Boken - Från min värld till din

Prolog:



”Stoppa honom!” Den gamle mannen kunde höra hur vakterna var efter honom. Hårt pressade han sin världs mest kraftfullaste bok mot sin bröstkorg när han hoppade över ännu ett fallet träd.
Solen höll på att gå ner och det såg ut som skogen stod i brand. Han kände att vakterna följt av konungens högre hand närmade sig. Snart skulle han inte orka mera trots den magiska drycken han hade druckit.
”Han får inte komma undan!” Rösten var nu något närmre och han drog upp huvan på den mörka manteln för att smälta in i naturen bättre. Han trodde det inte skulle fungera med all magi de använde men han skulle hålla ut.
Han visste att han närmade sig bron som ledde över ett mycket djupt stup och han visste vad han skulle göra för att rädda alla han älskade.
Han kunde se stupet framför sig och tog sedan språnget ut. Med boken tätt till sin kropp föll han mot floden som rann nedanför.
Men vad han inte hade räknat med var att boken öppnade en portal och tillsammans försvann de och portalen stängdes innan vakterna hunnit fram. Nu var han säker för stunden. Men hur länge skulle det ta innan HAN hittade boken gen?

Dramatiskt! Och med magi inblandat. Vad kan ha hänt med boken? Skildes han från den?

Bra prolog, lagom lång för en sådan, med ett avgörande ögonblick.

Kapitel 1:


”Juniper kan du vara rar och låsa upp dörren?” Angus stack fram huvudet från det lila rummet som urskiljde den gamla secondhand bokhandeln med det som nu fungerade som personalrum.
”Javisst Mr Fitch det är inga problem.” Juniper gav honom ett vänligt leende. satte ner böckerna hon hade i famnen och gick fram till dörren. Hon vred om låset och vände sedan på skylten som indikerade att de hade öppet. Hon vände sig om och kunde inte låta bli att le.
Bokhandeln hon vuxit upp med, lärt sig att älska att läsa var nu hennes jobb. Som ung tonåring hade hon sommarjobbat och sedan jobbat när hon kunnat när hon gått i skolan.
Hela bokhandeln var magisk för henne. Hon drog ett djupt andetag och doften av gamla böcker, rökelser och nybryggt kaffe fyllde hennes näsa.

Lokalen var mer avlång än bred och högt i tak med två väldig vackra lampor med färgat glas.
Väggarna var gjorda i mörkt trä. Golvet var lika så men hade även en tjock matta med dämpade färger. Hyllorna där böckerna trängdes hade vackra detaljer i träet. På en så stod det en rullande stege som man kunde flytta på. Kassan var i mitten av lokalen till vänster om man kom in och gick man förbi kunde man hitta ett liten sitthörna vid det utstickande fönstret som hade alla möjliga färger på glaset. På sidorna av fönstret var det gardiner av vinrött mörkt tyg. Vid ungefär vid kassan så gick det en trappa upp till en halv övervåning om hon kunde förklara det så. Det fanns bara yta från kassan och bakåt. Även här låg det en tjock matta, även här fanns det plats att sitta och läsa vid samma typ av fönster som på nedervåningen. Även dessa hade tjocka gardiner av samma stil som våningen nedanför.
Vid ytterdörren var skyltfönstret som skulle locka och snart skulle de pynta om. Hela butiken var som om den var fastfrusen i tiden.

Juniper gick fram till kassan, tog sin kopp med kaffe som stod på det höjda bordet och förde den mot munnen. Det var fredag idag och hon skulle vara ledig i morgon.
”Så hur gick det med den kilen du träffade?” Angus gav henne ett leende och han lade huvudet på sned men Juniper skakade på huvudet.
”Åt skogen.” Muttrade hon och såg på honom som skrockade vänligt. Han kliade sig i skägget och såg på henne med de klara ögonen.
”Vill du berätta kanske?” Sa han och kastade en blick på det gamla urverket som satt på väggen. Sedan gav han Juniper sin fulla uppmärksamhet.
”Hur ska jag börja?” Hon satte ner koppen mot bordet igen.
”Det regnade och jag var där i god tid. Du vet hur jag är?” Hon drog en hand genom det bruna håret innan hon rörde med fingret över kanten på koppen.
”Fem minuter innan säger han att han blir sen och han säger inte hur länge heller vilket gör mig sur.” Hon gjorde en snabb gest med handen.
”Jag sa att dock det var okej men han skulle få en kvart på sig för jag kunde lika gärna göra annat. Så han svar bara med ett 'ok'.” Återigen tog hon en paus och drack av kaffet.
”När en kvart över så skriver han igen att ge honom tio minuter och desperat som jag är sa jag ja.” Nu lät hon frustrerad över att ha upplevt minnet, Angus sträckte ut en knotig hand och klappade den försiktigt.
”Skitstövel... Visst är det så man säger?” Sa han och försökte le. Hon kunde inte låta bli och nickade.
”Det är exakt så man säger.” Hon var tyst ett tag och lyssnade på knäppandet innan hon såg på honom igen.
”Så efter tio minuter kommer en lite äldre ovårdad man fram till mig. Kanske runt trettiofem kanske. Han stinker av alkohol och cigaretter samt urin vilket jag nästan kräks av bara att minnas. Men han presenterar sig som Oliver och säger att det är han jag pratat med. Han hade alltså ljugit om sig själv och låtit mig väntat tjugofem minuter. Jag skällde ut honom och tog mig hem.” Hon såg upp på sin chef med en sorgsen blick och suckade sedan tungt. Han gav henne ett leende och skakade sedan sorgset på huvudet.
”Skitstövel är nog för mjukt beskrivning. Vänta här vännen.” Angus släppte taget om hennes hand och gick till en av hyllorna för att ta ner en av böckerna.
Han slog upp en sida på måfå och Juniper vred på huvudet för att se honom stå lutad över boken. Hans läppar när han läste tyst för sig själv och sedan utbrast han högt när han slog ihop boken.
”Phesk!” Sa han och vände sig om mot Juniper och plirade. Juniper kunde inte hålla sig för skratt.
”En vad sa du? Är du säker på att det är ett ord? Kanske du borde skaffa glasögon?”
Angus muttrade när han viftade avvärjande med handen och ställde tillbaka boken där han tagit den ifrån.
Juniper iakttog sin chef när han stod och inspekterade böckerna.
En man i sjuttioårsåldern med gråvitt välvårdat skägg och halvlångt hår som var i en hästsvans på hans rygg. Han bar en vit skjorta med en mörkgrön tweed-kavaj med lappade armbågar. Han bar bruna byxor. Till det bar han vita strumpor och bruna skor i läder. Han vände på huvudet och gav henne ett leende.
”Vad är det?” Frågade han och kom tillbaka till disken.
”Åh det är inget Mr Fitch.” Började hon och reste sig när hon hörde klockan pingla till över dörren.
”Välkomna!” Hon såg barnklassen komma in och de gick direkt till den bakre delen och slog sig ner.
”Jag kan läsa den här gången.” Sa hon och klappade honom på axeln innan hon gick till barnen. Visst hade de ett bibliotek men bokhandeln låg så mycket närmare och precis som hon verkade älska hela affären hur mysig och inbjudande den var.
”Så idag ska vi läsa vidare på boken vi höll på med förra veckan!” Juniper slog sig ner i mitten på en kudde och barnen blev genast tysta. Snart hade de slukats av Junipers berättarförmåga.
”Tack igen för att vi får komma hit.” Läraren böjde sig fram över disken och såg på Angus med vänliga ögon. Han skrockade bara och gav henne ett leende.
”Hur ska man annars lära sig älska böcker om man inte få det uppläst?” Sa han och vände på huvudet.

