Kolsvart mörker

Hej hej! Innan berättelsen börjar vill jag bara informera dig som läser detta att denna berättelse är ledsam och deppig. Så om du inte vill läsa denna så är det okej! Men jag blir gärna glad om du ger denna berättelse ett försök Om du vill ge kritik så är jag glad att höra vad jag kan göra bättre för dig som läser

Kapitel ett:

Jag öppnar ytterdörren och går in i hallen. Ryggsäcken glider långsamt ner från min axel ner på golvet med en tyst, blöt duns. Jag tar av mig min jacka. Vatten droppar från den ner på mattan i hallen. Jag tar av mig mina skor och ställer dem på plats. Sen får strumporna lämna mina kalla och blöta fötter. Jag smyger in till köket, men pappa ser mig.
"Elijah! Hur var skolan idag?" Pappa ler. Tystnaden ekar i mina öron. Jag pekar tummen uppåt. Pappa nickar.
"Vad fick du äta i skolan idag?" Pappa ler fortfarande. Jag tänker efter, vad var det som de andra åt till lunch? Just det!
"Det blev morots soppa med bröd." jag fejkar ett leende. Pappa nickar och tittar sen förvirrat på mitt hår. Jag ryggar till. Pappa kan inte få veta sanningen. Jag tittar tyst på pappa, skulle han fråga?
"Vad har hänt med ditt hår? Det är blött!" Pappa klappar mig på kinden.
"Det regnade lite innan, men du kanske inte märkte det. Det var bara lite dugg regn." jag slutar göra handrörelserna. Pappa nickar och ser ut som att han skrattar, men inget ljud kommer ut.

Nu kanske vill du veta lite information om mig och varför hela mitt hus är tyst och varför jag ljuger för min pappa.
Jag heter Elijah Rosenkvist och bor med min pappa, Tor Rosenkvist. Jag är tio år och min pappa 33. Vi bor i en del av ett ålderdomshem på Björkgatan 14. Min pappa jobbar som kock på ålderdomshemmet och jag hjälper till där då och då. Men det förklarar ju inte varför jag kom hem blöt från topp till tå och varför jag ljuger för min pappa. Idag blev jag ner tryckt i en vattenpöl och därför ljuger jag för pappa om att det regnade lite. Jag brukar ljuga om såna hemska saker. Men pappa ska inte behöva vara ledsen för min skull...

Tillbaka till nu:et. Pappa ger mig en tallrik med spagetti och köttfärssås. Jag tackar genom att buga lite och visar att jag äter i vardagsrummet. Pappa räcker över bestick och ler.
"Jag ska gå och jobba lite, du vet vart jag finns!" Pappa ger mig en klapp på ryggen och kysser mig på kinden och sen pannan, en liten tradition vi haft. Jag gör samma sak, puss på kinden och sen på pannan. Jag ler trött.

Jag sätter på tv:n och sätter mig i soffan. Jag äter snabbt upp och stänger av tv:n. Jag lägger tallriken på tv bordet och springer upp på mitt rum. Jag stänger dörren försiktigt med et klick och kastar mig på min säng. Jag andas ut i kudden.
"Ett... Två... Tre..." viskar jag tyst. Jag lyssnar på min klocka som tickar. Jag känner tårarna i halsen. Jag försöker hålla tillbaka dem men det går inte. Jag börjar stor-gråta. Jag skriker ut i kudden. Jag lugnar ner mig och andas ut. Minnena slår mig i huvudet.

(På väg hem från skolan)

