En dag på Hogwarts - jättelång och inte korrekt, du kommer märka det

2 september

Hej! Idag har det varit en sådan där dag som man alltid kommer att minnas. Första dagen på tredje terminen!
När jag skriver detta sitter jag i Gryffindors sällskapsrum i en av fåtöljerna framför brasan. Emma och Maleyla sitter framför brasan nere på golvet och spelar gobbstenar. Det är roligt att lyssna på dem när de får illaluktande vätska i ansiktet. Hugo sitter i den andra fåtöljen bredvid mig. Han är väldigt stolt över sig själv för att ha klarat första dagen, även om jag misstänker att förstaårseleverna inte har gjort något farligt. Just nu håller han på att skryta för Albus hur mycket födelsedagspresenter han fick av morbror Fred och morbror George. Weasleys Vassa Varor har bara vuxit sedan de startade för 20 år sedan. Nu har de till och med bytt ut Zonkos i Hogsmeade mot en Weasleys Vassa Varor-butik. Jag och Hugo får alltid en massa bussaker av Fred och George. Det tycker inte mamma om.
Innan jag berättar om dagen måste vi bara gå igenom middagen i går kväll.
Den var lika fantastisk som vanligt. Jag kom in i salen tillsammans med resten av tredjeårseleverna. Salen var fylld av alla glada Hogwartselever som vinkade glatt åt oss. Jag log mot Maleficent Grant, hon log tillbaka.
När vi satt oss tillrätta med både hattar och klädnader vid Gryffindorbordet trädde de nervösa förstaårseleverna in, bland dem Hugo. Jag hoppades verkligen att han skulle bli Gryffindorare, pappa hade tjatat om det hela sommaren efter att han fått brevet. ”Du måste bli i Gryffindor”, ”Ni vet väl att Gryffindor är bäst?”.
Hugo var näst sist. Jag såg hur han darrade i hela kroppen av nervositet när han satte sig på pallen. Den gamla hatten ropade nästan genast ut Gryffindor om honom, och då började jag jubla för full hals tillsammans med de andra vid bordet. Jag kramade om honom hårt.
Professor McGonagall höll sitt vanliga välkomst-tal, mr Filch drog sina regler och sedan dök maten upp på faten. En fantastisk blandning hamnade i min mage och när kvällen var slut var jag stupmätt. Jag drog upp tillsammans med Albus och Hugo till sällskapsrummet. Den Tjocka Damen var på gott humör, så hon tog emot lösenordet ”gottegrisarnas grymma grej”. En sjätteårsprefekt hade sagt det till oss. Jag somnade nästan direkt.
I morse vaknade jag i flickornas sovsal tillsammans med Maleyla Grey och Emma Finnigan. Vi har umgåtts ända sedan första året då och då när jag inte är med Albus, så vi har lärt känna varandra ganska bra. Vi är de enda flickorna i årskurs tre från Gryffindor, när vi började fick Hufflepuff hur många elever som helst. Rawenclaw fick bara en.
Just det, på tal om sorteringen! Jag är fortfarande så överlycklig för att Hugo hamnade i Gryffindor tillsammans med mig och våra kusiner Albus, James och Lily Potter. Mamma och pappa är så stolta över honom – fast särskilt pappa.
Det kanske är dags att komma igång med dagen! Vi vaknade ganska tidigt, fyllda av spänning inför dagen och gick den långa vägen ner för att äta frukost. Hugo hoppade även på gänget. Mamma har försökt säga åt mig att inte äta så mycket av maten som serveras, trots att husalferna numera får lön.
Jag åt supergoda toaster med smält ost, skinka och varma tomater tillsammans med ett glas pumpajuice. Jag kunde inte heller motstå lite chokladpudding med vaniljfrosting och strössel till efterrätt. Dessutom hade Emma med sig en stor ask med Bertie Botts bönor i alla smaker, så vi tog en var. Jag hade tur och fick min favorit vattenmelon, däremot fick Maleyla en ytterst osmaklig överraskning. Hon blev den första av oss att testa på den nya så kallade ”succésmaken” – bajssmak. Hon började gråta.
Det fylldes på mer och mer med elever. Solen sken i taket och lätta små moln flög förbi. Alla verkade se fram emot den första skoldagen. Hugo verkade vara ytterst imponerad av taket vilket han noga redogjorde för den uttråkade Albus.
Plötsligt kom slottspökena in i stora salen. Nästan Huvudlöse Nick sken glatt upp när han fick syn på de nya Gryffindoreleverna och kom genast fram och bugade djupt för dem, vilket blev en chock för de stackars elvaåringarna. Huvudet föll av och dinglade i den lilla slamsan hud som fanns kvar medan blodkärl och en massa kladdigt innehåll hängde ut ur halsen på honom. Hugo blev hemskt chockad och även Emma såg likblek ut när Nick hade gått därifrån.
Plötsligt kom alla postugglor inflygande i salen med paket och brev. Jag tittade nyfiket på alla ugglor som förde ett hemskt oväsen. Stora, små, bruna, vita, svarta och en rosa. Jag misstänkte att Maleficent Grant låg bakom den rosa ugglan.