”Hej då Juniper!” Barnen tågade ut och vinkade glatt efter sig.
”Hej då, vi ses nästa vecka!” sa hon och såg på Angus.
”Det börjar dra sig till lunch. Jag kan gå och hämta till oss båda.” Sa hon, smet in bakom skynket för att sedan komma ut med sin kappa på sig och sin stor axelremsväska i brunt läder över axeln.
”Så vad vill du ha? Mackor som vanligt?” Frågade hon och började gå mot dörren.
”Åh du känner mig allt för väl Juniper.” Angus hade några böcker i famnen och han nickade.
”Ta dagens för mig.” Sa han och sate ner böckerna på kassabänken.
”Okej. Kommer tillbaka så fort jag kan.” Klockan pinglade till när dörren slog igen bakom henne. Hon började att gå mot den lokala subwayen.

Hon hade kommit fram och såg den långa kön som slingrade sig ut på gatan. Med en suck drog hon upp en bok hon höll på att läsa och så och då tog hon ett steg fram när kön rörde sig.
Det kanske hade tagit tio minuter men äntligen var hon framme och hon stoppade undan boken.
Hon hade betalat och stoppade ner de båda varma mackorna i väskan innan hon gick ut från restaurangen. Hon kunde höra bilarna, människorna runt henne och hon kunde höra byggnadsarbete längre bort.

”Jag är tillbaka.” Hon öppnade dörren och hon kunde höra Angus röst vid köket.
”Du fick kyckling.” Sa hon och räckte över när han kom ut från köket. Han tog av pappret på halva och började sedan att äta med go aptit. Juniper slog sig ner och de åt under tystnad. Hennes mobil plingade till och hon drog upp den med ena handen. Angus iakttog henne medan hon läste innan hon rynkade på näsan i ren avsky.
”Men shit.” Sa hon och slickade bort lite sås från ena mungipan när hon läste nyheten. Angus såg frågande på henne.
”De har hittat en massgrav bara några kilometer bort.” Hon såg upp och vred mobilen mot honom.
”Du minns den där skolklassen som försvann för tre dagar sedan? De är alla döda.” Sa hon och sänkte sedan mobilen men Angus var snabb och tog mobilen från henne.
”Ursäkta mig Juniper. Jag vill gärna läsa.” Sa han och lade ifrån sig mackan och började att läsa. Bilden fick det att snurra för honom.
De var nära och de skulle snart hitta honom och boken.
”Du hade rätt. Det lät inte alls bra.” Sa han och tog tillbaka mackan. Han åt resten av mackan under tystnad och reste sig sedan.
”Juniper jag ska bara gå ner till källaren. Jag är tillbaka snart.” Sa han och gav henne ett svagt leende.
”Okej Mr Fitch.” Så fort han hade gått städade hon av bänken och satte på musik på låg nivå. När hon var klar så tog hon en trave med böcker och klättrade upp på stegen. Angus kom precis tillbaka när hon klättrade ner och borstade av damm från händerna på sina byxor.
”Vi borde egentligen damma däruppe lite oftare. Jag kan göra det nu om ni vill.” Sa hon och såg upp på sin chef. Den gamle mannen så annorlunda ut på något sätt men vad kunde hon inte säga.
”Mr Fitch?” Sa hon med en oroad röst och tog ett steg emot honom. När hon lade en hand mot hans axel ryckte han till.
”Åh Juniper. Inte ska du behöva städa nu. Vi stänger tidigt idag.” Nu märkte hon något han höll tätt mot bröstkorgen. Nu började hon bli orolig och hon såg sedan över axel.
”Om du är säker på det.” Sa hon och hon gick till kassan och tryckte på en knapp. Ett lågt brummande sattes igång och galler började sänkas till skyltfönstret och de båda färgglada längst bak i butiken. När hon var klar vände hon sig om och såg Angus stå med ryggen mot henne vid kassan.
”Kan du vara snäll och komma Juniper?” sa han och vinkade henne till sig. Hon gick fram och ställde sig så hon stod öga mot öga med honom och han lättade på paketet han hade tryckt mot kroppen. Det såg ut som en bok omlindat i tyg.
”Jag tar en stor risk nu.” Började han och hans blick flackade innan han sköt den mot henne.
”Se till att hålla den säker. Om någon frågar om mig eller boken så vet du inget.” Han såg nu arg ut och han hade fortfarande händerna på boken.
”Jag ska inte berätta för någon Mr Fitch jag lovar.” Hon såg genast orolig ut och hämtade sin jacka och stora väska.
”Jag tar då den?” Hon såg på boken och han nickade.
”Det ska du, håll den säker och tappa aldrig bort den. Lita inte på någon.” Sedan släppte han boken och hon stoppade den omlindade boken i väskan. Angus vände sig mot dörren och pekade sedan på den.
”Gå nu Juniper. Inga frågor tack.” Han gav henne en sista blick innan hon lämnade bokhandeln.

