Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

"Ett litet vansinne" - Dumbledore/Grindelwald (avslutad)

Forum > Fanfiction > "Ett litet vansinne" - Dumbledore/Grindelwald (avslutad)

1 2
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar


Hej kära mugglisar! Jag startar nu en ny tråd till den fanfiction jag nyligen avslutat, främst för att jag vill strukturera upp den på ett mer lättillgängligt sätt för eventuell framtida läsning, och jag kan tyvärr inte göra det i den ursprungliga tråden då jag bytt användare sedan jag började skriva den.

Titel: "Ett litet vansinne"
Språk: Svenska
Pairing: främst Albus Dumbledore och Gellert Grindelwald
Rating: Det förekommer inga grova sexscener eller dylikt, men den kan vara lite suggestiv. Den inehåller inte heller våld som är värre än det i böckerna. Jag överlåter helt enkelt åt dig om du vill läsa eller ej.
Färdigskriven: Ja.
Övrigt: Skildrar främst Albus liv från sommaren då han träffar Gellert, men även andra karaktärer kommer att förekomma. Avslutas en tid innan epilogen i Dödsrelikerna tar vid, alltså kommer den att utspela sig ungefär ifrån slutet av 1800-talet till och med år 2017. Observera att tidshoppen där emellan kan vara mycket stora.

Kapitel 1: Midsommarnattsmardröm
Spoiler:
Tryck här för att visa!
”Albuuuuuuus…”

En släpig röst letade sig in genom den tunga ekdörren. Den artonårige ynglingen med fylligt rödbrunt hår vid namn Albus Dumbledore, lystrade till rösten och satte beslutsamt punkt med fjäderpennan. Han lutade sig bakåt i fåtöljen, sträckte på benen och gäspade.
”Vad är det?” frågade han och masserade otåligt näsroten. En ung man med solblekt, rufsigt hår och med ögon som glimmade i skenet från stearinljusen uppenbarade sig och lutade sig mot dörrkarmen med en påtaglig nonchalans.
”Vadå vad är det? Du har suttit där i timmar nu. Visst har personer som du och jag viktiga saker att åta oss, men att sitta inne en hel sommardag på det här viset tar död på intellekt. Det är redan kväll nu ju” sade mannen som hette Gellert Grindelwald anklagande och nickade mot fönstret och den mörknande himlen.
”Ojdå…” svarade Albus som varit ovetandes om hur fort tiden passerat. ”Nåväl, jag har i alla fall skrivit färdigt vårt manifest nu. ’Varför mugglare hotar att kväva trollkarlssamhället’” fortsatte han och nickade mot det fullskrivna pergamentet på skrivbordet.

Gellert log hastigt, och ögonen blänkte till av fanatism.
”Jag förmodar att du gjort ett strålande jobb som vanligt, Al. Men vad sägs som ett midnattsdopp? Midsommarafton sägs ju dessutom vara den mest magiska kvällen på hela året…”

Albus log tillbaka, med ett leende som omöjligt kunde mäta sig med Gellerts bländande vita. Samtidigt gjorde hans mage en liten volt. Att tänka sig Gellerts ljusa, nakna hy i månskenet… Det var inte meningen att man skulle tänka så. Men vad gjorde man när man hade en så intelligent, charmerande och attraktiv vän, även om han nu råkade vara man?

Albus slog ihop den tjocka boken på skrivbordet så att ett litet dammoln bildades.
"Ja, jag kommer väl då. Men jag måste se till Ariana först, hon har alltid reagerat konstigt på midsommaraftnar."
En skugga av otålighet drog över Gellerts ansikte. Han hade aldrig haft något större tålamod med Albus stackars lillasyster, något han inte dolde särskilt väl heller. Han tyckte att Ariana sinkade Albus framgång, och på många sätt höll Albus med själv.

Albus stegade iväg genom korridoren och knackade lätt på en av de många dörrarna, en dörr med ett hänglås på.
"Ariana?"
Inget svar.
"Alohomora" mumlade Albus och sköt upp dörren. En vildögd flicka med långt, trassligt hår snodde runt på sin säng, men blev lugn igen när hon såg vem det var som stört henne. Lugn var väl inte rätt ord egentligen, snarare likgiltig.
Även om Arianas hållning var avslappnad, så klöste och krafsade hon rastlöst i träet på sängbordet, och små purpurfärgade gnistor som lämnade hennes fingertoppar gjorde svarta märken.

"Gå din väg. Jag vill att Aberforth kommer." sade hon. Tydligen var det här en av de dagar då hon var mindre vänligt inställd till sin äldste bror.
Albus kände hur det högg till i hjärtat. Hon hade alltid föredragit Aberforth.
"Ja, jag ska hämta honom. Jag ville bara försäkra mig om att du mådde bra."
Ariana fnös.
"Mår bra? Jag?"
Albus svarade inte, utan höll bara upp dörren åt sin yngre bror som plötsligt anlände.
"Jag och Gellert går och tar ett dopp" sade Albus, utan att kunna möta Aberforths blick.

Albus skyndade snabbt ut ur rummet, bara för att snubbla över den onödigt höga tröskeln. Som tur var (eller inte) fångades han i precis rätt ögonblick av Gellert.
"Du må vara ett geni Albus, men särskilt smidig har du aldrig varit" sade Gellert med ett leende och andades imma på Albus glasögon. Albus hoppades febrilt att det inte syntes hur han rodnade i halvdunklet. Aberforth betraktade dem båda med ögon som smalnade, innan han otåligt föste ut dem och stängde dörren.

Albus avlägsnade sig långsamt ifrån sin vän, som blängde på den stängda dörren.
"Abe gillar inte mig" konstaterade Gellert lugnt.
Dumbledore tänkte på att det kanske hade något med det faktum att han praktiskt taget haft ihjäl en av Aberforths getter, plus det faktum att han kallade honom för 'Abe', att göra. Men han valde att inte säga något.
Gellert släntrade ut i hallen och slängde slarvigt sin rock över axeln innan han såg uppfordrande över axeln mot Albus.
"Kommer du? Det är så kvavt här inne att jag håller på att dö. Undrar om det blir åska?"

Albus tänkte precis säga något om att mamma, Kendra, säkert kunde känna det i sitt knä som vanligt, men hejdade sig med orden på tungan. Mamma fanns inte mer. Hon var död. Död och begraven, och det var därför Albus numera var familjens överhuvud.

Han ruskade på huvudet, försökte att bli kvitt de tankarna. Istället följde han Gellert ut i sommarnatten, gick över kullerstenarna mot de mindre grusvägarna som ledde ner till sjön. Gellert insöp den friska luften i giriga andetag medan Albus betraktade honom diskret. Han såg så bra ut, ja han var nästan vacker. Lång, välbyggd, honungsblont hår och blå, betagande ögon. Detta hade även traktens flickor lagt märke till, men Bathilda Bagshot vakade över sin skyddslings umgängeskrets som en hök. Albus hade hon dock godkänt. Han var ju så intelligent och artig! Om bara gammelmoster Bathilda vetat vad Albus hade för tankar om Gellert.

Albus rycktes ur sina funderingar när Gellerts ansiktsdrag plörsligt hårdnade då ett flertal berusade mugglare i deras egen ålder raglade förbi. Gruppen hade också några alltför bart klädda gatuflickor med sig (prostituerade) och Gellert betraktade dem hånfullt.
"Kan jag stå till tjänst?" frågade en av de utmanande flickorna hest och stack sin arm under Albus.
"N-nej..." svarade Albus hastigt och lossade hennes grepp, med en snabb blick åt Gellerts håll. Mugglarflickor eller häxor, de gjorde alltid Albus nervös. De ägnade oftast lite väl mycket tid åt Gellert, var alltid lite väl närgångna. Så närgångna som anständigheten bjöd vill säga, men gatflickor hade ingen direkt anständighet att tala om.

