Elevhemskval [SV]
Forum > Fanfiction > Elevhemskval [SV]
Användare | Inlägg |
---|---|
WIW
Elev |
Titel: Elevhemskval
Antal skrivna kapitel: Ett gäng, jag har faktiskt inte gjort som kapitel, utan mer att det kommer en del/bit då och då. Rätt ofta. Färdigskriven: Neeej. Typ av text: Fanfiction, men om en egen karaktär jag hittat på och inte om någon ur böckerna. Rating: [G] Handling: Mini får sitt efterlängtade brev från Hogwarts, hon är inte en ynk! Men kommer hon hamna i Gryffindor som motsäger alla familjens reglar och traditioner? Elevhemskval "Mini! Kom ner nu!" rösten från min mamma hördes nerifrån. "Vi hade tänkt åka till diagongränden. Och handla dina saker, du vet!" Jag suckade. Hogwarts, antagligen skulle det bli underbart. Men, tänk om jag hamnade i fel elevhem? "Fel" för min familj var Gryffindor. Varför var det fel att vara modig? Alla i min släkt hörde till de andra elevhemmen, och bara de svarta fåren hamnade i Gryffindor. Mina tre äldre bröder hade hamnat i varsitt av de andra. Min mamma i Ravenclaw, pappa i Hufflepuff. Kusiner, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, morföräldrar, farföräldrar, hamnade alla på andra ställen. Tänk om den där hatten alla pratade om sade till mig att jag skulle vara i, i, Gryffindor. Ordet uttalades knappt. Skulle bröder trösta en stackars Gryffindorelev? Det var frågan. Och skulle jag våga skriva ett brev och berätta om mitt misslyckande? Okej, sa jag strängt till mig själv. Det kommer inte att hända. Inte. Okej? Jag ställde mig mödosamt upp och gick bort till spegeln i mitt i stort sett orangea rum. Jag greppade hårborsten och började kamma ut det värsta ur de svarta tovorna, tills det var lika perfekt kammat och spikrakt som vanligt. Jag drog på mig lite kläder och lunsade ner. "Här är jag, mamma", sa jag kort till Nessie, som lugnade ner sig lite och slutade skrika: "KOM NER NU, FÖR GUDS SKULL MELANIE!" Jag gav henne en blick som sa att om du gör så där i diagongränden så dör jag. Jag vände mig uppgivet om, aningens uttråkad på min otåliga mamma, och gick in i det helvita och blanka köket. Bänkarna, bordet, stolarna, kylskåpen, allt, var vitt och glansigt efter ivrigt putsande av mamma. Jag tog fram lite yoghurt ur kylen och hällde upp i en skål. Jag åt snabbt upp innehållet och gick ut i hallen. Övriga familjen stod redan vid den öppna spisen. Jag hämtade min mantel från en krok och sprang ut till de. "Mamma, får jag börja?" frågade jag ivrigt och mamma nickade. Jag tog lite flampulver och kastade in i elden. Lågorna blev gröna. Jag klev in i flammorna och sade tydligt: "DIAGONGRÄNDEN" Jag svischade iväg. När jag klev ut i spisen inne på Flourish and Blotts ställde jag mig och väntade på Zacarias, som antagligen skulle komma efter mig. Under tiden kollade jag lite på böckerna, eftersom jag visste att han alltid brukade fega sig med pulvret. När han väl kom satt hans glasögon på sned och hans hår var alldeles rufsigt. Han ställde sig och började fixa håret när Lucas for rätt in i honom. Båda ramlade omkull och låg skrattande i en hög på golvet. Jag tittade surt på de. "Vi är i en bokhandel, så res er upp och sluta garva!" väste jag och blängde. Lucas lipade åt mig men gick snabbt åt sidan för att göra plats åt sin tvillingbror Daniel som också var på väg att komma ut ur spisen. När han hade landat snyggt sa jag retsamt: "Grattis, du var den enda av bröderna här som inte ramlade", och lipade åt både Zacarias, Lucas och Daniel. "Du då, Mini?", sa Lucas och flinade. "Ramlade du ihop i en hög på golvet?" "Nej, jag klarade mig faktiskt fint", fortsatte jag högtidligt. "Det var bara du och fe..." jag avbröt mig tvärt. Jag höll på att använda fegis. Det sa man aldrig inom familjen [åh vad jag vill skriva Weasley, men det gör jag inte] Melcov. Det kunde antyda att man själv var modig. "Zacarias", avslutade jag