Vad hade hänt med honom? Juniper såg över axeln och kunde se hur det släktes innan han kom ut. Han låste dörren och sedan drog ner ett galler på utsidan. Han gick sedan åt det motsatta hållet i rask takt.
Hon vände sig om och började ta sig till tunnelbanan hem. Det var fredag, nu var hon ledig och ensam.
Tågvagnen var fylld män människor som pratade i mobilen, med sina vänner eller satt tysta. Vissa skrek på andra och Juniper hoppade av vid nästa station tåget stannade vid.
Varför hade han varit så ivrig att stänga tidigare, varför hade han varit så rädd? Juniper höll fortfarande väskan tryckt mot sin kropp så som Angus gjort tidigare och hon kastade blickar över axeln men hon inbillade sig säkert bara.

När hon hade låst om sig tog hon av sig skorna och kappan innan hon sträckte sig. Innan hon hade gått hem hade hon stannat på matbutiken runt hörnet och hade bara köpt middag samt lite annat nödvändigt. Men tankarna på Mr Fitch kunde inte släppa och hon placerade en hand på väskans tyg. Han hade varit rädd för någon eller något. Men vad kunde det vara det visste inte Juniper.

Dina miljöbeskrivningar är som vanligt bäst, man är där i den mysiga bokhandeln med Juniper och Angus, allt är bara hur lugnt som helst och så plötsligt … kommer den hemska nyheten med skolklassen och då också kopplingen till prologen.

Boken hårt tryckt mot bröstet!

Kapitel 2.



Juniper vaknade av att mobilen plingade till av en notifikation under en av kuddarna. Hon grymtade till när hon rullade över på sidan och drog fram den. Med en gäspning låste hon upp den och blev bländad av det starka ljuset.
Det tog några sekunder innan hon förstod vad det stod och hon satte sig upp. Vad
”Bokhandel sönderslagen inatt.” Under texten så var det en stor bild fäst och nog kände hon igen bokhandeln. Gallret från dörren låg intill väggen böjt och glaset på dörren krossat.
Juniper kände en kall kåre och hon slängde sig ur sängen. Hon drog upp Angus nummer och satte mobilen mot örat men kom bara till telefonsvararen. Oron steg när hon försökte igen men samma resultat att ingen svarade.
Snabbt drog hon på sig sina jeans hon använt dagen innan och en blus innan hon gick mot dörren. Hon passerade sin axelväska och stannade upp. Boken låg fortfarande i där omlindad tyget. Något inom henne sa åt henne att ta ut boken och gömma den. Att hon inte var trygg om hon gick på gatan med den. Försiktigt satte hon sig på huk, tog fram den omlindade boken och reste sig upp. Varrför svarade inte Angus i sin mobil?
Hon fingrade på tyget, osäker på om hon skulle linda upp boken men hon ändrade sig i sista sekunden. Försiktigt reste hon sig upp med boken tryckt mot bröstkorgen. Vart någonstans kunde hon gömma boken? Med boken i famnen tog hon ett varv genom hela lägenheten för att hitta det perfekta platsen att gömma undan den. Efter att ha tänkt ett tag så stoppade hon ner boken längst ner i sin korg med smutstvätt. Hjärtat slog nu hårt och hon undrade om detta var en bra plats. Men då kom hon på vad Angus hade sagt om att hålla boken säker. Skulle hon ha den med sig eller låta den vara kvar? Junipers mage gav från sig ett klagande läte och snabbt lade hon handen över magen.

Hon slog sig ner med mackan i handen och började äta medan hon funderade på situationen. Mr Fitch var försvunnen och Juniper var självklart orolig. Mobilens ringande fick henne att ryckas ut från sina funderingar. Snabbt sträckte hon sig efter mobilen. Dolt nummer såg hon och tuggade ur munnen innan hon svalde.
”Hallå?” Sa hon tveksamt och reste sig från stolen.
”Är det här Juniper Wood jag talar med?” Rösten tillhörde en man men hon kände inte igen rösten.
”Vem är det jag talar med?” Frågade hon och var resan på sin vakt som om mannen kunde se henne från mobilen.
”Mitt namn är Matthew Stone och jobbar på polisen.” Han tystnade och hon kunde höra hur papper rasslade på andra sidan innan hon hörde hans rös igen.
”Jag har tråkiga nyheter att meddela. Det har varit ett inbrott på eran arbetsplats under natten. Vi har försökt att nå er chef Angus Fitch men utan att lyckas. Vi skulle vilja att ni kommer till polisstationen och svarar på lite frågor.” Mannen tog en paus för att låta Juniper svara. Hon hade gått mot soffan och sjönk ner i den.
”Är han försvunnen?” Var allt Juniper kunde få fram och drog handen genom det toviga håret.
”Jag kan inte gå in på mer detaljer miss Wood. Jag vill helst att ni kommer ner till stationen. Kan ni komma om en timme?” Hans röst hade mjuknat en aning och Juniper slängde ett öga på sitt armbandsur.
En timme skulle fungera trodde hon och hon drog ett djupt andetag.
”Jag kan komma om en timme. Jag ska bara göra mig i ordning.” Sa hon och sträckte på sig så att kroppen knäppte till.
”När du kommer fram så säg till personen i receptionen att du ska tala med Matthew Stone så kommer de hjälpa dig. Då ses vi sen då.” Det blev tyst i mobilen och hon sänkte den. Angus var försvunnen. Hastigt såg hon mot ytterdörren innan hon reste sig upp. En snabb dusch sedan skulle hon iväg.

Hon kastade en hastig blick på tvättkorgen medan hon bet sig på underläppen. Angus ord ringade fortfarande i hennes öron. Att hon inte skulle tappa bort boken samt hålla den säker. Den var väl säker där den låg eller?
Efter att ha funderat en stund beslöt hon sig för att boken skulle ligga kvar i tvättkorgen. Hon tog på sig kappan och tog den stora axelväskan över ena axeln.


