När inget går som man tänkt sig.

Titel: När inget går som man tänkt sig
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills:12
Färdigskriven: Nej
Rating:G
Beskrivning:
Denna fanfic handlar om Harmione och vad som händer henne och dom andra runt om kring henne när hon helt plötsligt går och får självaste Draco Malfoy att bli kär i henne.
Läs och skriv sedan i en kommentar vad ni tycker.
(Om jag har en massa stavfel i texterna så var inte rädda att säga till, det hjälper bara mig att bli bätter)
Oj glömde skriva att deta utspelar sig under deras sissta år på Hogwarts,Voldemort har inte tagit över skolan och Dumbledor är inte död.






Harmione vet inte riktigt var det vart hon springer, bara att hon inte hadar någon lust att vända tillbaka och höra på ännu mer av Rons fåniga urskter.
Hur kunde han ha gort något sånt mot henne, var det att hon var så mycket smartare än honnom hela tiden eller var det kanske att han inte tyckte om henne lika mycket längre, tänker hon när hon helt plötsligt känner en kall vindpust svepa förbi. När hon kollar upp ser hon att hon är utomhus. Helt plötsligt känner hon en kall och stark hand ta tag i hennes handled.
-Vad håller du på med vill du ta livet av dig eller?
Harmione vänder sig om för att se vem den arga rösten kommer ifrån och blir minst lika sur när hon ser vem det är.
-Vad snacker du om Malfoy släpp mig! skriker hon mot den blonda slytherin pojken som genast släpper taget on hennes handled.
-Jaha är det så man blir tackad efter att ha räddat dig från att springa rakt in i det piskande pilträdet, det var ju snält, säger han och kollar på henne med en blick som på ett sätt utrycker oro.
-Har du gråtit? frågar han sen.
-Det angår inte dig, snäser hon tillbaks och börjar att gå upp mot slottet när hon helt plötsligt trillar och känner en frucktansvärd känsla i foten. Hon hör hur Malfoy springer fram till henne och hjäper henne att sätta sig upp, sen så tar han sig en titt på foten och skakar på huvudet.
-Den är inte bruten men jag ska någ hjälpa dig att komma upp till madame Pomfrey så att hon kan ta en titt på den, sa han och la sin arm under hennes axlar och hennes arm över sina axlar och började sedan gå sakta upp mor slottet.
Harmione fuderade på att säga imot men på något sätt så kändes det bra att bli hjälpt av Malfoy så hon säger inget utan låter honom hjälpa henne upp till slottet.

-Så vad var det som fick dig att försöka ta livet av dig tidigare då?, säger Malfoy men fortsätter kolla rakt fram på dom tomma koridorerna.
-Jag och Ron har bråkat och jag hade ingen lust att vara kvar inne i slottet så jag antar att jag sprang ut och sen kom du och räddad mig, jag visste faktist inte att jag var nära på att springa in i det där galna trädet, svarar Harmione och kollar på honom, så tack för att du räddade mig från det.
Dom hade nu stanat framfär den stora porten som ledde in till sjukhusflygen och Malfoy knakade på tills madame Pomfrey öppnade.
-Ja vad har hänt här då? frågade hon och tittade skeptiskt på det udda paret elever som nu stog framför henne.
-Det är ingen fara jag har inte förgiftat henne, men hon trillade och jag tror hon har stukat foten.
-Jaha då ska jag ta mig en titt på det då, sa hon och tittade noga på Hermoine och sedan på Draco, men jag tror att det är bäst om du går vidare till din sovsal, det är ju snart dags att gå och lägga sig.
-Såklart, godnatt då Granger, svarade han och kollade hene i ögonen.
-Godnatt Malfoy och tack för hjälpen, sa hon innan hon följde med en förbryllad madame Pomfrey in i sjukhusflugen.

Läs och kommentera.

Bra :33

mer

♥
hihihi

Vet att det typ bara var 7 timma sen jag skrev men fick sån lust att skriva så nu kommer det att till kapitel.



