Charlie Weasleys Berättelse [SV]

Den här berättelsen skrevs utan planering eller någonting, bara något jag började på när jag hade tråkigt =)
Och snart fyller den ett och ett halvt år. Men varför inte lägga ut den här? tänkte jag ändå ^^

En berättelse om Charlie, killen som råkar i trassel på grund av sin vilja att alltid hjälpa andra, oavsett om det är anonyma brevvänner eller Hufflepuffs quidditchkapten. Intriger, kompisgäng och krossade hjärtan med förmågan att läkas.
Rating: PG

Okej så det är inte det bästa jag skrivit osv osv. Hoppas ni gillar och vill läsa i alla fall här kommer första delen!

DEL ETT

Charlie Weasley lämnade klassrummet tillsammans med sina klasskamrater. De skrattade fortfarande åt Leslies dumma skämt när de passerade biblioteket, då en papperslapp fångade Charlies intresse. Den låg helt sonika på ett av de få, låga trappstegen upp till bibliotekets entré, och av någon anledning ville Charlie plötsligt väldigt gärna ta reda på vad som stod skrivet i den. Han hejdade sig, såg sig omkring, och kilade fram och nappade åt sig lappen.

Väl uppe i uppehållsrummet slog han sig ner i en fåtölj, sjönk djupt ner i den och fiskade upp papperslappen ur fickan. Nyfiket vecklade han upp den.

Och mycket riktigt, det var inte bara anteckningar från någon lektion- det var ett brev.

"Hjälp!

Jag behöver hjälp, snälla, jag är desperat.

Min kompis vill inte leva längre. Vad ska jag göra!

(Lämna svar här i Stenskålen, snälla!)

/M"

Charlie stirrade på brevet, kluven. Vilken underlig sak av någon, att ta hjälp av en total främling. Genast blev han nyfiken på vem denna mystiska "M" kunde vara. Kunde det vara någon han kände? Samtidigt var han förskräckt över vad som där stod. Vem i hela fridens namn var då hans/hennes kompis?

Han bestämde sig för att ta reda på vilka dessa elever kunde vara, vilket innebar att han tänkte skriva ett svar tillbaks. Han läste lappen igen. Lämna svar i Stenskålen?

"Du. Terry?" En ljusblond, lång och muskulös kille tittade förvånat upp.

"Vad är det?"

"Vart ligger 'Stenskålen' nu igen?" Terry såg mycket skeptisk ut.

"Vadå, vilken stenskål?"

"Stenskålen", försökte Charlie igen, och låtsades att han visste att det fanns en över huvud taget. Terry skakade på huvudet.

"Har aldrig sett någon stenskål här, men fråga dina brorsor vet jag."

Charlie log motvilligt. Han hade rätt. Om någon visste, så var det de. Fast han misstänkte att de var i en helt annan del av slottet just nu. Det var fredag kväll och inga läxor tyngde dem. För hans egen del var det visserligen en annan sak, kraven som lärarna ställde på sjundeårseleverna på Hogwarts var skyhöga. Han visste att hans läxa i trolldryckskonst inte skulle göra sig själv, och att Snape inte skulle tolerera några som helst ursäkter om han hoppade över den igen, men ändå gick han bort till ett av de mörka träborden och satte sig och försökte skriva ett svar.

"Kära 'M'

Vad har hänt? Har du/ni pratat med någon lärare?

Hälsn. C"

Han måste erkänna att han det var spännande. Han var långt ifrån expert på relationer och sådant, det var Amy Browns brustna hjärta ett levande exempel på. Charlie skämdes lite när han kom att tänka på Amy. Fast det hände allt mer sällan, ju fler veckor som gick.

Han ville verkligen inte tänka på hur han förstört allt de haft genom att bete sig som en idiot. Nåväl. Det hade inte funkat i vilket fall, försökte han intala sig. De var alldeles för olika, han och hon. Charlies passion låg i Quidditch och drakar, två riskfyllda, farliga men oerhört intressanta intressen.

Amy var ett geni och älskade krångliga saker som talmagi. Hon var alltid lika felfri, till utseendet, uppförandet och inte minst provresultaten. Han log svagt och sorgset.

Charlie hade tur. Fred och George Weasley kom insläntrandes i Gryffindors uppehållsrum bara ett par minuter senare.

"Hallå där, George och Fred. Hörni, kan ni hjälpa mig med en sak?"

Fred och George stannade till och vände sig om exakt samtidigt.

"Med vad?"

"Vad får vi?"

Charlie fnös.

"Ni får ingenting. Har ni sett någon Stenskål här på Hogwarts?" En tanke slog honom. "Möjligtvis i närheten av biblioteket?"

Tvillingarna utväxlade en blick.

"Vi gör ingenting gratis, broder."

"Speciellt inte för dig, Charlie." Fred flinade.

"Lägg av! Förresten slår jag vad om att ni inte vet."

