Innan och efter Harry Potter-sagan började [SV]
Forum > Fanfiction > Innan och efter Harry Potter-sagan började [SV]
Användare | Inlägg |
---|---|
Ronald Weasley
Elev |
Titel: Innan och efter Harry Potter-sagan började
Språk: Svenska Typ av text: Fanfiction Antal kapitel hittills: Inga Färdigskriven: Nej Rating: PG Beskrivning: Här kommer jag skriva vad som hände i magivärlden innan Harry Potter böckerna började. Det är bara hur jag föreställer mig det som. Det kommer nog börja med när Lily, Severus och marodörerna börjar på Hogwarts, hur det var i deras perspektiv, man får nog följa lärarna lite. Men jag kanske tar upp lite när Harry börjar också, men sen tar jag och skriver om vad som hände efter böckerna slutade. Låter det bra? 16 jul, 2011 00:01 |
Ginny02
Elev |
OH JA
"Gentlemen, I wash my hands on this weirdness." ~Jack Sparrow 17 jul, 2011 13:37 |
veravoff1
Elev |
*BEVAKAR*
Läs min fanfiction "only time will tell" 17 jul, 2011 13:39 |
Ronald Weasley
Elev |
Kapitel ett: Severus hjälpande hand.
------------------------------------------------------------ Lily Evans satt på en gunga i den lilla lekparken en bit utanför den lilla staden. Gräset började bli högt, och runt lekparken var det som ett helt litet fält av meterlånga växter och små träd. I trädet som skuggade halva parken hade Lilys syster, Petunia klättrat upp med viss möda. När hon väl var uppe släppte hon händerna och vinglade till. När hon återfått balansen släppte hon händerna igen och låtsades flyga. "Titta! Jag flyger!", skrek hon glatt. Lily började fnittra. Hon klev av gungan och skuttade fram mot trädet. Snart var hon uppe, utan möda, det såg snarare ut som att hon hade klättrat i träd i hela sitt liv. När Lily kom upp på samma gren som sin syster såg Petunia rädd ut. "Grenen kan gå av Lily!" "Ta det lugnt, Tuni!", svarade Lily glatt. Och så hoppade Lily ner från trädet. Men hon landade så stillsamt att ner en fjäder nästan skulle landat hårdare. Nu såg Petunia arg ut. Hon hoppade försiktigt ner från trädet, fast man hörde ändå en "duns". "Lily! Du skulle inte göra så! Du är onormal! ONORMAL! Ett freak! Missfoster! Hör du!? MISSFOSTER! Du..." Men mer hann hon inte säga innan en ovårdad pojke med gamla, håriga kläder och gulblekt hy hoppade fram ur det långa gräset och de små träden. "Är jag också ett freak då?", sa pojken utmanande. Petunia tittade ner på honom som om han vore en olydig, smutsig hund. "Severus!", sa Lily lättat. Petunia började springa därifrån, och medan hon sprang ropade hon: "Ja, Snape, ni båda är missfoster!" Men då såg Lily hur Severus spände sitt ansikte, och ett streck mellan ögonen syntes. Petunia snubblade till på en rot och ramlade. Hon reste sig upp med gråten i halsen och skrek: "FREAKS!", innan hon sprang vidare. Lily tittade på Severus. "Det där var inte snällt, Sev.", sa Lily. Det blev tyst ett tag. Severus tittade ner i backen. Sen började Lily skratta, och efter ett tag började även Severus skatta. Lily skuttade iväg till gungorna, och Snape gick efter, tydligen djupt försjunken i tankar. Dom satte sig och började gunga. Severus tittade på Lily. "Brevet borde komma i veckan...", sa han, "Jag tror det kommer på Söndag..." Lily tittade oroligt ner i backen. "Vad är det, Lily?", frågde Snape oroligt. Lily tittade upp och log ett bistert leende. "Tänk om jag inte får brevet, Sev.", sa hon. Snape log. Han tänkte efter. Sen sa han "Jo, det får du! Du är för..." Han tvekade. "..Speciell" Hans gulbleka hy rodnade häftigt. Plötsligt började det regna. Lily sträckte ut handen och en regndroppe föll i hennes handflata. Hon slöt handen en kort stund och öppnade den, då började droppen sväva. Lily såg lycklig ut. Men sen hoppade hon ner för gungan och började gå, men hon vände sig om och sa. "Jag måste nog gå nu. Vi syns" Severus nickade. Han såg olycklig ut när han följde henne med blicken när hon skuttade iväg. En stund efter började han gå, dystert och sakta. Den enda gången när han tittade upp var när det kom en bil och körde förbi. Han var så van att han visste var Spinnargränd låg. När han kom fram till sitt hus tvekade han och lyssnade med örat mot dörren innan han gick in i hallen. Där stannade han, tog tyst av sig skorna. "NEJ!", ljöd en röst från en stängd dörr. Då visste han det. Nu grälade dom. Severus gick tyst uppför trappan, till sitt rum och stängde dörren, försiktigt. Och just när han stängde dörren började det ett ljud (vrål) låta i huset. En tår rann ner för Severus ansikte. Han gick fram, tog en pergamentbit, en fjäderpenna och skrev "Lily Evans" på. 18 jul, 2011 18:06 |
