Morgonstjärna - SV

God eftermiddag på er alla! Nu är det dags igen. En till fanfiction! *rip*
Det här är min andra Harry Potter-fanfiction. Jag har inte skrivit något HP-realaterat sedan min alldeles första fanfiction, Petrificus, som jag började på för över ett år sedan, men sedan glömde bort tills ett par dagar sedan... . Ja, ni fattar. Jag är världsbäst och borde troligtvis vinna pris för att jag har så lätt att glömma bort projekt eller överge dem när inspirationen sinar. Jag blev inte jättenöjda med prologen, Men den här fanfictionen har jag stora förväntningar och planer för, så jag hoppas att för allt i världen inte överger den här! Önska mig lycka till.
// Phosho ♥

Titel: Morgonstjärna
Språk: Svenska (Inslag av Engelska, Ryska och liknande)
Antal kapitel hittills: Prolog + 1 kapitel
Färdigskriven: Nej.
Rating: Lite värre än Harry Potter, så typ PG.
Huvudpersoner: Titiana Larinova mfl.
Tidsperiod: omkring 1975 (Marodörernas era)
Handling: Sextonåriga Tatiana går sitt sjätte år på Durmstrang, och är en medelmåttig student. Hennes liv är helt okej, trots familjegräl och att Voldemort försätter trollkarlsvärlden i skräck. Men plötsligt inträffar något som kommer förändra hennes liv: för att stärka relationen mellan de olika magiska skolorna skickar både Hogwarts och Beauxbatons ett antal utbytesstudenter till Durmstrang på obestämd tid. Det kommer få en obehaglig inverkan på Tatianas liv, och hon kommer få göra många svåra val...


Taggar några som b.la. läst min tidigare ff eller bett om att bli taggade:


Länk till Petrificus:
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=44581&page=8#p3579078

Prolog

Genom mitt fönster såg jag ut över sjön långt där nere som glittrade i ljuset från den ljusa gryningssolen. Både sjön och det gigantiska huset jag befann mig i var omringat av berg, vars toppar var täckta med snö året om. Även om det bara var början på april och isen knappt hade börjat smälta från fjorden, var redan flera av de äldre eleverna ute vid klipporna och badade. Trots att jag växt upp i detta kalla och stränga men ändå så vackra paradis hade jag aldrig tyckt att bada i isvak var något för mig. Inte vatten över huvud taget, faktiskt. Men ingen kunde neka att min skola, Durmstrang institutet, faktiskt var en nordisk himmel i miniatyr.

Vill ni veta var institutet ligger? Ledsen. Tyvärr kan jag inte avslöja det. Skulle jag det skulle både jag och ni få vartenda trolldomsministerium i hela Norden efter oss, och då lovar jag att vi inte skulle vara i livet mycket längre till - eller få minnet raderat, vilket som nu är värst vet jag inte.

Juste. Glömde jag att berätta? Durmstrang-institutet är en magisk skola. Ingen utomstående kan komma hit utan tillåtelse; och om de ändå skulle försöka, så kan jag lova att ministeriet tar hand om dem på ett eller annat sätt. Grejen är att vi elever som går här nämligen häxor och trollkarlar, och på institutet får vi lära oss att använda våra unika krafter. Alltså, vi är inte den sortens trollkarlar som drar upp vita kaniner ur hattar och ropar "Abrakadabra!" lite hur som helst. Vi är inte heller häxor med grön hud, vårtor och krokig näsa som rider på kvastar och äter små barn i pepparkakshus (Även om det där med kvastar stämmer rätt så bra in på quidditch). Vi ser ut som vem som helst, men vi finns mitt ibland er. Ministeriet gör allt för att dölja trollkarlssamhället, även om de gör ett rätt kasst jobb om jag får säga min mening.

"Tatiana!"