Kapittel 2

Harmione vaknade av att solen lyste henne i ansiktet och kollar sig förbryllat runt i det vita rumet tills hon kom på att hon var i sjukhusflygen.
Hon vänder sig om för att kolla klockan, frukosten skulle serveras om ca en kvart så det gorde nog inget att hon gick upp. Hon kände hur ont foten gorde när hon satte ner den och förbanade sig själv för att vara så himmla klumpig att trilla så att hon gorde illa foten.Och det gorde ju inte saken bättre att Malfoy hade varit där och varit tvungen att hjälpa henne, tängte hon när hon började gå ner mot stora salen.
När Harmione gick genom dom öppna dörrarna till den stora salen såg hon att det nästan inte var några där, bara tre elever från Ravenclaw och två från Hufflepuff.Vid Gryffindor bordet satt både Harry och Ron och läste i en tidnig, men det var det blonda håret och dom stålgråa ögonen vid Slythrin bordet som först fångade hennes blick. Hon såg hur han kollade upp när hon satte sig brevid Harry och log ett vänligt leende mot honom. Som väntat kollade han ner i sin bok så fort han såg att hon kollade på honom, men Harmione kunde ände se att han log vilket fick henne att rodna.
-Vad ler du åt? frågade Ron och vände sig om för att kolla åt samma håll som henne, men Harmione var snab med att svara honom.
-Inget du behöver bry dig om.
Harry såg bråket som var påväg att bryta ut mellan hans två bästavänner och försökte snabt stoppa det.
-Snälla sluta, kan ni två inte bara släppa det och bli vänner igen, jag orkar inte med ett bråk till, vädjade han.
-Visst om Ron slutar vara så himmla nyfiken på vad jag gör och konsentrerar sig på att ta hand om sitt eget liv, snäste Hermione åt dom båda.
-Det var inte jag som rusade ut utan förklaring mitt i natten för att sedan inte kom tillbaka!, skrek Ron mot henne medans hon ställde sig upp och började gå iväg.
-Moine, vart ska du?, ropade Harry efter henne.
-Till biblioteket!, svarade hon och gick ut från den stora salen fortfarande med en hungrig mage.

Hon älskade biblioteket, älskade att bli omringad av så mycket kunskap på ett ställe som endå var så tyst. Hon satt och läste i en bok om avanserade trolldrycker när hon hörde stolen brevid henne dras ut.
-Här, jag såg att du inte åt något tidigare idag, sade en välbekant röst och gav Hermione en stor macka med ost,skinka och kalkon.
-Tack, svarade hon och tog en tugga på macken som smakede gudomligt, säg mig, hur visste du vad jag gillar på mina mackor?
-Det gorde jag inte, men jag är glad att du gillar den, svarade Draco och gav henne ett leende som skulle få vilken levande person att smälta.
-Så varför kom du upp hit?, sa hon och kollade snabt ner i boken igen för att han inte skulle se hur mycket hon rådande.
-Jag ville bara kolla så att du var okej, hur är det med foten föresten? Var den stukad?
-Ja, men madame Pomfrey gav mig någon sorts salva så den borde ha läkt vid det här laget, svarade hon och fortsatte kolla ner i boken.
-Bra, sa Draco och kollade upp på klockan som hängde på väggen brevid, jag måste gå nu lektionen börjar om tio minuter, fortsatte han och började gå mot dörren, lycka till med läsningen.
Harmione kollade efter honom medans han gick ut till dom stora koridorerna, varför hade han blivit så snäll helt plötsligt och varför kom det en pirrig känsla i hennes mage varje gång han var närmare än en meter från henne.

Läs och kommentera ♥

braig :'33 mer >u<

&#9829;

Kapitel 3

När Draco kom in i klassrummet var nästan alla redan där och väntade på att McGonagall skulle komma så han gick och satte sig på sin vanliga plats mellan Crabbe och Goyle.
-Och var har du varit då?, frågade en vass röst bakom honom.
-Skulle jag säga det skulle du endå inte veta vart jag var eftersom du säkert alldrig har varit där Pansy, snästa han tillbaks.
-Har jag säkert varit, så säg, jag har letat efter dig överallt.
-Jag var i biblioteket, svarade han och vände sig om.
Draco hörde hur Crabbe och Goyle frustade till av skratt och att Pansy laddade upp med en vass förolämpnig tillbaks när McGonagall kom in i klass rummet.

