When you're gone. [Drarry]

Namn: When you're gone.
Författare: AlexZz - FUCK YEAH! XD
Språk: Svenska
Rating: PG-13 med varning sexuella beskrivningar (Jag vet faktiskt inte hur mycket jag själv klarar av att skriva om utan att skratta ihjäl mig. >_> ), alkohol och annat tjafs. (Nope, I haven’t quite planned this out…)
Antal kapitel: 9
Färdigskriven: Nej.

Handling: I ett annat universum där Voldemort inte existerar är Ron och Harry ett par under ett relativt händelselöst sjätte år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. De är lyckliga tillsammans, eller det är vad Harry tror när han hittar Hermione och Ron en dag mitt uppe i en akt. Hans två bästa vänner! Och Ron som sagt att de skulle vara han och Harry för evigt! I sin sorg – eller i sin chockartade bedrövelse – så stöter Harry ihop med den ett år äldre, ruskigt populäre Draco Malfoy som visar sig vara mer än bara den populäre quidditchkaptenen och prefekten från Slytherin, mycket mer.


Kapitel 1:
All the time you were pretending, so much for my happy ending.

Harry sträcker på sig och gäspar, Ron hade varit borta en timme nu, var kunde han vara? Harry suckar och drar en hand genom sitt rufsiga hår. Borde han leta efter honom? Harry skakar av sig tanken och tar av sig de runda glasögonen och polerar dem med hjälp av skjortan för kanske den andra eller tredje gången nu under de senaste tio minuterna som passerat sedan han tittat på armbandsuret senaste gången.

Harry suckar djupt, därefter reser han sig från fåtöljen och drar lite i slipsen som hamnat på sned innan han lämnar uppehållsrummet för att leta reda på sin pojkvän och bästa vän. Tanken på Ron gjorde så det bubblade i bröstet på honom. Han älskar honom verkligen. På grund av den bubblande känslan börjar han le, ett riktigt fånigt leende egentligen. Neville passerar honom i korridoren och Harry tar snabbt tag om hans överarm för att stoppa honom.

”Förlåt, Neville, men har du sett Ron?” Frågar Harry och låter lite som han just vaknat, vilket också är sant eftersom han i princip dagdrömt som en fåne just om Ron. Harry motstod dock impulsen att skaka på huvudet åt sig själv. Han är rätt säker på att Neville inte skulle uppskatta det där han står med en konstig växt i ena handen och något som ser ut som en vattenkanna i den andra. ”Vad?” Frågar Harry lite förvirrat. Neville flackar lite med blicken, han tänker väl efter om han faktiskt sett Ron eller inte.
”Jag tror jag såg honom vid förvandlingskonsten, så du borde testa där först.” Svarar Neville efter sitt funderande. Harry pekar sedan lite menande på växten. ”Åh! Den här? Jag hjälper Professor Sprout med lite ogräs bara.” Fortsätter Neville glatt leende, Harry nickar lite.
”Får du verkligen ha den härinne?” Frågar Harry och Neville finner plötsligt golvet väldigt intressant.
”Professor Sprout sa ingenting om det, men skulle inte du leta upp Ron?” Frågar, och möjligen byter ämne för att Harry inte ska fråga mer. Vilket enligt Harry var en bra sak när Neville påminner honom om hans verkliga ärende.

”Ja, just det, lycka till Neville!” Säger Harry och skyndar genast vidare mot förvandlingskonsten. Porträtten verkar ovanligt pratiga idag, vilket är varför Harry plötsligt hamnar mitt emellan två grälande porträtt som aldrig tycks vilja sluta.

”Du, pojke! Kan du inte få henne att lyssna?” Säger det ena och Harry stannar till, porträttet föreställer en ung man med en häst i bakgrunden som inte tycks vara så glad över den här tavlan då den om och om igen springer över till tavlan bredvid som föreställer en ung kvinna, troligen den unge mannens tvillingsyster så lika de ser ut med samma mörka hår, samma mörka ögon, ljusa hy, längd och faktiskt ytterst lika kläder också.

”Jag vill inte ha hans häst här, det är trångt som det är!” Svarar kvinnan ilsket. Harrys blick flackar fram och tillbaka mellan porträtten innan han helt enkelt bestämmer sig för att gå därifrån, fast de skriker efter honom att han ska komma tillbaka och allt möjligt. Harry skyndar vidare utan vidare och öppnar försiktigt dörren till förvandlingskonsten men stannar när han hör stönanden. Så han drar snabbt igen den tills han kan se genom en springa.