När hon kommit ner till tunnelbanan suckade Juniper och drog fram mobilen. Kanske Angus skulle svara nu? Hon tryckte fram hans nummer och förde mobilen till örat men fick samma resultat. Tunnelbanan kom, hon klev på en av vagnarna och sjönk ner på ett av de tomma sätena. Hon hade en miljon tankar som sprang runt just nu. Vad skulle hända med bokhandeln nu? Skulle de behöva stänga för en tid eller för alltid? Betydde det här att Juniper var arbetslös? Sakta såg hon ut genom fönstret och såg bara mörker när de tog sig fram. När tåget stannade så såg hon upp när hon upptäckte en kvinna slå sig ner mittemot henne. Inte nog med att kvinnan var lång utan hon var även muskulös under de strama kläderna. Juniper såg snabbt bort när hon kände kvinnans intensiva blick på sig.
”Ursäkta kan jag fråga en sak?” Juniper vred på huvudet och såg på kvinnan. Hon gav henne ett leende.
”Jag undrar vart man kan hitta något att göra. Jag är här på semester.” Kvinnan såg sig om och såg sedan på Juniper med en intensiv blick. Själv så stirrade Juniper dumt tillbaka. Frågan var så konstigt ställd så hon tappade talförmågan. Vem i hela friden sate sig ner på tunnelbanan och frågade vad man kunde göra?
”Kanske gå på museum?” Sa Juniper med en tvekande röst och funderade på vad annat man kunde göra. Men kvinnan skakade på huvudet.
”Finns det inga andra saker?” Frågade hon, hennes blick blev mer intensiv blick och Juniper såg genast bort.
”Det finns det säkert jag är inte så kunnig tyvärr.” Juniper reste sig ursäktande men kvinnan tog ett tag om hennes handled.
”Vart är den?” Hennes vänliga ton var som bortblåst och Juniper såg ner på henne.
”Vad är vadå?” Frågade hon och hjärtat slog så hårt att benen ville vika sig under henne. Kvinnans leende blev kyligt och med en snabb rörelse drog hon ner Juniper så hon satte sig igen. Kvinnans blick var rasande.
”Boken din dumma människa.” Väste hon och kastade en blick på Junipers väska. Juniper kände en kall kåre gå genom kroppen. Vad hade Angus dragit in henne i? Men hon mindes vad han hade bett henne om. Att hålla boken i säkerhet. Var den här kvinnan ett av alla hot?
”Vart har du den?” Kvinnans blick helt plötsligt mörknade och Juniper såg skrämd ut medan hon såg sig förtvivlat omkring efter hjälp.
”Jag... jag vet inte vad du pratar om. Snälla det gör ont.” Kved hon men kvinnan vägrade att släppa sitt grepp om hennes arm.
”Om du ger mig boken så släpper jag.” Sa hon men Juniper skakade nekande på huvudet.
”Jag vet inte vad du pratar om!” Nästan skrek Juniper och en man med rakat huvud vände sig om för att se på dem. Snart hade han tagit sig fram till dem och såg på Juniper.
”Behöver du hjälp?” Frågade han och kastade en blick på kvinnan. Juniper såg nästan förtvivlat på honom med en bedjande blick.
”Ja tack. Jag vet inte vad hon vill.” Juniper försökte ta sig loss men misslyckades. Mannen tog tag i kvinnans arm och klämde till.
”Kan du inte se att du gör henne rädd? Jag föreslår att du släpper och går din väg.” Sa han och tryckte till. Det tog någon sekund innan kvinnan lossade på sitt grepp och mannen gjorde det samma,
”Vi kommer att mötas igen.” Morrade kvinnan innan hon slank förbi mannen och Juniper såg tacksamt mot mannen.
”Tack så mycket. Shit vad hon skrämde mig. Jag blir aldrig van vid knäppskallarna på tunnelbanan.” Hon försökte att skratta och mannen slog sig ner mitt emot henne med ett snett leende.
”Oroa dig inte. Jag håller dig säker tills du stiger av.” Ha såg över axeln och skakade sedan på huvudet.
”Tack det uppskattar jag. Bara du inte börjar som hon gjorde.” Hon viftade med handen och han flinade.
”Det ska jag inte det kan jag lovar.” Ett skratt lämnade hans läppar innan han sträckte fram en hand mot henne och Juniper tog den för att skaka den.
”Oliver.” Presenterade han sig och tryckte hennes hand försiktigt.
”Juniper.” Svarade hon med det leende innan de släppte på greppet. Han såg på henne men såg sedan ut genom fönstret.

Tåget började rulla in på stationen och Juniper reste sig upp.
”Tack igen Oliver för hjälpen.” Ho drog handen genom håret innan hon såg sig om, rädd för att kvinnan skulle komma tillbaka.
”Ingen orsak Juniper. Vill du att jag kommer med?” Han gav henne ett snett leende och reste sig även han. Snabbt skakade hon på huvudet och såg sig om.
”Du ska inte behöva leka vakt för mig. Jag klarar mig nog.” Sa hon och kände det svaga rycket innan dörrarna slogs upp.
”Vi kanske ses igen kanske?” Hon höjde handen till en vikning och gav honom ett vagt leende.
”Hej då Oliver.” Sa hon och gick av vagnen. Snabbt såg hon över axeln för att se om kvinnan följde efter henne. Hon drog en lättad suck när hon inte såg kvinnan och fortsatte att gå mot polisstationen.


Framme vid polisstationen tog Juniper tag i dörrhandtaget och drog upp dörren. På hennes högra sida i ett bås satt en medelåldersman vid en dator. Försiktigt hon fram och harklade sig.
”Hej jag skulle träffa Matthew Stone.” Juniper såg på mannen som satt vid datorn inne på polishuset. Han slutade att skriva och tittade upp på henne med en kort nickning.
”Och ert namn var?” Sa han innan han snabbt skrev något på sin dator. Kanske för att ta upp något slags protokoll eller vad visste hon?
”Juniper Wood. Vi skulle ha ett samtal.” Sa hon och bet sig i underläppen. Mannen återgick till att skriva på datorn och pekade sedan på en bänk utan att titta upp.
”Du kan slå dig ner. Han kommer snart.” Sa han och återgick med att skriva på datorn. Juniper vände på sig, såg bänken han hade refererat till och slog sig ner.
Lite nervöst drog hon fram mobilen och började att scrolla för att fördriva tiden.
”Miss Wood?” Hon rycktes ur sina tankar när hon hörde en manlig röst.
”Ja jag är här!” Hon for upp lite för snabbt och vände sig om och stod öga mot öga med Mattew Stone. Han gav henne ett vänligt leende och nickade mot några spärrar.
”Om Du följer med mig så kan vi sätta oss i ett förhörsrum. Vi kommer att finna Mr Fitch det lovar jag er.” Han gav henne ett leende och började att gå. Juniper sa inget men gick efter och snart gick de längst en smal korridor.
”Skulle m vilja ha något att dricka?” mannen såg verd axeln på Juniper och pekade mot en kaffeautomat.
”Kaffe skulle sitta väldigt fint.” Sa Juniper och stannade upp vid automaten.