En plötslig viskning i mitt högra öra avbryter mig i mina tankar. Jag rycker till så häftig att jag tappar mitt glas med vatten i golvet. Utan att jag har märkt det har klockan blivit nästan åtta på morgonen; det ser jag på solen, trots att den aldrig når särskilt högt över bergstopparna. Så blir det ibland, när jag är fast i mina tankar. Men såklart är det han som gått in i mitt rum och smugit upp bakom mig. Hans andedräkt kittlar min nacke.
"Sasha Dimitrij Penev!" Skrattar jag och vänder mig om samtidigt som jag placerar en lätt kyss på hans kind. "Du skräms!" Lägger jag till lite strängare innan vi båda brister ut i gapskratt.

Just det. Det här är Sasha, min pojkvän. Andra skulle nog bli förvånade om jag berättade att jag har en partner; men Sasha är nog den mest omtänksamma människan jag någonsin mött, borträknat min äldre bror. Trots att han är ett år äldre än mig, och att min morfar inte direkt uppmuntrar vårt förhållande, så håller vi ihop.
"Ledsen, Tanya. Men rektor Dostojevskij har kallat ner oss till samlingssalen nu direkt."
Jag suckar och reser mig upp från sängen samtidigt som jag aktar mig noga för att inte kliva i pölen av vatten och krossat glas. Innan jag stänger dörren bakom mig och Sasha vänder jag mig om och viftar med min trollstav så att allt glas och vatten försvinner från mattan. Sedan tar jag Sashas hand, stänger dörren och låser bakom oss.

Om jag hade vetat hur mitt liv skulle förändras den där dagen i April? Då skulle jag stannat kvar i mitt trygga rum med barrikaderad dörr.

SUPER BRA!!!! *BEVAKAR*
Yay första kommentaren!

Bra! Tack för att du taggade mig

Bevakar! Tack för taggningen!

*Bevakar.*
Jättebra, verkligen!!

*Bevakar*
Läser prologen då jag kommer hem så jag inte läser på skolan... xD

jättebra, bevakar!

Hej! Nu kommer äntligen kapitel 1! Jag blev inte jättenöjd med hur det blev eftersom jag helst bara ville få igång historien och klämma ihop allt, så jag är jätteledsen om det är virrigt och dåligt skrivet. Men hursomhelst så kommer det inte bli jättemycket skrivet nästa vecka, eftersom jag kommer vara i LONDON (*YAY*) från och med idag tills på Onsdag och jag är osäker på hur det kommer vara med wi-fin.
Hoppas ni tycker om kapitlet ändå, kram!

Kapitel 1 - Oväntade gäster (Tatiana Larinovas perspektiv)

Samlingssalen på Durmstrang var minst sagt storslagen. Visst hade jag hört att andra trollkarlsskolor hade vackra salar dem också, men vår var något helt klart unikt.
Väggarna är av ren is, men så pass genomskinliga att man kan se sjön och bergen utanför lika lätt som om det hade varit glas. Trots det var det ändå behagligt varmt i salen, och här och var brann eldar. Här och var fanns statyer av rektorer eller framstående föredetta elever utplacerade på marmorgolvet. Längst bort i salen, mittemot den massiva ekdörren, fanns en upphöjning där personalen tillsammans med ordningsmännen, vakterna och prefekterna åt. Resten av salen var fylld med en massa mindre bord i olika storlekar av ett mörkt träslag, och stolarna tillhörande dem var täckta med pälsar.