Jag tittade upp vid precis lagom tidpunkt för att ducka för det stora paketet som kom nedfarande mot mig. Jag fångade det i famnen och sökte med blicken efter ugglan som släppt ner det. Jag fick syn på lilla Piggy först en decimeter ovanför silverterrinen med chokladsås, men då var det förstås för sent. Piggy plumsade rakt ner i såsen med ett plask, vilket stänkte ner hela Gryffindorbordet i mörkbrunt, sött kladd samtidigt några Hufflepuffelever också. Bland dem Maleficent. Just det, Maleficent är en av mina absolut bästa vänner, en tredjeårselev som är metamorfmagus som oftast har rosalila hår och neonrosa ögon (Hugo sjönk djupt ner under bänken, han gillar tydligen henne väldigt mycket). Som tur var skrattade Hufflepuffarna bara åt stackars lilla Piggy, pappas urgamla uggla som på sistone blivit väldigt fet och tung, trots att han är så liten. Han försökte förtvivlat klättra upp på kanten till terrinen. Maleyla hjälpte honom upp och bad Gryffindors föreståndare professor Rabbitear att torka av honom lite grann. Det gjorde professorn lätt och vänligt. Jag tog Piggy i händerna och släppte försiktigt iväg honom på bordet. Det dröjde inte länge tills Piggy somnade i skålen med chokladpudding. Jag suckade.
Paketet som Piggy avlämnat var nästan tio gånger så stort som lille Piggy, så jag förstod att han inte hade tagit det själv. Det fick jag bekräftat när jag fick syn på Hugo några platser bort. Jupiter satt på hans axel och sträckte stolt på sig.
Jupiter är min uggla. Han är en bergsuv och alltså väldigt stor. Därför misstänker jag att han har ett bo i Den förbjudna skogen. Han skulle helt enkelt inte få plats i uggleboet.
Paketet var inslaget i skimrande papper. På det satt ett litet gammelrosa kuvert fastklistrat, adresserat till mig. Jag öppnade kuvertet inför Maleyla och Emma. Jag kände igen mammas prydliga skrivstil:

Kära Rose!
Jag och pappa hoppas innerligt att du och Hugo har det bra på Hogwarts. Vi är så stolta över er. Det har Hugo fått bekräftat i sitt brev som är ganska mycket längre än ditt. Han behöver nog höra det, tror vi. I alla fall, här kommer lite gottgott från farmor Molly och dessutom lite underhållning från mig och pappa. Hoppas att du kommer att ha en trevlig första dag! Skicka tillbaka Jupiter och Piggy så fort som möjligt så kan vi skicka mer. Puss!
Mamma

Jag log över brevet. Jag undrade om jag verkligen skulle kunna skicka tillbaka Piggy under september. Jupiter var säkert redan på väg hem i sin rastlöshet.
Jag läste upp för Emma och Maleyla vad som stod och de blev nästan lika nyfikna som jag på paketet. Jag visste ju att när mamma sa underhållning menade hon böcker, men pappa kanske hade något nytt. Inte för att jag inte älskar att läsa, men jag har gjort det så mycket.
Vi slet upp det och inuti fanns tre lådor, stora som skokartonger inslagna i tidningspapper någon kastat en Förtjockningsförtrollning över. Jag kände hur en tjock vägg skyddade innehållet. Jag öppnade lådorna först.
Vi fick först och främst en superstark trumpetfanfar och en dusch av konfetti som hördes i hela salen när vi öppnade dem, men innehållet var ännu bättre (och dessutom inte alls lika pinsamt). Hemmalagad jordgubbs- och vaniljkola i en, en stor bit fruktkaka i en och i den sista, massor av stora, härliga maränger i olika former och färger. I den fick vi även en lapp från farmor Molly där det stod lyckönskningar för terminen och att hon blandat i Bertie Botts bönor i alla smaker i marängerna. Jag räckte på skoj fram en brun till Maleyla och undrade om hon ville smaka. Hon rusade därifrån och syntes inte till igen under hela frukosten. Jag och Emma frustar fortfarande av skratt när vi tänker på det.
Jag såg hur Scorpius Malfoy nöjt öppnade en gigantisk förpackning med kittelkakor och en kilospåse fylld med surrande smaskbin. Åh, vad jag önskade just då att jag bara hade ett stort smutsigt supersuddgummi att sudda ut hans förbaskade flin med. I stället vände jag mig om igen och fortsatte att öppna paketet.
Det visade sig att jag också hade fått köpegodis från pappa. En burk med smaskbin som förtvivlat försökte ta sig ut, ett paket med pumpapastejer i och även en liten påse med kackerlacksbönor. Jag läste på etiketten och började skratta. Ge dessa till Malfoys snorunge så gör du pappa glad. /Pappa
Pappa hatar fortfarande Malfoys familj. Han jobbar på ministeriet tillsammans med mrs Malfoy. Han brukar klaga över hur hon gnäller på allting och bara vill äta godis hela tiden. Han vägrar att ens prata om mr Malfoy, han säger att han inte har lust att spy.