Hon kupade händerna om papperskoppen och hon betraktade Matthew när han slog sig ner framför henne. Han drog fram en bandspelare och ryckte igång den.
”Dagens datum är första oktober 2021 och klockan är..” Han tog en paus medan han såg på sitt armbandsur.
”Klockan är tio över tolv. Personen i förhöret är Juniper Wood. Polisassistent Matthew Stone sitter i förhöret.” Han tog sitt vattenglas och tog en klunk innan han såg lugnt på Juniper.
”Vi är här för att din chef Angus Fitch har försvunnit och dessutom har hans butik blivit vandaliserad. Vet du vart han kan hålla hus?” Juniper drog ett djupt andetag och slöt sedan ögonen.
”Jag har tyvärr ingen aning om vart han är. Jag har försökt att ringa honom under morgonen men har inte fått något svar.” Matthew nickade innan han såg ner i sina papper. Han såg sedan upp på henne med en lugn blick.
”Du är inte i fara Juniper. Vi vill lika mycket som du försöka hitta honom.” Han nickade sedan när han återgick till frågorna.
”Av butikerna bredvid så stängde ni butiken tidigare än vanligt. Hur kom det sig?” Frågade han och Juniper hostade till av kaffet.
”Ursäkta.” Hon torkade sig om läpparna innan hon såg mot dörren.
”Om jag ska vara helt ärlig vet jag lika mycket som er. Vi satt och åt lunch. Jag visade honom en nyhet och efter det blev han...” Juniper blev tyst och verkade leta efter rätt ord.
”Som förbytt. Han verkade inte vara sig själv längre.” Hon tog en klunk innan hon fortsatte.
”Vi åt klart och han skulle ner till lagret för att hämta en sak. Jag ställde upp böcker på hyllan. När han var tillbaka.” Hon tystnade och såg på bandspelare. Skulle hon nämna boken? Snabbt skakade hon på huvudet. Det kanske var en dum idé att nämna den. Men sen var det där med kvinnan på tåget.
”Han kom senare upp med en bok omlindad i tyg och sa att vi skulle stänga tidigare. Han gav mig boken och bad mig hålla den säker.” Hon tystnade och tog en klunk av det varma vattnet.
”Och det är det jag vet.” Sa hon och skakade sedan på huvudet.
”En bok?” Matthew lät förvånad när hon hade talat klart. Han harklade sig innan han såg på sin klocka.
”Och vart har ni denna bok?” Frågade han efter ett tag men Juniper lade fingret mot sina läppar.
”Jag skulle hålla den säker. Jag tror det är...” Började hon men han skakade på huvudet.
”Du får inte försumma information Miss Wood. ” Sa han trött men Juniper såg på honom med en allvarlig blick.
”Jag är väl medveten om det. Men han verkade så rädd att den skulle hamna i fel händer.” Sa hon och drog efter andan.
”När jag skulle åka hit så var det en kvinna som frågade efter boken.” Juniper såg sedan bort och bet sig i underläppen. Han suckade och lutade sig tillbaka i stolen innan han satte sig med rak rygg igen.
”Juniper tror du den här boken kan vara orsaken till Mr Fitch försvinnande?” Frågade han med en lugn röst. Juniper hade tårfyllda ögon men hon kunde ingen säga.
”Vi tar en kort paus.” Sa han och stängde av bandspelaren och reste sig upp.
”Juniper du måste förstå att den här boken är viktig för oss.” Han hade gått fram till henne och lade en beskyddande hand mot hennes axel.
Hon vred på huvudet för att se på honom och svalde hårt.
”Okej jag kan komma med den imorgon. Jag tror jag behöver vila idag. Jag ber om ursäkt.” Sa hon och han nickade.
”Det är ingen fara.” Han gav henne ett leende och återvände till sin stol. Tryckte på en knapp.
”Vi avslutar samtalet för dagen då Miss Juniper Wood är i behov av att samla tankarna. Vi fortsätter samtalet imorgon.” Han tryckte av igen och reste sig och höll ut en hand.
”Jag eskorterar er ut.” Sa han och nickade mot dörren.


Hon hade kommit ut från polishuset drog hon efter den friska luften och slöt ögonen.
”Åh Angus vart är du?” Viskade hon men avbröts av sin mobil som ringde och snabbt drog hon upp mobilen. Numret kände hon inte igen men Juniper drog efter andan och svarade.
”Hallå det är Juniper.”

Grymt spännande! Och oväntat, på ett sätt, att Juniper berättade om boken för polisen. Känns som att i böcker brukar det viktigaste utelämnas för polisen i sådana sammanhang. Så det är kul att handlingen känns lite oväntad och inte så typisk!

Haha, ett tag trodde jag att Oliver skulle vara en till som ville ha tag i boken, och att polisen också skulle vara det … vi får se vad som händer! Väldigt bra skrivet är det i alla fall

Tack för att du skickade en uggla Medi  och tipsade om dina berättelser!

Ahhhh det är så spännande! vad har hänt med bokhandeln egentligen? Och vad är det för bok?

