Voldemorts hemliga historia

Titel: Voldemorts hemliga historia
Huvudperson: Voldemort
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: -
Färdigskriven: Nej
Handling: Vi får träffa Voldemort som vi aldrig sett honom förr. Han känner, det som verkar omöjligt, kärlek. Inte till någon jämnårig, nä. Men till en familjemedlem. En familjemedlem som inte ens vet att han existerar, än. Hon är helt ovetande om hennes mörka och hemska bakrund, när Voldemort kidnappar sin halvbrors dotter.

Tycker ni att jag ska börja skriva??

ja börga, den värkar bra.
*bevakar*

Jag svepte majestätiskt fram på den mörka gången med en lång svart mantel i släptåg. En plötslig rörelse från min sida fick min klumpiga anhängare att rygga till, men han var snabbt tillbaka vid min sida igen. Det hela var skrattretande, vad skulle jag ha honom till egentligen, var min första tanke när han på darriga ben sökte sig till mig. Men han visade sig vara användbar, som tur var för den lilla råttan. Han hade lydigt berättat för mig om hans barndomsvän, James Potter. Var han levde och hur jag skulle göra för att förinta dem. Den sista delen av informationen lockade inte mitt intresse överhuvudtaget, men adressen var desto mer spännande. Godric´s Hallow, jag hade försiktigt smakat på namnet när Slingersvans berättade det för mig, under tortyr.Jag var mycket nöjd över denna nya information, men Peter trodde såklart att det var av helt andra anledningar. Jag hade inte som avsikt att mörda familjen Potter, liksom många andras öde hade lidit. Potters skulle bli mitt hopp.

Min familj och bakrund var inget jag var särskillt stolt över direkt. Länge hade jag fått skämmas över att bära min mugglarpappas namn, Tom Riddle. Rentav pinsamt. Men jag hade fått min revansh, tyckte jag i alla fall. Att utrota mugglare och förstöra all kärlek som fanns kvar hade länge varit min livslåga. Att få mer och mer makt och att vara den mest fruktade trollkarlen i världshistorian hade varit min högsta önskan och mitt troliga mål.
Det hade jag nu, allt jag hade önskat. Men titta på mig, titta på min skräckslagna anhängare och framförallt se på alla mina hjälplösa offer som hade fått lidit av... mig, lord Voldemort.
Vad var det jag hade gjort tänkte jag förtvivlat när det plötsligt kom en kall stark vind. Jag tittade ner och svalde förfärat. Jag kollade upp och ifrån min mun kom ett kallt och fejkat skratt. Egentligen kunde man inte definera det som ett skratt, eftersom det inte var glädje jag förmedlade...
Tankarna snurrade runt i huvudet när Slingersvans med ett darrande finger långsamt pekade på ett av alla de stotliga husen som ligger i Godrics Hallow. "Vad ska jag göra..." Var en av alla min förvirrade funderingar, som jag höll för mig själv.

Den var ju bra, skriv mer! =D

Det var alldeles mörkt omkring mej där jag låg på golvet. Jag hade låst ute alla andra och det var nu bara jag och min söndriga själ som låg och skakade på det kalla golvet.
Jag var rädd, skräckslagen. Jag kan inte minnas att jag har upplevt denna känsla på över 40 år. Men när jag som minst anade det, smög den sej på bakifrån. Jag kunde inte riktig erkänna det för mej själv, men innerst inne visste jag att jag var feg. Förmodligen den mest fega person jag någonsin hade stött på. Fast det hade jag ju sopat under mattan för länge sedan, såklart. Ingen skulle få tro att Voldemort var en liten hare. Man skulle frukta mej till högsta grad och om man fick ifrån sej ett litet pip, skulle man veta att det redan var kört för länge sedan.
Usch! Jag satte mej långsamt upp och drog min kyliga hand genom det flottiga håret.
Rädslan dunkade i bröstet när jag hörde att någon rykte i dörrhandtaget.
"Min herre..." Jag hörde en ganska ynklig röst som kom från en kvinna.
" Jaa..." Sa jag med den raspigaste röst jag kunde åstadkomma .
"ehmm...Din..orm!" Sa en ganska osäker röst Men den avbröts sedan av min skrämmande stämma.
" Men, släpp in Nagini, låt henne inte vänta tills hon multnar bort! Med en lätt vift med fenix staven flög dörren upp och där stod en kvinna med otroligt yvigt och stort hår. Jag tittade underhållande på henne medan Nagini ålade sig in till mitt fridfulla rum. Jag gav Bellatrix en sista blick innan jag fräste till henne " Ser man på. Ms Lestrange. Vad får dej att tro att du skulle vara värdefull...va? Min kloka orm klarar sej mycket bra själv och den enda fader gestalten hon behöver, är mig! Förstått?" Jag var nu väldigt nära den unga damens ansikte och hon backade mer och mer. Jag log för mej själv.
" Min herre..." stammade hon fram och gick långsamt bakåt. Jag följde inte längre efter men jag stannade kvar i dörr karmen för att betrakta hennes mörka kropp. Hon såg in i mina ögon men vek snabbt undan. Den snabba rörelsen när hon vände sig om för att springa vidare, blev inte särskilt lyckad. Hon föll på en mattkant och resten av dödsätarna skrattade glädjelöst åt henne. Bellatrix slängde en förfärad blick åt mitt håll innan jag hann slå igen den stora ek dörren.
"Ikväll" väste jag till min stotliga orm.
Hon nickade försiktigt med huvudet medan hon betraktade mej med stora ögon.