”Ron!” Hermione? Stönande, ett skrik och så hör Harry ett välkänt stönande som tillhör Ron. Harry öppnar dörren lite till. Då ser han dem, Hermione ligger på mage, men de är fortfarande klädda liksom. Ron har dock lite neddragna byxor, Hermione har varken kjol eller underkläder på sig och det var allt Harry behövde se för att förstå vad som händer och dra igen dörren. Ron? Och Hermione? Harrys bästa vänner, hans pojkvän! De var… de skulle vara Harry och Ron för alltid! Harry sväljer klumpen som bildats i halsen även om den bara växer när han försöker svälja den och till slut springer han därifrån.

Harry svänger, han vet inte hur många gånger han svalt nu och det ändå inte blir bättre. Han stoppas från att rusa vidare när han går rakt in i någon annan. Det är ju så fruktansvärt prefekt, för samtidigt har tårarna börjat rinna nedför kinderna under tiden som han dumt nog tittar upp på vem han än gått rakt in i och det är ingen annan än Draco Malfoy – även känd som den populäraste killen i årskurs sju och därmed en av de populäraste i hela skolan.

Harry kunde inte vara mer utskämd än såhär. Den populäraste killen i skolan tittar just ned på honom där han står smått ihopsjunken och allmänt patetisk Harry skulle hellre vilja försvinna ut i tomma intet eller sjunka genom golvet istället för att stå här. Han skulle till och med föredragit att ta en dust med det piskande pilträdet!

”Vad har hänt med dig?” Frågar Draco innan Harry hinner bestämma sig för att gå därifrån och Draco har ett ovanligt frågande tonfall men trots det så har han en hånfull underton som Harry är rätt säker på att han inte inbillar sig, för varför skulle han göra det? Möjligtvis för att han troligen är helt rödblommig i ansiktet över Ron… Ron. Tanken på hans svekfulla pojkvän får honom hulka till. ”Hörru, har du tappat talförmågan?” Fortsätter Draco och lägger huvudet lite på sned.
”Nej…” Det som var menat att låta bestämt och inte som att Harry har gråten stockande i halsen är istället ett otroligt svagt ordval vars talförmåga kanske har försvunnit när rösten tonats ut när han försökt svara.

”Wow, du är en hemsk lögnare, grabben.” Svarar Draco med en underliggande ton av skratt i rösten och Harry biter sig på insidan av kinden och försöker att inte blänga på honom även om han gör det ändå trots att han snabbt slår ned blicken i golvet istället. ”Okej, okej, jag fattar, känsligt.” Svarar Draco med en suck. ”Kom igen, du verkar behöva antingen att prata om det eller glömma det och jag har något som kan hjälpa dig med båda två om du så vill.” Fortsätter han och Harry torkar sina våta kinder och ska precis till att protestera när Draco drar med honom.

Harry kunde ju självklart försöka lite mer att ta sig ifrån Draco, liksom dra sig loss eller sagt att han inte ville, men Harry varken sa något eller drog sig bort för det går liksom uppför honom att han inte vill protestera. Vilket egentligen var underligt, då han fortfarande var liksom officiellt ihop med Ron.

Fast Harry skulle nog välkomna vad eller vem som än fick honom glömma allt om Ron för någon timme.

--
Alla som läser eller ens vill läsa ska tacka Cara Riddle för uppmuntrande till idé, och för att du skriver fina fics... och The Noble Lion för första betaläsningen och kritik.

I'm at least thanking 'em. ^^

Wii äntligen har jag fått läsa första kapitlet, jag har väntat as länge ju

jag gillar det verkligen, särskilt Draco jag behöver en ny bild av honom efter att jag förstört honom för mig själv

Sorry. XD I'm kind of an amature. xD

Haha, kan jag tänka mig. xD Tack, tack. ♥ ♥

men nej det var skit bra ju

haha bra att du förstår ^^
Always ♥

Ihh, så bra! Älskar Drarry typ över allt annat, så detta kommer bli mycket trevlig läsning :3

Ny läsare ^^
Du skriver jättebra, och jag som älskar Drarry 83 Spännande att det sker utan Voldemort, det har jag aldrig tänkt på ^^
Skriv mer!! ♥

Ny läsare! Du skriver amazing Mer? ♥

IIIIIIIIIIIIIIIH! *fangirl moment kind of*
Loveitloveitloveitloveit! Skriv mer nu på en gång! ♥

Åh, vad häftigt att folk vill läsa. ♥ Här är kapitel två! Lite kortare dock, men så blir det mitt i natten. xD

--

Kapitel 2:

You said “Hey, what’s your name?” It took one look and now we’re not the same.