Kapitel 3


”Är det här Juniper Wood?” Kvinnans röst lät lite väl glad och Juniper suckade tungt. Var det här en försäljare? Hon drog en suck och hoppades att det här kunde gå över fortare. Juniper gillade inte vara otrevlig i mobilen. Det låg inte i hennes natur.
”Ja det stämmer.” Juniper började att gå tillbaka mot tunnelbanan medan hon hade mobilen mot örat.
”Åh vad bra att jag fick tag i dig. Jag heter Sarah May och jag ringer från bokklubben 'Pages' och undrar om du skulle vara intresserad.” Hon stannade upp och såg över axeln för att se ifall någon förföljde henne.
”Åh det låter väldigt trevligt men jag är inte intresserad.” Började hon men blev stoppad.
”Det var tråkigt att höra. Vad brukar du läsa?” Kvinnan lät fortfarande lika glad och Juniper började sakta gå ner för trapporna.
”Jag brukar läsa det mesta men jag är inte intresserad och jag har tyvärr inte tid att prata.” Juniper kunde inte vara elak över mobilen.
”Din lilla snorunge.” Kvinnans röst hade förändrades från den trevliga till en mycket kyligare och Juniper hoppade till av förvandlingen.
”Ge oss boken så kommer du inte till skada. Om du har tur släpper vi även din vän. Han av någon är en dåre.” Då förstod Juniper vem det var. Den där kvinnan från tunnelbanan.
Snabbt drog Juniper bort mobilen och tryckte bort samtalet. Snabbt stoppade hon undan mobilen i väskan innan hon tog sig ner till perrongen. Snabbt såg hon över axeln för att se om kvinnan var efter henne men som tur var hon inte det.
Hon hade agerat korkat och bet sig i läppen. Varför hade hon inte gått tillbaka och pratat med polisen? Kvinnan hade ju hotat henne och nu började Juniper bli rädd.
Hon suckade djupt och satte sig på en av bänkarna med hjärtat som bultade hårt i bröstkorgen.
Ett plingande fick henne att rycka till, hon stoppade handen i väskan och drog upp sin mobil. Ett nytt meddelande hade ramlat in och Juniper låste snabbt upp den. Juniper rynkade oförstående på pannan när hon öppnade meddelandet.
Det stod inget utan hade bara två emojis varav den ena var den röda oni masken med horn och den andra köttbiten med ett ben i.
Juniper såg upp från skärmen innan blicken återvände till skärmen när ett nytt meddelande kom. Denna gång var det kycklingvingen. Med en suck stoppade hon ner mobilen i väskan och reste sig när hon hörde tåget som kom genom tunneln.
Återigen plingade det till från hennes väska men hon lät bli att se efter.
När dörrarna stängdes och hon sjönk ner så drog hon upp mobilen. När hon väl såg hur många missade meddelanden hon hade höll hon nästan på skrika rakt ut.
”Tjugofem?!” Utbrast Juniper och såg att alla var från samma mystiska nummer.
Det hade kanske tagit henne max två minuter från bänken till platsen hon satt på nu.
När hon väl såg scrollade genom alla såg hon det var endast en emoji per meddelande. Alla var någon typ av mat. Snabbt såg hon sig om för att försäkra sig om att hon inte var förföljd. Greppet om mobilen hårdnade en aning och hon lade ner mobilen igen. Det var ingen idé att börja oroa sig eller? Skulle hon åka tillbaka till polisen och visa dem? Visa dem exakt vad? Någon knäppskalle som spamskickade en massa emojis till henne? Det var väl inget hot.
Hon suckade och vände huvudet så hon såg ut genom fönstret för att försöka tänka på något annat.
Tåget saktade in och till slut stannade det för att sedan öppna dörrarna.
”Hej igen.” Juniper hoppade till när hon hörde rösten och såg Oliver sätta sig mittemot henne.
”Hej!” Ett litet leende spred sig på hennes läppar och hon såg sig snabbt om. Sedan drog hon upp mobilen och gav Oliver en blick. Hur skulle hon förklara en sådan här sak för någon? Hon drog ett djupt andetag innan hon såg på honom. Hoppades att han inte skulle tro att hon var galen.
”Jag tror den där kvinnan fick tag i mitt nummer. Jag vet dock inte hur.” Hon tryckte igång skärmen och gav ifrån sig en irriterande suck. Återigen hade det kommit nya meddelanden utan att hon hade hört det.
”Och varför tror du det?” Sa han lugnt och såg oroad ut när hon suckade.
”Får jag?” Han pekade på mobilen och Juniper låste upp den för att sedan ge den till Oliver.
”Sno den bara inte är du snäll.” Sa hon med en trött röst och gav honom ett leende och flyttade sig så hon satt vid hans sida.
”Oroa dig inte. Jag ska inte göra det.” Sa han och klickade på brevikonen längst ner. Högst upp på listan så kunde han se en ikon och intill den stod det en femma. Fem nya meddelanden och Juniper gav honom en menande blick. Hon kände en svag doft av parfym och flyttade blicken till till mobilen.
”Förstår du vad jag menar?” Sa hon med en låg röst. Oliver skakade på huvudet när han såg de nya meddelandena. Den näst sista var en röd bok och den sista var en dolk.
”Det ser inte bra ut Juniper. Hon verkar ju helgalen om du frågar mig och jag har sett galna människor” Han såg på henne och lade huvudet på sned.
”Ska jag blocka numret åt dig?” Frågade han och pekade mot mobilen.
”Det skulle uppskattas. Tack Oliver.” Hon pressade fram ett svagt leende och såg när han blockade numret innan han räckte över mobilen till henne.
”Så nu ska det inte vara någon fara.” Oliver såg över sin axeln innan han reste sig upp.
”Jag ska av nu men jag hoppas du inte får några mer problem. Du får sluta vara en magnet för knäppskallar Juniper.” Han gav henne ett brett leende innan han klev av tåget och försvann i folkmassan.
Hennes hjärta tog ett litet skutt och hon pressade mobilen mot hjärtat. Varför hade hon inte bett Oliver stannat kvar? Visst de kände inte varandra men hon kände sig just nu så osäker och rädd. Tänk om kvinnan kom tillbaka? Tydligen hade hon lyckas hitta Juniper en gång tidigare.
När tåget var i rullning igen lutade hon sig tillbaka och stoppade ner mobilen. Dagen hade bara blivit konstigare och konstigare. Innan stationen hon skulle hoppa av tvekade hon. Tänk om hon var förföljd? Var det egentligen en bra idé att gå tillbaka?
Men när tåget började sakta in farten reste hon sig, bäst att vara hemma iallafall.
Hon tog sig upp på markplan och började gå mot sin lägenhet.
Det kändes som om hon var iakttagen och såg över axeln men kunde inte se någon. Varför kände hon denna oro för? Var det en blandning av Angus försvinnande och den där kvinnan? Kanske men Juniper stannade upp. Hur kunde kvinnan veta om boken? Försiktigt såg hon över axeln igen ifall kvinnan skulle stå där men som hon kunde se var gatan tom.
Lättat suckade Juniper ut och fortsatte att gå hem.



När hon hade kommit fram till lägenheten drog hon upp nyckeln och stack in den i låset. Hon vred om innan hon öppnade dörren och smet in. Snabbt låste hon efter sig och såg till att säkerhetslåset även satt på plats innan hon sparkade av sig skorna. Snabbt hängde hon av sig väskan innan hon hängde upp jackan på kroken intill dörren.
Hon kastade en oroande blick mot sovrummet där hon hade gömt undan boken och tog några steg mot den stängda dörren man stannade upp halvvägs. Hon hörde mobilens ringsignal från väskan, gick till väskan och drog upp den. Ett okänt nummer kunde hon läsa och hon funderade en stund innan hon tryckte bort samtalet och stoppade ner mobilen igen. Just nu orkade hon inte prata med någon och ville helst vara ensam. Hon återvände till sovrummet och grävde fram boken och höll den i lådan händerna. Fortfarande hade den tyget om sig och Juniper reste sig upp för att sätta sig i vardagsrummet.