Kvar fanns bara ännu ett inslaget paket i papper. Jag kände att det var tungt och visste att det var böcker. Mamma, mamma, mamma.
I paketet hittade jag Hogwarts historia, Barden Bagges berättelser och en bok som jag aldrig sett förut. Den hade en bild av en husalf iförd en handuk och med grytlappar på fötterna. Den stod med ryggen vänd mot läsaren och kliade sig i rumpan. Rubriken lydde: Alfer – intervjuer med husalfer i olika ställningar och en studie av hur allt har förbättrats med tiden. Jag visste att den här boken hade mamma köpt till sig själv och ville att jag skulle veta vilket fynd hon gjort. Fast jag hade fel.
Av Hermione Weasley och Garbert (grannens husalf) m.fl. stod det på framsidan.
Jag sprang genast och visade boken för Hugo samtidigt som jag räckte till honom burken med kackerlacksbönor och sa åt honom att göra något vettigt av dem. Han började skratta han med.
Det är alltså detta som mamma hållit på med hela sommaren! Hon har haft fullt upp med jobbet hela lovet och inte hunnit göra andra saker. Gjort anteckningar om allting, dessutom hälsat på grannen nästan varje dag.
Jag bestämde mig genast för att börja läsa den direkt efter skoldagen.
Jag kände mig så småningom färdig, så jag tittade på klockan och fann att den var ganska mycket. Om en halvtimme började mugglarstudierna, så jag plockade upp Piggy ur chokladpuddingen och sprang upp till uggleboet med honom. Emma och Albus hängde med och på vägen i korridoren hittade vi Maleyla, som ivrigt och argt stod och diskuterade med en rödhårig Rawenclawelev om den nya Bertie Bott-smaken. Han hade tydligen trott att det var choklad och fått tillbringa gårkvällen spyende uppe i sjukhusflygeln.
Vi plockade upp Maleyla – som fortfarande var sur – och gick den långa trappan upp till uggleboet.
Alla ugglor känner igen mig eftersom jag blev utvald tillsammans med en tråkig fast helt okej Slytherinelev som uggleskötare förra året. Därför får jag tillbringa en halvtimme varannan kväll med att pyssla om ugglorna. Det är nytt sedan jag började. Pappa tycker att det bara är strunt, ”de där hjärnlösa fäna klarade sig själva när vi gick på Hogwarts”. Faktum är att jag gillar att sköta om ugglor, särskilt eftersom de gillar mig. Det var därför som mamma köpte Jupiter till mig.
Jag lämnade Piggy bredvid Jupiter på en pinne som flyttade några steg åt andra hållet. Han tittade ogillande mot mig med sina gula ögon eftersom Piggy redan börjat lukta ohygieniskt. Som bekräftelse för det bajsade Piggy rakt ner i huvudet på fjällugglan under som skrek till och flög där ifrån, ut genom fönstret. Jag fick ta itu med Piggy i kväll när jag hade mitt pass.
När vi lämnat uggleboet blev det bråttom till andra sidan slottet. Det är ju så typiskt att klassrummet alltid ska ligga precis där man inte är. Det var smart av oss att ha med böckerna till frukosten så att vi slapp hämta de med, då hade vi inte hunnit.
Maleyla vek av så småningom av in i en mindre korridor på väg mot spådomskonsten. Eftersom hon är mugglarfödd är hon inte särskilt fascinerad av el, avloppsystem eller presidenter.
Till sist kom vi fram till klassrummet, precis i rättan tid. Jag var spänd inför lektionen, mugglarstudier var ju ett av de nya ämnena. Det var faktiskt på eget initiativ som jag valde mugglarstudier, mamma gick bara en årskurs på den linjen och sedan valde hon bort den. Hon och pappa har berättat hela historien om tidvändaren för mig och Hugo, så jag förstår hennes val.
Professor Rabbitear välkomnade oss hjärtligt med en handskakning. Han har kort pipskägg, en präktig mustasch och alltid på sig en lång, lila cap med blinkande och sjungande stjärnor på. Jag hade faktiskt ingen aning om att han var lärare i mugglarstudier, jag trodde att han kunde en massa om forntida runskrifter eller typ talmagi. Han känns inte så mugglaraktig, om någon förstår vad jag menar.
Klassrummet var oerhört litet. Det fick plats ett tjugotal bord där inne, men i stället innehöll det några konstiga lådor på ben som professorn kallade för ”bänkar”. Jag hade för mig att bänkar var något man satt på, inte jobbade vid. Tänk vad fel man kan ha!
Lektionen var faktiskt riktigt intressant. Professorn började prata om elektricitet och vad det innebar. Vi gick igenom telefoner, mobiler, lampor och det mest spännande av allt; element. Mugglarna är verkligen smarta, trots att de inte har magi.