snabbt. När mamma och pappa också anlänt tog de överhanden och jag plockade upp listan över vad jag skulle ha för böcker ur fickan på min lila mantel. Jag letade i hyllorna och hittade snart alla böcker som fanns med på listan. Jag gick till kassan och betalade. Mamma och pappa hade gett mig pengar så att jag kunde kila iväg själv och köpa de saker jag behövde. "Bara du säger till när du byter affär", hade min pappa, Jonas, sagt innan jag börjat leta böcker. Därför gick jag, nu även nedtyngd av böcker, till mamma och sade att nu gick jag till Madam Malkins. Jag kilade iväg efter en kort nick och sprang längs kullerstenen. Jag öppnade dörren till Madam Malkin och en liten klocka värnade om att det hade anlänt en ny kund. En rund, brunhårig dam kom fram emot mig. "Vänta lite, jag ska bara fålla klart åt den trevliga flickan där borta", sade hon och jag fick som alltid när jag mötte Madam Malkin en känsla av att man verkligen kunde lita på henne. Den trevliga flickan därborta var tydligen yngsta barnet i familjen Gregbon. "Gregbon, är du här", sade jag och lät förbryllad. egentligen var det inte konstigt. Men jag reagerade ofta så. På något inte alls så konstigt. Gregbon såg förbryllat tillbaka på mig. Hon tyckte väl att det var underligt att två släkten som både för längesedan och nu var fiender skulle hälsa på varandra. Men jag kände mig redan som någon sorts svart får, om jag nu lyckades att inte hamna i Gryffindor skulle jag väl inte vara det, och därför kanske det inte gjorde något att jag hälsade. "Du då, Melcov, har du ens råd att handla här?" Frågan ställdes spydigt och jag stirrade på henne, hon som hade mage att fråga en av de rikaste trollkarlssläktena något sådant. Bara för att Gregbons var någon krona rikare. Jag ignorerade henne och väntade tills Madam Malkin kom för att ta mått på mig. Madam Malkin visade mig upp på en pall, och jag ställde mig lydigt som hon ville. Gregbon hade nu fått sina klädnader av en annan expedit och blängde på mig innan hon gick ut genom dörren, och bjällran sade till Madam Malkin att hon hade gått ut. Madam Malkins hade bara satt ut ett måttband i luften, vilket var i full fart med att ta mått på mig, och mina tankar for snabbt iväg till sorteringshatten igen. Jag började oroa mig över vad som skulle hända om den sade till mig att jag skulle vara i Gryffindor. Mamma skulle inte tycka att jag var en lika bra unge som jag var nu, och pappa skulle inte heller tycka det. Mina bröder skulle säkert undvika mig, och allt skulle bara bli, bli, dåligt. Jag försökte koncentrera tankarna på hur underbart det skulle bli om jag inte hamnade i Gryffindor. Inte Slytherin, inte Slytherin, hade säkert många tänkt, men vilken hatt hade hört inte Gryffindor? Det var omöjligt att tänka på annat. Var inte måttbandet klart snart? Det höll på ett tag till och tog mått på alla möjliga ställen. "Sträck på halsen nu", sa Malkins, jag sträckte på halsen och hoppades innerligt att det var sista måttet. "Då var det klart", sa Malkins. Jag klev lättat ner från pallen. Nu fanns det annat att tänka på än det där om hatten. "Jag kommer snart med kläderna!" ropade Malkins och gick in i ett rum bakom alla klädnader. Jag gick runt i butiken och tittade på alla klädnader, det fanns blå, alla nyanser, röd, vinröd, eldröd, grön, smaragd, klargrön, jade, lila, violett, mörkare lila, grå, nästan svart till nästan vit, svart, vit och många fler. Min hand for upp till mantelfickan igen, för att kolla vad Hogwartsklädnaden hade för färg, men den hade ju jag gett till Madam Malkin innan hon gått iväg för att fixa klädnaderna. Jag antog att den var svart eftersom jag hade för mig att hela kitet utrustning var svart. Jag hade velat ha något som gick i grönt. Men det var ju Slytherins färg, så det skulle kanske inte fungera. Efter ett tag kom Madam Malkin med klädnaderna, och mycket