Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Älskade pappa

Forum > Kreativitet > Älskade pappa

Bevaka tråden
Användare Inlägg
Medi
Elev

Avatar

+5


Spoiler:
Tryck här för att visa! Det här är vad jag kom på efter min pappa gick bort. lite sanning, lite hittepå




”Man säger att sorg är en nyttig känsla att känna. Att man ska känna sig ledsen när någon har dött. Jag håller med om den saken. Det betyder bara att man saknar den personen. Veta att man inte kommer kunna prata med dem som man gjorde förut. Men fan.... Det känns bara som skit. Jag har ingen glädje kvar känns det som.” Hon drog ett djupt skälvande andetag och sjönk ner i soffan. Det hade gått en månad sedan hennes pappa gått bort och hon kände sig självklart nere. Hon lade ner mobilen på bordet och lade sig ner medan hon stirrade upp i taket. De trådlösa hörlurarna var ett underverk just nu.
”Jag vet älskade. Men din pappa älskade dig och du får tänka på att han inte mådde bra i slutet. Du vet mycket väl att han inte skulle vilja att du är ledsen hela tiden.”
Så många gånger hade hon inte hört sin mamma säga den meningen. Självklart visste hon att hennes pappa inte skulle vilja att hon var ledsen. Men att känna sorg och gråta gjorde det bättre för en liten stund. Det bevisade bara att hon älskat sin pappa och nu saknade honom.
Att aldrig mer kunna hålla hans hand eller kunna känna de varma kramarna han kunde ge.
Nu kom tårarna igen och halsen snördes till. Trött slöt hon ögonen och räknade till 10 i huvudet medans hennes mamma pratade. Om hennes mamma hörde hennes tynga andetag eller bara anade så blev hennes röst mjuk.
”Vila en stund och kom sedan över. Älskar dig jättemycket Alice.” De sade hejd då och hon lade på. Drog av sig hörlurarna och lade dem på vardagsrumsbordet.
”Varför?” Viskade hon och torkade trött bort tårarna medan hon rullade över på sidan. Såg mot den avstängda teven innan hon satte sig upp. Om hon låg kvar skulle hon med största sannolikhet somna på bara några minuter.
Istället förflyttade hon sig till skrivbordet och satte sig med benen under sig vid datorn.

