Den som kom undan

Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Rating: PG, för jag är dålig på att rate'a och vet inte vad som är eller inte är lämpligt för småbarn... XD
Handling: En historia om att kämpa för kärlek och att behöva kämpa för den. Lysandra Creevy är en elev i Gryffindor som börjar undra om hon verkligen är i rätt elevhem. Hon känner att allt hon saknar är just mod då hon faller för Slytherin eleven Sebastian Capello.

Övrigt: Jag skriver aldrig fanfics på svenska och skriver sällan med egna karaktärer. Jag skriver inte heller ofta i "jag-form" eller om heterosexuell kärlek... så med andra ord: Det här är en utmaning för mig så om ni vill hjälpa mig så är det grymt uppskattat! Tips, kritik, komplimanger; Allt.

Skriv om ni vill att jag ska posta prologen

Det låter riktigt bra, jag ser framemot att läsa denna!

Då kommer prologen här


Det var sensommar, hjärtan slog hårt och hans fingrar flätades samman med mina. Ett pirr genom kroppen, ett meddelande från nerv till nerv som ledde sig till mina läppar och tvingade fram ett leende. Sorlet från elever var ett avlägset ljud som tynade bort för var sekund. Hjärtslag trummade i en vacker melodi och skapade en harmoni med fjärilarnas vingslag i magen. Hur kan en hand i min kännas så underbar?
Jag sneglade diskret mot honom. Jag försökte i alla fall vara diskret men han verkade ha haft samma idé. Våra blickar möttes. Jag slog undan impulsen att vända mig bort. Hans mörka varma ögon stirrade mot mig. Hans läppar skapade ett darrande leende. Allt överdrivet självförtroende var bortblåst och nu fanns bara han och jag.
En plötsligt smäll ljöd över gräsplanen fick oss att hoppa isär. Våra händer skiljdes åt. Kylan som mötte min hand fick mig att tappa andan. Jag försökte titta på honom, försökte se hur han hade reagerat, men stoppades av ytterligare en smäll. Smällen kom från tre elever. Jag brydde mig inte egentligen men det gjorde alla andra. Jag ville se mot honom men jag hade inte råd att bryta mönstret som formades bland eleverna.
Mitt på gräsplanen stod två Slytherin elever och en yngre elev från Gryffindor. Nej, det var inte helt sant. Eleven i rött och guld låg på marken. Blod rann längst med ansiktet och färgade av sig på den vita skjortan. Armbågarna hade gräsfläckar. Pojken brydde sig inte. Han brydde sig inte fastän han hade tårar som strömmade längst med kinderna.
”Hoppas du har lärt dig din läxa,” röt en av eleverna från Slytherin.
Pojken ställde sig inte ens upp. Han kröp iväg. Han släpade sig fram med en hand. Skadorna var tydligen värre än vad det såg ut som. Ingen gjorde något. Slytherin eleverna började gå tillbaka mot slottet och såg nu klungan av elever som stirrade. Mer såg jag inte.
En hand tog plötsligt tag i min arm och drog mig bortåt, mot slottet. Jag vände mig förvånat om för att inte snubbla och för att få se vem min förövare var. Det var han. Ett regn av lycka och en känsla av hopp. En längtan att få kännas hans hand fatta tag i min. Han ledde mig fram till dörren. Han såg sig omkring flera gånger och jag härmade honom för att se vad han letade efter. Det var ingen i närheten. Det var bara eleverna ett tiotal meter bort som hade varit publik, inga andra.
”Berätta aldrig för någon,” sade han med en orolig röst. Jag hörde knappt orden, jag såg bara hur hans läppar rörde sig. Perfekta läppar. Plötsligt krökte sig mungipan i ett leende och jag höjde blicken. Han hade sett det. Han hade sett var jag hade stirrat. Han skrattade till.
Jag tappade plötsligt andan då han tryckte sig närmare. Hans kropp trycktes lätt mot min. En hand placerades försiktigt mot min kind. Hans ansikte var så nära mitt och blicken sjönk igen. Hans tunga gled över hans läppar och fuktade dem. Innan jag visste ordet av det rörde de lätt vid mina. Det var som om de hörde ihop. De passade perfekt med mina. Hans mjuka, perfekta läppar. Men kyssen var över fortare än att jag hann registrera att han hade gjort det. Inte fören han förskräckt såg sig över axeln insåg jag hur mjuka hans läppar var och hur ömt dem hade kysst mig. Jag bubblade av kärlek och höll tillbaka impulsen att slå mina armar omkring honom.
”Jag måste gå,” hans röst var sorgsen. Jag försökte övertala honom att stanna med blicken, men jag kunde se på honom att han inte hade något val. Kunde han stanna skulle han ha gjort det. Hans hand som vilade på min kind dröjde sig kvar så länge den kunde. Jag slöt ögonen innan jag kände hans fingertoppar separera från min hud. När jag öppnade ögonen igen var han redan borta.

Du har lyckats fånga mitt intresse i alla fall, fast tycker att det saknas en hel del info... antar att det har att göra me att det är en prolog. Hoppas det. Men den här bådar verkligen gott! Du har ett vårdat språk och skriver på en helt annan nivå än många andra som jag läst här på forumet.