I think I loved you [ONESHOT]

Eh. Tja. Någonting jag skrev sommaren 2010.


Jag är ensamheten, du är det tomma. Iskalla andetag: du kollar på mig och ler, ett leende för allting vi aldrig någonsin har blivit. Ser du sprickan i asfalten, ser hur du hur fel vi är? En dimma ligger över mitt hjärta, som små nålar som gång på gång dras emot huden. Om vi faller nu, kommer det göra ont? Våra fingrar är sammanflätande men det betyder ingenting, för ingenting har någonsin varit så meningslöst: du och jag. Vad är vi? Noll, luft, partiklar som slås emot naken hud och ingenting mer. Tystnaden slår oss, skäller ut oss och du formulerar ord jag inte hör. Du nämner mitt namn och den här gången snubblar du inte över ord och du faller inte över kanten.

Ibland önskar jag att vi vore som två pusselbitar, två pusselbitar som kanske skulle fastna i varandra och aldrig släppa taget: mitt hjärta krånglar och jag vill ha dig. Min längtan efter att känna dina revben under mina händer, att kunna andas i takt med dina andetag, att älska fastän jag hatar: längtan efter att ha din själ intrasslad i min. De säger att det är fel på dig och mig och det de menar är ett faktum som vi inte vågar bemöta och ingenting spelar roll för oss längre. För dig och mig är ingenting magiskt och våra händer som trycker sig emot varandra döljer alla lögner som någonsin har sagts emellan oss, jag vill ha dig så nära mig så att jag går sönder , bli till bitar, förstöras och krossas och förvandlas till ingenting. Du kollar ut i decembermörkret och jag tänker att du är det som pendlar emellan kärlek och hat, mellan färg och svartvitt, mellan det som existerar och inte finns.
“Du är så jävla rädd,” säger du och ingenting har någonsin slagit mig så hårt, gjort så att det svider.
Och du kan se igenom mig som om jag vore glaskar, osynlig: du kan alla mina hemligheter utantill och vintern håller tag i oss allt för längre. Snön gömmer allting, gör så att vi glömmer bort det som vi en gång levde för, det som våra tonårshjärtan då i tiden bultade för. Jag är frusen inuti: som om en snöstorm pågår inuti mig, med snöflingor som virvlar runt och runt och runt och dansar för det som aldrig har existerat. Jag låter mitt pekfinger rita hjärtan i det vita snötäcket på bänken, fastän de kommer försvinna snart, snart av det som döljer allt och det enda som känns är det som gör ont.

“Det är vinternatt nu,” viskar du och dina andedräkt fryser liksom till is.
Jag nickar. Du kollar på mig men du ler inte som förut, dina ögon är allvarliga och berättar det som jag inte vill höra. Jag vill inte förlora mig själv i det som inte betyder någonting för dig, men ändå tillåter jag mig själv försvinna i tankar som skär och det som bränns, som lämnar märken på huden.
Träden och gatorna är tomma, det enda som hörs är vinden som håller om oss och du kollar bort igen, mumlar någonting och jag orkar inte höra på dina ord som förstör allt jag någonsin har byggt upp.
“Axel,” jag nämner ditt namn och du kollar på mig och jag känner, ännu en gång, hur allting jag någonsin velat säga förloras ifrån mig, liksom glider bort ifrån mig och försvinner i ett svart hål som ingen vågar gräva i. “Varför pratar du ens med mig?”
“För att du är trasig.”
Det känns som betong emot bröstkorgen och mitt hjärta, det bultar hårdare än någonsin.
“Du lurar alltid dig själv,” säger jag, även fast mina ord är lika falska som det som visas på TV, om kärleken på radion: om det som finns runt omkring oss och det enda sanna som finns för oss är stunden vi förlorar greppet. Du fnyser, skakar på huvudet och jag rynkar på ögonbrynen, vadå, säger jag, låtsas att jag inte fattar fastän du och jag och hela världen vet att jag förstår. Jag förstår precis och du öppnar munnen, du börjar pratar om minnen och om varje andetag jag tog var värdefullt då, men inte nu.
“Varje morgon i februari brukade du låna mina tröjor och klaga på det kyliga kakelgolvet i mitt hus, när du satte dig mittemot mig vid köksbordet med kaffet som var allt för beskt. Kommer du ihåg? När du sa att jag var den enda som visste om allt det du aldrig vetat, kanske var vi allt för blinda för att se att våran kärlek var hat.”
Du pausar och jag lyssnar som om ingenting annat spelar roll och de enda som förstår är de tomma gatorna som har haft drömmande passagerare på sig och du fortsätter.
“Din skugga var liksom min trygghet. Men på något sätt och vis och jag vet inte hur, förstördes allting. Det var som om vi levde i en värld av skört glas, ingen fick komma för nära för då skulle vi gå sönder, du vet. Sluta finnas. Och någon kom nära och våran värld gick i kras och nu finns vi inte, men vi existerar.”

Jag vill inte att du ska se hur ont det gör, så jag vänder bort blicken och hoppas att du tror att det som kysser mina kinder är snöflingor som smälter mitt i stormen och inte tårar som svider och lämnar avtryck som alltid kommer finnas men inte synas. Och du fortsätter, fortsätter med det som gör så att jag exploderar i mörkret och orsakar en orkan i mitt hjärta.
“Jag var kär i dig och allting som betydde var när du gick med tysta steg i mitt rum och kanske lade dig på marken och kollade upp mot mitt svarta tak. Du låtsades att det var rymden, kommer du ihåg? Och när jag hade frågat dig varför sa du att det var på grund av att tiden inte existerade där, precis som tid inte existerade i vår värld som vi byggt tillsammans. Jag saknar det, vet du det? Men nu vill jag fly bort ifrån dig, skära bort dig ifrån mitt liv men det går inte. Jag stannar kvar, fastän jag inte vill och det är så fel, att det inte går. Gör det inte ont nu? Är det fjärilar som kittlar dig emot din bleka hy, eller är det stenarna som kastas emot dig och lämnar blödande hål?”

Det är stenarna som känns och mina andetag krasslar och hela min värld förstörs och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad gör vi, klockan tre på natten i en stad som sover, där livet inte räcker till? Alla tårarna skvallrar om hur orden sliter isär mig och jag känner dina blickar emot nacken, hur de är kalla som hal is man faller lätt på. Ge mig en klocka, gör så att jag kan spola tillbaka tiden då allting var rätt fastän det var fel, för jag vill hellre leva i ett liv där allting är baserat på lögn och misstag än ett liv där naglarna skär in i huden.

Universum kanske inte är så stort som stjärnorna tillåter oss att tro.

Helt tagen. Vackert.

♥ älsko puss

Vackert

Danke

Jasmin, oh god. Din talang för att skriva är verkligen ingenting att leka med. Ryser ju, så himla fint skrivet.

Tack min fina, fina fina vän ♥

åh hjälp, jag tror aldrig att jag läst någon novell (eller vad man ska säga) skriven med så mycket känsla. det kändes nästan som att man var personen som stod där.. shit, jag blev helt.. vetintevadjagskasäga, den var jättebra! ♥

ÅÅÅH tack vad glad jag blir! ♥

Det var väldigt bra skrivet. c8