Who wants to live forever? [sv]

Titel: Who wants to live forever?
Språk: Svenska
Typ: Fanfiction
Antal kapitel: Hittills? Ett.
Färdigskriven: nej
Rating: PG för säkerhets skull. Har knappt påbörjat den xD
Handling: Dramione och Remius i en salig blandning under tredje och femte året C:

Jag skriver sällan fanfictions, men den här kändes som en bra idé i mitt huvud, så jag lägger upp det lilla jag skrivit och ser vart det leder. SNÄLLA kommentera med både både positiv och negativ kritik, jag behöver allt för att den ska bli bättre!

Visst, ja. Namnet är tillfälligt. Men här är i vilket fall det jag skrivit hittils:

Prolog (första delen)

Det var fullmåne inatt. I vanliga fall brukade den täckas av de mörka molnen på himlen, men just den här natten tycktes vara ett undantag, för både den och stjärnorna lyste upp himlen så klart att pojken inte ens behövde ljuset från sin trollstav ikväll.
Han kämpade sig framåt bland träden; inte så långt in i skogen att det skulle bli farligt, men tillräckligt för att hans hjärta skulle slå fortare och adrenalinet få honom att darra. Han fortsatte gå, för den här kvällen var speciell. Han visste det; han var inte säker på hur, men han visste. Månen kunde inte synas för ingenting.
Noggrant tog han sig fram så ljudlöst han kunde bland kvistarna, ovetandes om vart han egentligen var på väg. Det blonda håret föll ner i pannan, men han brydde sig inte om att stryka undan det längre. Någon dag skulle han klippa det, men det var håret som fick tjejerna att ge honom sina blickar, blickarna som betydde att de njöt av det. Han ville inte att det skulle sluta, vilket det definitivt skulle om han gav efter för sina ögons behov att kunna se och klippte undan det.
Långt borta hoade en uggla. Det plötsliga ljudet fick honom att frysa till, men bara för en sekund. Han fortsatte gå, även om han inte kunde förklara varför ens för sig själv. Han bara visste att någon av alla dessa nätter skulle hans sökande belöna honom, och då skulle han se Sirius Black.
Ingen – allra minst han själv – kunde förklara varför det var så viktigt att hitta honom. Kanske för att Sirius, liksom pojken själv, hatade Harry Potter över allt annat? Kanske för att de var släkt? I vilket fall hade Draco känslan att Black inte skulle döda honom om de möttes.

Någon som vill läsa vidare? *puppy-eyes*

Åh bra.

ja! jag vill läsa vidare!!!!

Me wants to read too Eftersom du för en gångs skull skriver en ff

Eh, jag? Jag vill läsa vidare! Så klart jag vill läsa vidare! Jättebra början, wah, detta kommer bli så amazing!!
Dramemius ♥

Tack för alla kommentarer!! Här är andra delen av prologen ... : P

Han hade gått i kanske en halvtimme när han nådde det piskande pilträdet, då han stannade upp och granskade det. Om träd kunde sova var det vad det gjorde, men han att det skulle slå ihjäl honom så fort han närmade sig det, om det så var i sömnen eller inte. Morgondagens tidningsrubriker skulle handla om hans sönderslagna kropp, och trädet skulle definitivt tas bort från skolan. Han såg på det som förstenad av synen, och grubblade över hur folk skulle reagera om han verkligen blev ihjälslagen utav det, men skakade snabbt av sig tankarna.
Som det var nu kunde han fortfarande vända tillbaka, men han visste att han bara skulle ångra sig och komma tillbaka senare om han gjorde det. Han var inte direkt oförberedd; sedan han vågat sig tillräckligt nära det piskande pilträdet för att kunna se hålet som fanns tätt intill dess rötter, hade han haft känslan av att det måste ha någonting med Blacks gömställe att göra. Det fick kosta vad det kosta ville - han måste få se vart hålet skulle ta honom.
Handen darrade när han höjde trollstaven och pekade mot trädet, men han gjorde sitt bästa för att ignorera det. "Immobulus", viskade han så att knappt han själv kunde höra. Trädet ryckte till, men rörelserna stannade upp. Med hjärtat i halsgropen såg sig Draco omkring en sista gång innan han började springa så snabbt han kunde mot trädet och ner i hålet.
Om Hermione Granger vetat att han spenderat större delen av gårdagen i biblioteket för att hitta en passande förtrollning ... men han skakade av sig tanken. Hon skulle aldrig få veta, och det spelade heller ingen roll. Hon var en smutsskalle, och var inte ens värd att tänkas på. Han ruskade på sig, och försökte sträcka på sig men slog huvudet i jorden han hade ovanför sig och fann att han var tvungen krypa fram.
Så han kröp, utan att ha en aning om vart han egentligen var på väg.