riktigt var de svarta. Jag plockade upp mina böcker och Madam Malkins lade mina klädnader ovanpå. Jag fiskade upp tre galleoner och några silversiklar ur fickan, vilka jag gav till Madam Malkins. Hon tackade och jag gick därifrån. Mamma och pappa var på väg till Madam Malkins. Jag sade till de att jag gick och köpte mig en kittel, för det behövdes verkligen nu. Då kunde jag lasta av mig lite. "Visst", sade mamma och jag avlägsnade mig mödosamt. Det började bli riktigt tungt att bära nu. Så jag skyndade mig bort längs gatan och köpte mig en kopparkittel, så som det hade stått på listan. Då stoppade jag ner alla böckerna i den och lade klädnaderna ovanpå, igen. Jag betalade för kitteln och gick iväg för att köpa en trollstav. Det hade både Zacarias, Lucas och Daniel sagt var roligast, därför hade det fått vänta. Jag trädde in på Ollivanders, men ingen bjällra den här gången. Det var lite kö, och in efter mig kom återigen Gregbonflickan. Jag blängde allt vad jag kunde, och hon stirrade på mig. "Melcov, är du här?" frågade hon syrligt och jag uppfattade girlingen. Jag stirrade mer på henne. Jag orkade inte med henne nu. Hastigt vände jag mig om, och väntade på att det skulle bli min tur. Ge gärna feedback på texten. I biten om Madam Malkin kan det vara lite blandat 'Madam malkins' och madam malkin som det ska vara, men det behlver ni inte bry er om så mycket, för jag kunde inte läsa texten som var bakom smileysarna ordentligt. Men rätta gärnagärna övriga fel och så vidare. Det är ju verkligen inte klart än, men det här inlägget ser evighetslångt ut om jag bara skriver här, och jag kan inte börja på ett nytt om ni inte kommenterar, därför tvingar jag er att göra det. *Hypnotisera alla att kommentera* "Always" Severus Snape 26 apr, 2011 18:32
Detta inlägg ändrades senast 2011-04-26 kl. 21:12
|
GinnyOlivia
Elev |
Det var faktiskt bra, men texten kändes som en tegelsten på vissa ställen så där skummade jag mest igenom. Jag vet att det kan bli lite så om man t.ex. kopierar texten hit, men försök gärna göra radhopp lite oftare för att göra det lättare att läsa.
Ett plus är dock att du skriver ett långt inlägg med många bra beskrivningar, vilket det är många som missar. Fortsätt! *bevaka tråden* 26 apr, 2011 18:59 |
WIW
Elev |
Tack så jättemycket för den trevliga feedbacken. Det var ett tag sedan jag skrev det där, jag kopierade hit den, som du kanske anade, och jag börjar byta rad mer i typ nästa inlägg eller något tror jag. Nu kommer det lite mer här.
När de tre personerna som var före mig hade provat trollstavar i hundra år var det äntligen min tur. Jag tog ett par kliv fram när personen framför mig avlägsnat sig. "Jaså, du ska till Hogwarts för första gången", konstaterade den långe, skröplige Mr. Ollivander. Jag nickade bara. Han tog ner några stavar från hyllorna. Under tiden mumlade han saker som "Björk, elva tum" och "Ek, tio tum". Han hade tagit fram säkert tio stycken när han äntligen sade: "Nu ska du vifta med den här staven", och öppnade en rektangulär ask varifrån han plockade ut en meddellång stav som han sade var "Björkträ, nio tum, kärna av drakhjärtesträng". Mr. Ollivander räckte fram staven mot mig med en rynkig hand. Jag tog emot den. Det här hade jag bara sett mina bröder göra. Jag svingade staven men inget hände. Jag hörde Ollivander mumla "Näha, nästa", varefter han sade "Ekträ, 12 tum, kärna av fjäder från fenixfågel", och sträckte fram en ny stav åt mig. Den här var betydligt längre än den förra, och när jag fick den i min hand kände jag att den inte var rätt, men det kunde ju vara en vanesak också. Jag viftade halvhjärtat med den och fortfarande inget resultat. När vi provat ett antal stavar (bok, elva tum, fläder, tio tum, idegran, elva och en halv tum) fick jag en stav som han sade var "körsbärsträ, elva och en halv tum, kärna av enhörningshår" i min