When you no longer exist

Titel: When you no longer exist
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Hur är det egentligen att inte längre existera?

Något som den unga häxan omöjligt kan ha en aning om denna sensommarkväll är att hon har mindre än en vecka kvar i livet. Hon har inte den blekaste aning om att hon snart inte längre kommer att existera. Att hon snart inte längre kommer att gå Hogwarts korridorer eller äta festliga måltider i Stora salen.

Flickan befinner sig nere i fängelsehålorna denna kväll, närmare bestämt i Slytherins sällskapsrum.
Hon ser upp på Draco och ler falskt mot honom, varefter hon stryker honom över det blonda, stramt bakåtslickade håret. Det var egentligen inte alls skönt eller något som hon tyckte om att göra - ändå gjorde hon det. Gång på gång.
Draco och hon skulle gifta sig när de slutat skolan, det var bestämt och egentligen borde hon väl vara överlycklig. Om ett år skulle hon heta Pansy Malfoy. Orden smeker hennes inre som en sval sommarbris.
Allt rövslickande hade verkligen lönat sig.
Pansy betraktar ringen på sitt finger - en stor sten som hennes väninnor skulle kunna mörda för.

"Draco?"

"Ja?"

"När tror du att vi två får flytta in i er herrgård?"

Draco suckar - Pansy vet mycket väl om hur mycket han ogillar att prata om deras framtid tillsammans. Det roar henne att gång på gång påminna honom om att han kommer att få dras med henne för resten utav sitt liv.

"Efter min fars begravning, skulle jag tro", svarar han sedan, högst motvilligt.

Pansy nickar kort och ser upp i fönstertaket som återspeglar Svarta sjöns djup.
Hon sitter lutad mot Dracos överkropp i en svart, skinnbelagd soffa. Ett svagt grönt ljus lyser upp rummet och slänger skuggor på de få som fortfarande sitter uppe.

"Jag går och lägger mig nu", säger plötsligt Draco och föser undan henne.

"Godnatt" - Pansy ler känslolöst mot honom och får en tafatt vink över axeln tillbaka.

Hennes blick följer trött Dracos ryggtavla då den försvinner ur sikte och riktas därefter mot eldstaden som soffan är lägligt placerad framför - ingen slump precis. I samma soffa hade Draco och hon spenderat näsan all sin fria tid sedan de börjat sitt femte år.
Ingen annan satte sig längre i den, den var deras helt enkelt.
Pansy gäspar och följer de gröna, dansande lågorna med blicken. Egentligen borde hon väl plugga som alla andra femmor, men tanken var inte särskilt lockande...
Pansy fortsätter att stirra in i elden.
Än en gång dras hennes tankar mot Honom. Han med sitt vackra leende, vackra ögon och vackra hår. Allt är vackert på honom.
Pansy blundar och föreställer sig hur han smeker hennes kind. En lätt rysning ilar längs hennes ryggrad och får hennes armar att knottra sig.
Plötsligt hotar gråten bryta genom hennes likgiltiga mask.
Genast reser hon på sig och skyndar upp i sin sovsal.

"Pansy?"

"Lämna mig ifred, Millicent!", fräser Pansy och drar för skynket kring sin säng, varefter hon kryper ner under täcket och blundar för tårarna.
Det kommer aldrig, aldrig någonsin bli hon och Ron Weasley. Hon kommer aldrig få känna hans beröring igen!

Om hon bara visste hur rätt hon hade...

----

I samma slott, ett antal våningar där ifrån, befinner sig två ungdomar.
De sitter runt den sprakande brasan och pratar lågmält.
Ron sitter på golvet framför eldstaden med ryggen lutad mot en soffa med armarna i kors.
I samma soffa halvligger Hermione med ett ängsligt men upprört ansiktsuttryck.
Ron vägrar att se på henne och stirrar därför bara in i lågorna.

"Men för helvete, Ron! Sluta tjura nu!", väser Hermione.

"Du tror att du är så bra bara för att du - för att du - håller på sådär!", Ron gestikulerar häftigt med armarna och är nära att slå till Hermione.

"Det var en kram, Ron!"

"Visst! Berätta inte sanningen för mig! Nejdå!" - Ron damper ner i andra änden av soffan.

"Varför bryr du dig egentligen?!", nästan skriker Hermione med gråten i halsgropen.

Ron ser tyst ner på sina händer. "Det är ju för tusan min bror vi talar o-", svarar han men blir avbruten av en ilsken Hermione.