Mycket riktigt.
"För dig gör jag det gratis..." mumlade en förvisso vacker men utmärglad kvinna i örat på Gellert, som gav henne en plötslig örfil.
"Rör mig inte! Era avskum!"
De prostituerades manliga kunder var alltför berusade för att lyckas förstå vad som pågick, men kvinnornas anklagande blickar brände. Men de gick vingligt vidare längs med kullerstensgatan, det var arbetstid för dem trots allt.
"Ser du Albus? Det är den typen av mugglarpack man skulle klara sig bättre utan" sade Gellert och spottade. Albus kunde i sitt stilla sinne inte låta bli att hålla med. Hans tankegångar avbröts när Gellert plötsligt krånglade av sig sina skor och byxor, och sprang ut i vattnet i den trädomgivna sjön de nått fram till.

Albus svalde. Tänk om Gellert vetat om vad Albus tänkte om honom när han bröt vattenytan, med en genomblöt skjorta som varenda muskel avtecknade sig igenom.
"Kom" sade Gellert och tog Albus iskalla hand i sin.

Albus frös fast på stället, oförmögen att säga något. Bilden av två unga män i månskenet, den ena med genomvåt skjorta, etsade sig fast i Albus hjärna. Det var en av de få tankar han aldrig placerade i minnessållet längre fram i livet. Dels för risken att någon skulle se det, då det var alltför intimt, men också för att det inte behövdes. Han skulle minnas det lika tydligt vid hundra års ålder.

Gellert log snett och lät handen vandra uppåt för att sluta sig om Albus handled. Återigen försökte Albus säga något, men orden blev kvar på tungan. Ett plötsligt ryck ifrån Gellert fick Albus att ramla framstupa i det bedövande kalla vattnet.
Han satte sig sedan hastigt upp och skakade de långa hårtestarna ur ögonen.

"D-det där var väl ändå oprovocerat..." sade han och blinkade upp mot Gellert som kastade huvudet bakåt och skrattade högt.
"Jag vet ju att du aldrig skulle ge igen Albus... Det vet både du och jag"
Albus skakade våldsamt på huvudet.
"Det skulle jag visst!"

Gellert böjde sig framåt, tog tag i Albus skjortkrage och fångade hans blick. Deras munnar var bara några centimeter ifrån varandra.
"Verkligen?"
Albus drog efter andan. Han ville så gärna ge efter för sina impulser, bara luta sig framåt och...
"Trodde väl det" sade Gellert överlägset, vilket fick Albus humör att plötsligt flamma upp. Han var ingen som folk kunde sätta sig på, han var ju gryffindorare, vid Merlins skägg!
"Legilimens!" ropade Albus efter en plötslig ingivelse, med ett stadigt tag om sin trollstav.

Hans huvud fylldes av plötsliga bilder. Gellert i Durmstrangs skolunifrom, som blickade ut över ett kargt, kyligt landskap - en fantasibild av Gellert som trolldomsminister i ett land rensat på mugglare, och en så snabb vision att Albus knappt hann avgöra vad den var för något. Blont och rödbrunt hår som blandades, Gellert som placerade sina läppar emot Albus...

Plötsligt bröts kontakten och Albus stirrade flämtande upp på Gellert, vars leende falnat. För första gången under deras bekantskap stod Gellert handfallen och tyst.

Någon lika spänd tystnad hade nog aldrig upplevts. Tusen tankar kolliderade med varandra i Albus hjärna. Trots hans överlägsna intelligens, så var det här en av de få saker han omöjligt kunde få klarhet i. Det hade bara varit ett ögonblick, men ändå såg han ju vad han såg... Vad betydde det? Var det en dröm Gellert haft? Eller till och med en fantasi?

Albus tog långsamt till orda.
"Gellert, jag..."
Gellert mer eller mindre slet upp Albus på fötter igen. Med ett fast grepp om Albus hals tryckte han sin trollstavsspets mot honom.
"Gör du någonsin om det där så dödar jag dig!" väste han med ögon som nästan blivit svarta av ilska.

Albus trodde honom. Han visste inte exakt varför Gellert blivit relegerad från Durmstrang, men så mycket visste han att Gellert mycket väl var kapabel till den typen av magi.

"Förlåt..." mumlade Albus med nedslagen blick. Han lade handen runt Gellerts nacke och kysste honom snabbt, lät ett varmt och skakigt andetag leta sig in i Gellerts mun.
Gellert drog sig inte undan, men gav inget gensvar heller. Han drog handen genom håret och suckade.
"Al. Det var bara en dröm, den betydde inget" sade Gellert, med en röst som lät övertygande i Albus öron, men som ekade av lögn i Gellerts huvud.

Gellert klappade Albus vänskapligt på axeln och log.
"Nä, men vi kanske skulle gå tillbaka och få på oss lite torra kläder. Ska man förändra världen duger det inte att man blir förkyld" sade Gellert glättigt, som om inget hade hänt. För Albus hade mycket hänt. Frågan var om han någonsin kunde bli densamma igen.

När Gellert dragit på sig sina byxor började de gå, och efter en viss tvekan lånade Gellert ut sin rock till Albus.
"Det är ju mitt fel att du är genomvåt trots allt" sade han, och Albus gjorde sitt bästa för att bete sig normalt.

Under tystnad gick de båda vännerna tillbaka mot
hjärtat av Godric's Hollow, och nådde först fram till familjen Dumbledores hus, som reparerats efter explosionen Ariana orsakat.
"Ja..." sade Gellert och stannade nedanför trappan. "Godnatt då. Jag borde kanske inte ha kommit så här sent på kvällen. Allt blev bara... Konstigt" fortsatte han och vände sig bort för att gå nerför gatan mot gammelmoster Bagshots hus, utan att ge Albus tid att svara.

Albus såg efter Gellert och guldlockarna som glimmade i skenet från gatlyktorna, innan han snabbt tog sig uppför trappan och in i huset, när det väntade regnet plötsligt började falla tungt mot gatstenarna.
"Jag är glad att du kom..." sade Albus med halvslutna ögon, trots att hans vän nu befann sig långt bortom hörhåll.
"Fast jag är glad för dig, så är jag inte glad för den här kvällen" hördes plötsligt Arianas drömmande röst.

Albus vände sig hastigt om för att se på henne, när hallen lystes upp av en blixt.
"Det kom för snabbt, för obetänkt, för plötsligt. För likt en blixt som slutar finnas till innan man hinner säga 'Se, det blixtrar'.
"Ariana, vad pratar du om egentligen?" frågade Albus och tog tag i sin lillasysters handleder ganska hårdhänt, men hon log bara godmodigt tillbaka.
"Godnatt min vän" sade Ariana och vinkade vagt mot fönstret, där man ännu kunde se Gellert vandra längsmed gatan "Kanske vår kärleks knoppning har gått i blom till nästa gång vi träffas."
Ariana gäspade stort.
"Godnatt, godnatt! Och måtte sömnen ge ditt hjärta samma ljuva ro som mitt!"
"Ariana!" röt Albus.
"Vad, käre bror?" sade Ariana med oskuldsfullt stora ögon. "Jag citerar bara Shakespeare."
"Så här på morgontimmarna? Gå genast och lägg dig!" sade Albus skakat, men lugnade sig sedan och strök Ariana över kinden. "Du vet att du inte mår bra av att vara uppe för länge."
Ariana gav sin bror en snabb kram.
"Skönheten leder säkert två som älskar i deras riter, och om kärleken är blind så trivs den bäst med natt. Godnatt, Albus."