"Vi vet", lovade George. "För en påse chokladgrodor berättar vi."

"Jag har inte en påse chokladgrodor!"

"Jo, det har du visst", sa George glatt. Charlie begravde ansiktet i händerna. Att kompromissa var ingen idé, tvillingarna var stenhårda affärsmän.

"Okej då", svarade han vresigt och gick upp för att hämta sitt sista godis. Nu var han tvungen att vänta tills nästa Hogsmeadebesök innan han kunde få tag på mer, och vem visste hur länge det skulle dröja?

"Berätta", befallde han kort och slängde påsen i magen på George, som fångade den.

"Ouch. Okej, hör här brorsan. Bredvid biblioteket finns en gobeläng med en fågel Fenix, vet du vilken jag menar?" Charlie nickade ivrigt. "Alltså. Bakom den ser det ut som om det bara är stenvägg, men det är det inte. Knacka lite med trollstaven på stenen som är slät och säg 'Hemliga hålrum'".

"Hemliga hålrum? Finns det ett rum innanför?" utbrast han förvånat.

"Ett rum..."

"...eller ett hål."

"Hur som helst. Det finns en sak där inne."

"En sak av sten."

"Som man med lite fantasi kan kalla skål."

Charlie log brett mot sina yngre bröder.

"Tack."

Med sitt svarsbrev i ena handen och trollstaven beredd i andra lämnade han uppehållsrummet och gick med fjädrande steg i riktning mot biblioteket.

Väl framme såg han sig omkring, för att försäkra sig om att korridoren var tom. Sen slank han hastigt in bakom den tunga gobelängen. Det var trångt där bakom, men han pressade sig mot väggen eftersom han inte ville bli upptäckt. Trevandes sökte han efter en slät sten på den skrovliga ytan. Efter lite letande hittade han den, slog på den med trollstaven och viskade lösenordet.

Stenväggen gick upp i rök, och han ramlade framlänges in i ett svagt upplyst, halvcirkelformat rum. Det var ungefär som en grotta i väggen, dold bakom gobelängen. Han hann ta emot sig mot stengolvet i sista sekund tack vare att han släppte trollstaven och lät händerna ta smällen. Det ekade lätt när trollstaven rullade iväg djupare in i rummet.

Muttrande borstade han av händerna och reste sig- och höll på att trilla framlänges ner i en fördjupning i golvet. Häpet kisade han mot den. Dess innehåll tycktes utstråla ljus och värme, och Charlie fick lust att röra vid substansen. Det fanns ingen annan ljuskälla i grottan.

Han plockade upp trollstaven och lade sig sedan på knä framför skålen.

Efter att ha studerat den virvlande vätskan en stund såg han plötsligt ännu ett brev. Nyfiket och modigt stack han ner handen för att plocka upp det.

En jättebar början
*Bevakar*

Läst den på fanfiction.net men läser den gärna här också! Den är på bra

Tack så mycket guys

DEL TVÅ

Brevet var helt torrt och fullt läsligt.

"Theodore!

Förlåt! Det var inte meningen, jag lovar och svär, jag tvingades till det! Kan du någonsin förlåta mig? Jag älskar bara dig, för evigt, mitt hjärta tillhör dig. Det har aldrig förekommit någon annan för mig, tro inte på alla dumma rykten Miller sprider runt sig. Inget av det är sant. Orkar ligga sömnlös av oro en natt till, så snälla svara fort.

Din Sally"

Charlie rodnade och slängde genast ner lappen i de virvlande strömmarna igen. Han skämdes över att han läst någon annans brev, speciellt när han visste precis vilken Theodore det måste röra sig om och vilken Sally det var från. Charlie, liksom alla andra, hade hört ryktena. Var det bara Millers påhitt? Blonda, uppblåsta Susan Miller, som skulle föreställa godhjärtade Sally Wilikins bästa väninna? Han hade hört det av Terry, hur Sally Wilkins hade bedragit Theodore med en slytherinare, den kaxiga bråkstaken Jackson.

Charlie hade tyckt att det låtit som nonsens, men när alla sa så och han inte kände varken Sally eller Theodore speciellt väl hade han instämt i skvallret.

Sally och Theodore var allas favoritpar. Båda var quidditchkaptener för sina respektive quidditchlag, Sally var jagare för Hufflepuff och Theodore vaktare för Rawenclaw. När de funnit varandra hade många nickat gillande, för Sally var så rar och söt och Theodore var mogen och ansvarsfull. Många flickor unnade Sally en sån kille, eftersom hon var en av de starkaste människorna på hela Hogwarts. Med en hel familj som dog när hon var tretton var det inte lätt för henne att återvända till skolan där hon redan var retad och hunsad.

Men hon hade visat Charlie och resten av skolan hur man reser sig igen. Och nu gick hon där, med toppbetyg och den blanka Quidditchkaptens-knappen på bröstet hand i hand med Theodore.

Eller, hon hade gjort det för en vecka sen. Nu var det tydligen inte så längre.

