3:e generationen - en julig historia (adventskalender)

Men hej!
Jag älskar julen, och jag älskar att skriva. Därför tänkte jag vara finurlig nog att slå ihop det till något väldigt roligt. (tycker jag)
Jag hade tänkt skriva om Potter-Weasley-Granger klanens jul, med fokus ur James perspektiv. Det kommer komma en del varje advent, så det blir en adventskalender! Kul, va? Va? Nevermind...
Hur som helst så skulle det betyda väldigt mycket om ni ville läsa. Konstruktiv kritik inför kommande delar är också varmt välkommet!

1:a advent: 3 December
2:a advent: 10 December
3:e advent: 17 December
4:e advent: 24 December (Julafton!)

Jag läser!

Verkar bra! *bevakar*

Ååh det låter jättebra! Bevakar

Vad kul att ni vill läsa! Jag hoppas att ni kommer gilla den första delen på söndag. c:

Jag tycker definitivt att ditt koncept behöver en hel jävla massa arbete. Det här håller inte i branschen. Jag måste nu ringa till Göran Persson, mitt liv är förstört och jag är i stort behov av lite Persson-guidance. Tack och adjö.

Okay... O.o

Hur kommer det sig att jag inte får mer confirmation på mitt bidrag till din ff. Jag trodde att jag gjorde dig en tjänst genom att låta dig veta att detta inte är helt okej, och jag måste säga att jag väntade mig ett mer tacksamt svar. Jag, Putin och GP har nu konfererat i flertalet minuter, och kommit fram till att åtgärder måste vidtagas. Jag råder dig att lyssna på min input och respektera att vi alla är jämlikar vid detta möte, och därmed visa mig den lilla unsen av respekt.

Glad första advent, kära mugglisar!
Dagen har äntligen kommit då ni får läsa den första delen av adventskalendern, och jag hoppas verkligen att ni kommer tycka om den. Som sagt, ni får gärna komma med konstruktiv kritik.
Trevlig lässtund!
~~
1:a advent