OOOOOHHH!!! Du skriver otroligt bra och beskrivande...! MERA MERA!!!

Suuuuupeeeeer!!!!!!! *bevakar*

Bevakar

Kidnappad!

Det släpande ljudet från Naginis ålande skar i mina stora öron, men jag lyckades hålla masken, som vanligt. Solen hade tillslut slutat att lysa klart, precis som en apelsin och mörkret hade lagt sig över staden. Jag styrde de långa, lite lätt osäkra stegen mot min halvbrors storslagna palats. Egentligen var huset inte särskillt speciellt, för trollkarlar som mig, men jag var säker på att huset var häftigt i mugglarvärlden.
Vädret var ikväll väldigt vackert och trädens löv hade börjat skifta färg till orange. En av de sista Augusti kvällarna hade visat var den gick för och jag hann njuta i ca 7 sekunder. Efter det flög tankarna som vanligt till ett håll jag inte kunde kontrollera. Jag kände hur jag rös till. Min blick föll snabbt på min älskade orm som smidigt ålade sig fram på den fuktiga marken. Jag kände hur mina smilband stramade och jag fnös över hela situationen.
Ormen var den enda jag litade helt och fullt på. Jag är för feg för att lätta mina känslor för mina trogna anhängare, som stolt säger att de vet allt om sin mäktiga herre. De har fel. Om jag ens skulle börja min historia skulle hälften lämna mej efter första meningen, med höga suckar och ögon fulla av besvikelse. Jag skakade snabbt av mej den hemska tanken att bli lämnad ensam tilll ödet. Istället fick jag upp tankarna för min underbara, alldeles fantastiska (halv)brors dotter, Julia. Julia Dolder. En simpel mugglare enligt mångas åsikt, men för mig är hon ett underbarn. En smutsskalle i och för sej, men hon kommer helt säkert bli en av de mest skickliga häxor världen har skådat. Tillsammans skall vi bli oslagbara, vi mot resten.
Det enda jag behöver göra de kommande 11 åren sker nu, tänkte jag med beundran mot mej själv. Att flytta henne från denna usla mugglarfamilj hade varit en självklarhet redan från den dagen då hon föddes. Det var snart två år sen. Julia skulle få växa upp hos en skicklig trollkarlsfamilj, för någonting som handlade om barn, var inte min starkaste sida hade jag lyckats erkänna för mej själv. Därför skulle jag förlita mej på någon annan.
Min första tanke hade fallit på familjen Malfoy, men den försvann lika snabbt som den dök upp i mitt välutvecklade huvud. De skulle inte stå ut med att uppfostra en häxa med orent blod som flödade runt i den lilla flickekroppen. Dessutom skulle de få reda på min allra hemligaste hemlighet, och den dommen löd alla mina andra "kompisar".
Därför skulle jag istället förlita mej på någon från den onda sidan, egentligen var det otänkbart men det var tyvärr mitt enda hopp.
Den enda tänkbara familj jag kunde komma på var en av mina största rivaler James Potter. Jag kunde inte ljuga om hans skicklighet bakom den lilla träpinnen som han brukade vifta med och dessutom var frun i familjen en smutskalle. James och Lily Potter var förmodligen goda föräldrar eftersom de redan hade skaffat sig en liten jävel vid namn Harry. Mitt beslut hade varit svårt och fatta, men egentligen så var det något av det lättaste jag hade gjort...

Jag såg hur det gigantiska huset växte fram ur en stor kulle och jag försökte samla mig, så gott det gick. Jag hade gått igenom planen väldigt många gånger, tillsammans med Nagini.

Det blev enklare än vad jag hade hoppats på. Allting gick väldigt fort och smidigt. Och nu stod jag med lilla Julia i famnen.
Hon sov men vaknade snart. Jag strök bort en brun lock ur (den snart fyllda) två åringens söta ansikte och beundrade det hastigt. Hennes lilla hand tog ett fast grepp om mitt långa, kyliga finger och med stora ögon tittade hon in i mina smala springor till ögon. Jag kunde inte släppa blicken från henne och jag kände hur hela jag skakade. Hon gav ifrån sej ett ljud och lät som en fånig joddlare, men jag kunde snabbt urskilja vad det var hon försökte säga.
"Her, her...mi...mi" den lilla flickan strålade som en liten solstråle när hon uttryckte de meningslösa orden.
"Åhh, jag fattar. Du ska inte heta något så vanligt som Julia. Nä, ditt namn kommer bli kraftfullt och beundrans värt. Hermione, Hermione skall bli ditt nya namn!

Jaaaa ^.^