pyttelilla hand (det var bland annat därför Melanie fick smeknamnet Mini, om man bortsåg från längd och vikt) hände äntligen någonting. En skur av gnistor for omkring mig. Jag uppfylldes av en segerviss känsla. Någonting sade mig att jag kanske skulle få gå i Slytherin, Revenclaw eller Hufflepuff ändå. Att jag kanske inte måste svika de. Tydligen fick jag ett fånigt uttryck i ansiktet, för Gregbon brast ut i ett hånskratt. Jag sänkte hastigt staven, gnistorna slutade uppenbara sig i änden på staven och jag damp ned på marken. Skrattet från flickan upphörde också. Ollivander utbrast något i stil med "Bra!" och tog spöt ifrån mig för att lägga ned det i sin låda igen. Jag betalade nio galleoner (värst vad den kostade mycket, även om det inte var så mycket för släkten Melcov) och kramade lådan. Äntligen var jag en riktig häxa! Häxa! Jag skuttade glatt ut och hörde skrattet från flickan igen. Ny brydde jag mig inte om att försvara min släkts namn utan lät känslorna löpa fritt. Jag skuttade till mamma, pappa, Daniel, Lucas och Zacarias som fortfarande var på Madam Malkins. Jag visade glatt upp mina inköp för mamma och pappa som ändå bara irriterade Madam Malkins i sitt arbete med dumma frågor. "Är du säker på att det blir bra sådär?" sade pappa fånigt, jag blängde på honom med honkannogsinasakerblicken, men han fortsatte. "Vi vill ju inte att Lucas ska ha kläder som inte passar honom." Jag drog i fållen på hans klädnad. "Titta pappa, min trollstav!" sa jag ivrigt och hoppade upp och ned. Jag plockade fram den ur lådan och han sade: "Fint Mini", men det var inget större intresse i orden. Han hade tydligen fullt upp med att kritisera experter på deras arbete. När alla äntligen hade fått sina klädnader bad Zacarias att få kolla mer inne på Flourish and Blotts, Lucas och Daniel ville kolla på kvastar och jag ville ha en uggla. Mamma stönade men gav mig lite mer pengar och sade åt oss att kila iväg, vilket alla var snabba med att göra. Jag valde enkelt en pytteliten uggla eftersom jag faktiskt gillade namnet Mini, och den fick heta Shakespeare, efter något jag snappat upp från någon mugglare någon gång. Det lät vackert i alla fall. När familjen återigen var samlad på Flourish and Blotts, klev jag in i spisen och ropade: "MELCOVS HERRGÅRD!" När hela familjen återigen stod i vardagsrummet blev det tyst. Till slut brast jag ut i gapskratt, trots att det verkligen inte fanns någonting att skratta åt. "Öh, Mini?" frågade någon, följde mitt exempel och jag hörde fler klingande skratt. Jag visste att en sådan här stund hade vi inte haft i familjen på länge. Vi var absolut inte en sådan familj som skämtade och skrattade hela tiden. Men jag skrattade, jag visste att det var ganska okej, även om jag blev Gryffindåre. Den insikten hade jag, tills skrattet dog ut. De andra familjemedlemmarna slutade också skratta en efter en. Jag såg mig omkring i vardagsrummet. Såg de vanliga, blankputsade möblerna. Såg det alltid lika glänsande matbordet. Såg sofforna i ljusaste vit. Såg, och insåg, för första gången att så såg hela vårt hus ut. Glänsande, blankt och snövitt. Att det skulle ta hela elva år att fatta det. Jag smet upp för den vitmålade marmortrappan till mitt rum, för att tänka över saken. Jag lade omsorgsfullt ned bok efter bok i den redan tunga kofferten. Samma tanke snurrade i mitt huvud. Gryffindor? Jag hade snabbt kommit över den tidigare tankenöten. Det såg likadant ut i Gregbons herrgård, bara att allt var svart. Det var säkert så i alla ädelsläkter. Jag passade på att prova alla minimala klädnader, och borstade återigen mitt svarta hår spegelblankt. Efter det lade jag klädnaderna i kofferten, även trollstaven åkte ner. Efter det packade jag ned två nattlinnen, ett av de med mitt favoritquidditchlags färger, och ett med Melcovemblemet på. Därefter satte jag mig på sängen ett