Strax efter det att vi kom in i salen släppte Sasha min hand, gav mig en kyss på pannan och begav sig därefter till ordningsmännens bord. Ett minus med att ha en skötsam, äldre pojkvän; han kunde inte äta med mig, utan var tvungen att sitta med de andra prefekterna och ordningsmännen. Jag suckade, innan jag gick till min bästa vän Olga, som satt ensam vid ett bord för två i mitten av hallen. Inte särskilt många elever hade kommit än, troligtvis övade dem någonstans eller dröjde med att få på sig skoluniformen. Ett tips om du vill att dina elever ska komma i tid: ha aldrig skoluniformer bestående av tunga, gotiska klänningar med underkjolar och pälskappa. Det tar bara onödigt lång tid att klä på sig.
"Godmorgon, Olga!" Hälsade jag när jag slog mig ner bredvid den mörkhåriga flickan.
Olga tittade inte upp från sin tidning, än mindre svarade hon. Typiskt.
"Olga, Godmorgon!" Sa jag igen, en aning högre. Då, äntligen, såg hon upp på mig.
"Tjenamors", sa hon muntert, utan att ta hennes grå ögon från texten. "Sovit gott?"
"Rätt så. Vad läser du om?" Undrade jag och studerande utsidan på tidningen Bulgariens Stjärnskott. Olga tittade genast upp, med entusiasmen lysande i hennes ögon. Hon var besatt av kändisar och skvaller.
"Åh! Det handlar om världens bästa sökare", började hon och visade upp en bild på en mörkhårig flicka i vår ålder på en kvast. "Hon är bara femton och hon-"
Längre hann Olga inte innan hon blev avbruten av Gedeon Dostojevskij, vår rektor, som rest sig upp stötte med sin elfenbenskäpp i golvet och såg ut över den nu överfulla salen, som fyllts på under mitt och Olgas korta samtal.

"Tystnad!" Ropade han, och det dämpade sorlet som tidigare fyllt salen ebbade ut. Alla i salen lutade sig framåt och iakttog rektorn. Med sin kala hjässa och runda mage såg han ut som en ovanligt muskulös baby som hade träffats av en uppblåsningsförtrollning. Trots detta ingav hans klargula ögon och grova och ärrade ansikte en känsla av respekt, så ingen påpekade någonsin något om honom. Han harklade sig och började prata.
"Godmorgon, elever. Anledningen till att vi väckt upp er så tidigt denna första dag av terminen är att vi har en speciell nyhet att dela med oss; Det här skolåret kommer vissa saker ändras. I ett samarbete med några av de mest framgångsrika trollkarlsskolorna i Europa och dess omnejd har personalen på Durmstrang", Han pausade och harklade sig ännu en gång. När han tog till orda igen lät han ansträngd, som om han skulle svälja en råtta. "...Vi här på Durmstrang ...äran... att meddela att vi detta läsår kommer ta emot åtta utbytesstudenter från de framgångsrika skolorna Beauxbatons i Frankrike och Hogwarts i Storbritannien!" Han avslutade genom att sträcka ut armarna som om han ville omfamna hela salen, trots att hans ansikte sa något annat.

Ingen i salen applåderade, eller vad man nu skulle förvänta sig: det här var Durmstrang, här gjorde vi som vi blev tillsagda. Sa ingen att vi inte skulle göra något gjorde vi det inte.
Istället för att applådera såg de flesta antingen chockade eller hade något som såg ut som en blandning av rädsla och irritation i ansiktet. Olga hade tappat sin tidning rakt i hennes tallrik med gröt och gapade så att munnen formade ett perfekt O. Jag kunde inte avgöra om det var av chock eller entusiasm.
Jag kastade en snabb blick mot Sasha vid prefektbordet, men konstigt nog såg han väldigt lugn ut. Som om inget speciellt hade hänt. När han såg att jag tittade på honom vände han sig mot mig och blinkade innan han vände sig mot Dostojevskij igen.
"Studenterna kommer anlända den femtonde april, om två dagar. De kommer vara femton till sjutton år gamla och bo i en egen, specialgjord korridor, precis som ni gör uppdelat efter era nationaliteter. De kommer ha lektioner tillsammans med sina respektive årskurser och en gång varje månad kommer det vara en speciell aktivitet, fram tills den sjätte Januari nästa är då de kommer återvända hem. Inga större förändringar kommer göras i era scheman."
Enstaka stön och burop hördes från de modigare av eleverna, bland annat mig, men vi tystnade när rektorn kastade en mördande blick mot oss.
"Och jag förväntar mig att ni alla ska behandla våra utländska gäster med respekt och artighet. Detta är ett sätt att knyta band mellan våra olika skolor runt om i världen, och jag hoppas att ni förstår det. Om detta går vägen finns det chanser att vi kan göra om evenemanget på andra håll; Men nu är det dags att ni får iväg till era lektioner, zhuki."Avslutade han, och ljudet av femhundra stolar som skrapade mot marmorgolvet fyllde mina öron.

