Don't let me go [SV]

Titel: Don't let me go
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Handlar om Harry, med sina föräldrar vid liv. Om det som pågår inom om honom, om det som betyder mest. Om känslor, om kärlek, om problem, om hat.

Kapitel 1 - samtal mellan far och son
Från det öppna stora fönstret blåste en sval vind in i familjen Potters vardagsrum. På en rödbrun soffa mitt i rummet satt en man med stökigt hår; i ansiktet bar han ett leende riktat mot den elvaårige pojken som satt i hans knä. Från köket hördes svag musik och en rödhårig kvinna nynnade långsamt med; kanske slöt hon ögonen och liksom lät hela kroppen gunga med, eller kanske satt hon vid köksbordet och tänkte på hur fint livet var, hur allting kändes fjäderlätt, perfekt.

I vardagsrummet kollade sonen upp på sin fader med en glimt av lycka i hans ögon. Det var den sista kvällen i augusti och morgondagen skulle bjuda på känslor som skulle få hjärtat att explodera i skyn av lycka.
“På slottet kommer du finna vänner. Äkta vänner, vänner som får dig att inse vad livet verkligen innebär; du kommer få lära känna trollkarlar och häxor som för alltid kommer finnas vid din sida, ni kommer skapa band som kommer hålla för evigt.”
“Precis som du och farbror Sirius?”
“Precis som jag och farbror Sirius”, log han mot sitt barn. “Du kommer finna massvis med hemligheter; du kommer fascineras av vad skolan har att erbjuda. Magin som du kommer få lära dig är någonting som du kommer bära med dig hela livet. Du kommer finna ett andra hem, en plats att hitta samma trygghet som finns här.”
I luften hängde det förväntan. De växlade leenden, stora leenden som inte dolde lycka, glädje; ibland räckte det mellan två personer. James pressade sina läppar mot Harrys huvud, slöt ögonen, drog in lukten av honom.
“Det var de bästa sju åren i mitt liv, Harry”, mumlade han. Han mötte sin sons blick och tillade. “Du kommer få det underbart. Ta vara på varenda sekund, kan du lova mig det? Ibland kommer läxorna tynga ner dina axlar; men tänk om det du kommer vara med om.”
“Jag lovar dig, pappa.”
En tystnad uppstod; inte en sådan besvärlig tystnad, utan en lugn, en bekväm. En sådan där man fick tid över till att tänka, till att känna av sina egna känslor. Utanför fönstret hördes ekot av skratt och röster som skvallrade eufori. Sekunderna tickade och slog; James vilade hakan på Harrys huvud. Kände hans lilla hjärta slå mot hans bröstkorg. Efter en stund bröst fadern tystnaden.
“Låt mig berätta en sak - en hemlighet; du får inte föra orden vidare till din mor. Hon vill inte att du ska få veta”, skrattade James hest samtidigt som han sänkte sin mjuka röst. “Det är bäst om du inte följer mina fotspår, menar hon.”
“Berätta”, svarade Harry entusiastiskt. Han höll ett hårdare grepp om sin fars hals och väntade med spänning att få höra orden. “Jag kanske gör det - vem vet?”
Åt detta skrattade James, ögonen blev mindre och han lade en hand på sin sons huvud och rufsade till det korpsvarta håret.
“På nätterna brukade jag, Sirius, Remus och Peter smyga ut. Utföra experiment, ha det roligt. Vi hade det bra, mina vänner och jag. Jag är inte ens själv medveten om hur många regler vi bröt på våran tid där; en del saker fick självfallet hemska följder, andra kom vi undan med. Men allting lämnade spår och avtryck, liksom minnen.”
“Vad gjorde ni, pappa? Vad för experiment?”
“Sådant kanske är du lite för ung för att veta just nu, sonen min, men jag lovar dig att det kommer en tid då jag berättar det för dig, detalj för detalj; känslorna; hemligheterna jag bar inom mig. En kväll som denna om några år. Nu är det dags att begrava dig under mjuka täcken och låta natten föra dig vidare till drömmarnas land, imorgon väntar en stor dag med öppna armar.”

Harry mumlade god natt i hans pappas famn, gav honom en kram, ville berätta om alla känslor som pågick inom honom men fann inte orden att beskriva dem med. Ett litet ljud hördes när han lät fötterna landa på det kalla trägolvet och några sekunder senare hade han fört sina steg till köket.
“Imorgon, hjärtat mitt, imorgon.”
Lily Evans satte sig på huk, tog Harrys händer i sina egna och lät sina smaragdgröna ögon möta hans. Harry besvarade med ett stort leende, nickade, menade att han förstod; det kändes nästan som igår då han hade fått det gulvita kuvertet som med grön bläck adresserade honom och imorgon skulle han för första gången sätta sin fot i Hogwarts slott, låta sina ögon studera den magnifika citadellet.
“God natt, älskling.”
Hon kysste sitt barn, gav honom en lätt klapp på ryggen när han vände sig om för att med iver springa upp för trapporna till sitt rum, ställde sig upp och mötte sin mans blick. James drog på munnen, ett varmt täcke över hans ansikte. Med händerna begravda i hans hår kollade hon in i hans ögon, med hjärtat hårt bultandes innanför bröstkorgen. Deras läppar möttes i en hastig kyss; lyckan, den oemotståndliga lyckan.

Å, vilken fin du har skrivit ♥

Fortsätta skriva snart, den är helt underbar. Du skriver så jäkla vackert. :')

gud så bra skrivet! *bevakar*

Bravo! kommer absolut följa den här

Tack sötisar, åh you make me happy

Gud vad underbart bra, du är jätteduktig på att skriva, *bevakar* ♥

This is going to me soooo awesome!

Så fint Jasmin. Du är otroligt duktig på att skriva och känslorna bara väller fram när man läser detta. Den är så varm! ♥

:$$ oh my gosh guys you are making me blush

NI ÄR UNDERBARA