Sedan läste vi ett uppslag i Mugglare – en guide om icke-magiska människor för tredje årskursen av Sherity Burbage. Pappa har berättat att hon dog under deras sjunde år men att de samanställde boken av alla anteckningar hon gjort. Hon var tydligen en mycket skicklig lärare och visste väldigt mycket om mugglarmode.
Sedan fick vi diskutera i grupper om tre hur vi trodde att elektricitet kunde uppstå. Jag fick jobba med Albus och en Rawenclawkille, Golphineux Longbottom. Han verkar allvarligt talat inte vara tillräckligt klok för att klassas som en Rawenclaware. Han trodde att elektricitet uppstod när man tänkte tillräckligt mycket.
Av efternamnet att döma är han son till Neville Longbottom och Luna Lovegood. Han kanske fick lite Rawenclaw-tankar av sin mamma.
Till sist fick vi ha en praktisk övning. Professor Rabbitear visade en modell av atomer och elektroner, något som bildade elektricitet. Vi fick själva trolla fram modeller och sätta ihop elektronerna och atomerna hur vi ville. Det var jätteroligt!(Allt var roligt förutom när Emmas modell exploderade med en stor smäll och släppte ut en massa brändluktande gas i rummet.)
Vi fick som tur var ingen läxa. Första dagen vill man inte ha läxor, hur roligt det än är att plugga. När jag sa det till Albus skrattade han bara och sa att jag påminde om min mamma. Jag förstår inte vad han menar.
Sedan hade vi håltimme. Maleyla och Emma stack iväg för att spana in de nya eleverna på håll medan jag och Albus tog det lugnt. Han verkade inte alls lika fascinerad av lektionen som jag var. Däremot såg han verkligen fram emot nästa lektion; trolldryckskonst. Hans pappa har köpt en dyr oförstörbar kittel till honom i födelsedagspresent eftersom Golphineux råkade smälta hans gamla dyra förstörbara förra året.
Håltimmen sniglade sig fram. Gården var full med elever som skrattade och skrek när en Slytherinare hade råkat i slagsmål med en Hufflepuffare. Slythterinaren hade fått två långa antenner i pannan medan Hufflepuffaren hade blivit av med allt hår på huvudet och fått det under fötterna i stället. Det såg ganska brutalt ut.
Till sist plockade jag fram Hogwarts historia och läste lite i den. Jag förstår faktiskt varför mamma gillar den så mycket, det är mycket intressant fakta som är rolig att veta.
Till sist blev det äntligen dags för att gå in. Trolldryckskonst är mitt absoluta älsklingsämne, fast jag tror nog att skötsel av magiska djur kommer att bli väldigt roligt det med.
Vi gick ner i fängelsehålorna tillsammans med ett gäng Hufflepuffar, och bland dem Maleficent.
Vår professor i trolldryckskonst är jättetrevlig. Lykke Solhagen heter hon, norsk med en fantastisk rolig engelsk dialekt. Professor Solhagen är mörk med blekblont hår. Hon har alltid på sig ett par glasögon med tjock chockrosa ram, samt en liten flaska hängandes runt halsen i en tjock kedja med ett trögflytande, mossgrönt innehåll som påminner om balsam. Nattgrubba, står det på den. Professor Solhagen har berättat att i fall hon skulle bli tillfångatagen av någon gammal Dödsätare – även om alla vet att de inte finns längre – så skulle hon dricka den så att hon dör på direkten i stället för att bli torterad.
Vi började lektionen med att professor Solhagen hade ett quiz. Alla elever fick ett knöligt gammalt pergament som tillhörde en gammal tipsrunda. Sedan ställde professor Solhagen tio frågor om trolldrycker och ingredienser som vi fick svara på. Vinnaren vann en pung med två galleoner*.
När quizen var klar fick vi i uppgift att koka ihop valfritt elixir, två och två. Jag parades ihop med Maleficent.
Vi hade precis börjat koka ihop en fnittersaft när Golphineux Longbottom kom infarande genom dörren, blodröd i ansiktet. Han berättade för klassen att han blivit utkastad från trolldomshistorian av professor Binns efter att ha råkat göra Binns knallgul. Binns hade sagt åt honom att komma hit eftersom han var så oduglig på detta så att han behövde ”öva mer”. Professor Solhagen parade ju SÅKLART ihop honom med oss.
Medan jag och Maleficent gjorde klart fnittersaften i irriterad tystnad – Golphineux märkte att vi var irriterade eftersom Maleficents hår blivit giftgrönt – rättade professor Solhagen quizpapprena. Golphineux brydde sig inte om något annat än en liten död igelkott som låg i ena hörnet av klassrummet som han grät och snyftade över.
I slutet av lektionen så fick vi förklara vad vi hade kokat ihop för brygd och hur den verkade. Golphineux skämde ut mig och Maleficent totalt genom att säga helt fel (”Vi har kokat fnissoppa och av den blir man… ehum… man… man blir någon annan!”)
Dock blev jag uppmuntrad av att det visade sig att jag vunnit quizen. Jag tog glatt emot pungen med galleoner, log stort och fick en irriterad applåd av klassen.

