Draco och Hermione [SV]

Titel: Draco och Hermione
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 23
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning: Halvseriös parodi om Draco och Hermione sommaren mellan femte och sjätte boken. Ni kommer få veta något ganska märkligt om Draco Malfoy, men låt er inte skrämmas bort!

Skriven tillsammans med Ida S, så vartannat kapitel läggs ut av henne.

Kapitel 1


Draco Malfoy satt på hogwartsexpressen, grubblandes för sig själv över hur han skulle lyckas reta Potter och Weasley nästa gång han träffade dem. Han hade märkt att de båda reagerade starkt när han kallade Hermione för "smutskalle", vilket roade honom på ett sätt och sårade honom på ett annat.
Han älskade att se deras ilskna ansiktsuttryck; han struntade totalt i vad de kände när han sårade deras vän, lika mycket som han struntade i huruvida de levde eller dog. Det han brydde sig om var hur Hermione - han försökte kalla henne Smutskallen i sina tankar, men misslyckades gång på gång - reagerade när han sårade henne. Det var bättre att han sårade henne än att han inte gjorde det, då hon blev starkare för varje gång. Nu gick hon inte längre iväg med gråten i halsen som hon gjort första gången han kallat henne det, vilket gjorde det lättare för honom att säga det.
Bredvid honom satt Crabbe och Goyle, fullt insatta i ett parti trollkarlsschack. Draco tog ingen notis utav dem, men när Goyle vann spelet och utbrast ett lyckligt rop ("YES!!!" kunde han inte låta bli att hoppa till.
"Håll käften, ingen bryr sig om att du vann!" Snäste han innan han återvände till sina egna tankar. Även Crabbe och Goyle hade lätt lärt sig att stå emot de elaka kommentarer som rann ur honom med jämna mellanrum; de visste att han inte skulle bättra sig. Det låg i hans natur.
Hans natur. Draco avskydde dessa två ord. Han hade fått höra dem hela sitt liv, och kunde kräkas på dem. Hela hans personlighet låg i "Hans natur". Alltid. Han kunde inte göra någonting utan att få lida av det han försökte fly mest ifrån. Faktumet om vem hans riktiga mamma var.
Faktumet att han, Draco Malfoy, inte var en ren trollkarl. Han var en halvdementor – han skulle aldrig kunna kyssa eller ens pussa en annan människa. Han undvek tankarna på det, men de gled gång på gång tillbaka till honom; framförallt nu när han blivit äldre märkte han att de kom till honom allt oftare. Han skulle aldrig kunna leva ett normalt liv.

Vad bra! Fortsätt!

Mer den är jätte bra

Mer låter jätte bra

mer!

Kapitel 2

Ibland, när allt hade känts extra jobbigt, hade han funderat på varför han fortfarande vandrade här på jorden. Han skulle aldrig få flickan han älskade. Han skulle aldrig få NÅGON- och vad var då menigen med livet om han skulle tvingas leva det ensam?
Goyle blängde på honom.
"Jag råkar bry mig."
Draco brydde sig inte ens om att svara. Åh, hur han hatade de två trångsynta, enkelspåriga kompanjonerna han hade fått på halsen. Bara för att deras pappor hade lägre rang än hans pappa som Dödsätare, betydde det inte att Draco ville spela herre över deras söner.
Men han var tvungen, för det var så det skulle vara.
Draco såg längtansfullt ut genom tågfönstret. Snart skulle han bli kvitt dem för tre månader.
Han blev lite uppmuntrad när han kom ihåg hans pappas löfte om att de skulle tillbringa sommaren på deras sommarställe vid havet.
Han skulle kunna vandra fram och tillbaka på den kilometerlånga stranden och njuta av ensamheten, ingen i närheten som var dyster eller på dåligt humör- känslostämningar som han annars var tvungen att suga åt sig och plågas av.
Att ständigt vara deprimerad kunde göra den mest trevliga människa otrevlig. Just det, otrevlig. Han måste hitta på ett bra sätt att reta gallfeber på Potter och Weasley.
Det var inte mycket Potter och Weasley hade, men en av de få sakerna de faktiskt hade ville Draco förfärligt gärna också ha. Hermione Granger.

Super, meeer!!!

Meeeer! Såå bra!

Jätte bra! Mer! *bevakar*