Vinden som min kvasts rörelser skapade fick mitt mörka hår att piska mig i ansiktet. Mina ögon tårades av den svala motbrisen, men jag höll ett stadigt fokus på det lilla, guldfärgade och vingprydda klotet som svävade iväg flera meter framför mig. Jag hade sällan problem med att fånga den gyllene kvicken, men den verkade vilja göra det extra svårt för mig den dagen. Det spelade ingen roll. Jag hade alltid gillat utmaningar, och det här var bara ännu en sådan. Kvicken sjönk några meter, och jag lutade mig framåt över kvasten för att styra den i samma riktning. De hundratals häxor och trollkarlar som stod i läktarna ropade mitt namn och hoppade upp och ned i ren nervositet. Jag gled smidigt mellan mina motspelare. De var inte riktigt någon match för mig. Ibland undrade jag om de ens försökte stoppa mig. Jag stäckte ut handen och fingrarna. Försökte att ta tag i den gyllene kvicken som hånade mig med dess frånvaro från mitt grepp. Jag svor och lutade mig längre framåt för att öka farten, och kvasten som jag hade införskaffat mig för bara ett halvår sedan men som redan kändes som en av mina bästa vänner lydde genast min order. Jag gjorde en hastig men ändå smidig sväng åt vänster med kvasten och blockerade vägen för den lilla men ändå så snabba kvicken. Mina fingrar slöt sig runt den, och de små, silvriga vingarna flaxade hjälplöst i min slutna hand.
Jag slog upp armen i luften och visade upp kvicken för åskådarna. Det var tyst en stund, och sedan…
Folk jublade. Högre än vad jag någonsin hört de göra förut. De slog ut med armarna i luften och slog med fötterna mot läktargolvet. Ett stort leende spred sig över mina läppar när jag vinkade med handen och såg ut över folkhavet. Trots mängden åskådare så kunde jag ändå urskilja henne. Hur skulle jag inte kunna det? Vi hade vuxit upp tillsammans. Hon hoppade inte av glädje. Hon ropade inte mitt namn. Istället kramade hennes händer om hennes midja medan hennes röda, vågiga hår dansade över axlarna i den vind som fortfarande spred sig genom luften trots att jag stannat med kvasten sedan länge. Vädret hade visst bestämt sig för att leka lite extra under tiden som jag varit fullt upptagen med matchen. Den yngre flickan på läktaren skakade på huvudet.
“vakna, James. vakna!”
“huh?”
Jag kände hur något slog till över mitt ansikte, och jag knep ihop ögonen. Det var verkligen inte vinden. Det var så mycket mjukare än så. Det kändes nästan som om mitt ansikte slogs emot ett hav av bomull och sockervadd.
“du måste vakna, nu!”
Jag vred på mig, och kände hur den stora quidditcharenan långsamt försvann i ett starkt mörker runt omkring mig. Mitt huvud simmade runt i förvirring, och jag slog långsamt upp mina mörkbruna ögon. De möttes av ett starkt ljus från taket, och jag stönade när jag slöt dem igen. Jag kunde känna en tyngd mot min mage och överkropp, och gåshuden sträckte sig över i stort sett hela mig, och jag förstod att min syster hade slitit av mig täcket innan hon krupit upp i min säng. Hennes lilla hand slog till mig över kinden i en sådan styrka som fick mig att slå upp ögonen i chock.
“aj! vad gör du?”
“jag sa vakna! vi måste gå. tåget lämnar stationen om en halvtimme!”
Mer stön. Varför kunde jag inte bara spendera jullovet på Hogwarts? Det var ju trots allt mitt sista år på skolan. Svaret var min mormor. Min kära mormor Molly Weasley som fortfarande insitsterade på att julen var en högtid för familjen. Älskade mormor Molly Weasley som år efter år ställde en skål med gröt framför en innan man ens hunnit säga “god morgon.” Det var min mormor det, och trots att hon kunde vara en pina ibland så ville jag egentligen inte ha det på något annat sätt. Därför bet jag bara ihop och satte mig upp i sängen. Jag kom ganska snart ihåg att Lily blockerade min väg och tvingade mig tillbaka ner i en liggande position. Jag tog stöd med mina armbågar innan jag fallit tillbaka alltför långt.
“ehm, Lils. jag tror att du måste hoppa ner.”
Lily himlade med ögonen men sparkade snart båda hennes ben över sängen innan hon gled ner på trägolvet. Hon pekade mot mitt nattduksbord. Två smörade mackor med kalkon och ost vilade bredvid en termos med rykande te. Åh, nej. Trollkarlsvärlden hade fortfarande inte börjat använda sig av sådana smarta uppfinningar. Att ha moster Hermione som släkting kom helt enkelt med olika fördelar som man som renblodig trollkarl eller häxa aldrig hade fått.
“jag tog med frukost eftersom du insisterade på att ta en sovmorgon.”
Min syster Lily var sällan dryg. Hon var egentligen en av de mest lättsamma i släkten. Tro mig, farbror George hade lärt henne mer än ett par hyss. Men om det var någonting Lily avskydde så var det stress. Lily och stress var så långt ifrån vänner som man kunde komma. Jag hade lärt mig att aldrig trotsa en stressad Lily, så jag lyfte bara upp mungiporna i ett vänligt leende.
“tack, syrran.”
Hon fnyste bara till och nickade mot min koffert som låg på golvet. Hon ville att jag skulle skynda mig. Hon hade precis smällt igen dörren efter sig när jag satte mig upp i sängen och sträckte ut mina armar framför mig. Jag gäspade. Det skulle bli en lång dag tillbaka.