Vid lunchen åt jag massor, trots mammas varningar om husalferna (”Du vill väl inte äta mat som lagats av slavar?”). Jag åt en stor hamburgare med massor av flottiga pommes frites med jordgubbsdipp, en konstig men fullkomligt underbar kombination. Dippen får jag som extratillägg eftersom jag bett husalferna om att få det.
Jag, Albus och Maleyla diskuterade de nya ämnena. Maleyla berättade stolt om hur hon såg en Musse Pigg i sin tekopp. Sedan kom hon på att professor Ginger sedan sagt att det var en trollstav, och då blev hon tomatröd i ansiktet. Jag berättade nöjt om mugglarkunskapen och då var det Emmas tur att skämmas. Hon hade fortfarande sot i ansiktet efter explosionen. Maleyla himlade med ögonen som om ett element inte var något speciellt.
Hugo berättade en mycket roande historia. Under håltimmen hade han tillsammans med en annan förstaårselev från Hufflepuff (Gorby) satt ut kackerlacksbönorna utanför att skåp inne på professor Li-Hungs kontor – alltså läraren i försvar mot svartkonster. De hade vinkat in Scorpius Malfoy tillsammans med en annan Slytherinare in dit och gömt sig bakom skåpet. Scorpius Malfoy med vän hade glatt ätit dem i tron att de var Bertie Botts bönor i alla smaker (?). När de hade ätit dem fick de ju så klart ont i magen så att de la sig ner på golvet av smärta. Då kilade Hugo och Gorby fram och öppnade skåpet, som de av någon anledning visste innehöll professor Li-Hungs giftiga köttätande jättesnigel. Den högg glatt in på Malfoy och hans vän.
Hugo log och berättade sedan att de låg uppe i sjukhusflygeln, täckta av gröna bölder fyllda med minisniglar som ideligen sprack. Det var nästan för hemskt, men jaja, det var ju faktiskt Malfoy! Vi skrockade av skratt en god stund efteråt.
Vid huvudbordet satt alla lärare och högg in på björnbärspannacottan som det bjöds på. Alla lärare är ganska olika, professor Solhagen är mörk medan professor Parrot är albino, professor Drebble är lång medan professor Li-Hung är väldigt, väldigt kort.
Plötsligt reste sig professor McGonagall upp. Hon har varit rektor sedan mamma och pappa slutade skolan. Hon är gammal och kutryggig, men hennes röst är stadig som berget och dessutom väldigt sträng.
”Lystring, alla elever!” sa hon och rätade till den smaragdgröna sjalen hon hade runt axlarna. ”Som vi alla förhoppningsvis vet är det första skoldagen idag…” (Golphineux ropade förskräckt ”Är det!?”) ”… och därför är alla så klart väldigt ovana vid att arbeta en längre period. Därför får ni som har tillstånd gå till Hogsmeade under resten av dagen. Mr Filch står och prickar av er i entréhallen.”
Det sista överröstades av att alla elever hurrade. Hogsmeade första dagen! Mamma och pappa har berättat hur fantastiskt de tyckte att allt var, dessutom har vi ju hört om det av äldre elever. Alla såg överlyckliga ut. Eller ja, alla utom Hugo och hans klasskompisar. De får ju inte lov att gå till Hogsmeade.
Jag tittade på Albus som var med i bifallet. Vi åt upp pannacottan så fort som möjligt, sedan stack vi upp i Gryffindors sällskapsrum för att hämta kappor och halsdukar. Emma och Maleyla har tråkigt nog inte tillstånd, så de fick stanna hemma. Jag tror att de planerade att äta resterna av godiset från Hogwartsexpressen, så de var nog ganska nöjda hur som.
Jag och Albus stack ner till entréhallen där hundratals elever stod på ett långt led, ivriga att få komma ut i höstluften.
Kön sniglade sig fram. Vi väntade i över en timme. Jag blev mer och mer otålig.
Plötsligt kände jag en knackning på axeln. Jag vände mig om och fick till min glädje syn på Maleficent.
”Hej! Jag undrar bara om jag kunde få gå med er? Min andra vän Marty är tyvärr sjuk, så annars får jag gå själv.”
Vi sa såklart ja. Jag gillar Maleficent jättemycket. Hon är schysst.
Till sist kom vi fram till den mycket fete vaktmästaren. Filch är släkting till mammas och pappas gamla vaktmästare. Han hade inget vidare bra rykte, han och hans katt. Inte för att vår vaktmästare heller har det, men gamle Filch verkade vara väldigt otäck. Den nye har bara bleka ögon, ett otäckt grin och en knarrande röst.
Han flinade och bockade väääldigt långsamt av oss på listan. Han gjorde det medvetet, den idioten, det märkte jag.
Vi flög ut av förväntan. Vägen till Hogsmeade är inte lång, så vi gick i en kvart. Vädret var vackert och det var förvånansvärt varmt. Jag fick ta av mig min halsduk och knyta den runt midjan i stället. Träden var färgade gula och röda som Gryffindor. När jag sa det till Albus och Maleficent skrattade de.
