Såg er på hustaken (ni brann) [Jily]

Hej kära mugglisar! Jag har skrivit en Jily igen... En one-shot (alltså en kort berättelse med bara ett kapitel) är det denna gång.
Titeln är från Veronica Maggios Pang Pang.
Lämna gärna en kommentar eller tumme om ni läser och gillar den

Rating: PG (svordomar, alkohol, rökning)


Såg er på hustaken (ni brann)

Och där satt hon på taket med James Potter. Skolgården var så liten under dem. Hela världen var så liten och (bara just denna minuten) obetydlig.
Hon dinglade lite med fötterna och lutade sig framåt. Det gungade under henne. James tog tag i hennes axel.
”Vi ska inte dö än”. Hans röst var lätt, skämtsam. Men det var bara på låtsas.
”Vi ska aldrig dö”. Svarade Lily och lutade sig tillbaks igen. Lutade sig mot hans axel. Han luktade rök. Från cigaretter och eldstaden.
Luften var sådär krispig som den bara är om natten och de sög i sig den som om de skulle dö i morgon, trots vad de nyss sagt. För det kanske de skulle. Antagligen inte, men ändå, kanske kanske. Om så var fallet var det precis så här Lily ville spendera sin sista natt. På ett tak med James Potter och en flaska eldwhisky.
James Potter som stirrade rakt ut i luften. På någon galax långt borta. In i hennes själ.
Lily tog en klunk av eldwhiskyn. Den brände skönt i halsen. Hon undrade hur det skulle kännas att kyssa honom. Fan. De hade det så bra nu. Det var inte bra att tänka på hur hans läppar var formade. Ganska tunna, med skarpa former. Hon skakade på sig. Försökte tänka på något riktigt otrevligt. Dumbledore i en sexuell position. Det hjälpte inte.
James läppar rörde på sig nu, formade ord.
”Fan vad kallt det är”. Fan vad kallt det är, ja. Fan vad han skulle resa sig och gå nu. Gå ner och se om festen fortfarande var igång. Låta Tracy sitta i hans knä.
'Stanna här ändå' skrek hon tyst. Högt hummade hon instämmande. Hon lade sin arm över James axlar och gnuggade lite så att hon kunde låtsas att den bara låg där för att han sagt att han frös.
”Du är så jävla bra Potter”, sa hon och det kändes som om hon hade druckit hela jävla lagret av eldwhisky för hon brann upp inifrån.
”Så jävla självisk, arrogant och uppblåst var det väl?” svarade han retsamt. Hon skrattade och knuffade till honom. Lite för hårt. Hennes hjärta hoppade över ett slag, men han ramlade så klart inte ner.
”Jävlar”, frustade hon och mötte James blick. Han log. Hans leende var så fint.
”Nej, men du är också så jävla bra”. Svarade han och hon dog.
Kan du kyssa mig, frågade Lily inte. Hon var ju död.
Helt seriöst så ville hon nog faktiskt dö för han var verkligen så jävla bra. Det var det enda hon var säker på i hela världen. Att hon var kär. Hon var dock också rätt säker på att han var för jävla bra. För bra för henne. Inte för att hon hade varit så elak mot honom (eller, lite det också), men för att de båda hade ändrats. Och han var både fyrverkerier i hennes blod och en klippa, en hamn att lägga till i när världen stormade. Och hon vara bara... Hon skrattade med honom, försökte hitta en date till honom och hon så ljög hon och svek honom varje dag. ”Bara... bara var alltid ärlig mot mig om vi ska kunna vara vänner”. Hon hade nickat och lovat det. Och det var det minsta hon kunde göra för honom då. Och det var det enda hon inte kunde göra för honom nu. Det enda ärliga hade varit att säga att hon var kär. Eller bara kyssa honom här och nu. Föreslå sig själv som en lämplig date i stället för alla som både han och hon visste inte var en kandidat redan innan. Men han förtjänade någon som hörde hemma här. Inte en smutsskalle som hon. Som inte riktigt förstod det som var hans enda värld. Inte någon som grät och undrade om hon inte borde försvinna från världen. Som ibland undrade om det ens var lönt att slåss. Som var så svag att dödsätarnas ord fastnade i hennes huvud och surrade runt, runt, runt. Han förtjänade någon som alltid var som Lily var när hon var som starkast.
”Tycker du verkligen det”? Frågade hon och såg på honom. Han såg inte på henne, utan hade fixerat blicken på den där galaxen dit ingen annan nådde.
”Vadå”? Han såg faktiskt frågande ut ett tag men verkade sedan inse vad det var. Hans ansikte sprack upp i ett leende som fick henne att dö och hans ögon att glittra (ännu mer).
”Jo”. Han log fortfarande, så hon kysste honom.
Och han kysste henne. Och han var så varm. Och han strök över hennes hår. Stannade vid hennes nacke. Och det var som att få andas första gången på flera månader.

Åh vad fint! Jag älskar sådana här one-shots!

Tack! Vad roligt
Älskar också one-shots och De är så bra att skriva också eftersom att de faktiskt kan bli klara höhehö

Ja, eller hur. Jag beundrar de som kan med att avsluta en fanfiction. Fast jag skulle aldrig ens kunna skriva en one-shot.

Läser!!❤❤

Tack♥
Vet inte om det var det du menade, men det kommer inga fler kapitel

haha fattade de men tänkte nt sånär jag skrev hehehehee

Det är seriöst det bästa jag läst på länge plus att jag älskar veronica och jily ♥ *bevakar*

Tack så mycket ♥
Du behöver inte bevaka dock - detta är enda kapitlet :'(
Kan iofs skriva här om jag lägger upp något mer. Är lite sugen på att skriva typ en tjugokapitlare i sommar..!

Tagga mig om du vill skriva en tjugokapitlare! Vilket ämne vill du i så fall skriva om?