Försiktigt slog hon sig ner i soffan och placerade boken i knät. Tyget kändes gammalt när hon lät fingrarna smeka över det.
Försiktigt började hon linda upp boken men stannade upp och vred på huvudet mot fönstret. Nu började hon väl bli galen? Hon bodde på åttonde våningen så ingen kunde väl klättra upp utan att någon skulle lägga märke till det. Men hon lade ifrån sig boken och reste sig upp.
Med bara några steg var hon framme vid fönstret, drog för gardinerna och genast blev vardagsrummet lite mörkare. Hon återvände inte till soffan utan gick till köket för att göra i ordning en kopp med te. Det hade blivit så kallt helt plötsligt inne i lägenheten.
Hon stoppade ner påsen i koppen och lyssnade på när vattnet kokade.

Hon slog sig återigen ner i soffan med koppen i handen. Försiktigt ställde hon ifrån sig koppen och plockade upp bokpaketet igen i sin famn.
Hjärtat bultade nu hårt och hon började försiktigt att linda upp boken.
Försiktigt tog hon fram boken och lade undan tyget åt sidan. Sedan lade hon uppmärksamheten på boken. Den kändes mer tung nu än tidigare. Bokens omslag var i mörkbrunt läder med en symbol i mitten målad i guld.
Hon drog fingrade över det punsadre lädret och lade huvudet på sned. Symbolen var av ett öga med simpla vingar omringad av en cirkel på sidorna.
Var det den här boken hon skulle skydda? Försiktigt vred hon på boken och börja att hosta av all damm som kom från boken. När hostan hade slutat öppnade hon boken på måfå. Om det var läsbar text så kunde hon iallafall inte läsa den. Det var tecken och symboler hon aldrig det tidigare.
Hon vände några blad och kom över detaljerade teckningar innan hon slog ihop boken. Hon såg på framsidan igen och lät fingrarna glida över symbolen.
”Angus vart är du?” Viskade hon tyst och kände märket bli varmare. Sedan kände hon smärta över bröstkorgen. En smärta som kunde beskrivas om man brände sig. Det blev allt varmare och till slut så skrek hon av smärta och försökte kasta bort boken men hon klarade inte av det.
Det doftade av bränt kött innan smärtan avtog och hon kippade efter andan. Hon föll tillbaka i soffan och knep ihop ögonen av smärta.
Efter kanske tio minuter lyckades hon ha orken och öppnade sakta ögonen. Hon vände blicken mot boken och spärrade upp ögonen.
Symbolen var borta. Snabbt drog hon till sig boken och slog upp boken på måfå igen. De båda sidorna var tomma. Snabbt bläddrade hon i boken. Den var nu helt blank! Det stack i bröstet och hon flyttade undan blustyget för att se. Hon kände doften av bränt kött tydligare, snabbt reste hon sig upp och vacklade till.
Hon kände sig yr och vacklade in till badrummet. Där så drog hon av sig blusen och stirrade på sin spegelbild.
Precis under nyckelbenet kunde hon se symbolen som suttit prytt bokens framsida. Runt om märket var rött och såg irriterat ut men märket var i guld. Försiktigt vidrörde hon märket och en svidande smärta spred sig genom henne och bilder blixtrade förbi inom henne. Illamåendet slog till och hon böjde sig snabbt över toaletten innan hon kräktes.
På darrande ben sjönk hon ner när hon slutat att kräkas. Trött lutade hon sig mot det svala kaklet och slöt återigen ögonen. Vad hade egentligen hänt? Det tog tid innan hon lyckades ta sig upp på benen och sträckte sig efter blusen. Försiktigt knäppte hon den och kände värmen från märket. Hon var tvungen att gå till botten med det här.
Försiktigt tog hon sig till vardagsrummet där hon satte sig i soffan. Hon placerade ut tyget på bordet framför sig innan hon lade boken i mitten av tyget.


”Det får duga.” Viskade hon, tog boken i famnen och pressade den lätt mot bröstkorgen. Om hon tog sig till bokhandeln kanske svaret fanns där någonstans. Juniper reste sig och gick mot hallen där väskan hängde på kroken. Smärtan i bröstkorgen hade lättat en aning och hon stoppade ner boken i väskan för att sedan hänga väskan över ena axeln. Hon drog ett djupt andetag men stoppades av smärtan och snabbt lade handen över märket i ett försök att dämpa smärtan. Men så som förra gången blixtrade bilder framför henne. Symboler hon sett i boken tidigare. Men sedan verkade som hon var i en tronsal. Oförmögen att röra sig såg hon upp mot en tron där en svart massa var. En rysning gick genom hennes kropp och hon slungades tillbaka till hallen. Hon hade fallit ner på golvet och flämtade kraftigt. Kallsvetten rann ner längst hennes panna innan hon lyckades ta sig upp på darrande ben. Skulle hon orka gå ut nu? Hon kände sig sjuk eller åtminstone väldigt trött och sliten. Men hon var tvungen att hitta sanningen och finna ett svar om vad som pågick.
Snabbt satte hon på sig skorna innan hon låste upp dörren.
Det blev inte bättre att vara hemma även om det för tillfället kändes så. Snabbt låste hon efter sig och lade ner nyckeln i den stora väskan innan hon tryckte på hissknappen. Inte en chans att hon skulle gå ner. Hennes kropp var alldeles för mörbultad för en sådan sak.
När hissen, öppnade dörren klev Juniper in och tryckte på knappen för entréplan. När hon såg upp i spegeln som satt där hajade hon till. Hon såg verkligen sjuk ut, blek hy och blodsprängda ögon.

Det hade redan börjat mörkna när hon öppnade dörren och kom ut i den friska luften kändes det genast lite bättre. Den relativt friska luften gjorde susen och hon började sakta ta sig till tunnelbanan. Det var senhöst men hon kände inte av det. Kanske det var på grund av märket men det kunde hon inte avgöra.