slag. Vilade. Tänkte på hur underbart Hogwarts skulle bli om inte. Annars skulle jag bara gå och gruva mig, bli en skam för familjen. Gregbons skulle också reta mig. De var dock antiSlytherin. "Mini!" Zacarias ropade. "Är du med på ett parti schack?" Ja, det skulle säkert avleda mina tankar, då fick man bry hjärnan ordentligt. Jag sprang snabbt ned för trappen igen, och ropade i förbifarten att jag hade packat min koffert. Jag sprang ut i vardagsrummet där vi alltid brukar spela schack. Till min förvåning såg jag att hela familjen satt där vid bordet. "Schackturnering!" ropade de glatt i kör, och mamma trollade fram ett bräde till. Jag började med att spela mot Lucas, och vann förstås, eftersom han var så dålig på schack. Några matcher senare stod det mellan mig och Zacarias i final, och Zacarias vann förstås, den plugghästen. Då hade mamma redan lagat mat, så jag sade syrligt grattis till den orättvisa vinsten och skuttade ut i köket för att äta. Efter ett trösterikt samtal om elevhemmen skuttade jag upp till mitt rum igen för att gå till sängs. Ett snabbt "Godnatt, Mini" kom från alla i familjen, och jag klädde om. När jag lade mig i sängen föll jag snabbt i sömn. Så där. Jag har försökt kolla igenom och byta lite rad och så, och... öh. Hoppas alla gillar den! "Always" Severus Snape 26 apr, 2011 21:12 |
Borttagen
|
Gillar verkligen!!!!
(MYCKET bätter än min!) *Bevaka* 29 apr, 2011 17:11 |
WIW
Elev |
Redo för den yberspännande fortsättningen? Let´s go!
När jag återigen blev nedkallad av mamma, den här gången för att resa till perrong nio och tre kvart på Kings Cross station i London, hade datumet förflyttat sig till den första September. "Mini, kom nu!" åtföljdes snabbt av "Har du packat ordentligt?" Ja, för guds skull, det gjorde jag ju när vi kom hem från Diagongränden. Och det vara för flera dagar sedan. Men jag var fortfarande lika orolig. Samma tanke grävde i mig. Tänk om. Tänk. Tänk efter. Var jag inte lite väl modig? Var jag inte lite dumdristigare än alla andra? I familjen alltså. Självklart fanns det massvis med dumma människor i Gryffindor. Jag skakade bestämt av mig tankarna, och utförde samma rutin som de senaste hundra mornarna. Gå upp ur sängen, klä om, borsta håret, släpa sig ner för trappan och äta frukost. Men idag tyckte tydligen mamma att det var en speciellt bra dag - bordet stod dukat och alla familjemedlemmar skulle äta tillsammans. 6 tallrikar stod på bordet, Zac, mamma och pappa hade redan satt sig. Jag satte mig vid en av de som fortfarande var lediga, och suckade, jag var tvungen att se ännu mer minimal ut än vanligt bredvid de gigantiska tvillingarna. För mig var de gigantiska. Och så retade de mig hela tiden. För min storlek. Som jag var ganska nöjd med, egentligen. Så fort de kom ner ("De sjusovarna!" sa mamma) lipade jag åt de, och de skrattade. Det gjorde de ju jämt, i och för sig. Jag började bre marmelad på en bit rostat bröd som jag glupskt högg in på. Efter en seg frukost tog jag en titt på klockan. Mamma hoppade upp. Klockan var halv tio. Vi hade pratat i evigheter. Hogwartsexpressen avgick redan klockan elva. Mamma skyndade på alla killarna som knappt packat. De fick brått med att packa kvastar och slänga ned böcker i koffertarna, medan jag lugnt drog ner min tunga koffert för trappan ("MELANIE! Du förstör trappen!" och matade Shakespeare. När alla tillslut var klara hade klockan hunnit bli tio. Mamma ville utföra samtrasferens, men pappa kastade in oss i trolldomsministeriets bil han fick låna. Han körde iväg mot Kings Cross station. Jag checkade om igen att allting var med, klädnader, kittel, böcker, trollstav, uggla, tandborste, fjäderpennor och bläck (det kunde ju mamma skicka efter med uggla, förstås) och övriga nödvändigheter. Bilen stannade snart. Vi närmade oss perrong nio och tio. Eftersom vi alla gjort det här tidigare, och Gregbons