Timmarna hade förflutit och hon hade både varit hemma hos sin mamma och fikat samt lagat mat. Men nu satt hon ensam vid datorn igen. Återigen kände hon sorgen krypa över kroppen och snabbt slog hon bort känslan. Inte kunde hon ringa sin mamma igen. Någon slags gräns fick det väl finnas? Alice hade börjat väldigt underliga drömmar under den sista tiden. Saker hon inte kunde greppa tag i och förklara när hon väl vaknat men det var väl så drömmar fungerade? Var lösryckta minnen från en överstimulerad hjärna.
Sedan hennes pappa hade dött hade hon sovit oerhört dåligt och haft konstiga drömmar. Vad skulle komma härnäst? Börja föra osynliga samtal med en död person?
Kanske det var en chock eller någon bearbetning hennes hjärna gjorde utan att hon själv var riktigt medveten om det.
Hon ryckte till när hon hörde en duns från köket och hon kom ur stolen. När hon väl kom till köket tände hon lampan och såg att inget hade förändrats. Förbryllat rynkade Alice pannan och såg sig om. Om inget hade ramlat ner så vad hade det varit då?
En kall kåre gick genom henne och vände sig om. Men som hon visste var det ingen där. Hon återvände till datorn efter att ha kollat en gång till.
Men när hon kom tillbaka till datorn så stannade hon upp. På datorn låg det en lapp och hon tog några försiktiga steg fram. Snabbt tog hon lappen och vecklade upp det och började att läsa.
”Jag älskar dig Alice. Var inte ledsen för min skull. Jag hade så ont. - Pappa”
Med ett kvävt skrik släppte hon lappen och tog mobilen och sprang till soffan där hon drog en film om sig.
Snabbt slog hon sin mammas nummer och satte mobilen mot örat. Efter några signaler hörde hon sin mammas röst.
”Mamma...” Sa hon och Alice drog efter andan. Hur skulle hon förklara detta? Att hon hade fått en lapp från en död och kremerad man? Det lät helt befängt.
”Det här kommer låta galet. Jag tror jag håller på bli galen. Det är det ända som är vettigt just nu..” Hon sa allt så snabbt och hennes mamma väntade tålmodigt innan hon tog till orda.
”Alice varför tror du det?” Hennes röst hade en lugnande effekt på Alice och hon drog efter andan.
”Jag hörde något från köket. När jag väl var och kollade så kom jag tillbaka till datorn. Jag fann en lapp där det stod.” Hon plockade upp lappen och började läsa den.
Hennes mamma var tyst en lång stund och Alice trodde samtalet hade brutits först innan hon hörde hennes suck.
”Alice det finns något jag måste berätta...” Började hon och avbröt sig själv.
”Det är nog bättre att vi tar det här öga mot öga. Kan du komma över redan nu? Du får sova över om du vill sen. Men detta kan vi inte ta över telefon. Ta med dig lappen är du snäll.” Sa hon och Alice rynkade pannan.
”Ja det går väl. Ge mig 10 minuter sen kommer jag.” Sa Alice och lade på samtalet för att sedan resa sig upp. Snabbt packade hon en liten väska med tandborste och det viktigaste. Snabbt drog hon på skorna, släkte efter sig och låste upp dörren.
Promenaden hem till sin mamma gick på bara några minuter och låste upp portdörren och plingade sedan på dörren.
Efter en halvminut låste hennes mamma dörren och släppte in henne.
”Du kunde inte ta det här via telefonen?” Alice stängde dörren efter sig och låste dörren. Sedan drog hon av sig skorna och lade ifrån sig kassen på golvet.
”Nej det går inte.” Sa hon och såg på henne. Alice begrundade sin mamma och kunde märka att något var fel.
Hon fyllde upp två glas med vatten och nickade mot vardagsrummet.
”Vi sätter oss i soffan älskling.” Sa hon och försvann sedan ut i vardagsrummet. Alice följde tyst efter och satte sig i soffan. Drog upp benen och lade en filt om benen.
”Så....” Började hon och såg på sin mamma.
”Kan du berätta nu vad som är som händer?” Frågade hon och såg hur hennes mamma sträckte sig och tog hennes hand. Något hon sällan om aldrig gjorde.
”Det är något jag måste berätta. Det kommer att låta konstigt om inte väldigt obehagligt.” Började hon och drog ett djupt andetag.
”Jag vet inte varför det händer nu när du är så gammal.” Hon gav henne ett snett leende och släppte taget om hennes hand.
”Men vi kan se och tala ibland med de döda. Jag kan det, din mormor kan det och din gammelmormor kunde det. Det är något vi kvinnor i vår släkt kan.” Hennes mamma drog efter andan och slöt sakta ögonen. Alice såg fortfarande oförstående ut och skakade sakta på huvudet. Detta lät ju så absurt. Skulle de kunna prata med spöken?
”Men varför säger du det här nu? Jag är ju snart 32....” Hennes mamma skakade på huvudet och suckade tyst.
”Vi vet inte Alice. Ingen av oss vet varför det tog så lång tid för dig. Vi trodde det skulle framträda som liten men...” Hon gjorde en handrörelse och skakade sedan på huvudet igen.
”Men Jag kan meddela att de inte kan göra dig något ont.” Hon pressade fram ett leende innan hon hajade till.
”Har du brevet med dig? Skulle jag kunna få se det?” På vingliga ben reste sig Alice sig upp, gick och hämtade brevet. Hon räckte tyst över det till sin mamma som tog det, läste det innan hon nickade sakta.
”Nog är det din pappas handstil allt.” Hon vek ihop det och sträckte ut armarna efter henne.
”Kom här hjärtat.” Viskade hon och Alice satte sig och lade sig i hennes mammas famn. Det kändes som när hon var liten igen och Alice stängde trött ögonen. Tårarna ville rinna och hon kände sin mammas andetag.
”Jag har så många frågor....” Sa hon och vred på huvudet för att se på sin mamma.
”Varför sa ni inget? Att ni kunde prata med spöken det vill säga.” Så många gånger hade Alice inte sett sin mamma le precis så här.
”Ja du...” Började hon och började dra handen genom sin dotters tjocka hår.
”Det kan man undra. Jag och din mormor såg inte pressen att säga det. Du är extra känslig överlag och få reda på att man kan prata med spöken skulle göra det för jobbigt. Men vi hade planerat det när du kom in i puberteten. Men eftersom det aldrig klickade så trodde vi att det inte du hade gåvan.” Hennes mamma slutade att dra handen genom håret. Det hade bara varit av kärlek de hade skyddat henne. Klart de hade berättat om detta om fått något innan. Som ett brev, en viskning i mörkret eller något annat. En enorm sorg sköljde över henne, hon vände blicken mot sin mamma och blinkade bort tårar som envist bildade sig i hennes ögon.
”Vad är det?” Frågade hon och blickade ner på sin dotter.
”Menar du att pappa fortfarande är här?” Hon gjorde en gest i vardagsrummet och hennes mamma skakade på huvudet och började stryka henne över håret.
”Nej det är han inte.” Började hon och var tyst en stund innan hon började igen.
”Men han är kvar här på jorden ja. Han är här för att se att ni inte är för ledsna.” Ett litet leende spred sig på hennes läppar och torkade sin dotters kind.
”Det låter så bakvänt nu. Det här kommer göra dig mer ledsen men var inte det.” Klart hon var ledden. Hon skannade sin pappa så fruktansvärt mycket. Hennes mamma lät henne gråta ut medan hon sakta smekte henne över håret.
Efter några minuter slutade hon att gråta. Det kändes bättre och en hel trötthet slog henne. Som det alltid blev nu.
”Jag vet att jag skulle talat om detta tidigare. Inte så här och verkligen inte så här sent på kvällen.” Hon gav henne en lät smekning över håret igen.
”Men jag vill bara säga att han älskar er vart han än är. För han finns kvar här.” Hon lade en hand mot hennes bröstkorg och kramade sedan om sin dotter igen.
”Och du kan komma in till mig om du vaknar. Jag kommer finnas kvar här ikväll.” Hon smekte hennes kind igen. Flyttade sin vikt en bit så Alice satte sig upp.
”Vi borde gå och lägga oss.” sa hon och reste sig med en gäspning. Alice följde henne och reste sig själv.
”Jag är helt slut.” Medgav hon och nickade sakta. Gick mot gästrummet och bytte om. Men hon hade ingen ork att borsta tänderna så hon lade sig i sängen. Huvudet kändes tungt och hon kände hur ögonen kändes mer och mer tyngre. Det tog inte lång tid innan hon hade somnat.