Albus betraktade oroligt Ariana när hon gick emot sitt rum. Han kunde inte skaka av sig känslan av att Arianas sinnesförvirrade prat egentligen inte hade haft något med Shakespeare att göra, utan med honom själv och Grindelwald.

Fylld av oro för Gellert, Ariana, Aberforth och livet i allmänhet gick Albus med tunga steg genom det gamla huset, som för många, många år sedan kanske varit fyllt av lycka. Under större delen av Albus uppväxt hade det inte varit det. Han rörde vi de flagnande tapeterna, rättade omsorgsfullt till tavlor som hängde snett.

Särskilt en målning fångade hans blick. En tavla av hela familjen Dumbledore, innan Ariana råkat ut för sin olycka, innan pappa åkte i fängelse, innan all den misär som numera utgjorde Albus liv.

Men det skulle inte alltid vara så. Det mugglarpojkarna gjort mot Ariana visade bara ännu mer varför mugglare hörde hemma på botten av samhället, som tjänare till de högre stående varelser som häxor och trollkarlar var. Efter att Albus och Gellert lyckats med det de ville, skulle inget kunna skada det som återstod av familjen Dumbledore.

En kvävd snyftning gjorde att Albus uppmärksamhet förflyttades, och han fick syn på Aberforth som satt uppkrupen i en fönstersmyg med armarna lindade om knäna. När han blev medveten om sin brors närvaro vände han demonstrativt på huvudet, liksom de flesta femtonåriga pojkar hade han svårt att låta sina tårar synas.
"Jag tänker inte åka tillbaka till Hogwarts" sade Aberforth med blicken fäst på ringarna som bildades i vattenpölarna på gatan.
"Aberforth, att avbryta din utbildning är det sämsta du skulle kunna göra just nu" svarade Albus, som redan fört samma diskussion många gånger tidigare.
"Och varför inte? Jag behövs här för Arianas skull, och jag har ändå aldrig lyckats som du i skolan."
"Nej, men jag är säker på att om du bara försökte..." började Albus, men avbröts.
"Nej det skulle jag inte! Jag är inte du, Albus! Vissa lyckas inte med allt" fräste Aberforth. "Utom möjligen du. Och jag kan knappt sova om nätterna på Hogwarts, när jag vet att du skulle ta första bästa chans att följa med den där Grindelwald ut i världen, utan en tanke på Ariana."

Albus svarade inte, för en del av honom visste att det var sant.


Kapitel 2: De tre syskonen
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Först när den nya dagen grydde och fåglarna kvittrade med förnyad kraft efter ovädret gick Albus och lade sig. En uppslagen bok låg bredvid hans sängbord, "Sagan om de tre bröderna." Den hade ett flertal gånger studerats flitigt av Albus och Gellert, då de båda sökt ledtrådar till var de tre dödsrelikerna kunde finnas.

Inte nog med att de skulle få mugglarna att underkasta sig, med dödsrelikerna i sin ägo skulle inget kunna stoppa dem, och Albus skulle återföra sin pappa Percival och mamma Kendra till livet igen. Kanske att Ariana kunde förlåta sig själv då och bli frisk igen.

Men trots Albus ingående analys av berättelsen, så skulle han först många år senare förstå sensmoralen i den. Albus var den första brodern. Han skulle ha valt fläderstaven. För även om han hade den osjälviska avsikten att lyckas lappa ihop sin trasiga familj igen, så lockade makten honom mer än han kunde eller ville erkänna.

Aberforth var den andra brodern. För honom var familjen allt. Han lade numera ned hela sin själ i att ta hand om Ariana, och fanns det något sätt att få tillbaka deras föräldrar så skulle han inte ha tvekat.

Ariana var måhända en flicka, men kunde ändå liknas vid den yngsta av bröderna. Hennes önskningar och förhoppningar var blygsamma. Allt hon önskade var något som skulle hålla henne skyddad och som kunde låta henne leva sitt liv i fred och i harmoni med sig själv.

Men detta förstod som sagt inte Albus, där han oroligt vred sig i sömnen. För i hans drömmar hägrade Gellert, med ett löfte om all världens skönhet, rikedom och makt.

De förvirrade drömmarna kramade Albus hårt med sina klibbiga händer, tills han låg genomsvettig i sina lakan.

"Albus..." sade Gellert i drömmen, på ett sätt som Albus aldrig vågat hoppas på i verkliga livet. Lågt och sensuellt, inte på det sättet man talade med en vän.
Albus sprang och jagade rösten, men det var som om den ideligen tycktes komma från något annat håll. Samtidigt pockade Ariana på hans uppmärksamhet, hon klängde sig fast vid hans ben och sinkade honom, medan Aberforth bara stod och såg på med en anklagande min.
"Välj en" sade tre röster samtidigt, och Albus fick syn på de tre dödsrelikerna som låg uppradade. Men han fick bara välja en...
"Staven" sade Gellert.
"Stenen" sade Aberforth
"Jag kan gömma dig..." sade Ariana och bredde ut osynlighetsmanteln, då Albus plötsligt vaknade med ett ryck.

En midsommarnattsmardröm.

Albus kände sig helt febrig när han gick upp. Klockan var nu långt efter lunchtid, och Albus satte sig vid skrivbordet för att skriva en artikel till "The Daily Prophet". Det extraknäcket var det som försörjde familjen, tillsammans med getmjölk och ost från Aberforths getter.

Albus suckade. Han fann det svårt att engagera sig i de senaste quidditchresultaten, liksom allt annat.
Typiskt! Hade han bara inte sett den där visionen, den där han och Gellert... Albus stönade lågt. Det var slutet av 1800-talet, det fanns knappt ord för det han var. I allmänhet gick personer som honom själv under namnet "pixie", då den typen av personer på något sätt förknippades med pixignomers gracila framtoning.

Dessutom betraktades pixignomer som ohyra. Det var det Albus kände. Han var oönskad. Han skattade sig lycklig över att ha en vän som Gellert, som fortfarande stannade vid hans sida trots det Albus gjort mot honom under natten.

Aberforth kom in genom ytterdörren med Ariana vid ena handen, och en hink med färsk mjölk i den andra.
"Så herrn behagar stiga upp nu?" sade Aberforth med ett spetsigt, ironiskt leende, medan Ariana log sött. Hennes sinnesförvirring tycktes vara som bortblåst för tillfället.
"Sovit gott?" sade hon bara, varvid Albus nickade långsamt, och han undrade om Ariana kunde se att han ljög.
"Mr Grindelwald står utanför" sade Aberforth fortfarande med sitt hånfulla tonfall "Han vill visa dig något".



Kapitel 3: Vingklippt
Spoiler:
Tryck här för att visa!Aberforth satt på huk för att mjölka en av sina getter med svettdroppar glittrande i ansiktet. Ariana satt på en pall och kliade förstrött en av getterna under hakan, en get hon döpt till Percival eftersom hon tyckte att det såg ut som att den hade likadant skägg som deras far.

"Aberforth... När gifter sig folk?" frågade hon.
"När? Ja, när man är tillräckligt gammal och kan försörja familj och -"
"Nej, jag menar inte så. Hur vet man när folk är kära i varandra?"

Aberforth reste sig upp och klappade vänligt geten han mjölkat på ryggen innan han föste iväg henne.
Han kliade sig i huvudet och undrade vad han skulle svara.
"Ja... När någon ser på en annan person som mamma och pappa såg på varandra" sade Aberforth med ett vemodigt leende.
"Ska Albus gifta sig snart då?" frågade Ariana.
Aberforth skrattade till.
"Och med vem skulle det vara? Den stackarn kan inte få det alltför roligt, så mycket som han studerar."
"Men Gellert studerar ju lika mycket, så det skulle inte göra något" sade Ariana med en fundersam rynka mellan ögonbrynen.

