Vår tid är över nu (SV)

Titel: Vår tid är över nu
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction,
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning: Sirius Blacks tankar under sitt sista dygn på Hogwarts.

En FanFic jag skrev för typ tre år sedan men hittade på min dator. Tyckte det skulle vara kul att lägga upp den .



Vår tid är över nu


Jag ser på dem när de sover. Det är lustigt, för hur de sover speglar faktiskt deras vakna jag. Tagghorn breder ut sig över sängen, sover på rygg och virar inte in sig i täcket. Han tar sin plats, och mer än så. Inte bunden av någonting. Slingersvans ligger på magen med ansiktet nedtryckt i kudden. Bara nackhåret sticker upp ovanför täcket. Det är nästan som om han gömmer sig för något. Jag är förvånad över att han inte kvävs. Måntand tar inte ens upp hälften av sin säng, den står i ett hörn och han trycker sig mot väggen. Täcket har glidit ner och avslöjar en ärrad överkropp.
Jag häller upp ett glas vatten och dricker i små klunkar. Nymånens skära speglar sig i den silverblanka sjön. Innan jag kom hit brydde jag mig knappast om månen var hel, halv, ny, gammal. Den var månen helt enkelt. Den påverkade inte mitt liv nämnvärt. Nu skulle jag med bara en blick kunna avgöra vilken fas den är i. I mer en fem år har månen varit en del av mig, mitt liv. ”Ditt val av vänner är ett av de viktigaste du någonsin kommer att göra, de kommer att påverka ditt liv mer än du anar.” Den som sa det hade mer rätt en någon annan. Jag skulle inte vara någonting utan de tre som sover i sina sängar. Det kommer jag aldrig att säga, det kan de leva lyckligt ovetandes om.
Jag hör att någon rör sig. Det är Tagghorn som har vaknat.
”Tramptass, är du vaken?”, han ser överraskad ut.
Jag nickar till svar, säger ingenting.
”Mediterar över livet eller något?!”, han kommer bort till mig, kikar ut i natten över min axel. Jag ler svagt.
”Mm”, han höjer ett ögonbryn.
”Inte likt dig.”
”Inte?”
”Jag vet inte”, en uppgiven suck. Vi stirrar ut genom fönstret i en lång stund, tysta, försjunkna i våra egna tankar. När Tagghorn till slut bryter tystnaden har det börjat ljusna över trädtopparna.
”Sista natten här, och vi har inte gjort något särskilt av den.”
Jag ser halvt oförstående på honom:
”Den här natten har varit något särskilt, det var ju vår sista!”
Tillsammans ser vi solens första strålar lysa upp quidditchplanen. Tagghorn viskar, nästan för sig själv:
”Vår tid är över nu.”
Jag fångar hans blick, ler.
”Ja”

Väskorna packade. Sängarna bäddade. Vi har gjort det här förut. Vi vet hur det går till. Man tar sitt pick och pack och går. Man ser sig om en sista gång innan man stiger ombord på tåget. Man ser sig inte om fem gånger i samma korridor. Och upprepar det i varje korridor. Man slukar inte detaljer som sprickor i väggarna och spindelnät i hörnen, som om varje intryck var lika oumbärligt, livsviktigt som syre. Man går med sina vänner i den folkfyllda hallen och talar om framtiden. Man går inte ensam genom tomma rum och tänker på det förflutna. Man väntar förväntansfullt på att få se sin familj igen. Man överväger inte att gömma sig i ett bortglömt skrymsle för att stanna för evigt. Tänk att vi skulle vara så dåliga på att åka hem.

Jag är den sista som lämnar sovsalen. Det är tomt i uppehållsrummet. Ingen av de andra är där och väntar på mig. De tar farväl på sitt egna sätt. Peter smyger nog ner till köket för att äta sin sista alf-bakade päronpaj. James är kanske uppe i astronomitornet och känner på väggen han lutade sig mot första gången han kysste Lily. Remus, jag vet inte. Ett bittert avsked med det piskande pilträdet? Han är säkert på promenad runt sjön. Han är inte så sentimental. Han har, vad säger man, accepterat sitt öde.

Den tjocka, purpurröda mattan på golvet dämpar mina steg när jag för mig själv och min koffert mot porträtthålet. Mitt första avsked blir med Gryffindortornet. Precis innan jag ska gå ut tar jag mig en sista blick. Det är helt tomt och det känns fel. Inte en boktrave eller pergamentrulle på något av borden. Allt är onaturligt iordningställt. Jag lämnar väskan vi porträttet och går tillbaka. Tar tag i en stol vid ett av borden och drar häftigt ut den. Knölar till mattan i kanten. Det känns inte bättre. Jag rättar till allt igen innan jag går. Vänder mig inte om. Vill inte se det döda, kalla rummet. Men det kanske passar. Det ligger en begravningsstämning över dagen. Eller bara över mig.