”Här sätt dig ner. Du ser ut att ramla ihop vilken sekund som helst.” En man i kostym och en portfölj reste sig från sin sittplats när han såg Junipers ansikte.
Tacksamt slog hon sig ner och försökte ge honom ett leende medan hon höll väskan nära sig. Rädd att vilken person som helst skulle ta den ifrån henne.
”Tack det var snällt av dig.” Kraxade hon innan hon lade en hand mot halsen och harklade sig för att få bort slemmet.
”Du borde inte vara ute om du är sjuk.” Mannen såg fortfarande på henne men Juniper skakade på huvudet och illamåendet kom tillbaka. Det var inte så bra att göra så.
”Jag är inte sjuk så mycket vet jag. Vad som är fel vet jag inte.” Det sista viskade hon fram och slöt ögonen men somnade inte.

När det var stationen där bokhandeln låg så öppnade hon sig och gjorde en ansats att resa sig men benen ville inte lyssna på henne först. Men hon kände en hand om sin axel och vred lite på huvudet för att se mannen stå vid hennes sida
”Jag hjälper dig. Jag hoppas du ska till sjukhuset.” Sa han och nickade mot dörrarna. Tåget hade inte stannat ännu och han gav henne ett vänligt leende.
”Det ska jag.” Ljög hon och kände av det lilla rycket när tåget bromsade in.
”1...2...3..# Mannen ryckte till och Juniper kom upp på benen.
”Jag tror jag kan gå själv nu. Tack så mycket för hjälpen.” Men mannen släppte inte taget om hennes arm.
”Ja ska bara se till att du inte blir fast på tåget.” Han började leda henne mot dörrarna som öppnades och han släppte taget om hennes arm.
”Ta väl hand om dig nu.” Sa han och vände sig om och lämnade Juniper på perrongen. Lättat suckade hon ut och slog sig ner på bänken. Energin var slut och hon kände att benen inte ville lyda direkt.


Det kanske hade tagit en kvart innan hon orkat resa sig. Tåg hade kommit och gått men mycket mer människor hade klivit av tåget samt på.
Juniper satte händerna på knäna och tog sig upp för att ta sig mot bokhandeln. Hoppades att finna ett svar där. Hasande tog hon sig till hissen eftersom hon fortfarande kände sig kraftlös.

Det var nu mörkt men hon kunde se avspärrningen av bokhandeln och drog efter andan. Kall luft spred sig i hennes lungor och stannade utanför dörren.
”Trist va? Vi hann aldrig hitta boken.” Rösten kom bakifrån Juniper och hon snodde runt för att se vem som talade. Där stod kvinnan som var på tåget tillsammans med en grupp människor. Deras ansikten låg i dunklet och Juniper kände sig kraftlös igen.
”Åh vad är det som är problemet? Förlorat tungan?” Kvinnan gick snabbt fram och ryckte tag i Junipers arm och drog henne till sig. Kvinnans ansikte var nu bara några centimeter från Junipers ansikte och hon fnös.
”Du kan inte lura mig Juniper. Du har doften av magi på dig.” Snabbt vred kvinnan på huvudet och gav en av männen en blick.
”Ta väskan från henne. Hon har säkert boken med sig!”
”Självklart kapten!” Sa han med bullrande röst och gick fram och tog väskan från Juniper. När han öppnade den drog han fram boken och räckte över den.
”Här har du kapten!” Juniper kände paniken när hon såg boken och vred sig i kvinnans grepp i ett försök att ta sig loss.
”Håll i henne. Jag måste kontrollera en sak.” Kvinnan som mannen kallat kapten greppade tag i Juniper och hon tog boken.

”Vad är det här?!” Kvinnan höll upp boken framför Junipers ansikte och öppnade sedan den.
”Den är blank! Jag vet att det är den här boken HAN stal!” Hon kastade en blick över axeln och morrade något.
”Vad har du gjort med boken Angus?!” Juniper stelnade till och vred på huvudet. Hon hade inte sett den kutryggiga gestalten som stod mellan personerna. Men nog var det Angus alltid och Juniper ville bara skrika. Men hon hade ingen ork kvar ch hon kände sig kräkfärdig.
”Juniper hur är det med dig min tös?” Angus ignorerade kvinnan och han försökte få ögonkontakt med Juniper.
”Jag... jag vet inte...” Fick hon ur sig och hostade till och skakade på huvudet.
”Vad är det som händer?” Juniper orkade snart inte och kände benen vika sig under henne men mannen höll henne upprätt.
Kvinnan gick de få stegen fram till Juniper och granskade henne. När hon tittade ner så stelnade hon till och drog ner tyget på blusen så märket blottades.
”Vad är det här?!” Nästan skrek hon och vred sig om mot Angus. Det lyste verkligen hat om ögonen.
”Hur kan HON ha märket? HON är en människa!” Nu skrek hon men ingen verkade bry sig om dem.
”Släpa in dem. Vi måste ta med henne till hans höghet.” Kvinnan gjorde en gest mot bokhandeln och mannen började dra Juniper mot dörren.

”Åh Juniper jag ber om ursäkt.” Hon stod nu vid Angus sida och han såg sorgset på henne. Han var blåslagen och Juniper orkade inte fråga. Istället vände hon sig mot kvinnan som stod med boken i ena handen och den andra höll hon i något som var uppsträckt mot taket. Hon talade ett språk som lät bekant på något vis men Juniper kunde inte urskilja orden.
Ett bländande ljussken fick Juniper att knipa ihop ögonen innan den sugande känslan i magen kom över. Det var över på några sekunder och doften av gamla böcker byttes ut till en helt främmande lukt. Försiktigt öppnade hon ögonen och såg sig om. De stod inte längre i bokhandeln utan ett stort rum med högt i tak. Framför dem var det en liten trappa och en tron. På tronen satt en man och log.
”Så boken är tillbaka? Underbart jobb Kapten Sarahmah. Jag ser att du har förrädaren med dig. Välkommen hem Angus. Det var ett tag sedan.”

Gud vad spännande!
Du kan verkligen konsten att skriva!

Har hela tiden haft känslan att boken kan fungera som en portal ...

Du skriver på ett spännande sätt och fångar känslan av att vara förföljd. Otäckt med emojisarna i mobilen! Jag blir även misstänksam mot Oliver och mannen i kostym trots att de verkar snälla. Vem vet vem man kan lita på nu när boken har förändrat allt?

Förhoppningsvis får de nu i alla fall veta vad som pågår, trots att det ser mörkt ut!