syskonskara var bakom oss, gick jag snabbt mot spärren med kofferten på släp. Någon girling som "Orkar du verkligen det där, Mini?" hördes bakom mig innan jag var igenom. Men där stod det glänsande röda loket, perrongen var full av föräldrar som vinkade hejdå till sina barn, kramade och kysste de medan de med blickar sade "Åh vad ni är pinsamma". Jag stod länge och söp in allt, men jag stod för nära spärren. Som alltid i Melcovskaran dunsande vi en efter en in i varandra. Shakespeare hoade argt när buren snurrade runt, och folk omkring oss stirrade. Jag tog vårt släktes budska på allvar, ställde mig upp och borstade av klädnaden jag nu hade på mig. Det kunde knappast kallas klädnad heller, då det var ett försök att se ut som mugglare. Usch. Jag skulle byta direkt jag kom på tåget. Äntligen hade hela familjen ställt sig upp och visat allvar. Jag kramade mamma gång på gång, och hon sade "Åh Mini, min stora flicka", och jag inflikade gång på gång att jag inte var särskilt stor. Efter det var det pappas tur, han gjorde samma sak, och jag ville faktiskt komma iväg. Klockan var tio i elva nu, och mamma knuffade oss alla på tåget. Jag satte mig i första tomma kupé jag såg och alla bröderna satte sig där. Lucas hjälpte mig att få upp kofferten på hyllan och jag smet iväg till toaletten för att byta om. Jag var tillbaka i kupén, en tågvissla hördes och tåget började rulla. Jag var på väg till Hogwarts. Efter ett tag öppnades kupédörren. Jag tog på mig den mest högstatussläktaktiga min jag kunde och väntade spänt för att få se vem det var. Kanske en framtida vän? Jag blev besviken. Zacs kompis Wilson. Men något hade man ju hört om att han hade en lillasyster. I typ, min ålder. Tydligen hade kompisen hört talas om mig, lika mycket som jag om honom i de tusen breven Zac skickade. "Så du är Mini?" sade han med mörkare stämma än jag först trodde. Han ruskade på det nötbruna håret, jag hoppade undan. Trodde han att det skulle impa på mig. Så länge han höll lössen i sitt hår på avstånd så var det okej. Men usch. Man såg hur det riktigt kryllade av löss i håret på honom. "Luke!" gnällde jag. "Jag mår illa av att åka baklänges, kan inte jag byta plats med dig?" ljög jag. Luke kunde sitta bredvid lusmannen istället. Han fattade ingenting och bytte villigt plats med mig. Jag fick hitta en annan kompis än hans syrra, löss sprids ju så lätt. Efter en stund till hördes gnissel i korridoren. Daniel himlade med ögonen åt mig. "Mini, det är bara godisvagnen", sade han överlägset och skrattade åt min skrämda min. Jag himlade tillbaka. "Vet jag väl", sade jag, men ironin hördes i rösten, och jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag ställde mig upp och gick ut i korridoren för att köpa mig lite godis. Flera elever från kupéerna bredvid samlades runt vagnen och damen som körde den blev förvirrad. Jag bibehöll lugnet och väntade lydigt tills alla eleverna gått. "Ja, vad ska du ha då, lilla vän?" frågade damen i trött men vänlug ton. "En påse chokladgrodor, ett mellanpaket Bertie botts bönor i alla smaker, och några pumpapastejer", svarade jag, och damen började häpet över att jag köpt så mycket ge mig det jag ville ha. "Då blir det åtta silkar och tre knutingar", sade hon när hon räckt över mig mitt godis. Jag tackade så mycket och gav henne pengarna. När jag återvänt till vagnen såg Daniel glatt på mig och sträckte sig efter chokladgrodorna. Så där. Kanske lite kort, men jaja. Fortsätt jättegärna att kommentera, så jag kan lägga upp mer! "Always" Severus Snape 30 apr, 2011 09:32
Detta inlägg ändrades senast 2011-04-30 kl. 11:36
|
Borttagen
|
Gillar denna del också.
Har Hogwartexpressen börjat starta senare (kl. 12)? I böckerna startade tåget kl. 11. Det är inget fel på det men jag bara undrar... 30 apr, 2011 11:33 |
WIW
Elev |
Har jag skrivit tolv? Oj då. Tack för att du sade det.
