Dumbledore och Grindewald

Titel: Dumbledore och Grindewald
Kapitel: Hittills ett färdigskrivet
Färdigskriven: Nej
Huvudpersoner: Albus Dumbledore och Gillert Grindewald
Synvinkel: Skoftar mellan Grindewalds, Dumbledores och ingens
VARNING: Varning för spoiler om ni inte läst den sjunde boken
Handling: Nyligen. Gått ut Hogwarts, en fantastisk känsla var det för Gillert och Albus! Nu kunde deras länge genomtänkte planer börja. Allt går som planerat, men det kommer fler och fler störningsmoment... Ariana börjar bli svår att hålla gömd, Albus blir mindre taggad på de stora planerna, Grindewald börjar bli hemsk gällande mugglarfödda... Hur långt kan detta gå?


Någon intresserad? Vill bara påpeka att allt inte kommer gå så som i boken. Tar gärna imot kritik❤️

Kan kika lite på den.

❤️


Dumbledore & Grindewald Kapitel 1 "Skulle jag berätta?"
*Dumbledores synvinkel*

Känslan var fantastisk! Äntligen hade jag gått ut Hogwarts och redan efter sommaren skulle mina och Gills planer börja! Vi hade planerat ett möte hos mig, den 5 September. För då skulle Aberforth inte vara hemma, utan han skulle vara på Hogwarts, där kunde han inte störa oss. Plötsligt hördes en smäll... Som glas som krossades, så lät det, men det höll på i över 13 sekunder. Jag suckade när jag insåg att det var en av Arianas attacker, när jag och Gill planerade mötet tänkte jag inte på att Ariana skulle kunna få en av sina attacker och inte kunna styra sig själv. Fast jag hade funderat på att berätta det för Gill, vad mugglarpojkarna hade gjort mot henne, gjort mot oss. Det var de pojkarna- de tre mugglarpojkarna, som fått mig att hata alla mugglare från första början. Det var på grund av de som pappa satt på Azkaban, på grund av de som Ariana var tvungen att hållas hemlig. Som tur så visste inte omvärlden om Ariana, inte än. Först och främst så skulle jag ju bli kändare och kändare desto fler priser jag van, men också på grund av mina och Gills planer. Vi skulle ju bli kända, vara ledare över varenda trollkarl, häxa, ynk - till och med över de odrägliga mugglarna. Och jag skulle få tag på just de tre mugglarpojkar som gjort så mot Ariana och visa de vad de förtjänade. Jag skulle skada dem mer än vad pappa hade skadat och skrämt de. Mina tankar avbröts av att ljudet av vingar kom in i rummet. Jag tittade upp från boken som jag hade låtsats att jag läst och såg en brun kattuggla flyga in i mitt rum genom det öppna fönstret - det var Gills uggla. Den landade framför mig och räckte mig ett litet pergament papper och jag vek genast upp det.


"Hej Albus, det är Gill. Jag måste prata med dig om en viktig sak, skulle vi kunna mötas i Diagongränden klockan 12.00 den 10 Augusti?" Jag läste viskande ut brevet från Gill.

Jag reste mig upp och tog en bit pergament. Jag började skriva ett svar till honom.

"Det funkar bra. Vart i Diagongränden ska vi ses, skulle Godisbaronen funka bra?" Jag läste om brevet för mig själv innan jag insåg att den 10 Augusti var imorgon. Jag hav pergamentbiten till kattugglan som fortfarande var namnlös och såg på när den flaxade ut genom fönstret. Jag suckade och slängde mig på sängen.

Skulle jag berätta? Var imorgon det perfekta tillfället att berätta om Ariana, bara för att han inte skulle bli arg och han upptäckte hemligheten själv? Han hade ju något viktigt att berätta, då kunde ju han lika gärna ha en hemlighet han inte berättat, eller hur? Tankarna snurrade runt i huvudet. Ännu en gång hördes glas som krossades, men jag tänkte inte gå ner, för under de perioder som Ariana var så hör ville mamma helst att vi skulle vara någon annan stans, men hon tänkte aldrig på vad som kunde hända med henne. Någon knackade på min dörr, det var säkert Aberforth.

"Vad är det?" Jag suckade, jag orkade inte med honom, varken nu eller senare. Han öppnade dörren och klev in i rummet, jag såg att han ville prata med mig lika lite som jag ville prata med honom.
"Hur kan du vara så egoistisk!" Han såg rasande ut.
"Vad är det? Vad har jag gjort?" Jag försökte låta som om jag brydde mig, men det gick inte.
"Hör du inte vad som händer där nere? Varför kom du inte ner?" Nu var han mer getlik än någonsin.
Jag ryckte på axlarna och han trampade argt iväg. Vad hade jag gjort för ont för att förtjäna en sån bror?




*Grindewalds synvinkel*

Skulle jag berätta det? Skulle jag berätta min största - kanske till och med ända- hemlighet? Det var ju Al, hur skulle jag inte berätta! Fast å andra sidan, var det ett misstag att jag bad honom träffa mig imorgon? Just i den stunden flaxade min fortfarande namnlösa uggla in rummet. Det var Als svar. Jag vek upp brevet och kattugglan gick ofrivilligt in i sin trånga bur.

"Det funkar bra. Vart i Diagongränden ska vi ses, skulle Godisbaronen funka bra?" Jag läste brevet och svalde. Det var kört.

Imorgon skulle jag bli tvungen att berätta min största hemlighet för honom. Eller så kunde jag ljuga och säga att det som var viktigt var att min uggla hade fått ett namn, sen skulle jag kunna köpa lite pumpapaj och honungsöl åt oss båda. Men vad ska ugglan få heta? Hedwig? Nää, det skulle passat bättre på en snövit uggla, Piggelin? Nej, det var bara töntigt. Jag suckade, tog ett djupt andetag och somnade.


Vet att det var tråkigt och kort, men det blir bättre ❤️

Det var en bra början. Har ingen kritik att komma med, så jag hoppar över det den här gången.

❤️ När du har kritik, kom gärna med den, vill bli lika bra som du

Bevakar ♥

Yay