Jag stannar vid parken för att kolla på dess tomhet. Det är höst och småbarnen har slutat besöka parken med deras föräldrar.
"Elijah, bor du är? På parken! Ha! Vilket skämt!" en välkänd röst hörs genom tystnaden. Jag vänder mig om och ser Max och hans kompisar.
"Eh, h-hej Max. Njae, ja bor inte h-här." stammar jag fram. Max går fram till mig och griper plötsligt tag om min krage.
"Vem har sagt att du kan kalla mig Max?!" säger han argt. Jag försöker backa ett steg men Max är starkare än mig. Max puttar ner mig på asfalten. Jag tackar pappa för att packat min ryggsäck med så många saker så att ryggsäcken tar dunsen. Max går framåt och hans kompisar följer efter.
"Wille håll fast Elijah!" säger Max och jag spärrar skräckslaget upp ögonen.
"V-va! N-nej! Jag har inte gjort något!!" skriker jag lamslagen av rädsla. En av Max kompisar rycker upp mig bakifrån och håller fast mig.
"NEJ!! Snälla! JAG HAR INTE GJORT NÅGOT!" skriker jag och Max slår mig i magen. Jag hör hur de skrattar.
"Nej, snälla..." viskar jag.
Max och hans vänner turas om att slå och sparka på mig. Wille släpper mig och jag trillar ner på asfalten. Jag kryper ihop till en boll med händerna över ansiktet. Men de fortsätter att sparka på mig. Tillslut slutar de och någon rycker upp mig och puttar ner mig i en vattenpöl. Jag ligger där trött och blundar. Smärtan ekar i kroppen. Men jag måste hem, pappa kan märka om jag är borta längre än vanligt. Jag ställer mig upp och springer iväg. Max och de andra skrattar och kallar mig fula namn efter mig.

(tillbaka tills Elijah's rum)

Jag öppnar mina ögon. Jag suckar. Hur många år har dem hållit på så här? det började när jag var sex år, tio minus sex... Fyra, fyra år.. Wow..
"Jag behöver sova..." viskar jag och lägger mitt huvud på kudden igen. Utmattad.

(Slut, för det här kapitlet)

Okej, lite skakigt. Men det blir bättre, antagligen. Kom gärna med lite "snäll" kritik och berätta vad du tyckte Tar gärna förslag Men det var det för detta kapitel:B

//JJC

Jättebra skrivet! Din text berör mig väldigt djupt, mobbning är verkligen det värsta som finns!

Något du gör väldigt bra är alla detaljerna i början av kapitlet. Den blöta ryggsäcken och strumporna, innan man vet vad som hänt. En annan sak som är bra är de många detaljer som visar att pappan bryr sig. Den fullpackade ryggsäcken till exempel. Och så sorgligt att Elijah inte berättat något om hur svårt det är!

Du skriver också att du vill ha förbättringsförslag så här kommer ett litet tips. Det är egentligen inget "fel" utan bara något jag tycker Det gäller parenteserna/underrubrikerna som jag inte tycker behövs. Du skriver så tydligt att det framgår att miljön byts ut. Ett annat alternativ är att ha tillbakablicken i lutande stil.

Jättebra skrivet som sagt, ser fram emot mer!

Jättebra skrivet! Kanske hör den inte hemma på fanfiction-forumet, då jag inte ser vart Harry Potter kommer in i det hela.

Här är en grej:

kallar mig fula namn efter mig.

Tycker man kan skriva såhär istället:

ropar fula namn efter mig.

Sedan håller jag med Avis Fortunae:



Annars är det jättebra!

Undrar vad teckenspråket är dock (jag tror det är teckenspråk i alla fall). Kanske att jag har missat något menmen. Alltså, alla pratar vanligt med Elijah (jag menar inte att teckenspråk är konstigt, bara att man brukar prata med ord) och han pratar även vanligt med sig själv, så jag tror att pappan talar teckenspråk. Med tanke på att du skriver "jag slutar göra handrörelserna"

Ser fram emot mer.

Tack så mycket för din kommentar Avis Fortunae! Jag blev väldigt glad att höra att du gillar den! Och att du ser fram emot mer

Pride Potter
Ja det är teckenspråk när jag skriver texten såhär Oftast då jag inte skriver att pappa eller Elijah säger något! Kul att du tar upp små detaljer!

