Back to the start ~ Songfic [SV/ENG] PG-13

Ehm, japp. HEJ. Vet faktiskt inte varför jag lägger ut denna, jag är inte alls nöjd med den, men... Ajja. Läs om ni vill, och var snälla för jag är inte på humör för att få flames. Om ni har någon anmärkning får ni såklart hemskt gärna tala om det, men ni behöver väl inte säga typ "Det här var jättedåligt! Du måste faktiskt göra såhär och såhär, usch vad dålig du är på att skriva!!"... Inte för att jag tror att någon av er tänker säga riktigt så, men ja, ni fattar x))

Titel: Back to the start
Språk: Engelsk sångtext, Svensk... annan text...
Typ av text: One Shot, fanfiction.
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG-13 pg.a svordomar, ilska.
Beskrivning: One Shot som jag skrev för att jag hade tråkigt. George är inte densamme sedan Freds död, men får en del saker avklarade på hans och Freds födelsedag. [Err ja, det där var en dålig beskrivning, men...]

HERE WE GO!
___________________

Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are
I had to find you, tell you I need you
Tell you I set you apart

Tell me your secrets and ask me your questions
Oh, let's to back to the start
Running in circles, coming up tails
Heads on a science apart

Nobody said it was easy
It's such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Oh, take me back to the start...

”Kom då Georgie!” Ropade den rödhårige pojken, och vinkade mot sin bror. George skrattade, och började springa. ”Nu tar jag dig, din loser!” Flinade han, och sträckte ut handen för att röra vid Freds arm. Men i samma sekund försvann Fred, och dök upp flera meter bort igen.
”Kom då Georgie!” Ropade han på nytt. George rynkade pannan, men började genast springa igen. När det bara var några få steg kvar tog han ett jätteskutt rakt upp i luften, och planerade att landa på punkten där Fred stod. ”Ha!” Skrek han förtjust, när han landade, och förväntade sig att se sin tvillingbror stå framför honom – äntligen besegrad. Det var bara det, att Fred istället stod nästan tio meter längre bort.
”Kom då Georgie!”
”Jag kommer...” Muttrade han, och började springa...

George öppnar ögonen. Freds skratt ekar i huvudet på honom, och framför hans ögon ser George ett leende ansikte. Freds ansikte. Som han minns det från början, inte som sista gången han... Nej. Det har gått ett helt år sedan han sist tänkte på det, och han tänker inte börja göra det nu. Inte idag. Speciellt inte idag. Även om han idag har en bra anledning. Det är den första April. Skämtdagen. Freds dag. Hans dag. Deras dag.
Han släpar sig upp ur sängen, och går fram till helkroppsspegeln som hänger på väggen.
”Go'morgon, Fred.” Mumlar han, och rör lätt vid spegelbilden, så att hans rödhårige kopias hand snuddar vid hans egen. Han hade känt sig ensam det senaste året. Hans rum hade känts stort, för stort för bara hans kropp. Och huset hade blivit tyst, så olidligt tyst. Allt bara för att... George skakar på huvudet, hårt, och blänger på spegeln. Den blänger tillbaka, surt. Precis som Fred brukade göra, när de var arga på varandra. Självklart var de aldrig arga på riktigt, och det gick alltid över på några minuter. Deras gräl var alltid obetydliga. Var. För...
”ÄH VAFAN!” George skriker rakt ut i luften, och dunkar med näven i väggen bredvid spegeln.
”Jag pallar inte med det här längre, hör du det Fred!? Jag PALLAR INTE!” Han lyfter upp en kudde från sängen, och kastar den hårt ner i golvet.
”Du är DÖD! Är nu, kommer alltid att vara! Du kommer inte tillbaka!” Vrålar han, med rösten darrandes av ilska och sorg. Stora, våta tårar trillar ner från hans ögon, och blöter ner hans kinder.
”Kan du inte bara lämna mig ifred!? Jag HAR FATTAT! Du vill säga att du är död, att jag ska gå vidare men inte glömma dig. MEN VET DU VAD!?” Andningspaus. ”Jag kanske inte VILL gå vidare, huh!? Jag kanske VILL leva instängd på mitt rum dagarna i ända, äta mat som jag trollar hit från köket och prata med min egen spegelbild!? Har du tänkt på det!?” George andas ansträngt, och tar upp några bortglömda fyrverkeripjäser från golvet. Han slänger in dem i väggen, så hårt han kan.
”Eller”, han sväljer hårt innan han fortsätter, ”eller så kanske jag vill gå vidare. Jag kanske vill gå vidare, glömma ALLT som har med dig att göra. Byta namn, färga håret, flytta till Australien...” Utmattad sjunker han ned intill väggen, lutat mot spegeln.
”Men du vet såklart, Fred. Eller hur?” Han sluter ögonen, och låter tårarna rinna bäst de vill. ”Du vet såklart att jag aldrig skulle klara det. Vad vore väl jag utan dig? Vad ÄR jag utan dig?” Han svarar på frågan själv. ”Ingenting. Jag är ingenting utan dig, Freddie.” Tårar som torkas, några snörvlingar. ”Så varför lämnade du mig? Varför fan lämnade du mig Fred? Fattade du inte... Livet är inte värt ett skit utan dig.”
När han blundar, ser han Fred framför sig. Hans stora, grå ögon tittar sorgset på honom, och ger honom skuldkänslor för att han blivit så arg. Det hade ju faktiskt inte varit Freds eget val.
”Nä, jag vet, förlåt. Jag lovar att försöka, bara om du lovar, att du väntar på mig. Gå ingenstans utan mig, lovar du det? Ingenstans!” George hulkar, sväljer igen, och andas tungt. Trots att han just vaknat, så känner han sig konstigt trött.

Jag lovar, Georgie. Bara du fortsätter leva. Ge inte upp George, för du minns väl vad vi sade om sådana som ger upp utan strid? Just det. Och jag vet att du inte är någon sådan. Jag väntar på dig. Ta god tid på dig, George.

Han ler, och förmår sig att nicka svagt, fastän han nästan har somnat.
”Lovar. Jag tar så lång tid på mig som jag behöver...”

Och George?

”Mm...?”

Grattis på födelsedagen.

But tell me you love me, come back and haunt me
Oh and i rush to the start
Running in circles, chasing our tails
Coming back as we are

Nobody said it was easy
Oh, it's such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
I'm going back to the start...

Oh ooh, ooh ooh ooh ooh
Ah ooh, ooh ooh ooh ooh
Oh ooh, ooh ooh ooh ooh
Oh ooh, ooh ooh ooh ooh

åh vilken bra! vart gråtfärdig!

Åh tack :') ♥