veravoff1
Elev |
AAARRRHG vad bra!!!!!!! meeeeeeeeeeeer
Läs min fanfiction "only time will tell" 18 jul, 2011 18:11 |
Ronald Weasley
Elev |
Kapitel två - Lord Voldemort och minnet
--------------------------------------------------------------- Albus Dumbledore var rektor på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Han var på sitt kontor. Det var nästan natt. En rödaktig fågel stod på en pinne i guld och såg ut att sova. Mr. Dumbledore stod lutad över ett såll i sten. Just då knackade det på dörren. Albus tittade inte upp mot dörren, men han svarade ändå: "Kom in" Dörren öppnades, och en stor gestalt med mycket hår och skägg, nästan dubbelt så stor som en vanlig människa, steg in. Dubledore nickade och mumlade: "Hagrid" Mannen, som hette Hagrid, bugade och svarade: "Mr. Dumbledore, sir..." "Jag vet att trollkarlen som kallar sig 'Lord Voldemort' har blivit ännu mer...", för första gången tittade han upp från sållet och tittade på Hagrid med genomträngande, gråa ögon, "maktfull...", avlsutade han. "Och ni tänker inte stoppa honom...?", undrade Hagrid. "Nej", svarade Dumbledore och fortsatte, "Det jobbet borde aurorerna på ministeriet glädjeligen ta" "Okej...", började Hagrid, men Dumbledore avbröt honom. "Fast visst kan jag göra en insats... Så småningom." Hagrid bugade sig igen och mumlade "Dumbledore", och gick därefter ut. Dumbledore stegade bort från sållet, gick och hämtade en ampull fylld med en grej som varken var i gas- eller vätskeform. Han gick tillbaka till sållet, hällde i gas-vätskan och dök ner i sållet. Nu satt Dumbledore vid sitt skrivbord och väntade, med fingrarna hopflätade. Det hördes en knackning på dörren och Dubledore svarade: "Kom in." En man kom in med (vad som såg ut som) brända och suddiga ansiktsdrag; de var även vaxartade och konstigt förvrängda. Ögonvitorna såg blodspängda ut, och pupillerna var nästan smala skåror. Han bar en lång, svart mantel och ansiktet och resten av det synliga kroppsdelarna var nästan lika vitt som snön på hans axlar var. "God afton, Tom", sa Dumbledore kallt. "Slå dig ner", sa han och pekade på en stol i närheten. "Tack", mumlade Tom nonchalant. "Jag vet varför du är här, Tom, eller som du kallar dig nu, Voldemort.", fortsatte Dumbledore. Tom, eller Voldemort verkade ytterst förvånad av att Dumbledore uttalade namnet som om det vore hur vanligt som helst. "Men tyvärr kan jag inte ge dig jobbet som lärare i försvar mot svartkonster, dina motsatta åstadkommanden har varit för... Onskefulla. Jag skulle ändå inte ge dig jobbet, även om hälften av alla rykten var sanna." "Du är rakt på sak du, Dumbledore, men du borde veta att Storhet väcker avund, avund framkallar illvilja, illvilja föder lögner.", sa Voldemort kallt "Kallar du dina handlingar 'storhet', Tom?" "Voldemort", rättade Voldemort till Dumbledore. "Javisst, visst är det storhet jag sysslar med." Dumbledore log. "Du kommer alltid att vara den lille, men begåvade pojken Tom Dolder för mig. Men vi har olika syner på vad som är storhet, verkar det som." "Tydligen. Men om det blir ert sista ord, och vi säger inget mer till varandra? Du nekar mig tjänsten?", sa Voldemort så lugnt som möjligt, fast hans ansikte var fyllt av raseri. "Självfallet", sa Dumbledore vänligt. Båda reste sig upp. Plötsligt ryckte Voldemorts hand mot hans ficka, där trollstaven var, som att han skulle plocka upp den. Men det hände aldrig. "Dumbledore", sa han och nickade, stegade ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Nu tog Dumbledore upp sitt ansikte från sållet och kom tillbaka till verkligheten. Han stod ett tag och funderade, man kunde tro att han aldrig hade gått upp ur minnessållet om man inte hade lagt märke till att det nu var sommar istället för vinter. Sen gick han, tog en bok och läste. Ingenting hördes förutom ett svagt tickande ljud från en stor gammal klocka i närheten. -------------------------------------------------------------------- Det blev ett långt kapitel! 18 jul, 2011 22:01 |
veravoff1
Elev |
har jag nämt att jag ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLLLLLLLLSSSSSSSSSSSSSKAR DEN HÄ HISTORIEN??