Aberforth tog ett så häftigt steg framåt att han välte ut mjölkhinken.
"Ariana, vad menade du nu?"
Ariana spärrade upp ögonen och skakade förskräckt på huvudet.
"Säg det, för om du menar det jag tror att du menar..." sade Aberforth nästan hotfullt, på ett sätt han aldrig talade med sin syster.
Ariana såg sårat på Aberforth, och utan att ge ett ljud ifrån sig började tårar rulla ner för hennes kinder. Aberforth ångrade sig genast och satte sig ned bredvid henne och lade armarna om henne.
"Förlåt Ariana, det är ju inte ditt fel."
"Men varför är det fel, Aberforth?"

Aberforth bet sig i läppen.
"För att det är det, bara. Men det kan i alla fall inte stämma" sade Aberforth med stadig röst, men inombords tvivlade han starkt. Om det var så som Ariana hade antytt, så skulle hans brors relation med Gellert bli ännu mer destruktiv. Aberforth hade aldrig gillat Gellert och alltid tyckt att han hade allt annat än gott inflytande på Albus, men som det såg ut nu kunde Aberforth inte förmå sig att åka tillbaka till Hogwarts. Inte innan han visste hur det i själva verket låg till.
"Så, gråt inte mer Ariana. Det kommer att bli bra."
"Ingen anledning att gråta över spilld mjölk" sade Ariana och plockade upp den tomma hinken från golvet.

---------------------------

Gellert trampade otåligt på stället, och så fort Albus kommit ut ryckte han tag i hans arm.
"Jag måste visa dig något" väste han i Albus öra med maniskt uppspärrade ögon. Albus såg att de var blodsprängda och att Gellert var en smula ryckig i sina rörelser. Han hade länge misstänkt att Gellert led av sömnsvårigheter.

Albus visste inte vad han skulle säga om gårdagen, men Gellert visade inga tecken på att kännas vid det hela, då han mer eller mindre knuffade Albus framför sig längs gatan. Albus tvärstannade plötsligt när han såg vart de var på väg.
"Nej. Nej Gellert. Jag går inte in dit" pressade Albus fram mellan sammanbitna tänder. Gellert hade stannat framför järngrindarna till kyrkogården, och där hade inte Albus satt sin fot sedan den dagen. Inte sedan Kendra...
"Ryck upp dig, du kan inte låta det emotionella komma ivägen för det som är viktigt!"
Albus sneglade på Gellert. Om han skulle förkasta allt som hade känslomässigt värde, så skulle det innebära att han valde bort Gellert.
Gellert bytte plötsligt taktik. Han lade huvudet på sned och tog tag i Albus handled.
"Snälla."

Det behövdes ingen imperiusförbannelse. När det ordet lämnade Gellerts läppar skulle Albus ha gjort vad som helst för honom. Han suckade.
"Jag kommer."

Gellert såg sig över axeln och låste upp grinden med ett framviskat "Alohomora", och den svängde upp med ett gnisslande. Gellert gick målmedvetet längsmed en av grusgångarna innan han plötsligt stannade framför en gravsten.
"Här" sade han och borstade bort några vita blomblad, på samma sätt som en pojke i samma ålder skulle borsta bort snö från samma sten många år senare..

Albus kisade i solljuset och böjde sig fram emot stenen, då han plötsligt flämtade till.
"Peverell..." andades han och strök med fingret längs den välbekanta triangelsymbolen med en ring och ett streck inritat. "Hur kunde vi missa det? Jag antar att vi letade på fel ställe."
"Eller..." sade Gellert mörkt "Så var det någon som inte ville att vi skulle få veta."
Albus betraktade misstroget sin vän. Han hade aldrig velat kännas vid tanken på att Gellert kanske led av paranoia, men insåg att så mycket väl kunde vara fallet.

Albus sökte Gellert med blicken.
"Men allvarligt talat, vad skulle någon ha för glädje av det?" frågade han med ena ögonbrynet höjt.
Gellert började rastlöst att gå fram och tillbaka.
"Sluta vara så naiv, Albus! Det kommer alltid att finnas folk som vill en illa".
Albus ställde sig ivägen för Gellert för att få honom att sluta vanka av och an. Han placerade fingertopparna lätt mot Gellerts bröstkorg.
"Sluta själv" sade han lågt.
Gellert blev helt stel i hela kroppen. Han såg ner på Albus som var aningen kortare och skakade luggen ur ögonen.
"Med vad?"
"Med det här! Du beter dig jättekonstigt. Som -"
Albus hejdade sig och bet sig i läppen. Gellerts humörsvängningar påminde honom om Ariana, men han kunde inte säga det.
"Sluta stöta bort mig." mumlade Albus med halvslutna ögonlock.
Gellert tog steget närmare Albus så att de tydligt kunde känna den sommarheta värmen ifrån varandras kroppar.
"Vad vill du att jag ska göra då, Albus?" sade Gellert, så att Albus kände hans fuktiga andedräkt emot sin kind.
Gellert lutade sig framåt med läpparna retsamt nära Albus, som vände bort huvudet.
"Sluta! Det handlar inte om det. Det handlar om dig" sade Albus och drog in Gellert i en kram istället. Med den ville han säga att han fanns där, och alla de saker han inte kunde uttrycka i ord.


Gellert kände något röra sig inom honom. Han insåg att han hållit andan och släppte långsamt ut luften igen, och placerade munnen nära Albus öra.
"Även om jag kände för dig på det sättet... Jag säger inte att jag gör det, men om jag gjorde det skulle det aldrig gå. En vingklippt fågel har ingen framtid att tala om" sade Gellert, och kände av någon anledning hur hjärtat sjönk i bröstet på honom.

"Så" sade Gellert och samlade sig och backade undan från Albus. "Peverell var det."

Albus slungades brutalt tillbaka till verkligheten. Det var sant. Personer med hans typ av... läggning, hade ingen framtid. Han och Gellert hade ingen framtid, inte på det sättet. Om det närmsta han kunde komma var att följa Gellert i hans storslagna planer, så skulle han fortsätta göra det.

Albus tvingade fram ett leende och såg på Gellert.
"Jag måste skriva färdigt åt Daily Prophet, men vi pratar igenom det här i eftermiddag".
Gellert ryckte på axlarna.
"Jag antar att du måste. Ses sen!"
Och med de orden var han borta, lika virvlande snabb som vanligt där han en aning respektlöst hoppade över en av gravstenarna.

Albus borstade bort lite blomblad från sin skjorta och suckade. Det var sant. Han var en vingklippt fågel, och det var Gellert som klippt dem. Utan Gellert skulle han aldrig kunna flyga.


Kapitel 4: Bördan av en hemlighet
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Aberforth kramade sin trollstav hårt och spanade ut genom fönstret, i väntan på sin äldre bror. Något läshuvud hade han aldrig haft, men han kunde faktiskt duellera om det skulle behövas.

När Albus nyckel skramlade i låset skyndade Aberforth ut i hallen. Han smällde igen dörren efter sin bror, och placerade spetsen av trollstaven i Albus halsgrop.
"Tyst, för allas bästa. Ariana kan höra annars" mumlade Aberforth.
"Vad är meningen med det här?" krävde Albus att få veta, varvid Aberforths läppar kröktes i ett bittert leende.
"Berätta själv vad det är som pågår! Med dig och Grindelwald".