De följande dagarna gick olidligt långsamt. Ingen nämnde utbytesstudenterna, men alla tänkte på dem. Ibland, om man lyssnade extra spänt när man passerade andar i korridoren, kunde man höra några viskande diskutera våra ankommande gäster.

"Vilka förbannelser tror ni att de kan?"
"Kan de prata ryska? Svenska? Bulgariska?"
"Kommer de vara snygga?"
"Tänk om de inte är renblodiga! Eller ens halvblod...?"

Okej, jag erkänner. Det sista var inte särskilt viktig egentligen. Vem bryr sig om vilken blodsstatus man har? Men man måste förstå att om man, som exempelvis jag, och ungefär nittio procent av de andra eleverna, växt upp med fördomar och normer om de mugglarfödda, inte hade särskilt lätt att acceptera faktumet att några... smutsskallar skulle komma inom institutets metertjocka murar. Jag var inte heller särskilt väl inställd till det, tyvärr.

Tillslut kom iallafall morgonen den femtonde april. Efter mer än två dygn av tyst skvaller och vadslagning om vilka, och hur, utbytesstudenterna skulle vara var dagen äntligen här. Jag, Sasha, Olga och en äldre elev, Alec, satt tillsammans på de stora klipporna intill fjorden. Solen värmde upp klipporna, och trots att snön inte hade smält än var det var där vi satt på ett par filtar och blickade ut över bergen och det skimrande vattnet, där isflak flöt runt lite här och där.
"Hur tror ni att de kommer vara?" Frågade Olga samtidigt som hon nervöst pillade med en av sina korta flätor. Till skillnad från mig var hon väldigt exalterad över att få möta någon från en annan del av världen; vad jag visste hade hennes föräldrar aldrig tillåtit henne att lämna sitt hemland, Ukraina, annat än de gånger under hon blev eskorterad till Durmstrang eller skulle tillbringa vinterlovet med hennes pappas släkt i Sverige.
"Jag vet inte", suckade Sasha irriterat.
Tydligen hade han sovit dåligt, men jag gjorde mitt bästa för att få honom på bättre humör.
"Kom igen, Sash." Sa jag och gav honom en kyss på kinden.
Han log lite, samtidigt som Alec och Olga gjorde kräkljud i bakgrunden. Jag ignorerade dem innan jag vände mig mot Olga. "De är säkert okej", började jag, även om jag knappast hade särskilt höga förväntningar på britter och fransmän. "Inte för korkade i alla fall." Lade jag till och både Sasha och Olga skrattade till.
Sedan satt vi en lång stund och skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord; världsmästerskapen i quidditch som gick av stapeln i Rumänien i sommar, vilka yrken vi skulle välja efter skolan, och hur kallt vattnet i fjorden var.
Men plötsligt, från ingenstans, hördes ett dovt mullrande över våra huvuden.
"Åskar det? I april?" Utropade Olga förskräckt.
Men mullret lät inte som åska, utan mer som ett... Tåg?
Ja, det lät faktiskt som ett ånglok kom tuffande där uppe bland molen, men det kunde ju inte vara möjligt, tänkte jag. Men sedan föll en lång skugga över oss och när vi tittade upp mot himmeln såg jag till min förvåning mycket riktigt en tågräls, som bildades rakt ur luften, utan något som stöttade den. Och till råga på allt, uppepå på den ett blodrött ånglok som åkte fram i en förvånande hastighet på det.

De var här.

DET VAR ETT AWESOMEBRA KAPITEL!!!

DU ÄR JÄTTEBRA JUEEE!!!