Jag och mina syskon och kusiner hade alltid föredragit att gå till och från Hogsmeade, men promenaden till stationen tog längre tid än den vanligtvis gjorde. Främst för att det hade fallit massvis med snö under natten. Jag har en stor familj, och när alla kusiner och syskon envisas med att böja sig ner och skopa sina händer fulla med snö att kasta på varandra… tja, låt mig bara säga att ingen kommer särskilt långt utan att bli träffad av en snöboll eller två. Till och med Rose som alltid hade ögonen riktade mot en bok hängde på. Jag var inte med. Mina händer var fulla med mackor och en termos, så jag backade undan några steg för att gå bredvid Scorpius. Den lilla killen hade nästan blivit en i familjen. Men bara nästan.
“där är du ju, skorpan.”
Scorpius vred huvudet mot mig och höjde lekfullt på ögonbrynet.
“jag visste inte att du letade efter mig.”
“det gjorde jag inte heller. jag använde det mest som en konversationsöppnare.”
Scorpius skrattade. “jag tror att en konversationsöppnare är ett vanligt, hederligt hej.”
“just det, jag glömde nästan bort att du var så smart.”
Jag följde Scorpius ljusa ögon med blicken. Han iakttog Albus när han kastade en snöboll mot Roses axel men istället träffade hennes kind. Hon tjöt till och var inte sen med att straffa honom med en snöboll mot hans hals. Det fanns en glöd i hans ögon som jag sällan såg hos människor. Jag brukade se den flamman hos mormor när hon kollade på morfar, eller hos pappa när han kollade på mamma. Okej, du fattar grejen. Vi ska nog inte gå in på det där. Men jag förstod. Förstod att de egentligen betydde mer för varandra än de själva kunde sätta fingret på. Jag var tvungen att le.
“Skorpan?”
“mhm?” Scorpius riktade blicken mot mig igen. Ett förvirrat uttryck vilade i hans ögon.
“ta hand om min bror, okej?”
Scorpius sade ingenting på ett långt tag. Han stirrade bara på vägen framför honom, och på det röda ångloket som uppenbarade sig bakom stängslet några hundra meter framåt.
“så du litar på mig?”
Jag himlade bara med ögonen och lade mackorna i samma hand som termosen för att kunna klappa honom över axeln.
“hörru, du är en skorpa. skorpor skadar inte någon så länge man inte sätter smulorna i halsen.”
Scorpius gav mig en kall blick, men var snart tvungen att skratta.
“du är inte klok.”
“vad skönt att du äntligen börjar inse det. det tog väldigt lång tid.”
Min blick fastnade på Lily. Hon gick längst fram bland alla syskon, kusiner och Scorpius, och hennes fotsteg verkade bli mer avslappnade ju längre bort från slottet vi kom och ju större hogwartsexpressen blev framför oss. Jag antog att samma sak hände med hennes ansikte. Jag kunde inte vara helt säker eftersom halva hennes ansikte täcktes av hennes tjocka gryffindorhalsduk. Då och då hoppade hon med båda fötterna i snön så att hon for framåt någon meter över de nu vita ängarna och manteln kastades upp i luften bakom hennes rygg innan den intog sin vanliga position.
“julafton, snart är det julafton!”, kvittrade hon medan hon slog ut med armarna och träffade Albus som hade gått snett bakom henne i magen. Han hostade till.
“Lily!”
“äsch, sluta vara så klen.”
Hon hoppade upp på Albus rygg, och han vacklade framåt några centimeter innan han till slut lyckades räta på sig.
“framåt marsch!”, ropade Lily och slog upp med ena knytnäven i luften medan hon höll den andra handen stadigt runt Albus hals.
Jag skrockade och skakade på huvudet.
“galen, den där flickan.”

När bara en timme återstod av resan tillbaka mot kings cross så hade det börjat snöa ordentligt, och man kunde inte längre urskilja de olika rörelserna utanför fönstren. Lily hade inte kunnat lugna ner sig utan hade fortsatt sprida hennes överdrivna energi tills hon stupat i ett säte och somnat av ren utmattning. Albus och Scorpius hade hittat en egen kupé, och Hugo hade letat upp hans vänner. Det betydde att jag och Rose var dem enda kvar i kupén tillsammans med Lily, och med tanke på att hon sov så var det väldigt lugnt i rummet.
Som den gottegris som Rose faktiskt var så grävde hon runt i hennes godispåse och fiskade upp ett citrongodis. Hon kastade upp den i luften innan hon fångade den på tungan och slöt ögonen i ren njutning.
“mhm..”, suckade hon.
“du gillar verkligen godis, du.”
“skämtar du?” Rose spärrade upp ögonen. “gillar? godis är det bästa som finns!”
“bättre än böcker?”
“du.” Hon stoppade ytterligare två citrongodisar i munnen på samma gång. “bara för att jag läser mycket för att få bra betyg så betyder det inte att jag gillar det. att läsa är pesten.”
Jag lade händerna bakom min nacke och lutade mig bakåt i sätet.
“wow, det trodde jag inte om dig, Rosie.”
“kalla mig inte Rosie.”
“okej, Rosie.”
Irritation spred sig genom hennes ögon, och jag hann precis väja undan för godispåsen som hon kastade emot mig. Jag ryckte upp den från sätet med min hand och flinade.
“gratis godis. det var vänligt av dig, Rosie.”
Rose spärrade upp ögonen.
“nej, inte mitt godis!”
“för sent. gjort är gjort.”
Jag kände hur tåget tappade fart, och snart ekade det höga tjutet mellan väggarna som signalerade att ångloket hade stannat. Rose höjde på ögonbrynen.
“redan? det är minst en halvtimme kvar till London.”
“det kan du inte veta.” Jag nickade mot fönstret. “man ser inte ett dyft. det är möjligt att resan bara gick fortare än vanligt.”
Rose lät blicken vila mot fönstret innan hon till slut ryckte på axlarna.
“jag antar att du har rätt. kom så går vi.”
Jag vred blicken mot Lily. Typiskt. Hon var knappast den lättaste personen att väcka. Vi var nog mer lika varandra än vad vi faktiskt trodde. Jag suckade och ruskade om henne.
“Lils, vakna.”
Hon gnydde till.
Rose skakade på huvudet.
“jag tar det. gå i förväg du.”
Jag nickade uppskattande. “snällt, Rose. tack.”
“åh, tro mig. nöjet är mitt. det betyder bara att jag slipper bära alla koffertar.”
Jag himlade med ögonen.
“du har alltid en dold agenda, eller hur?”
“som sagt”, flinade Rose. “det är ett rent nöje.”
“som du vill. kom bara ihåg att hon kan bli väldigt tjurig”, menade jag och lyfte upp koffertarna i mina två händer. Det var tur att quidditchträningen hade gett mig lite extra muskler. Min lagkapten var inte den som ställde in träningar på grund av ett regnoväder. Man skulle nästan kunna säga att Mitch själv var ett regnoväder de dagar då saker inte gick som han hade planerat eller när jag eller mina lagkamrater var ofokuserade. Det hände dock sällan. Mitch var en av de två som höll i ett slagträ, så jag lekte sällan med mina chanser.