"Always" Severus Snape 30 apr, 2011 11:34 |
Borttagen
|
Varsågod.
30 apr, 2011 11:35 |
WIW
Elev |
Hihi, bara för att du är så snäll så kommer det lite mer här!
"Suck, Daniel", sade jag och uttalade ´suck´ ordentligt. Han och hans godisberoende. Lucas var inte alls likadan. Jag suckade igen och räckte honom påsen. Själv öppnade jag paketet med Bertie botts bönor och knaprade på änden av en röd böna jag antog var jordgubb eller äpple. Det var det inte. Jag sträckte mig efter pumpapastejerna för att få bort den starka chilismaken ur munnen. "Fy!" skrek jag och andades häftigt samtidigt som jag proppade i mig pastejerna. Trots misslyckandet fortsatte jag med att ta en böna som visade sig vara gräs. Till slut lyckades jag också få en groda. Kortet slängde jag över till Zacarias. Han samlade på de. Jag brydde mig inte. "Tack, Mini!" utbrast han entusiastiskt. "Det var en av de fyra jag inte hade!" Kunde inte tåget vara framme snart? Jag stod inte ut med mina bröder och lusmannen mycket längre, och jag längtade till Hogwarts av hela kroppen nu. Jag kikade ut och, ja! Där var stationen! Äntligen! Hela min kropp började hoppa och dansa. Tills jag kom på. Kom på det där. Om elevhemmen. "Eh, Mini?" rösten kom från Lucas. "Vi är framme, vi är framme, vi är framme! VI ÄR FRAMME, LUKE!" Fattade han inte det. Någon härmade mig. Jag vände mig om och bad om hjälp att få ned kofferten. Lusmannen skrattade men tog ner den. Jag tog Shakespeare, greppade kofferten och släpade den mot kupédörren. Ute i korridoren var det fullt med folk. Jag slank under lite hit och dit men ramlade när tåget stannade med ett ryck. Rätt på Gregbon. Hon skrattade och pekade. Fler personer följde med, men när Luke, Zac och Dan kom tystnade de. Viskningar som "Oj, det var Melcovs syrra", hördes och jag reste mig, värdigt en högstatussläkt, upp. Gregbon stirrade på mig. Jag gjorde samma sak. Dörrarna gled upp och alla elever rusade ut. Jag stod på perrongen. Såg sjön, och SLOTTET! Det var slottet! Jag glömde alla problem i världen för en sekund. Det här var värt att längta i elva år för. "Du ska ditåt, Mini", sade Daniel retsamt. Som om jag inte insåg det. Några meter bort stod världens mest gigantiska man. Han ropade också. "FÖRSTAÅRSELEVER HIT!" Jag kände återigen att Hogwarts var värt att kämpa för. Jag gick, med mer oro för varje sekund, mot jätten. Gud vad han skrek. Hette han inte Hegrid eller något sådant? Det strömmade snabbt till fler elever, och Hegrid (?) räknade hela tiden förstisarna. "Då så, följ mig", sade den otroliga mannen med stort rufsigt skägg och började gå mot sjön. De äldre eleverna gick någon helt annan stans, men jag funderade inte så mycket. Det var faktiskt lite svårt att följa efter Hegrid; alla eleverna fick småspringa för att hinna med honom. Vi gick hela vägen ner till sjön, Hegrid visade oss på små båtar som vi skulle sätta oss i. Oturligt nog blev jag inplacerad i en båt med Gregbon och två okända pojkar, så jag kunde inte njuta av turen som jag tänkt mig. "JAG ramlade då inte av en enkel stöt", sade Gregbon malligt och jag blängde. Som vi brukade göra när vi möttes, vilket inträffade alltför ofta för min smak. Men nu när jag ändå var säker på att jag skulle bli släktens svarta får, kunde jag ju lika gärna bli bästis med henne. Det skulle hon inte gå med på. Även om jag inte heller ville det. "JAG är då inte en liten idiot som heter Gregbon", svarade jag spydigt och flinade. Vi satt tysta under resten av färden. Jag tittade ner i det mörka vattnet. Någon hade någon gång sagt till mig att det fanns en jättebläckfisk där nere i svarta sjön. Tänk om man ramlade i! Mitt långa, svarta hår snuddade vattenytan, samtidigt kände jag Gregbons blickar bränna i min nacke. Det var en obehaglig och underbar känsla på samma gång. Jag