Morgonen grydde och hon vaknade sakta att hon kunde höra fåglarnas kvitter utanför fönstret. Hon kunde även höra skramlet och vattnet som kokade från köket.
Alice drog handen över ansiktet innan hon gäspade. Hjärtat kändes lättare idag än på länge och hon tog sig ut från rummet och log svagt.
”Godmorgon.” Sa hon och hennes mamma såg upp med ett leende.
”Godmorgon. Har du sovit gott?” Frågade hon och tog fram en kopp till. Alice behövde inte ens känna efter utan hon nickade sakta.
”Jag har sovit ovanligt bra. Trodde verkligen inte att jag sov så tungt.” Hon plockade fram två knäckebröd och sneglade på sin mamma.
”Men jag har många frågor...” Hon lät meningen hänga i luften och hennes mamma nickade.
”Ja det är väl klart. Vem skulle inte ha det?” Sa hon och hällde upp vattnet i kopparna och doften av snabbkaffe spred sig i köket.
De tog sin frukost och satte sig i sängen där Alice kröp upp i soffan och åt en tugga av mackan.
”Kan Frans prata med spöken?” Frågade hon och hennes mamma skakade på huvudet.
”Nej det är bara kvinnorna som kan det. Din morbror vet inte ens om att vi kan det.” Sa hon och skrattade till.
”Jag låg och funderade igår. Varför det tog så lång tid för mig. Jag är det andra barnet i familjen. Du mormor och gammelmormor far de första barnen av alla syskon. Kan det ha med det att göra?” Frågade hon och hennes mamma fick en förbryllad rynka i ansiktet.
”Jag vet inte. Men det kanske är något sådant. ” Hon höjde muggen till läpparna och tog en klunk med kaffe innan hon ställde ner koppen.
”Men det finns fortfarande frågor. Varför det tog så lång tid samt varför just nu.” Hennes mamma blickade mot hallen och var tyst i en minut innan hon återigen tog en klunk med kaffe.
”Det kanske behövdes en extra knuff?” Föreslog Alice och tog även hon en klunk från sin kopp.
”Men du har varit på många begravningar så varför skulle dina förmågor komma nu?” Hon skakade på huvudet.
”Det kan vara att du är överkänslig och de har inte vågat öppna sig för dig. Vem vet?” Sa hon och tog sin macka och bet av en bit.
Det hennes mamma sa lät rimmigt. Men fortfarande lät det helt otroligt. Att det skulle finnas spöken runt om dem. Hon drog ett djupt andetag innan hon såg ner på sin macka.
”Jag bad pappa vaka över oss precis när han hade dött. Efter jag stoppat om honom och gett honom en puss på pannan.” Nu när hon sa det högt lät det bara morbid. Men just då hade det känts bra.
”Och han kommer göra det.” Hennes mamma såg på henne och tog hennes hand.
”Han kommer att hålla er säkra och se till att inget ont händer er.” Hon gav Alice ett varmt leende.
Det kändes som en trygghet att höra hennes mamma säga orden. Sakta nickade hon och åt upp frukosten.