Albus tappade målföret, trots att han annars var så vältalig.
"V-vad menar du? Ingenting".
"Det är onaturligt, det är vidrigt! Jag förstår inte hur du ens kan tänka tanken" sade Aberforth, men inte utan obehagskänslor över att behöva säga så till sin bror. Det viktigaste var att få honom att ge upp kontakten med Gellert.
"Du vet ingenting" sade Albus nedlåtande, på ett sätt som var så typiskt för äldre bröder.

"Du bad om det" morrade Aberforth "Flipendo!"

Albus blockerade snabbt med en icke verbal skyddsförtrollning, och spände ögonen i sin lillebror.
"Aberforth, försök att bete dig lite vuxet för en gångs skull".
Aberforth svarade inte, utan fortsatte att gång på gång göra utfall med staven mot Albus, som bara fortsatte att blockera.

"Är du färdig nu?" frågade han när Aberforth stod mitt på golvet, flämtande av ursinne.
Aberforth svarade inte. Han marscherade ut genom ytterdörren och smällde igen den så hårt att lite av murbruket på väggen smulades sönder och föll ner på golvet.
Albus kände ett par ögon bränna i ryggen och vände sig om för att möta Arianas storögda blick. Hennes underläpp darrade, och tårar hotade att tränga fram.
"Det är ingen fara Ariana, jag och Aberforth löser det här".
Ariana svarade inte på en lång stund. Hon såg rakt på Albus, men samtidigt var blicken fäst på något som verkade vara långt bort i fjärran, som om hon såg rakt igenom honom.
"Jag vet att folk tror att jag inte förstår någonting" sade Ariana. "Och ibland gör jag inte det heller, när minnen skriker för högt i mitt huvud och världen är för stor eller för liten. Men jag ser hur du tittar på Gellert. Och det förstår till och med jag".

Albus fick plötsligt en konstig känsla av att marken smälte undan under hans fötter. Plötsligt verkade alla veta om hans så väl undangömda hemlighet, den han svurit på att han hellre skulle dö för att hålla hemlig än att låta den komma fram i dagsljuset.

"Jag måste gå till honom" sade Albus och syftade på Gellert, men hejdade sig mitt på golvet och såg på Ariana. Han kunde ju inte lämna henne ensam, vilket betydde att han skulle bli kvar här tills Aberforth lugnat sig. Albus förstod att så fort Aberforth åkt tillbaka till Hogwarts skulle han vara så illa tvungen att lämna Ariana ensam då och då, han skulle bli tvungen att låsa in henne i hennes rum. Men han hade inte hjärta att göra det än.

"Ska vi läsa lite?" frågade Albus och slog ut med händerna.
Ariana nickade ivrigt och sprang för att hämta Barden Bagges berättelser, i vilken "De tre bröderna" fanns med. Men hon slog upp sidan där hennes favoritberättelse började, en saga Albus alltid tyckt väldigt illa om. Den handlade om en trollkarl som ansåg att kärlek var människans största svaghet och därför skar han ut sitt hjärta och gömde undan det. När han väl plockade fram det igen var det missbildat, och galen av synen tog han livet av flickan som älskade honom och sig själv.

Albus fick en känsla av att Ariana på något sätt associerade berättelsen till sig själv. Likt hjärtat som deformerades i mörkret utan att beröras av kärlek, förtvinade Ariana långsamt som en blomma i skuggan, instängd i blomman av sin ungdom i ett hus vars väggar var inpyrda av sorg.

Albus rättade omsorsfullt till en av Arianas blonda hårslingor där hon låg på kudden, djupt försjunken i sömn. Hon såg så oskyldig ut. Vacker, och utan de spända drag som det obarmhärtiga livet etsat i hennes ansikte. Inget vittnade om att hon någonsin kunde vara farlig. Hennes ärrade armar var dolda av klänningen och hemligheten om vad som hänt hennes mor låg tryggt gömd i ett fåtal hjärtan. I det ögonblicket var hon bara en 14-årig flicka och inget mer. Albus betraktade henne med ömhet i blicken. Vad hon än tog sig till, skulle han aldrig kunna sluta älska henne. Och han skulle göra världen till en trygg plats för hennes skull.

Samtidigt som Albus tänkte allt detta, så var det något som pockade på hans uppmärksamhet, som lockade och drog. En ung trollkarl med en outtalad locka-till-sig-besvärjelse runt sig. Så när Aberforths fotsteg hördes i hallen skyndade Albus ivrigt för att besöka Ms Bagshots hus, där Gellert bodde.

När Aberforth hörde Albus slå igen ytterdörren valde han ignorera Albus för tillfället, trots att han visste vart han var på väg. Men Albus skulle inte tro att han vunnit än.

Albus knackade med portklappen på dörren till trollkonsthistorikerns Bathilda Bagshots hus. En husalf öppnade och plirade upp mot Albus.
"Ett ögonblick herrn" sade den pipigt. "Jag ska hämta unge mr Grindelwald åt er".
"Nej, jag tar hand om det Marvel!" hördes en röst säga längre in i huset.
Husalfen Marvell bugade lätt och kilade tillbaka till sina sysslor, och istället kom en mycket kort kvinna med gråsprängt, flygigt hår skyndande. Hon var klädd i en relativt enkel sydd, brun klädnad, men tyget var blankt och uppenbart exklusivt.
"Albus!" sade hon och drog in honom i en häpnadsväckande hård kram."Trots att ni spenderat tid tillsammans hela sommaren ser man dig knappt, ni bara sitter och skriver på era rum hela tiden" sade Bathilda Bagshot med ett kacklande skratt och nöp Albus tillgivet i ena kinden.
"Jag ber om ursäkt, Ms Bagshot" sade Albus och böjde artigt på huvudet.
"Åh, kalla mig Batty! Och det gör då rakt inget, jag bara skojar med dig. Kila upp till Gellert du."
Albus log och stegade upp för den mörka ektrappan, innan han stannade utanför Gellerts rum. Innan Albus han knacka öppnades dörren, som om Gellert känt hans närvaro.

Albus steg in i rummet och stängde dörren efter sig.
"Var bara tyst" sade han när Gellert öppnade munnen för att yttra sig, och tystade honom helt med en kyss. Gellerts koboltblå ögon vidgades av förvåning. Detta var vad Gryffindormod handlade om.

Först var Gellert stel mot Albus kropp och läppar, men sedan mjuknade han plötsligt, som om något inom honom gav efter. Han gjorde en häftig inandning, andades in smaken och doften av Albus och placerade mjukt sina händer runt Albus ansikte.

Albus trodde att hjärtat antingen skulle hoppa ut ur bröstet på honom, eller bara helt enkelt sluta slå. Det var så uppenbart att det var dit han längtat, det han drömt om.
Gellert knuffade en aning våldsamt till Albus och låste fast hans händer mot väggen med sina egna, fortfarande utan att lämna Albus ivriga läppar. Albus trevade med handen bakom sig och vred om nyckeln i låset, och lät därefter händerna glida in under Gellerts skjorta och smekte försiktigt hans rygg.

Det var ett ögonblick som kanske varade i timmar, eller minuter. Allt Albus visste och kände var Gellert, Gellert, Gellert.

Men plötsligt drog sig Gellert bakåt med ett skrämt uttryck i ansiktet. Han var rädd. Rädd för att han velat detta så länge, önskat det så hett. Han drog händerna genom håret och stönade.
"Nej, nej och nej..." mumlade han,
Albus, en aning generad, svarade inte.
Gellert snodde plötsligt runt och mötte Albus blick.
"Vi måste svära en ed. En obrytbar ed, så att ingen någonsin får reda på det här."
Albus kämpade för att formulera sig.
"En obrytbar ed? men jag skulle ändå aldrig..."
"Det räcker inte Al! Jag måste vara helt och hållet övertygad om att du inte berättar någon" fräste Gellert.
"Som du vill" sade Albus, som nu var ännu mer i Gellerts våld. En fluga som trasslade in sig mer och mer i spindelnätet ju mer den kämpade. "Men vem skulle vi rimligtvis kunna ha som sammanlänkare?"