När lektionen änteligen var slut hade Draco inte lärt sig någon ting av det som McGonagall sagt, faktum var att han inte heller hade lysnat, hans tankar hade helle tiden envisats att flyga iväg till en tjej med brunt otämjbart hår och som var så smart att ingen från deras årkurs kunde gämföra sig med henne. När han kom och tänka på det så kom han på att han faktist hade tänkt på henne väldigt mycket den senaste tiden, kanske lite för mycket.
-Hej Draco kolla vilka som kommer här, viskade Pansy till honom och kollade på den lilla skaran elever som kom gående mot dom. I täten gick Potter och Weasly och bakom dom gick Granger och kollade surt på Weaslys nacke vilket fick något att skicka upp små fjärilar i magen på Draco.
Pansy måsta ha sätt hur han kollade på Gryfindor flickan för helt plötsligt stanade hon och kollade förbryllat från Draco till Harmione och det fick både Crabbe och Goyle att stanna upp och göra detsamma.
Harmione verkade också ha märkt det för hon vände huvudet mot dom alla fyra kollade sedan på Draco och log ett leende som fick hans hjärta att slå volter, innan hon gick vidare och fortsatte att syselsätta sig med att försöka knäcke Weaslys nacke med blicken.
.Och vad handlade det där om, frågade Pansy så fort den gyllene trion gick runt hörnet.
-Vad, jag vet inte vad du snacker om, försvarade sig Draco utan resultat.
-Spela inte du nu , jag såg hur du tittade på henne och hon på dig, sa hon och spände blicken i honom, så kom inte och säg att det inte är något på gång mellan dig och henne.


Läs och kommentera ♥

Bra

Bra!

Fortsätt !

Kapitel 4

När dom kom in i Gryffindor tornet satte sig Harmione och började med läxorna som dom fått under dagen även om dom hade minst två dagar på sig att göra dom.
-Komigen Moine du kan inte gå runt och vara sur på mig föralltid, gnällde Ron och kollade ireterat på henne.
-Jag vet inte hur det är med dig Ron men jag är inte den personnen som förlåter personer bara sådär, specielt efter det du gorde mot mig, fräste hon tillbaks.
-Men jag har ju redan sagt att det var hon som kysste mig och inte tvärtom!
-Det såg inte riktigt ut som att du försökte stoppa henne om det nu var så!
-Nähä men till skilnad från dig så värkar hon iallafall gilla mig!
-Du har värkligen lika mycket känslor som får plats i en tesked Ron!, skrek hon och rusade ut ur tornet med tårar i ögonen.
Ännu en gång sprang hon utan att veta vart hon var på väg.
Hon skulle just kolla upp för att se vart hon var när hon sprang rakt in i en väg.
-Ute och ränner igen Granger?,
Vänta väggen pratar!
När Harmione kollade upp såg hon rakt in i ett par silver färgade ögon som log mot henne.
-Nej, svarade hon och försökte torka bort tårarna med armen.
-Du gråter, sa han och försökte tårka bort en av tårarna på hennes kinder.
-Nej det gör jag inte, jag är allergisk.
Hon tänkte definitivt inte visa sig svag för honom, han skulle säkert bara vända det mot henne sen.
-Då är det nog bäst att jag får ta med dig till madame Pomfrey igen för dina ögon kommer snart nog att skapa en flod på golvet så du måste nog vara riktigt allergisk till vad det nu är du är allergisk mot, sa han och tog tag i hennes arm.
-Nej det behövs inte, envisades hon och drog till baks armen ur hans gräpp och började gå iväg men han drog till sig henne så att dom nu stod med bara några cm mellanrum mellen varandra och hans armar runt hennes midja.
Harmione såg upp på honnom och såg att han kollade på henne med en sorts oro hon alldrig trott att hon skulle få se i Malfoys ögon.
Han har verkligen vackra ögon, tänkte hon för sig själv.... Vänta det var Malfoy hon pratade om (okej inte pratade men tänkte) och Malfoy har inte vackra ögon, han är helt och hållet genom rutten!
-Släpp mig Malfoy!, skrek hon och trasslade sig ur hans armar som genast släppte henne när dom både hoppade till av att skrik som kom från andra sidan koridåren.
-Draco, vad håller du på med!
Harmione vände sig mot personen som skriket kom ifrån och fick se Pansy stå där helt ursinig och med Zabini inte allt för långt bakom henne med ett förvånat utryck i ansiktet.
Harmione vände sig om och sprang igen, hur kom det sig att det alltid var hon som sprang iväg från allt.



Läs och kommentera

jättebra... Men lite små fel här och var.... Men den var jättebra meeer