Pappa stod redan på perrongen och väntade tillsammans med morbror Ron. Det var lättare för dem att smita iväg från sina jobb än dem andra vuxna i släkten. Pappa var ledare över hans departement, och morbror Ron hjälpte morbror George i skämtbutiken. Det betydde att det oftast var de två som hämtade upp oss från stationen. Jag blev därför inte särskilt förvånad över att de båda var iklädda deras arbetskläder. I morbror Rons fall var det i princip en vanlig tröja och jeans, medan pappa hade på sig hans finaste arbetsmantel. Han drog in mig och Albus i en stor kram som nästan tog andan ur mig.
“hej på er, pojkar.”
“eeeh-hej, pappa”, väste jag.
“ja, trevligt att träffa dig också”, andades Albus.
Pappa himlade med ögonen men släppte hans grepp om oss iallafall.
“tur att jag har Lily, då”, menade han innan han lyfte upp Lily i hans famn.
Lily hade alltid varit den kramiga av oss alla, så det var bara naturligt att hon fnissade till och slog armarna om pappas hals så att han kunde snurra henne ett varv i luften.
“så har ni haft en bra termin, ungar?” Morbror Ron lastade våra koffertar på en kärra medan pappa ursäktade sig för att gå iväg några meter. Jag följde honom med blicken och märkte att han drog Scorpius åt sidan. Märkligt. Albus verkade ha samma åsikt för han tog några steg i deras riktning.
“vi har haft en jättebra termin”, började jag med mitt gladaste leende. “eller hur, Albus?”
Albus stannade till och vred blicken mot mig innan han besviket ställde sig vid min sida igen.
“ja, ehm. visst. superbra.”
Min blick fastnade på tegelväggen där en man uppenbarade sig. En lång, blekblond man med skarpa ansiktsdrag och ljusa ögon. Mr. Malfoy. Han kom gåendes i vår riktning, och när pappa märkte av hans närvaro så gav han Scorpius ett varmt leende och en snabb klapp på axeln.
Återigen, märkligt. Albus gapade smått och höjde ögonbrynen mot mig. Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
“ingen aning, brorsan.”
Vi hann inte reflektera mer över den konstiga händelsen, för morbror Ron slog ihop händerna.
“dags att åka ungar. följ mig”, sade han och började styra kärran i tegelväggens riktning.

Varje gång som Albus och Scorpius skulle säga hejdå till varandra gick till på precis samma sätt. Det vill säga att de vinkade åt varandra utanför tågstationen i ett århundrade, och att jag till slut fick släpa min yngre bror därifrån. Den dagen var inget undantag.
“Albus, kom igen!”
“okej, okej. du behöver inte dra i mig. god jul, Scorpius!”
Scorpius vinkade en sista gång innan han tog tag i hans pappas arm så att Mr. Malfoy kunde transferera båda därifrån.
“God jul, Albus!”
Familjen Malfoy var borta en kort stund senare, och Albus suckade. Jag dunkade honom i ryggen.
“oroa dig inte. ni kommer ses igen. två och en halv vecka är inte särskilt långt.”
“jag vet, jag vet”, skrattade han.
Vi båda rycktes ur vår dvala några sekunder senare av Lily som skrek ut i vinterovädret.
“den första Pottern till bilen får sitta fram!”
Jag och Albus stirrade på varandra i en kort stund.
“du hörde flickan. rör på dig!”, utbrast jag.
Och så rusade vi båda mot parkeringen och vår mörkblå volvo som vid det laget snarare var vit.
~~
Vad är det Harry har i kikaren, och hur kommer familjens jul sluta? Fortsätt läsa för att få veta. c:

Superbra skrivet! Älskar hur du beskriver karaktärerna ^^