Gellert tuggade fundersamt på underläppen.
"Aberforth" sade han till sist, efter att ha övervägt olika möjligheter,
"Aberforth?! Men du har ingen aning om hur han skulle reagera om han fick reda på..."
"Det är det bästa alternativ vi har! Och han skulle aldrig berätta för någon, det kan jag garantera."

----------------------------------------


Senare den kvällen stod tre unga trollkarlar i familjen Dumbledores kök. Aberforth stod lutad mot järnspisen med korslagda armar, och en fläskläpp efter att ha fallit till golvet när Gellert lamslagit honom i självförsvar, strax efter att de förklarat situuationen.

"Jag gör det inte för er skull! Jag hoppas att jag efter detta aldrig kommer att behöva höra talas om era obscena böjelser. Men Ariana skulle ta skada om det någonsin kom ut att... att..." Aberforth svalde.
"Dåså" sade Gellert, och räckte något motvilligt över sin trollstav till Aberforth, som såg ut att vilja döda honom på fläcken.

Albus räckte även han över sin trollstav, innan han fattade Gellerts hand. Aberforth såg med motvilja bort ifrån deras sammanlänkade händer, men pekade sedan med staven mot dem.

"Albus. Lovar du att aldrig någonsin yppa något om det som händer mellan oss, saker som rör vår relation och som inte är lämpat för allmänhetens öron?" sade Gellert.
En tunga av eld flödade ut ur spetsen på Aberforths stav och virade sig runt Albus och Gellerts händer. Albus kände en pirrande känsla upp genom armen, han visste inte om det var magin eller den elektriska beröringen från Gellert.
"Ja." svarade han.
"Lovar du, att ta med hemligheten i graven, för att skydda oss, din bror och Ariana och vem det nu må vara?"
"Ja" svarade Albus återigen, och ännu en eldkedja bröt fram för att ansluta sig till den första.
"Och svär du på" sade Gellert efter en plötslig ingivelse "att aldrig glömma bort mig?"
"Det svär jag" sade Albus med blicken stadigt fäst på Gellert, medan tre länkar av eld vred sig runt deras armar och glödde med ett fast sken, innan de långsamt bleknade bort.

Abeforth släppte sin trollstav som om han bränt sig på den, innan han lämnade köket med en min av ohöljt äckel.

En spänd tystnad uppstod mellan Gellert och Albus, de kunde knappt se på varandra. Albus kände en molande värk i bröstet, en sorts sorg över att de behövt vidta en så drastisk åtgärd. Han kunde inte låta bli att hoppas på en framtid där folk inte behövde svära obrytbara eder för att dölja något de fötts med.

Albus log vemodigt. Inte ens Elphias visste. Elphias som varit Albus närmaste vän sedan deras första år på Hogwarts. Men hemligheten som Albus var tvungen att undanhålla honom gjorde att de långsamt höll på att glida isär.

"Jaha..." sade Gellert och harklade sig, med en påtaglig rodnad på kinderna som inte missklädde honom, tvärtom.

Albus som var fult upptagen av sina tankar förblev tyst. Han tänkte att han inte behövt svära på att aldrig glömma Gellert, för även om han ville det så skulle det vara helt omöjligt. Den där första riktiga ungdomsförälskelsen tenderar att bli kvar i folks minnen, hade Bathilda sagt en gång efter att ha berättan en liten anekdot.

Det enda som störde Albus var att han inte visste vad Gellert tänkte, eller kände. Han var svåravläst som alltid.
"Kan... Kan du inte stanna här över natten?" sade Albus bedjande, och Gellert nickade bara kort till svar.


Kapitel 5: Pliktens kall
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Gellert satt på fönsterbrädan med den tidiga morgonsolen i ryggen, i samma ställning som han suttit de senaste två timmarna. Albus sov fortfarande, han hade bara mumlat något oroligt när Gellert klev upp, när värmen från honom avlägsnades.

Gellert hade inte gjort mycket sedan dess annat än att titta på honom. Albus var inte mycket mer än en pojke i sömnen. Hans hårda uppväxt och orimligt stora ansvar gjorde att han såg mer vuxen ut i vaket tillstånd, men nu såg han nästan värnlös ut.

Gellert suckade. Han visste inte vad han skulle göra. Albus var en bra bundsförvant, intelligent och begåvad. Kanske mer begåvad än han själv, erkände Gellert motvilligt för sig själv. Han var inte bekväm med att ha Albus så nära inpå sig, även om varje cell i hans kropp skrek efter närhet.

Det var relationer av den här typen som fick folk att tappa omdömet, när de egna begären och känslorna hamnade i vägen för det som måste göras för den goda sakens skull. För allt handlade i slutändan om detta syfte, och inget skulle kunna stoppa Gellert. Utom möjligen en viss ung trollkarl som nu sov lugnt. Antingen skulle han snärja honom med sin omedvetna charm, sitt intellekt och sina ögon, eller så skulle han revoltera mot Gellerts planer. Och gjorde han det, fanns det en risk att Gellert skulle förlora.

Detta tänkte Gellert där han satt. Någonstans var han medveten om att Albus skulle bli hans fall på ett eller annat sätt. Men ungdomen har en förmåga att skjuta upp de obehagliga tankarna, så därför försvann Gellert ut genom fönstret och lämnade enbart efter sig ett glödande läppavtryck.

-----------------------------------------

Albus sträckte på sig och gäspade. Han trevade med handen bredvid sig, men fann att det var tomt. Han satte sig hastigt upp, men det fanns inte ett spår efter Gellert. Albus rörde lätt vid sina läppar, tänkte en flyktig tanke om att de kanske hade hudminne precis som den gyllene kvicken. För de skulle aldrig glömma en viss persons beröring.

-----------------------------

Det var en strålande vacker sommardag. Om Ariana hade varit som andra barn, hade kanske hon, Albus och Aberforth kunnat gå ner till sjön och spenderat dagen där. Men Ariana var inte som andra. Hon hade en av sina dåliga dagar, långt värre än midsommarafton. Det var en av de dagar när hon var oberäknelig och farlig att vistas runtom.

Aberforth höll i Arianas handleder i ett fåfängt försök att hindra hennes våldsamma skakningar. Arianas ansikte var förvridet av tårar, och hennes fimlemmade händer var fläckade av blod.
"Vad hände?" sade Albus högt och försökte överrösta Arianas skrik.
"Det var bara en kattt, en strykarkatt... Det ordnar sig!" svarade Aberforth.
"Jag ville inte, det var inte meningen! Jag lekte med den, och sedan blev det sådär skrikigt i mitt huvud..." sade Ariana och avbröts av ännu en ström av snyftningar.
Albus lade tröstande en hand på Arianas huvud, men Aberforth ryckte henne ifrån honom.
"Rör henne inte! Du har tydligt visat var dina värderingar ligger, och det är inte hos din familj!" väste Aberforth.

----------------------------------------

Ingen förutom sjön och Gellert hörde Albus frustration, ilskan och vanmakten som han vrålade ut över det stilla vattnet. Kvistar och löv knäcktes och brändes, men sjön var lika lugn för det utan en krusning på ytan, liksom Gellert som satt lutad emot ett träd.

Albus stannade plötsligt mitt i en rörelse och andades häftigt.