skakade av mig den, och satte mig att beundra slottet. Det gigantiska, underbara slottet med otaliga tinnar och torn. Det fanns ett Ravenclawtorn, det hade Zac sagt. Slytherins ställe låg nere i fängelsehålorna, det hade godisgrisen Dan sagt. Hufflepuff hade sitt place vid köket, det hade Lucas sagt. Och det sista, det pratade de aldrig om. Gruppen av båtar närmade sig andra stranden. De första passagerarna steg av, och snart var det min tur. När alla klivit av sprang vi mot slottet. Där tog en annan professor över, som jag fick veta hette McGonagall. Den gigantiska mannen som jag trott heta Hegrid, hette tydligen Hagrid. Alla eleverna blev ledda in i stora salen, och där ställdes det ut en pall med en hatt på. SORTERINGSHATTEN! Jag funderade inte länge på det, utan tittade mest på de äldre eleverna, det fantastiska taket och mina bröder. När sedan denna hatt började sjunga en ytterst märklig sång om elevhemmen, riktades min uppmärksamhet desto mer på den. Samtidigt steg nervositeten till topp inom mig. Tänk om, tänk om inte. Elev efter elev ropades upp och sorterades till elevhem. Snabbt blev det min tur. "Melcov, Melanie", sade McGonagall och jag log vid tanken på att det äntligen var någon som kallade mig Melanie. Jag klev på mycket darriga ben ut från ledet. Det hade inte varit så nervöst om inte den där farliga saken, det där, hade funnits som en ständigt hotande fiende. Om jag hade varit mer perfekt, så skulle jag kanske inte ha känt så här. Om min familj inte hade tyckt så där, om just det hemmet. Nej, de kunde jag faktiskt inte klandra. Den enda jag hade att klandra och beklaga sig över var mig själv. Mini, det har inte hänt än, det kommer inte att hända och om det händer får du tänka de där tankarna sedan, sade jag gång på gång till mig själv. Jag närmade mig pallen med den mycket slitna hatten på. Jag kunde inte njuta av det här ögonblicket så mycket som jag tänkt mig under alla år. Det hade alltid varit en självklarhet att det fanns tre möjliga ställen att hamna på. Det hade aldrig funnits ett ställe dit man inte fick komma. En plats som var förbjuden. När jag var yngre hade det aldrig funnits, då det aldrig pratades om det. Förrän nu. Jag hade egentligen vetat om det hela tiden, bara tänkt att det inte var en möjlighet, att jag absolut inte skulle höra dit. Jag satte mig på pallen och lät hatten glida ner långt över öronen, dölja att mina ögon såg alla elever. Det kanske var meningen. Intensivt tänkte jag att det inte var möjligt att jag var menad att tillhöra Gryffindor, att det bara inte var så att jag var modig. Ändå sade rösten som tillhörde hatten till mig: "Jaså, inte modig va? Jag tycker att du var en liten modig en som vågade säga det minsann. Vågar sätta sig upp mot den andra flickan också, gör du. Jag tycker du ser ut att minsann tillhöra GRYFFINDOR!" Det sista ordet skreks ut så att hela salen kunde höra det. Jag tog av hatten från huvudet. Från Gryffindorbordet hördes applåder, från många andra elever hördes skratt. Jag lyckades uppfatta några viskningar som "Jaså, Melcov hamnade i Gryffindor ändå" och "Det där var inte meningen va?" eller "Släktens svarta får, kuuuuul" på min stillsamma väg till mitt nya, idiotiska elevhem. Alla tankar jag nyss tänkt drog mitt huvud mitt itu och skreks in i min hjärna. hur skulle jag göra nu då? Skulle jag skriva hem till mamma, eller skulle Zac, Lucas och Daniel göra det ändå? Varför, varför skulle just jag vara den som var annorlunda? Jag satte mig på en tom plats vid bordet. Dumbledore reste sig upp och skulle säga något. Jag lyssnade med hälften av ett halvt öra. "Always" Severus Snape 30 apr, 2011 11:39 |
Borttagen
|
♥ Skriv bara inte direkt nästa del, jag börjar inte hinna med (typ, liksom...)
30 apr, 2011 12:07 |
Du får inte svara på den här tråden.