Jag vill fläta samman mitt hår med ditt

Hejsan!
Det var verkligen länge sen jag skrev en fanfiction, men nu är det dags igen. Jag har letat på ett par olika forum, för jag tänkte att någon borde ha kommit på den här historien före mig, men jag hittar den faktiskt inte. Så nu ska jag göra ett försök.

Namn: Jag vill fläta samman mitt hår med ditt
språk: svenska
inte färdigskriven än (lägger upp kapitel efter hand)
handling:
Den här historien utspelar sig huvudsakligen ur Ginnys perspektiv. Hon älskar verkligen Harry och har gjort det sedan första gången hon såg honom. Men tänk om Harry inte är den enda hon älskar?
Då börjar vi.

Kapitel 1
- Det är ditt beslut, Ginny.
Harry vände sig långsamt om, lämnade rummet och stängde dörren tyst efter sig.
Nu var jag ensam. Jag satt i den knarriga fåtöljen som stod bredvid Lilys säng, som jag oftast gjorde när hon skulle matas eller nattas. Just nu låg hon i min famn, där hon precis hade somnat.

Jag suckade. Jag behövde verkligen få perspektiv på saker och ting. Det var omöjligt att få någon ordning bland alla surrande tankar. Varsamt la jag Lily i sin spjälsäng och gick fram till mitt och Harrys skrivbord som stod på andra sidan rummet. På avstånd kunde jag höra Albus och James skrikande jaga varandra på våningen ovanför och ett brak när de slog omkull något, kanske ett bord.
Jag öppnade skåpet ovanför skrivbordet och lyfte ner en låg, lite dammig stenskål. Minnessållet. Det var länge sen vi hade fått någon användning för det och just nu var skålen tom. Jag kände att det här var precis vad jag behövde. Jag drog fram min trollstav ur en ficka på klädnaden, förde den sakta längs med tinningen och la ner tanke efter tanke i skålen. De silvriga minnena kretsade kring varandra nästan som om de aldrig setts förr. Jag tog ett djupt andetag. Sen lutade jag mig fram och dök.

Bra! men tänk på att skriva en "mall" åt din ff först!

Wow. Kan inte säga något annat. Bara Wow.

Bra, bevakar

Kapitel 2
När jag landade stod jag i kråkboets vildvuxna trädgård. Jag såg mig själv som sjuåring när jag precis smugit mig ut ur familjens kvastskjul med Freds kvast över axeln.

Ungefär ett år tidigare hade jag börjat smyga mig ut i trädgården när jag var säker på att alla bröder och mina föräldrar skulle hålla sig inomhus ett tag. Jag hade tidigt bestämt mig för att mina bröder minsann skulle få se att bara för att jag var minst och den enda tjejen betydde det inte att jag skulle vara snäll, lydig och tråkig. Ingen skulle våga bråka med mig. Men trots att jag alltid klängde högst upp i häcken och kunde kasta trädgårdsnissar längre än Fred och George och betydligt längre än Ron vägrade de låta mig vara med när de susade runt på sina kvastar i trädgården. Jag fick helt enkelt lära mig flyga på egen hand i hemlighet.

Nu såg jag mitt sjuåriga jag sitta upp på kvasten och sparka iväg. Flickan susade in och ut mellan träden och skrattade förtjust åt farten. Plötsligt hördes ett annat mjukt, klingande skratt. Jag såg mig själv stanna upp i luften, ungefär halvvägs upp längs den höga trädgårdshäcken och kika ner på andra sidan. Intill häcken stod en flicka i hennes ålder. Hon hade långt, blont hår och en ljust gul klänning som strålade i solljuset. Hon såg rakt på Ginny på kvasten och log stort. Ginny kunde inte låta bli att genast le tillbaka.
- Vad heter du? frågade hon, nyfiket betraktandes den blonda flickan.
- Jag heter Luna. Luna Lovegood. Jag bor inte så långt härifrån. Jag brukar gå hit ibland när jag känner mig ensam och titta på er. Ni är så många och ser alltid ut att göra så roliga saker. Jag önskar att jag också hade några syskon. Men vad heter du?
- Ginny Weasley.

Minnet löstes upp. Medan jag väntade på att nästa scen skulle ta form slogs jag av det märkliga i att det dröjde så länge innan jag skulle se Luna nästa gång. Jag undrade varför jag aldrig berättade om henne för mina föräldrar och frågade om vi kunde hälsa på hos henne.

Nu stod jag på Kings Cross bredvid mitt tioåriga jag som studsade av upprymdhet och klängde sig fast vid mammas hand. Jag tyckte alltid det var lika spännande att få åka till stationen och lämna av mina bröder. Att få se ett sånt myller av människor och det vackra mörkröda tåget som jag också skulle få åka med så smorningom.
Jag såg Percy, Fred och George försvinna in genom spärren till perrongen. Det var bara jag, mamma och Ron kvar. En pojke med rufsigt svart hår och runda glasögon kom fram till oss. Han såg väldigt nervös ut. Medan mamma förklarade hur han skulle komma till perrongen stod Ginny och bara såg på honom. Han hade så speciella ögon. Hon hade aldrig sett någon med gröna ögon förut. Det var så vackert.

När han hade försvunnit följde hon med Ron och sin mamma ut på perrongen. Hon tjatade på sin mamma om att hon också ville följa med. Efter en liten stund kom Fred och George rusande.
Jag log åt deras ivriga ansikten när de berättade om att de träffat Harry Potter, han som vi hört så mycket om enda sen vi var små.
- Mamma, mamma, hörde jag mig själv ropa. Kan vi inte kliva på tåget och se honom?
Hon ville så gärna se de där ögonen igen. Att de skulle titta på henne. Att han skulle säga något, vad som helst, till henne.

Jättebra

jättebra
bevakar*

JÄTTEBRA! Bevakar!

Tack för er fina respons! Här kommer nästa kapitel.
---
Kapite¨l 3

Nästa minne tog form omkring mig. Jag var fortfarande på en perong, men den här var mindre och mörkare. Jag såg mitt 11-åriga jag kliva av Hogwartsexpressen. Hon såg bekymrad ut. Hon oroade sig över var Ron och Harry kunde vara. De hade missat tåget. Dessutom var hon i likhet med alla andra förstaårselever nervös inför den kommande sorteringen.
- Förstaårselever hitåt! Alla förstaårselever kommer till mig! hördes Hagrids brummande stämma.
Ginny, som redan hade träffat Hagrid en gång i Diagongränden, såg inte lika förvånad ut över Hagrids enorma och lurviga uppenbarelse som många andra gjorde.
Hon slöt sig till den snabbt växande gruppen förstaårselever. Då fick hon syn på någon hon kände igen, men inte hade sett på länge. Luna, flickan med det långa, blonda håret. Hon stack ut från resten av gruppen. Visserligen var hon också klädd i den svarta hogwartsklädnaden, men istället för att nyfiket se sig omkring på de andra stirrade hon upp i himlen med ett dagdrömmande småleende i ena mungipan.
Jag såg mig själv iaktta henne i flera sekunder. Ett par andra flickor såg också på henne och fnissade.
- Letar du efter galleoner bland molnen eller? frågade den ena hånleendes.

Jag suckade. Jag önskade att mitt 11-åriga jag skulle fråga de vad som var så roligt eller åtminstone gå fram till Luna och hälsa. Men i stället såg jag henne ta ett par steg tillbaka till utkanten av klungan och vända sig bort innan minnet löstes upp.

Jättebra!