Yay, jättebra fortsätt skriv, för jag kommer att fortsätta läsa Jag har till och med bevakat tråden.

Bra.

Ursäkta stavfel, grammatikfel, logiska fel och allt sådant. Jag skyller på min ovana mot att skriva fanfictions ...

Kapitel 1

Sirius hade suttit och granskat fullmånen i säkert en kvart när han hörde ljudet från nedervåningen och reste sig upp. Han borde ha varit rädd – allt pekade åt att det var aurorer som hittat honom, då ingen annan någonsin kom till spökande stugan – men på något sätt kunde han inte vara det. Reflexmässigt tog han formen av en kolsvart hund och gick långsamt nerför de knakande trapporna.
Det var inte svårt att veta var han skulle leta; med en hunds hörsel hörde han även de minsta andetag som togs i huset, och han hade inte ens hittat personen ifråga innan han visste att det inte rörde sig om en auror, utan snarare en liten pojke.
Han hittade honom i källaren, och tyckte nästan synd om honom. Den blonda pojken var uppenbarligen livrädd; han andades tungt, svettades och darrade. Ändå kunde han bara tillåta sig själv att nästan tycka synd om honom, för han visste exakt vem pojken var. Det var Draco Malfoy – son till Sirius egen kusin, Narcissa Malfoy.
Malfoys var precis som resten av hans familj; stolta mugglehatare. En liten pojke kunde knappast vara farlig för honom, och tonåringen inom honom höll på att dö av uttråkning. Därför lät han pojken få syn på honom och hoppa till, innan han förvandlade sig tillbaka till människa och såg på pojken med exakt den blick han tänkte sig att en blodtörstig mördare skulle ha.
”Äntligen”, viskade han och skrattade mörkt, ”Jag har längtat så mycket efter mänskligt blod …”
Draco Malfoy skrek så högt att Sirius var tvungen att motstå lusten att hålla för öronen; ändå sprang inte pojken iväg. Sirius skrockade, och tog några steg närmare honom med en utsträckt trollstav. Draco tog – fortfarande skrikandes – ett förlamat steg bakåt, men snubblade och började istället krypa bakåt så fort han kunde. Sirius fortsatte gå emot honom under skratt.
”Snälla”, viskade Draco, ”Snälla, skona mig … Jag lovar att inte säga till någon att du finns här, jag gör vad som helst …”
”Varför?” Väste Sirius, ”Vad har du att leva för?”
Hela livet spelades upp inför Dracos inre syn, och när det var färdigt var allt han kunde se för sin inre syn Hermione Granger. Det bruna, burriga håret och de stora framtänderna. Han försökte få bilden ur huvudet, men det gick inte. Hon förblev där hon var, och när hans läppar utan hans vetskap svarade på Sirius fråga viskade de: ”Hermione … Granger.”
Hermione Granger? Sirius sänkte reflexmässigt trollstaven. Visserligen hade han ingen som helst aning om vem hon var, men hela scenen var smärtsamt bekant. Han hade också varit kär i den åldern, och plötsligt var det inte lika roligt att skrämma pojken längre. Utan att tänka efter stoppade han undan trollstaven och sträckte ut handen åt pojken.

JAAA! Jättebra, j'aime! ♥
AND I wanna read more