Harry har placerats, lite osäker, utanför ingången till Slytherins uppehållsrum och porträttet stirrar illvilligt på honom, vilket är en anledning till varför Harry känner sig obekväm där han är. Draco hade sagt att han skulle komma tillbaka snart men Harry börjar misstänka att han inte kommer komma ut igen, han vet ju inte riktigt hur lång tid som gått sedan Draco försvunnit in i sitt uppehållsrum. Harry vet inte ens vad Draco skulle göra därinne vilket gör Harry ännu mer osäker på om han ens borde vara här. Tänk om Ron letar efter honom? Harry kanske borde prata med honom, det kanske var… ett otroligt udda missförstånd.

”Hallå, hallå, hallå, upp med hakan, grabben.” Harry hoppar högt när Dracos röst bryter den obekväma tystnaden. Harry måste ha missat att han kommit ut från uppehållsrummet. Men den äldre skrattar bara ett ovanligt uppriktigt skratt enligt Harry. ”Jag som trodde gryffindorare skulle vara modiga.” Säger Draco och Harry får ett bistert ansiktsuttryck, för någon dag sedan hade han reagerat lite starkare på det uttalandet eftersom det faktiskt inte är ovanligt att han får pikar för att vara lite lättskrämd. Men det är bara det att han inte tycker om liksom oväntade händelser. Dessutom brukade Ron vara en av de som pikar honom om det, för att sedan krama om honom och säga att han inte menade det. Harry inser att han troligen fått ett ledset uttryck och tittar upp på Draco som ser allmänt irriterad ut där han står med armarna i kors och huvudet på sned. Först nu ser Harry den faktiskt stora flaskan han har i handen. I det fladdrande skenet av facklan kan han urskilja att den innehåller eldwhisky.

”Vad ska du med den till?” Frågar Harry och pekar på flaskan.
”Jag tänkte att du behövde bli lite gladare eller åtminstone glömma lite.” Draco flinar snett och rättar till Harrys glasögon. ”Du ser hemsk ut, jag tycker bara du borde ha en bättre anledning, grabben.” Harry kan inte avgöra om han bryr sig eller om han har några… andra avsikter.
”Här?” Frågar Harry undrande och Draco skakar fortfarande leende på huvudet.
”Självklart inte, grabben.” Draco ser på Harry som om han var galen. ”Häng på.” Fortsätter han och drar ändå med sig honom så det var inte särskilt svårt att hänga med.
”Vart ska vi?” Frågar Harry envist, det är typ en kvart kvar innan de ska vara i sängarna och Harry har redan fått ett par straffkommenderingar den här veckan. En till och han kommer inte kunna vara med på quidditchträningen. Det är hans första år med i laget och personligen skulle han kalla sig en riktigt bra sökare, men McGonnagall hade sagt något om att han måste ha ärvt sin begåvning från sin far. Harry kan inte annat än att hålla med, förutom att hans pappa är en gammal quidditchspelare och quidditchkapten. Fast de nuvarande kaptenerna över Gryffindors lag, som råkar vara Fred Weasley och hans medkapten George Weasley, var ju otroligt positiva till att Cedric Diggory gått ut skolan året innan och alltså kanske Hufflepuffs vinnarsträcka kan ta slut. De har vunnit i flera år nu, nästan ett helt årtionde för att vara exakt. Fast… nu när Ron uppenbarligen kommer göra slut med Harry närsomhelst så skulle det inte vara lika roligt att vara på samma lag som hans pojkvän. Eller snarare hans framtida ex-pojkvän.

”Någonstans där det inte finns en alltför stor chans att vi blir upptäckta.” Svarar Draco, man hör på rösten att han tycks vara en smula exalterad, och svänger för att komma upp i Astronomitornet. Harry blir lite fundersam, astronomitornet? Borde inte det vara lite farligt, liksom?

Ungefär en kvart senare har Harry dragit igenom ungefär allt som hänt idag och han har druckit lite väl mycket ur flaskan för hans eget bästa. Harry känner sig lite väl pratig, så han tystnar lite grann i sitt snack, men han hade ändå kommit till slutet så det är inte så farligt.
”Ey, vad heter du?” Frågar Draco och Harry blir lite ställd av frågan… på något sätt hade han inte väntat sig den. Fast han inser att han inte presenterat sig ordentligt och bara antagit att Draco skulle veta vem han var.
”Harry… Harry Potter.” Svarar Harry tvekande.
”Okej, Harry Potter…” Draco möter Harrys blick och Harry blir faktiskt lite förvånad över värmen i hans ögon. ”… den där Ron är ett verkligt kräk om han gjorde så mot dig.” Fortsätter Draco och verkar såpass bestämd att Harry faktiskt tror på honom. Draco tar ännu en klunk och räcker fram den.

”Mer?” Draco ler lekfullt mot honom. Harry tar flaskan och tar sig några klunkar till och ger tillbaka den. Det känns bra att vara med Draco, annorlunda men väldigt bra.

Superb!