"Varför hon? Varför kan hon aldrig bli bra? Varför..." Albus avbröt sig. Han hade många frågor på tungan som aldrig skulle bli besvarade, de bara bars av vinden därifrån för att ohörda blekna bort.

Efter ett tillfälle som detta dröjde det alltid lång tid innan Ariana blev sitt vanliga drömmande, väna jag. Det hade alltid hänt små olyckor med djur som vistades runt Ariana, en anledning till varför familjen Dumbledore inte hade några husdjur med undantag av Aberforths getter, och dem var Ariana aldrig ensam med. Hon menade aldrig något illa. Tvärtom tyckte hon mycket om djur. Men det var som om något destruktivt vaknade inom henne, en plötslig vilja att skada liksom mugglarpojkarna en gång skadat henne. Så när Arianas högkoncentrerade, okontrollerade magi släpptes lös så var det ben som bröts, artärer som brast och saker som exploderade. Och det fanns inget att göra åt det, annat än att försöka hålla djur borta ifrån Ariana. Problemet med det var att hon blev ännu mer ensam.

"Jag kan inte åka Gellert" sade Albus med tillkämpat lugn.
Gellert öppnade plötsligt ögonen och kisade mot solen, såg Albus långsmala silhuett avteckna sig mot himlen.
"Varför det? Vi som äntligen har kommit något på spåren!"
"Men förstår du inte? Jag kan inte lämna henne sådär".
"Och jag vill inte åka utan dig" svarade Gellert, mycket medveten om var Albus ömma punkter fanns.
Albus hjärta hoppade över ett slag, en del av honom ville inget hellre än att släppa ansvaret som förmyndare och lägga världen för sina fötter tillsammans med Gellert.
"Jag kan inte" suckade Albus till sist, med en känsla av uppgivenhet.

En glimt av irritation syntes flyktigt i Gellerts ögon.
"Ta med Ariana. Abe måste tillbaka till Hogwarts, men om vi tar henne med oss kan inget hända henne! Och du vet ju att det kommer att gynna henne om vi genomför våra planer. Hela mugglarbefolkningen kommer att få betala för allt de gjort, de som invalidiserade Ariana kommer inte undan" sade Gellert efter lite eftertanke.
"Det skulle kunna fungera!" sade Albus, plötsligt entusiastisk igen. Kanske var inte framtiden så mörk trots allt.

Det var underligt väder den sommaren. Det kunde förändras i en handvändning, lika snabbt som Ariana eller Gellerts humör kunde svänga. Så när sjön började röra oroligt på sig, plötsligt väckt ur sin slummer, så rörde sig Albus och Gellert mot familjen Dumbledores hus.

De hade en plan.

Gellert var på gott humör igen, han hälsade till och med vänligt på Aberforth och Ariana. Aberforth och andra sidan såg på honom med mord i blicken, medan Ariana inte mötte någons ögon, utan stirrade i stället ner på ådringarna i träbordet.

Albus vandrade rakryggad fram och tillbaka i rummet, plötsligt målmedveten.
"Aberforth, terminen börjar snart som jag förmodar att du vet" sade Albus. Aberforth himlade bara med ögonen och undvek att svara."Vi har redan diskuterat det här, och jag måste insistera på att du åker dit som det sig bör. Du måste definitivt ha dina GET, och FUTT är inte heller något att försumma.
"Han" sade Aberforth och pekade anklagande mot Gellert "blev relegerad från Durmstrang! Nog för att jag skulle ha lämnat den skolan så fort jag kunde, men saknar inte han delar i sin utbildning?"
Albus kastade en hastig blick mot Gellert som satt med korslagda ben och ryggen lutad mot väggen, samtidigt som han iakttog Aberforth uppmärksamt, som om han övervägde något.
"Gellert är ett annat fall eftersom -" började Albus, men avbröts av sin yngre bror.
"Säg det inte! Jag vill inte veta varför han är ett speciellt fall för dig" morrade Aberforth.

Gellert knyckte med huvudet och log älskvärt mot Aberforth.

"Ja, hursomhelst" fortsatte Albus "Så har jag kommit fram till att jag inte ska stanna i Godric's Hollow det här året. Jag tror att vi alla skulle må gott av att lämna det här huset ett tag, och därför har jag och Gellert bestämt oss för att ta med Ariana när vi åker utomlands om någon månad".

Aberforth flög upp på fötter.
"Du.. Du..." sade han och genomfors av skälvningar. "Du kan inte göra såhär!" vrålade han så att hans målbrottsröst sprack.
"Men Abe, tror du inte att det blir bäst för alla?" inflikade Gellert, och Aberforth vände sig emot honom med ögon som var svarta av hat.
"Ja, vadå? Dig skulle nog Godric's Hollow klara sig utan, med tanke på att du duellerat mot samtliga personer av magisk härkomst och kastat getdynga på de andra. Och Ariana -" Gellert klappade Arianas ljusa lockar "Har nog inget här som är värt att stanna för".
Aberforth fick använda hela sin självbehärskning för att inte döda Gellert där och då. Istället försökte han få Albus på bättre tankar genom att för en gångs skull resonera, men inte utan att giftet dröp från hans röst.
"Men du då, Albus? Hur skulle du kunna bli trollkarlsvärldens sanne hjälte, den som befriar världen från mugglare, med en psykotisk lillasyster i släptåg? Hon behöver tillsyn dygnet runt, och det vet du. Det kommer inte att fungera".

Gellerts ansiktsdrag hårdnade, käken spändes.
"Lämna det här till folk som vet bättre än du själv!" fräste han. "Du är bara ett barn, ett dumt sådant också. Förstår du inte? Arianas liv kommer att förändras till det bättre om vi genomför det här! Med mugglarna på sin rätta plats, och trollkarlar som regerar, behöver hon inte gömmas längre!"

Aberforth famlade efter sin stav, och Gellert drog snabbt fram sin egen. Han sneglade mot Albus, och såg hur Albus övertygelse plötsligt började vackla, och plötsligt rann bägaren över.

"Crucio!"

Det enda ordet skar genom luften, och följdes av ett fasansfullt skrik ifrån någon som vred sig i vånda och smärta.


Kapitel 6: De oförlåtliga
Spoiler:
Tryck här för att visa!Aberforth trodde inte att en sådan vanvettig smärta var möjlig. Det var som om varenda cell brann, som om alla organ brast och som om blodet bytts ut mot syra. Och ändå lämnade inte ett ljud hans läppar. Hans mun uttryckte ett ljudlöst skrik.

Den som skrek desto mer var Ariana. Hon låg på golvet ock skrek av smärta hon med, för sin brors skull. Tårar strömmade längs med hennes kinder, och hon vände sitt ansikte mot Gellert.
"Snälla sluta!"
Gellert höll sin stav höjd mot Aberforth med ett näst intill likgiltigt uttryck i ansiktet. Det enda som avslöjade honom var en nervös ryckning i ögonbrynet.
"Hjälp honom Albus!" skrek Ariana, med en röst som knappt var mänsklig längre.

Albus stod som förstenad. Han kunde inte tro det som hände, han kunde inte tro det han såg. Men långsamt gick insikten upp för honom. Det var ingen feberdröm han skulle vakna ur, och just nu utgjorde Gellert, mannen han trodde sig älska, det största hotet mot hans familj.
"Expelliarmus!" vrålade Albus, för tillfället ur stånd att använda icke verbala förtrollningar. Trollstaven flög inte ur Gellerts hand som det var tänkt, men Gellert var tvungen att vika med sin uppmärksamhet från Aberforth för att blockera attacken från Albus.