När vi kom in i Hogsmeade var det helt fullproppat med elever från alla elevhem. Det verkade som att även de flesta vuxna var där. Alla bar på saker från den nyöppnade Weasleys Vassa Varor, påsar från Godisbaronen och alla möjliga saker från Dervish&Banges. Alla hus var gulliga och sneda som bara den. Jag föreställde mig hur Hogsmeade skulle se ut när det hade snöat.
Vi kom genast överens om att besöka ALLT.
Den nya Weasleys Vassa Varor låg närmst, så vi trängde oss dit i folkvimlet. Jag tror att de flesta redan varit där och att det var därför det var ganska lite folk där. Ändå var det ganska fullt.
Den nya butiken var två våningar. Vi finkammade allting, och Fred och George måste verkligen ha jobbat stenhårt under sommarlovet med alla nya varor. Det har kommit en ”uppdatering” av pygmépuffar – nu kan de hämta saker, lyssna, förstå och svara på enkla frågor också. Maleficent blev helt kär i dem, med dem var faktiskt fruktansvärt dyra. Fyrtionio galleoner för två var för mycket. Jag bestämde mig genast för att jag skulle be Fred och George att utveckla en till Maleficent i julklapp.
Annars var det sophattar, spottpiller, ögonförstorare, fuskstavar, galleoner som försvann, fuskskolböcker fyllda med serier som bara barn såg och mycket, mycket mer. Andra våningen innehöll bara godis med speciella effekter. Jag köpte ett hekto av ”alla-rätt-på-provet-fudge” bara för att. Alltså, ingen anledning alls. Maleficent köpte en löstagbar tungpiercing som smakar just det man är sugen på utan att det syns. Dessutom tappar den aldrig smaken. Albus köpte ett kardborreband man satte runt handleden och den gjorde så att man kunde ta av sig handen.
Till sist blev vi ändå tvungna att betala och gå därifrån. Mitt godis kostade bara åtta siklar. Maleficents piercing var väldigt dyr, femton siklar och tjugotre knutingar.
Vi kom ut på gatan igen och slank direkt in på Godisbaronen. Där inne luktade det sött av godis.
Jag handlade en massa godis där. Chokladgrodor, kittelkakor, pumpapastejer, surrande smaskbin, svävarkolor, en fjäderpenna av stelnat socker och en stor, smakbytande klubba. Det verkar vara en trend med saker som byter smaker. Det kostade en galleon, femton siklar och tretton knutingar, vilket innebar att jag hade handlat upp vinsten från förmiddagen. Fast i och för sig hade jag en massa andra pengar från Gringotts som lurade i mina fickor. Det skulle nog inte gå någon nöd på mig.
Eftersom vi redan varit på Weasleys Vassa Varor så bestämde vi oss för att gå till Förstklassiga Quidditchtillbehör. Där var det proppfullt. Vi fick tränga oss fram.
Jag har en supergammal Blixtvigg hemma. Hugo har en ännu äldre Åskvigg Två. Jag önskar verkligen att jag skulle få en ny kvast eftersom jag spelar i lag på fritiden. Jag har den sämsta kvasten i laget. Den är inte så dålig egentligen, men jämfört med de andras kvastar är den lika bra som en hemmagjord sopkvast. Och eftersom jag spelar som slagman behöver jag en stabil kvast. Numera ramlar jag ofta av min svajiga kvast, vilket är ytterst pinsamt.
Albus fick plötsligt syn på vad det var som drog till sig allas uppmärksamhet. Högt uppe i en glasmonter svävade en kvast.
Kvasten var ursnygg. Skaftet var ljust björkträ med en böj mitt på för att det skulle vara så bekvämt som möjligt. Kvistarna i bakpartiet var kolsvarta som kontrast till skaftet och de satt fästade med hjälp av tre guldringar. På skaftet stod det med stora guldbokstäver Nebulosa. Jag drog efter andan exakt samtidigt som Albus och Maleficent. Maleficent sträckte på sig för att se priset och ryggade förskräckt tillbaka.
600 galleoner.
Jag slår vad om att jag kommer drömma om Nebulosan i kväll.
Vi tittade moloket vidare på alla tillbehör. Det visade sig att Maleficent är Hufflepuffs sökare. Jag blev fascinerad över hur mycket hon visste om qudditch.
Jag köpte lite vit putskräm och en liten silversax till min kvast vilket kostade två galleoner och tre siklar. Albus köpte tio gyllene kvickar som han ska skicka hem till sin pappa. Harry Potter är sökare och dessutom kapten över Wimbourne Wasps – samma lag som jag och Albus spelar i, fast i stället i elitklass - och han hade tydligen skickat pengar till Albus för att han skulle köpa nya kvickar. Det sägs att Förstklassiga quidditchtillbehörs kvickar är de bästa, det säger i alla fall pappa.
Maleficent tog sådan tid på sig att kolla igenom allt att jag och Albus väntade utanför. Vi väntade i en halvtimme, sedan kom hon ut med massor av påsar fyllda med dyra putsmedel och annat till sin kvast, Asteroid Niohundra. Det är en väldigt dyr kvast, tredje senaste modellen efter Rockskip och Nebulosa.