Charlie pillade förstrött på sitt brev samtidigt som han tänkte över detta. Han blev lite irriterad på Jackson, även om han inte visste exakt hur långt han hade gått. Oavsett, så hade han förstört i Sallys liv.

Charlie motstod en stark impuls att gå till Theodore och övertala honom att ta tillbaks Sally. Men han hade ju egentligen inget med det att göra. Han hade bara hört skvallret, som alla andra. Han ville inte erkänna att han tjuvläst Sallys brev. Han kunde bara hoppas att Theodore skulle hitta det snart.

Med hjärnan surrandes av tankar släppte han sitt brev i stenskålen. Hur många kände egentligen till den? Det verkade som om den var till för att kommunicera igenom. Kanske skålen släppte ut rätt brev när rätt person dök upp. Fast det stämde ju inte, Charlie hade ju fått tillgång till ett brev som han inte hade någon rätt i världen till att tjuvläsa.

När han kom tillbaks till uppehållsrummet satt hans kompisar i fåtöljerna runt den öppna spisen. Det var Terry, hans bäste vän sen första årskursen, Leslie, en skojfrisk tjej som aldrig hade speciellt bra betyg men som alla lärare gillade ändå, Anthony, sjätteårselev som ofta hängde med Charlie och hans vänner och Richard, som kände alla på hela skolan verkade det som. Det var ofta från honom de fick höra ryktena om vad som pågick mellan skolans elever.

Charlie satte sig i den enda lediga fåtöljen och lutade sig framåt för att vila huvudet i händerna. Leslie stod på knä i fåtöljen bredvid honom och höll låda, med allas blickar riktade mot sig. Det syntes hur hon trivdes med uppmärksamheten.

"...och vet ni vad han sa sen då? 'En enda explosion till så stänger jag av dig från mina lektioner, miss Cox! Och jag och Sarah, vi kunde inte sluta skratta, så han drog av ytterligare tio poäng och hotade med straffkommendering om vi inte ögonblickligen städade upp efter oss. Usch, det tog jättelång tid, för brygden hade liksom runnit ut över hela klassrumsgolvet och stelnat och det var jätteklibbigt, som lim ungefär." Leslie fnissade.

"Leslie, jag skulle hoppa av Trolldryckskonsten om jag var du. Inget illa ment mot dig och Sarah, men vi förlorar massa poäng på grund av dina små olyckor. Slytherin leder stort och ingen vill att de ska vinna igen", sa Terry dystert. Ingen hade större tävlingsinstinkt än han.

"Vi har fortfarande chans att vinna", sa Anthony obekymrat. "För vi tar hem Quidditchpokalen i år, det är ett som är säkert."

"Hufflepuff är bra, men de är ingen match mot oss om alla kan spela", instämde Charlie glatt. De låg tvåa i tabellen inför säsongens sista match, som var mot Sally och Hufflepuff. Gryffinorarna kunde inte låta bli att ta ut segern i förväg. De var okrossbara i år!

"Jag vet att de pratade om att ta in en reserv för Sally", sa Richard plötsligt. Alla vände uppmärksamheten mot honom. "Hon är tydligen helt förkrossad. Orkar inte äta eller någonting."

Leslie stirrade chockat på honom.

"Men det är ju fruktansvärt! På grund av Theodore? Jag ska döda honom!"

"Döda Jackson i stället", föreslog Charlie bistert. När han såg de andras undrande blickar försvarade han sig: "Ja, det var ju knappast Theodores fel!"

"Men det vet vi ju inte. Eller, jag kan ju bara tala för mig själv", sa Leslie frågande och kollade på Richard.

"Varför kollar du på mig? Jag har inte snackat med någon av dem på hur länge som helst."

"Låt inte Jackson höra att du vill döda honom", varnade Anthony. "Han skulle älska att få en anledning att slå ner dig, Charlie. Han har knappast kommit över att vi krossade deras lag."

Den kvällen hade Charlie svårt att somna. Hur många gånger han än vred och vände på sig i sängen låg han aldrig tillräckligt bekvämt för att kunna slappna av, och det var ett mysterium eftersom hans himmelssäng var bland det bekvämaste han någonsin lagt sig i.

Länge låg han och funderade över vad han skulle göra. Han kände sig tvungen att hjälpa "M". Det skulle han göra. Men var det rätt att lägga sig i Sally-Theodore-konflikten? Vad visste han om den egentligen?

Men samtidigt så fanns hela tiden känslan av skuld. Han kände sig skyldig att hjälpa Sally, för hon var alltid så genomsnäll och gullig och förtjänade verkligen att vara lycklig.

Charlie visste att han skulle bli olycklig av att se henne ledsen, och det skulle säkert fler med honom bli. Alla älskade ju Sally Wilkins.

Älskar den!
Mer!

Azum

Du är verkligen bäst på att skriva! Älskar ♥

Braaaa!!!