De hade pratat mer om hennes nyfunna förmågor. Att det var inget att vara rädd för och de hade även pratat om hennes pappa.
”Så nästa gång han lämnar ett meddelande så är det inget farligt. I sinom tid kommer du kunna se honom. Inte lika klart som när han levde. Kanske höra hans röst som han stod i ett annat rum.”
Hennes mamma torkade bort en tår från Alices kind.
”Men han kommer på besök. Hans plats är på andra sidan men då och då kommer han tillbaka. För att se er klarare.” De omfamnade varandra i en hård kram innan Alice drog på sig skorna.
”Då går jag hem.” Sa hon och låste upp dörren. Hon hängde väskan över axeln och tog upp påsen i ena handen.
”Jag ringer om det är något...” Försäkrade hon sin mamma innan hon klev ut. Sakta började hon gå och hon vred då och då på huvudet. Ur hennes synvinkel kunde hon se suddiga konturer av människor som gick längst gatan. Hon ökade stegen en aning och kunde känna pulsen öka en aning.
Om det var av iver att kunna se pappa igen eller av rädsla av att kunna se döda människor visste hon inte.
Alice tog sig upp till lägenheten och låste upp. Klappade katten som mötte henne vid dörren och strök sig mot hennes ben.
”Förlåt att jag gick igår.” mumlade hon och tog av sig skorna. Nya tårar välde upp i hennes ögon, hon böjde sig fram och plockade upp den svarta katten i famnen.
”Förlåt.” Viskade hon igen och tryckte sitt ansikte mot dess mjuka päls. Det kändes så skönt att vara hemma igen och hon kände sig mycket mer lugnare.
Försiktigt släppte hon ner katten och drog ett djupt andetag. Det var nu det gällde. Om hennes pappa var här eller inte. En ny tanke slog henne och Alice stannade upp. Sedan rynkade hon pannan innan hon såg ner på sina händer.
Om det var hennes pappa som hade kommit tillbaka. Varför befann han sig inte i sitt hus? Var det så lätt att han kunde ta sig dit han ville? Hon kunde skymta något ur ögonvrån igen. Denna gång var det från hennes vardagsrum. Försiktigt vred hon på huvudet. Det knöt sig i halsen medans tårarna nu rann ner längst hennes kinder. I hennes soffa satt hennes pappa. Han såg frisk ut och han log mot henne.
”Älskade Alice. Kom hit hjärtat mitt.” Hans röst var så klar och han sträckte ut armarna mot henne.
”Pappa....” Viskade hon och gick fram till honom. Trots att hon inte kunde vidröra honom så kände hon av värmen.
”Älskade Alice.” Sa han igen och log sitt välbekanta leende.
”Glöm aldrig att jag älskar er....” Viskade han och hon nickade. Det skulle hon aldrig glömma. Hur skulle hon? Det var hennes älskade pappa.

Huset BloodthornBoken - Från min värld till din

25 jul, 2023 11:00

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > Älskade pappa

Du får inte svara på den här tråden.