Jag tittade på klockan. Den var lite drygt tre. Vi hade tre timmar på oss tills mitt pass i uggleboet började, så det var gott om tid.
Det hade tydligen öppnat en bokhandel ett kvarter bort. Jag lyckades få med mig de andra dit, och jag tror faktiskt att de gillade det.
Det var en mycket dammig och mörk affär med massor av urgamla böcker som bara väntade på att bli köpta. Antagligen hade de gjort det i massor av år redan. Gardinerna var tjocka och beigebruna med mörkröda blommor på. Persiska mattor täckte golven. I taket hängde drömfångare, amuletter och guldklädda vindspel och figurer. Killen i kassan var högst trettio, med glasögon tjocka som burkbottnar och ett väldigt överbett. Han var jätteschysst och guidade oss mellan bokhyllorna som var fyllda med saker. Bokstöd, fjäderpennor, bokmärken och en massa annat småplock. Jag lyckades haffa en ganska ny bok med färgbilder som jag köpte. 100 SAKER DU INTE VISSTE OM HOGWARTS OCH HOGSMEADE, hette den. Den kostade tre galleoner och åtta siklar. Killen blev förtjust över att jag ville ha den, han rekommenderade den starkt. När vi var klara gick vi ut igen.
Vi gick in på Madam Puddifoots till sist. Alla par där tittade konstigt på oss, eftersom Madam Puddifoots är ett café där nästan alla gäster är kärlekspar.
Vi satte oss och en ung blond servitris kom och tog beställning av oss. Jag valde hallonmarängpaj och en mugg med varm mjölkchoklad plus några sockerbitar. Maleficent visade sig vara vegan och tog därför en varm vindruvssallad medan Albus tog likadant som jag. Servitrisen svängde med fingret och det kom farande en blå snabbcitatpenna och ett block ur köket. Den tvärbromsade precis vid servitrisen och började i rasande fart skriva ner allt vi nyss sagt.
Det tog inte lång tid, sedan var sakerna klara. Jag och Albus fick en rykande varm hallonmarängpaj och Maleficent sin varma sallad.
Pajen smakade som fluffiga moln med sockervadd och hallon. Jag försökte att äta långsamt och njuta, men jag var så hungrig att den slank ner fortare än jag hann reagera. Mjölkchokladen smakade nästan exakt som smält choklad, enda skillnaden var att den var lite rinnigare. Jag kunde inte motstå en tallrik till av pajen. Vi satt och bara pratade och hade det trevligt i minst en timme. Allt från quidditch till mugglare nämndes. Jag kände mig lycklig när vi sedan gick därifrån. Bättre vänner än jag har kan man inte ha.
Nu fanns det knappt något kvar att göra. Dervish&Banges hade typiskt nog hunnit stänga medan vi åt på Madam Puddifoots, så det enda som fanns kvar var att gå hem. Vi var nästan de enda kvar, bara några femteårselever syntes genom fönstren inne hos Godisbaronen.
Tiden gick fort. När vi kommit fram till slottet igen var klockan fem. Jag och Albus sa glatt hejdå till Maleficent och gick sedan upp mot Gryffindors sällskapsrum.
Vi klev in genom porträtthålet och jag gick för att byta om till min ”arbetsdräkt”. Det var en gammal jeansdräkt som mamma gett mig som arbetsdräkt när jag fick för mig att jag ville bli trädgårdsmästare när jag var tio år. Jag plockade ihop allt jag behövde, typ som sax, skursvamp, borste och tvål. Jag räknade med att det skulle ta en kvart att komma till uggleboet, så jag hade en halvtimme till godo innan jag behövde gå. Jag satte mig därför och läste i 100 SAKER DU INTE VISSTE OM HOGWARTS OCH HOGSMEADE. Jag läste bland annat att den där gulliga lilla byn med söta hus täckta av snö som finns på julkorten tagits i Hogsmeade. Hogwarts är den tredje största trolldomsskolan i världen (De största ligger i USA och Kina). Hogsmeade användes förr som en handelsplats för förstklassiga fjäderpennor som hela världen använde.
Det var mycket intressant att läsa om allt. Det var ett bra pris jag fått boken för.
Till sist behövde jag gå. Jag sa hejdå till Albus och de andra i sällskapsrummet medan jag började gå mot uggleboet.

När jag kom fram satt alla ugglor hoptryckta på ena sidan. På andra sidan satt Piggy och tittade sorgset på mig med ihoptovad fjäderdräkt och en stor hög med löst bajs under. Jag la märkte till att några andra ugglor hade bajs på huvudet. Jag log och satte på kranen i mitten av rummet som genast började spotta ur sig ljummet vatten.
När min stora hink var fylld vinkade jag åt Piggy att komma. Han hoppade klumpigt ner och satte sig på min axel. Jag tog tag i hans ben och plockade fram borsten. Jag doppade borsten i vattnet och började sedan försiktigt göra Piggy ren för hand. Det var jättesvårt eftersom han är så liten. Han skrek ibland, och så småningom förstod jag att det var för sent. Jag behövde klippa.