"Tror du inte att jag har sett hur du ser på Pansy, va!?", Rons hjärta hoppar över ett antal slag vid yttrandet av namnet, "Och så står du här och skäller på mig för att jag KRAMADE George! Bara kramade! Du hånglar säkert med Pansy stup i kvarten bakom Harrys och min rygg! Eller hur!? Vet du att hon och Malfoy är förlovade!? Det visste du inte va? Nej! Men de är de!"

Ron stirrar storögt på Hermione. Förlovade? Pansy och Malfoy?

"Inte stup i kvarten", mumlar Ron - det är allt han kan förmå sig att säga.

"Så det är sant?", Hermiones tonfall skiftar snabbt till en tyst viskning.

Ron ser försiktigt upp på henne. En tår ringlar sig ned för hennes kind. Ron vill torka bort den, hålla om henne och vagga henne i hans famn, men han vet att det skulle ge henne fel vibbar. Hermione är Rons vän, inget mer. Hans hjärta hör till någon annan. Någon som är förlovad med personen han hatar mest i hela världen.
Hon hade fått som hon velat... Snart är hon en del utav högstatus-släktet Malfoy. Hon skulle aldrig vilja heta Weasley. Inte vara gift med en lågstatus och blodsförrädare som han.
Det som hänt uppe i Astronomitornet hade säkert inte betytt något för henne...

Hermione snyftar nu högljutt.
Ron ser upp på henne igen - hennes ansikte är begravt i hennes händer och hennes axlar skakar då hon hulkar.

"Hermione..."

"Lämna mig i fred, Weasley!", fräser Hermione och slår bort Rons framsträckta hand, varefter hon reser sig upp och springer upp i flickornas sovsal.

Ron stirrar efter henne. Hade hon just kallat honom vid efternamn?
Han är så chockad att han inte märkt att Seamus, Harry, Neville och Dean stått i trappen.

"Är det sant, Ron? Har du verkligen -", Neville är den som först tar till orda efter en lång stund med tystnad.

Det känns som om hela Rons värld vänts upp och ner.
Neville ser mest förvånad ut, Harry ser... sårad ut och Dean och Seamus bara... äcklade.

"En gång", svarar Ron, "Men vad är det för fel på det egentligen!? Hermione hånglar säkert med George! Ni ser väl hur de håller på!?"

"De är bara vänner, Ron! Hermione gillar dig! Du krossade hennes hjärta!", väser Harry med eftertryck.

Ron blir åter tyst.

"Hur fan kan du dela saliv med en orm!?" - Seamus skakar på huvudet och försvinner sedan snabbt upp i sovsalen igen, med Dean tätt bakom sig.

Ron ser från Neville till Harry i hopp om hjälp.

"Harry, du är min bästa vän, om inte du, utav alla människor kan acceptera att jag är kär i Pansy, vet jag inte vem som kan det", säger Ron och reser sig upp, så att han står mittemot Harry.

"Kär, Ron?" - Harry ser ut som om han blivit förråd. Som om Ron gjort något hemskt. Det trodde faktiskt inte Ron om Harry...

Plötsligt blir han arg. Harry ska föreställa hans bästa vän och så beter han sig såhär! Han borde vara glad för Rons skull! Det är väl inte hans fel att han inte känner likadant för Hermione som hon gör för honom!

"Ja, kär, Harry! Och om du inte kan acceptera det kan du dra åt helvete!"

Harry ger Ron en sista, plågad blick och vänder sedan på klacken. Väl några steg upp för trappan stannar han, utan att vända sig om.

"Jag kan bara inte fatta att du inte berättade det för mig, om jag nu verkligen är din bästa vän, kanske du undanhåller en hemlig vänskap med Malfoy också?"

Harry väntar inte på något svar utan fortsätter sedan upp i sovsalen.

Ron ser upp på Neville som är siste man kvar.

"Tycker du att jag är knäpp, Neville?"

Efter stunds tystnad skakar Neville på huvudet. "Nej... Jag är glad för din skull... Vem bryr sig egentligen vem det är? Man kan inte bestämma själv vem man ska bli kär i, tro mig, jag vet"

Ron ler tacksamt mot Neville. "Tack"

Ron går förbi Neville upp för spiraltrappan. Han hör hur Dean och Seamus diskuterar högljutt, men då Ron lägger handen på dörrhandtaget och öppnar dörren tystnar de tvärt och låtsas sova.

"Nej! Låt inte mig störa er! Fortsätt ni!"

ganska bra, fortsätt please

Bra !

Meeeer

Mer, riktigt bra ^^.

Vi vill ha meer

MER!

Måste få höra mer !!

MER Nu!

Eller hur, måste få höra, eller ja läsa mer. NU! Så himla bra, har berättad om denna för min mamma och min kompis irl X3