Men här kommer nästa kapitel♥

Kapitel två:

Jag öppnar dörren och det är tyst i huset, som vanligt. Jag tar av mig mina skor som blivit torrare sen igår. Jag tar av mig min ryggsäck och lägger den bredvid skorna. Jag kollar på platsen där min jacka borde hänga. Jag huttrar till när en kall vind blåser mig i nacken. Jag stänger ytterdörren och smyger fram till köket. Pappa står och lagar mat som vanligt. Jag går fram och kramar honom. Pappa vänder sig förvånat om.
“Vad frusen du är! Vad har hänt?” Pappa klappar mig på huvudet. Jag kan inte låta honom få veta, inte igen.
“Det blåste väldigt mycket idag, du skulle bara ha sett hur träden böjde sig! Så här mycket böjde de sig!” Jag sträcker ut armarna så att de blir helt raka. Pappa ler och skakar glatt på huvudet.
“Du och din fantasi! Men var inte jackan varm nog?” Pappa tittade snett på mig. Jag biter mig i läppen.
“[i}Jag glömde den på skolan, jag ville så gärna hem eftersom att det är fredag och vi brukar alltid ha det så kul på fredagar![/i]” Jag hoppas pappa tror på min lögn. Pappa nickar förstående och ler.
“Okej, men ta med den på måndag!” Pappa pussar mig på kinden och sen pannan. Jag gör samma sak.

För varje trappsteg jag tar upp till mitt rum känns det som att klumpen i magen blir större och större. Dörren gnisslar när den stängs. Jag kollar runt i mitt rum. Jag andas tungt ut och sätter mig på fönsterbrädan och kollar ut. Tårarna rinner ner från mina kinder. Jag blinkar och flera tårar rinner ner.
“Varför ska jag ens känna mig generad över det? Varför är det så svårt att berätta för pappa?” viskar jag tyst. Jag ler tröttsamt.

En gunga svingar fram och tillbaka utan någon på. Det är vindstilla och jag har stannat för att kolla på parken. Min orangefärgade jacka lyser mot den gråa världen.
“Elijah, Elijah… Varför står du... alltid här helt ensam?..” frågar en ihålig, men ändå mjuk röst. Jag vänder mig om och ser en tjej. Hon verkar vara femton år. Jag försöker komma ihåg vad hon heter. Har jag sett henne förut?... Tilde!... Vart kom den tanken ifrån?
“Tilde, Tilde… Varför är du alltid ensam på rasterna?” frågar jag utan att tänkt mig för. Tjejens ler ledsamt. Hon skakar på huvudet.
“Vill du sätta dig ner en stund?” frågar hon. Jag nickar. Vi sätter oss ner där vi är, på gräset bredvid trottoaren. Tjejen tittar upp mot himlen.
“Det är så konstigt, att du kan se mig men ingen annan. Inte ens mina föräldrar ser mig längre.” säger tjejen. Jag nickar. Jag ska precis säga något när hon fortsätter prata.
“Jag vet inte hur du vet mitt namn. Men jag är glad att du kan se mig.” Tilde slickar sig om sina väldigt spruckna läppar, “Det brukar vara så kallt nu runt höst, tycker du inte.” Jag nickar igen. Det är något med hennes röst. Den är hård, mjuk, kall och varm samtidigt.
“Elijah… De där andra killarna är inte så schyssta mot dig. Jag såg vad de gjorde igår. Men jag kunde inte göra något. Förlåt Elijah…” säger Tilde. Jag tittar på henne med stora ögon.
“Det är okej, vi kan inte alltid göra allt.” säger jag och Tilde tittar på mig.
“Du är så klok Elijah. Så klok, så klok. Säg mig Elijah har du-” Tilde slutar prata.
“Elijah! Varför sitter du där ensam i gräset?” säger en elak röst. Jag tittar upp… Max och hans polare. Jag rynkar mina ögonbryn.
“Tilde är också här!” säger jag och tittar på Tilde. Hon ser rädd ut och ledsen, “Tilde säg åt dem att du också är här!”
“Förlåt Elijah, men de skulle inte höra mig!” säger hon och jag skakar på mitt huvud.
“Vem pratar du med? Knäppis!” säger Max och rycker upp mig i kragen.
“Sluta!” skriker jag nästan och Max puttar ner mig på gräset. Och så börjar allt igen. Alla sparkar och slag, alla fula ord. Vissa som jag inte ens förstår. När jag börjat gråta går dem skrattande iväg. Jag har krupit ihop till en boll med händerna om mitt huvud. Jag känner en kall hand på min kind.
“Förlåt Elijah! Men jag kunde inte göra något!” Tildes röst skär i mina öron. Men jag biter ihop. Jag sätter mig upp och spottar ut blod.
“Det är okej, man kan inte alltid göra allt.” säger jag och i Tildes ögon formas tårar. Hon kramar om mig.
“Förlåt! Jag önskar att jag kunde värma dig men jag är så kall, så frusen! Precis som min själ och mitt hjärta!” gråter Tilde. Jag klappar henne på ryggen. Hon är iskall.
“Se så! Här ta min jacka!” säger jag. Jag tar av mig min ryggsäck och drar ner min dragkedja på min orangefärgade jacka. Jag räcker över den till Tilde men hon tar den inte.
“Nej, det är din jacka. Dessutom kan jag inte ha på mig den..” säger Tilde ledsamt. Jag skakar på mitt huvud. Jag lägger den framför henne där hon sitter i gräset. Jag tar på mig min ryggsäck.
“Jag vet att det är en pojk-jacka men jag ska gå och så kan du ta på dig den när jag inte ser! Jag måste hem nu!” säger jag och Tildes ögon fylls med tårar igen.
“Säg inte så! Gå inte!” gnyr hon. Hon som är femton, ändå är det som att jag är femtonåringen och hon tio.
“Vi ses snart!” säger jag och pussar henne på kinden och sen pannan. Hon är helt kall. Jag vinkar hej då och vänder om och springer hem. Med en kropp som gör ont men ett hjärta med gott samvete.