Läs min fanfiction "only time will tell" 18 jul, 2011 23:19 |
TheQuibbler
Elev |
C: *Bevakar*
"You know what the issue is with this world, everyone wants a magical solutions for their problems and everyone refuses to believe in magic." - Mad Hatter/Jefferson från Once Upon a Time 18 jul, 2011 23:35 |
veravoff1
Elev |
jag med
Läs min fanfiction "only time will tell" 18 jul, 2011 23:44 |
Ronald Weasley
Elev |
Tack att ni gillar det! Nu kommer ett nytt kapitel som handlar om en orolig Marodör.
Kapitel 3 - Familjen Blacks stolthet ---------------------------------------------------------------------------------------------------- Sirius Black var en pojke som härstammade från den fina trollkarlsfamiljen Black. En lycklig familj. Men pojken Sirius var inte lycklig i denna stund. Han satt och tänkte om hur hans första år på Hogwarts skulle bli. Skulle han få vänner? Vilket elevhem skulle han hamna i? Han ville hamna i Gryffindor, men det var en stor chans att han skulle hamna i Slytherin, där hela hans familj hade gått. Han kastade en blick på en almanacka i sitt rum. "Trettionde Juli Nittonhundrasjuttio...", mumlade han. Brevet skulle förmodligen komma imorgon. Bara när han tänkte på det blev han spänd. Vilken upplevelse det skulle bli! "Sirius!", ropade någon från en våning ner. "Kom hit! Nu!" Sirius suckade och gick ner. Sakta. När han gick ner för trappan möttes han av sin mor, Walburga Black, hon såg med avsky på Sirius. "Hur du ser ut unge man!", skrek hon åt honom. "Gå och duscha innan du äter, din smutsiga lilla gris! Titta bara på din lillebror! Han håller till och med ordningen bättre! Du ska kalla dig renblodig du, som inte ens håller dig ren på utsidan!" Sirius vände dystert om i trappan. Men innan han gick mumlade han: "Och du ska kalla dig mamma, du, din orättvisa satmara." (förlåt för ordet) Oturligt nog så hörde Sirius mamma det sista och slängde en sko på honom. "Passa dig, innan din mat ryker för gott, unge man!", skrek hon. Sirius sprang uppför trappan till toaletten, med tårar i ögonen. Om någon, så hade han fått lära sig att livet var orättvist! Efter duschen bytte han kläder och gick och åt, där hans otäcka, stöddiga, otrevliga renblodsfamilj redan satt och åt. "Bravo! Har du äntligen lärt dig lite hyfs?", frågade hans far, Orion. "Nej, du, det var jag som beordrade honom", sa Sirius mamma. Sirius kastade en avskyvärd blick på sin lillebror som satt med en halv festmåltid framför sig, medan Sirius fick en halv portion rester. Men han var tacksam för att han inte fick svälta. Det framgick väldigt tydligt vem som var familjens favorit... Som sagt, livet är orättvist, tänkte Sirius. Under tiden fick han otrevliga kommentarer om sig själv och sina mugglarvänner, men Sirius ignorerade bara dom. Han längtade till Hogwarts, där han kanske skulle bli accepterad för att han kom överens med halvblod, mugglarfödda, och även mugglare. 19 jul, 2011 13:51 |
Du får inte svara på den här tråden.