Jag försökte klippa av de ihopklistrade fjädrarna. Efteråt såg Piggy inte så bra ut. Jag tvivlade på om han skulle kunna flyga. Jag skulle se vad den andra uggleskötaren, en sjätteårselev, kunde göra, annars fick Jupiter ta med honom hem i någon låda.
Jag plockade lite med andra tilltufsade ugglor, knöt loss små snören som satt fast i benen efter breven, tvättade de som behövde det mest och fyllde sedan på med en massa frön med små bitar av ugglegodis i blandningen. Detta tog ungefär tjugo minuter alltsammans, så jag bestämde mig för att faktiskt stanna kvar och mysa med ugglorna en stund till.
Jag matade alla med ugglegodis. De blev lyckliga, klapprade förtjust med näbben och gned sig mot mig. Jag klappade dem mjukt över huvudet.
Numera i uggleboet bor det sextiotre ugglor. Förr var det många fler. Nu för tiden har nästan alla råd med en egen uggla, så ugglorna på Hogwarts har blivit uttjänta. Jag tycker allvarligt talat att det är skamligt att sälja ugglor i Diagongränden för så lite pengar. En normalstor uggla kostar mellan tjugo och trettio galleoner, vilket till och med är mindre än vad en ouppdaterad pygmépuff kostar. Även om jag absolut inte skulle ha något emot att äga en pygmépuff så är ugglor mycket användbarare och smartare. En pygmépuff består bara av fluff. Emma har berättat att när hon råkade spilla rödvinssky över sin så var hon ju tvungen att tvätta den. Den våta pälsen hängde en halvmeter under den och kroppen var så liten att den inte syntes. Sensmoral: En pygmépuff består av päls, ögon och en enorm aptit. Inget annat.
Jag märkte inte att klockan blivit mycket. När jag sedan tittade på klockan var den tjugo i sju. Jag var tvungen att knuffa undan ugglorna som satt på mig och rusa till Gryffindors sällskapsrum.
När jag kom dit väntade Albus på mig. Han såg sur ut och luktade pyton, han hade tydligen spelat gobbstenar med Hugo som satt och fnittrade skadeglatt i en av fåtöljerna. Jag bytte genast om till min skolklädnad igen och sedan gick vi ner till middagen.

Stora salen var praktfullt prydd och alla ljus i taket var tända. Himlen höll på att bli mörk. Det åskade konstigt nog, i eftermiddags hade det varit hur vackert väder som helst.
Jag, Albus, Emma och Maleyla satte oss tillsammans och väntade på maten. Vi hade lite svårt att komma på något samtalsämne. Albus är inte så förtjust i Emma och Maleyla, han kallar dem ”fjantfnittror”. Därför blev jag glad när maten plötsligt dök upp.
Det kändes som den största måltid Hogwarts någonsin serverat. Allt fanns; köttbullar, korv, pudding, potatis, fisk, kyckling, brunsås, lingon, stekta äpplen, sallad, kål, brysselkål, dippar, pommes och mycket mer. Jag tog för mig och åt så att jag storknade. Precis när jag höll på att spy byttes maten ut mot efterrätt. Jag pustade och tog för mig av sirapstårtan, muffinsen, glassen, marshmallowsen, frukten, marsipanen och godiset. Jag slår vad om att efter den kvällsmaten vägde jag fem kilo mer än när jag kom dit.
Till sist var alla mätta. Inte bara mätta, utan mådde även fruktansvärt illa. Vi stapplade upp till Gryffindortornet och satte oss pustande i fåtöljerna.
Vi vilade ett tag och lyssnade på när två förstaårselever bråkade om trollkarlsschacket. ”Jag vill ha vit!” ”Nej, den ska jag ha!” ”Jag tänker ta två damer!” ”Meh, kan du ju inte!”
Till sist orkade jag resa mig upp igen. Jag hämtade mammas bok om alfer och satte mig för att läsa.
Mamma har verkligen gjort sitt jobb bra. Hon varvar historiska (hemska) fakta med intervjuer av moderna alfer som jobbar i olika rika och fattiga familjer. Jag läste länge och väl och sedan kom jag på att jag måste skriva dagbok också.
Jag hämtade min vackra dagbok. Den är egentligen enkel med vit pärm och ett påklistrat Hogwartsmärke på, men det ser ovanligt elegant ut. Låset är fiffigt, man bara knackar på det med trollstaven och säger ”Gummigojs”. Jag öppnade dagboken och började skriva just det du just har läst.
Av Rose Weasley

Tack för att du tog dig tid att läsa! Och ja, jag vet att Fred är död, men jag skrev denna för länge sedan och glömde helt enkelt bort det! Kjam! //uniquorn

Superbra
Det vore kul med en fortsättning

Håller med!

Braa!!!

JAg och uniquorn är kompisar jag fick den där boken i julklapp av henna. Superbra som alltid.