Det tar mig en och en halv timme att ta mig från uppehållsrummet till frukosten i stora salen. Dess ljud och ljus får mig att huka något. Jag känner mig som en främling i detta enorma rum. Efter ansträngningen att skära av banden till skolan känns det underligt att se så mycket människor. Att behöva koppla på igen. Att vara samma Sirius igen. Att vara den alla känner igen. Igenkänd blir man i sitt hem. Det här ska inte vara mitt hem. Jag hade bestämt mig för att det här inte är mitt hem.

Peter nickar från våra vanliga platser vid bordet. James sitter med ryggen vänd mot mig. Jag höjer handen i en vinkning. Sedan drar mina ben med mig fram till dem. Varje gång jag sätter ned foten är det en ny sten jag står på. Jag anstränger mig för att aldrig glömma hur det känns. Hur golvet ligger stadigt under mina fötter. Jag dras allt mer tillbaka till verkligheten. Solljuset som strålar in från taket går från hårt till mjukt. Istället för att stöta bort mig drar det mig in. Tinar upp mig. Som ett lik som vaknar upp. Jag sätter mig ner bredvid James. Doften av hans te dansar upp mot min näsa i tunna ångor. James vill alltid ha sitt te starkare än vad som brukas. Han lägger alltid i en egen tepåse i koppen, efter att ha hällt upp från en av de stora keramikkannorna som står på bordet. Han säger alltid att den beska smaken är en otroligt effektfull väckare. Jag brukar inte förstå vad han pratar om. Men ändå. Idag. Sista chansen. Den kraftfulla smaken kanske drar mig upp ur mitt melankoliska hav.

Utan ord tar jag koppen med mina båda händer och sveper i mig hela innehållet. En explosion av smak i min mun. Den kokheta vätskan rinner genom halsen. Det brinner. Ner i min mage och vidare ut i kroppen. Färdriktning fingrar och tår. Jag kan följa värmen. Steg för steg. Som vågor av feber. Jämnt, pulserande. Behagligt obehagligt. Behagligt levande. James sneglar på mig, som för att avgöra om det verkligen är jag som sitter där. Att jag ens smakar.
”Äckligt!” Det är det enda jag får ur mig. Han småler. Litet leende. Sedan återvänder han in i sin tidning.

Remus ansluter sig till oss efter frukosten. Vi har slagit oss ner i entrétrappan. Han sätter sig bredvid Peter. Han säger inte vart han har varit. Men vi frågar inte heller. Stora porten är vidöppen och elever strömmar in och ut med väskor, djurburar och diverse viktiga föremål. Trappan är som ett stort dånande vattenfall av människor. Vi fyra är som den lilla klippan som tvingar strömmen att dela på sig. För att sedan sluta sig tillsammans igen. Forsar fram till öppningen. En väldig naturkraft. När de väl kommit ut delar de upp sig i många, små ringlande bäckar. Ett floddelta. Ett vägval. Men vi vill inte välja. Så vi sitter kvar.

Snart är slottet tömt. Luckorna mellan de förbipasserande blir allt större. Stegen ekar. James reser sig först. Vandrar några trappsteg ner. Vänder sig sedan. Knycker med huvudet. Kom nu, kom nu. Vi följer honom, tar våra väskor och möter solskenet utomhus. När vi träder ut genom stora porten. Sista gången.

När tåget rullat ut från stationen börjar vi spela kort. Peter vinner som vanligt nästan alla omgångar. Han är bra på att bluffa. Vi ger snart upp att försöka. Dåliga förlorare är vi allihopa. Remus tar upp en bok att läsa. Peter snaskar på de chokladgrodor han vunnit av oss. Våra chokladgrodor. Solen har gått i moln igen och kupén blir kylig. Vi virar in oss i de filtar som fanns på plats. Jag är sömnig. Sluter mina ögon. Lutar mitt ansikte mot den kall rutan. Låter den ta del av min kroppsvärme. Sover.

Wow. Fint skrivet... men kommer det en till del?

Otroligt bra skrivet, ändock lite sorgligt! o:

Edit: dani, jag tror inte det. "Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja"

Oh, nu såg jag det. Synd. För det var riktigt bra.

Tack så mycket båda två

Grymt bra! Du borde skriva många fler!

mer

Grymt!

Bra