Jag andas ut. Varför kunde inte någon se Tilde? Inte ens hennes föräldrar! Och vart hade jag fått hennes namn ifrån? Jag vet att jag sett henne innan. Men vart? Jag suckar och öppnar en bok och börjar läsa.

(slut, för detta kapitel)

Så, hoppas du som läste gillade detta kapitel. Jag försöker att bli bättre. Och som sagt, har du några tankar så kan jag inte vänta på att få höra vad jag kan göra bättre♥

//JJC ♥

Bra kapitel! Undrar vem den där Tilde är och varför hon är så kall. Får en känsla av att hon är typ ett spöke eller något, eller kanske... nej, jag vet inte.

Läste båda kapitlena nu och tycker att det är superbra! Verkligen spännande och man får medlidande för Elijah.
Jag håller förövrigt med Avis Fortunae, både om det bra och det som eventuellt skulle kunna ändras

Den där ”scenen” eller vad man ska kalla det för med Tilde, den känns lite mystisk. Jag funderar på om det kanske är en dröm? Eller om det är på riktigt, och det kanske kommer komma lite mer övernaturliga saker? Eller om det är så att Elijah mår så dåligt att han har börjat typ inbilla sig en person som finns där för en? och anledningen till varför inte Max och dem inte ser Tilde är då för att hon bara finns i Elijahs huvud, men det förklarat ju inte varförhon pratar om att hennes föräldrar inte ser henne

Den är verkligen jättebra! Och hur kunde jag missa att Elijah och pappan pratade teckenspråk?

Angående om det är rätt forum: Kanske skulle den vara på Kreativitetsforumet men det kanske är svårt att flytta på den (har ingen koll på sådant) och nu har den ju kommit igång här! Bevakar den!

Tilde är gåtfull och spännande som sagt och det finns många teorier om vem/vad hon är. Snyggt det blev med den lutande stilen i tillbakablicken.

Vad fint att han vill ge sin jacka till Tilde. Undrar varför hon är ledsen? Och var han har sett henne förut ...

Ja, jag har också missat att det var teckenspråk först,
Och när du skrev ”det finns många teorier om vem/vad hon är” så insåg jag att det är ju inte ens säkert att hon är människa, Elijah kanske inte heller är människa!

Oj, har glömt att bevaka *trycke på bevaka knappen* sådär!

Intressant! Det har jag inte tänkt på - vad skulle tyda på att Elijah inte är människa?

Jag har inte lagt märke till något hittills som skulle tyda på att han inte är människa men man vet ju aldrig... det skulle behöva vara någon människoliknande varelse isåfall tror jag då allla beskrivningar stämmer in på människor