser sin mor bli ut släpad ur rummet. En tår rinner den för hennes kind, och hon mimar: "Jag älskar dig, Conrad."

----

Jag dör. Jag är så van vid David att jag håller på att skriva det varje gång jag ska skriva Conrad xd

Lucy släpas med fredsväktarna in i Rättens hus. Det är ett litet rum hon visas in i. Men aldrig har hon väl sätt någonting så fint. Hon drar med handen över en tjock gardin som täcker fönstret och det är så att hon hoppar till när dörren öppnas.
"Lucy!" Det är hennes far. "Du kan klara det. Du kommer klara det! Ge inte bara, okej?"
"Visst", suckar Lucy. "Jag lovar, jag ska inte ge upp."
"Jag älskar dig", säger hennes mor genom tårarna och kramar sin enda dotter hårt. "Kom ihåg det. Vi älskar dig!"
Alldeles för snart visas hennes föräldrar ut och Lucy lämnas ensam i det otroligt tysta rummet.

Conrad lutar huvudet i händerna. Han suckar lågt innan fredsväktarna hämtar dem, och för dem till tåget. Conrad skakar på huvudet, och han kliver snabbt på tåget för att slippa alla reportrar. Han får en snabb skymt av en utav sina föräldrars vänner och väjer undan blicken. Han tittar på sina handledare, och med en suck visas han till sin kupé, där han dimper ned på sängen. "Jag kommer dö", säger han och korsar armarna över bröstet. Han muttrar något ohörbart och sedan reser han sig upp och undersöker rummet. Det är stort, och rymligt. Han suckar återigen. "Varför?" säger han bara.

Väl inne på tåget visas Lucy till sin kupé. Även detta är ett rum, så mycket finare än Lucy är van vid.
Hon sätter sig ned på det svala golvet och lutar huvudet mot sängen. Än har hon inte hunnit prata med Conrad, och hon befarar det ögonblicket. Eller ska hon hålla sig undan från Conrad? Se till att inte lära känna honom? Ja, så måste hon göra. Det blir bäst så. Om hon inte känner honom, kan hon strida mot honom på arenan. Och då kan hon komma hem.

Conrad fräser argt åt personerna som vill att han ska ut ur sin kupé för att äta. Han går motvilligt ut ur kupén och ser att bordet som var tomt när han kom dit, var fyllt utav mat. Han undersökte genast saken, och efter ett tag kom en utav hans handledare ut. "Du får äta det", säger han samtidigt som han jobbar med att få ihop en knapp på sin skjorta.

Det knackar på dörren och Lucy visas ut till matsalen. Hennes mage kurrar och all den läckra maten på bordet får det att vattnas i munnen. Så här mycket mat åt hon inte ens på en vecka. Men så får hon syn på Conrad och slår fort ner blicken. Hon sätter sig vid bordet, mitt emot Conrad, då handledaren pekar på stolen. Hon stirrar ner i bordet för att inte möta någons blick, och söker med blicken över alla de läckra maträtterna.

"Jag vill inte ha något", grymtar Conrad och blänger på handledaren. Han suckar och sätter sig ned bredvid Lucy. "Jag ska ändå dö, så varför ska jag äta?", han morrar argt och hans blick är fastnaglad på handledaren. "För om du vill överleva en liten stund på arenan så måste du äta, du måste lägga på dig vikt", brummar handledaren. "Men snälla", fräser Conrad. Han lutar sig ännu mera bakåt i stolen och betraktar Lucy. "Tjejen", säger han, "jag ska hjälpa dig vinna."