She thougt and he proved her wrong (SV)

Jag ska nu berätta för dig om en pojke som aldrig var riktigt lycklig, han var aldrig riktigt snäll och aldrig riktigt bra på något särskilt. Han var oälskad, och vem som helst som skulle ha träffat honom skulle garanterat sagt att det var rätt åt honom.
Kasta sten på småbarn, skrämma upp folk om du-vet-vem på gatorna, han var en elak människa. Han var en sådan människa ens föräldrar ber dig att inte umgås med. Han var också en människa man inte ville umgås med.
Så när han började på Hogwarts var det redan massor med rykten om honom, ingen ville vara med honom och han blev ständigt utelämnad. Det var hans fel, han visste det.
Han gick sitt fjärde år på Hogwarts då allt ändrades, han satt i biblioteket och läste på om fruktansvärda saker som jag än idag undrar hur han fick vantarna på.
En flicka gick fram till honom och hennes ögon lyste av glädje och hennes leende likaså. Hon gick femte året precis som han och än idag vet jag inte varför han fick en chans.
Men det fick han och hon blev förälskad.
Första förälskelsen, hon trodde att han var den rätta och jag tror knappt att han såg henne som en vän. För honom var hon bara en del i pusslet, det ultimata pusslet.
Pojken hade sagt många udda saker under åren, men det ständigt återkommande var den ultimata planen.
Hon hade flera gånger frågat om denna plan men hade alltid fått svaret:
"tålamod mí lady, tålamod."

En vinterdag, eller närmare bestämt den 23:de december så gick de båda barnen ut på en promenad. Flickan klädde på sig allt mellan himmel och jord. Medan pojken hade en långärmad tröja, ett par jeans och sedan ett par gymnastikskor.
Flickan frågade om han frös och fick till svar:
"Det spelar ingen roll när jag har den ultimata planen."
Flickan undrade varför, varför var planen så viktig. De gick sjätte året och denna plan hade han funderat på under två år.
"Låt mig hjälpa dig. Snälla."
Han tittade ner på henne, hon var så kort i jämförelse med hans 187 cm, han log. Han log ett snett, listigt leende, för att ett glatt leende hade han aldrig haft under hela hans liv.
"Är du säker?"
"Vad som helst. Vad som helst för dig." hon gav honom en lätt puss på kinden och hans leende försvann.
"Vad var det där för?" fräste han och grep tag ett hårt grepp om hennes arm.
"Förlåt.. Jag ville bara.. Det bara blev så..." hon snyftade fram orden och han släppte henne vårdslöst.
"Mitt fel." Han log ett känslokallt innan han raskt började gå iväg och hon småsprang efter.
"Får jag hjälpa dig?" hon log försiktigt.
"Okej. Det här är topphemligt, du måste lita till hundra procent på mig och du måste verkligen gilla mig."
Hon nickade.
"Vad ska jag göra."
"Egentligen ska inte du göra något särskilt, eller ta fram din trollstav och lova att inte springa iväg från mig."
Hon nickade igen och tog fram sin trollstav, han drog fram sin och sa med en stark underton:
"Imperio." hon tittar frågande på honom men lyder det han hade sagt innan, inte göra någonting.
Sedan så börjar hon gå bakåt några få steg och sedan sa hon något hon skulle ångra resten av sitt liv:
"Crucio." Pojken var förbered, trots att smärtan var olidlig fortsatte han vara fokuserad och började prata.
"Du har alltid varit snäll mot mig, alltid försökt göra mig glad. Du... Du försökte bli min vän och jag lät dig." han tar en paus för att fokusera att allting är under kontroll.
"Men det du inte förstod var att jag planerade det här ända från början. Jag behövde se om det var möjligt, jag övade på råttor nere i hålorna. Jag är en ond människa och jag vet det. Jag är också stolt över det, för att jag har i två år planerat att göra något jag trodde var omöjligt. Jag trodde att nästan allt var möjligt, jag vet att det skulle vara enklare för dig att se mig döda tjugo människor än att göra det du nu kommer göra. Du kommer också gör det välvilligt för att jag har bett dig om det. Du ska mörda en människa du älskar. Mig. Men det är inte allt, varför skulle jag göra det här bara för att plåga dig?" Han sa allt tystare och tystare då smärtan han utsattes för var obeskrivlig.
"Jo, för att jag är inte älskad av någon, inte på riktigt. Du vet att jag inte är en bra människa. Innan jag ens började på Hogwarts var jag fel, misslyckad. Mitt första fel minns jag inte, men jag blev aldrig förlåten så varför inte fortsätta, botten var nådd. Ingen litar på mig, jag kunde se i dina ögon att du 'älskar' mig, men jag tror inte på kärlek. Jag fick aldrig en andra chans."
Han fick henne att bryta Cruciatoförbannelsen och hon grät, hon grät av vad hon tvingats göra, hon grät över att hon lovat att inte kämpa emot och hon grät för att hon visste vad han skulle få henne att göra härnäst.
Så när hon uttalade orden för formeln som dödar var hon inte chockad, bara förkrossad.

~~~
Okej, heh. Förlåt för att jag inte är världens bästa på att skriva och att jag skriver fett mörkt. Inte för att någon kommer läsa denna eller bry sig, men om någon bryr sig så kommer jag inte fortsätta med denna, detta är en sån novell som bara har en del.
Men jag uppskattar om ni skriver vad ni tycker ♥

Alltså jag är superglad att du tipsade mig om den här med, den var toppen♥
Jag gillar att du skriver mörkt, det får allt lite mer spännande då jag ofta gillar sånt c:

En grej jag hittade; det stod att han gick i fjärde årskursen när han satt i biblioteket, och att flickan gick i femman ''som han gjorde''. Ville påpeka det c: ♥

Men toppen skrivt♥

Tack ♥

Heh, det var nog bara en typo, kastade ihop det där på 45 minuter ungefär så ah

haha det brukar bli ganska mycket sånt när jag skriver x)) ♥


[taggar: Allyson & boknörd_]

Awesome!

Fast du kunde berätta lite om berättelsen om vem perspektivet kom ifrån eller vad det handla om

Du behöver göra det tydligt om vilka karaktärer du skriver som..

Just nu kan jag vara vem som helst dig själv hermione Harry minerna ja jag kan vara vem som helst.

Jag gillar att det inte är tydligt om vem det e som berättar c:

Jättebra!! ♥♥ (tack för att du tagga moi Will!)

Villlie inte att ni skulle missa xD♥♥♥♥♥

Tack!♥♥