"Är du säker på att du vill ge dig in i det här?" frågade Gellert med ett farligt, rovlystet leende. "Har du något att sätta emot de oförlåtliga? För du kan inte använda dem, man måste mena det. Och jag har svärtan som krävs för att göra det".
"Crucio" sade Albus, men fann att inget hände. Hur skulle man kunna skada någon man älskade?
"Tänkte väl det" sade Gellert, och hoppade undan för en lamslagningsbesvärjelse från Aberforths håll. Han stod nu darrigt på benen, med grå läppar och bottenlösa ögon.
"Tänker inte du försvara din familj så gör jag det" sade Aberforth, och något brast i Albus hjärta vid de orden.
"Familjen går först" sade Albus samtidigt som han skickade iväg en uppriktigt menad förhäxning mot Gellerts håll, och duckade för en från Gellert. Ariana skrek i högan sky när träflisor sprängdes ur bordet.

Familjen Dumbledores kök var nu ett slagfält utan dess like. Rummet lystes upp av det färgspektrum som bildades av blixtarna från alla olika förbannelser och förhäxningar.

Albus hjärta frös nästan till is när han kände att han träffades av något. Av något - men vad?
"Albus..." en honungslen röst smekte Albus öron, men den kom inte utifrån, den ekade inuti hans huvud. Albus fann till sin förvåning hur han tog ett stapplande steg emot Gellert. Det var den ovana känslan av att vara utsatt för Imperiusförbannelsen.
"Vi behöver varandra... Kom till min sida. För den goda sakens skull, och för oss två"
Albus kämpade så att det gjorde ont, svetten pärlade från pannan. Gellert andades ansträngt när han försökte behålla Albus i sitt grepp och samtidigt lyckas stå emot Aberforths ursinniga attacker.

Jag älskar dig trots allt, tänkte Albus, och i och med att han erkände det släppte det som höll honom låst. Och i samma stund gick Albus in för att döda. För så länge han hade känslor för Gellert och han fortfarande fanns i livet, skulle Ariana och Aberforth försummas till viss del.

Samtidigt som gröna blixtar bröt ut ifrån Albus stav, så fick Aberforth beslutsamheten att göra detsamma, och Gellert var inte långt efter. Så där var de, tre olyckliga unga trollkarlar, fast i en duell som nästan förutsatte dödlig uttgång. Ariana var så pass klartänkt att hon förstod vad som höll på att hända, och rusade därför in i en kaskad av bländande blixtar som sköts kors och tvärs över rummet.

En kropp slog i det hårda trägolvet, för det var inte längre något mer än en kropp. Ett tomt skal efter en vacker ung flicka. Hennes sommarblå, oseende ögon var riktade mot taket, och knappt sekunder efter det att hon landat på golvet föll hennes två bröder på knä på varsin sida om henne.

"Nej snälla, snälla..."

Det kunde ha varit Albus som sade det, eller så var det Aberforth. Det spelade ingen roll.
"Rennervate!" sade Albus och riktade staven mot Arianas bröst, i ett försök att klamra sig fast vid hoppet.
"Rennervate, rennervate!"
Det var lönlöst. Aberfoth andades snabbt och hackigt, och begravde ansiktet i Arianas långa hår.
"NEJ!" skrek han och uttryckte all den smärta som trängdes om uttrymme i hans kropp. Albus ögon förblindades av tårar, och han vände sig inte om för att se Gellert en sista gång.
"Gå. Gå och kom aldrig mer tillbaka" sade Albus, och Gellert lydde. Han tvekade en bråkdel av en sekund, kanske ville han säga något - men det var för sent nu.


Kapitel 7: Förlorade
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Dumbledore satt på sin säng med sina armar virade runt knäna, i ett försök att hålla ihop sig själv för att han hela tiden höll på att falla i bitar av sorg. Med sina långa, toviga hårtestar, mörka ringar under ögonen och sjukligt bleka hy liknade han nästan en inferie.

Inferie. Det hade varit Gellert syfte att med hjälp av återuppståndelsestenen skapa en här av inferier till sitt förfogande. Albus stönade. Han hade varit Gellerts inferie, en docka utan vilja som han kunnat styra efter eget behag. Och ändå saknade han honom. Han ville kyssa honom eller döda honom eller både och. Han ville så gärna tro att Ariana fallit för Gellert stav och inte för hans egen eller Aberforths, men ovissheten förtärde honom inifrån.

"Det var inte jag, inte jag, inte jag, inte jag, inte jag, inte jag..." fortsatte Albus att muttra sitt eviga mantra, utan att kunna tro på det. Han knep ihop ögonen och tårarna började rinna igen, de tycktes aldrig ta slut. På en millisekund hade han förlorat mannen han älskade, sin syster och sin bror.

Det hade varit över med Gellert i samma stund som han bar hand på Aberforth, och spiken i kistan var Ariana. Det fanns inte en chans att Albus någonsin skulle kunna förlåta honom. Hade inte Gellert gjort det han gjort, så hade inte Albus behövt leva med vetskapen om att han kanske dödat sin syster.

Sin syster, sin älskade, ljuva syster. Hennes kropp hade fortfarande varit varm när Albus höll henne, och hennes ögon lika blå som alltid men utan gnista. I och med det hade Albus förlorat sin bror också, för Aberforth hade inte pratat med Albus sedan dess. Inte ens sett åt honom. Sorgen för Aberforths del yttrade sig så att han inte ens kunde gråta, utan gav bara upphov till ett vanvettigt inferno av raseri inom honom. Flera av byborna hade förundrats av det åskoväder som måste ha orsakat de svartbrända, söndersprängda träden i utkanten av skogen.

Någon knackade mjukt på dörren.
"Nej." sade Albus bara, men dörren öppnades ändå.
"Albus..." sade Bathilda Bagshot med ostadig röst, samtidigt som hon blinkade häftigt. "Jag tänkte att jag tillfälligt tar på mig ansvaret för dig och Aberforth, jag var ju trots allt en nära vän till er mor. Gellert berättade vad som hände. Han var så uppsliten, den stackars pojken, att han reste härifrån så fort han talat med mig. Ni stackars, fina pojkar. Att Ariana skulle tappa besinningen till den grad att hon till slut dödade sig själv..."

Albus flög uppifrån sängen så snabbt att Bathilda chockat lade handen över bröstet. Hennes järngrå hår lockade sig av svett i den kvava sommarhettan.

Albus skrattade för första gången på veckor, men det var ett bittert, obehagligt skratt.
"Fina pojkar? Vill du veta vad dina fina pojkar gjorde? Vi dödade Ariana! Någon av oss dödade Ariana, hon försökte hindra oss ifrån att ta livet av ta varandra med sitt eget liv som insats. Och din älskade Gellert är en jävla lögnare!" sade Albus, och trängde sig förbi en förfärad kvinna som långsamt satte sig ned på Albus säng.

Bathilda lovade sig själv att aldrig någonsin tala med någon om detta, ett löfte hon höll i nästan hundra år. Först då, så många år senare, lyckades en slug journalist lockade fram fragment av den mörka sanningen genom Bathildas senilitet.

----------------------------------

Det var något oerhört hjärtskärande med synen. En späd fjortonårig flicka som låg på ett bord under ett lummigt träd vid kyrkogården, med det blonda, långa håret utbrett under sig. Men ansiktet var dödligt blekt och ögonen slutna. Det såg inte ut som att hon sov, hon såg ut som en docka i porslin. Hela scenen såg ut som något ur Shakespeares tragedier, hon var som Julia eller Ofelia.

Liksom dem var det kärlek hon dött för. Kärlek till sin familj. Och det var försummandet av familjen som lett henne in i den situationen, Albus visste det och skulle aldrig glömma det.

Vinden fick löven att prassla mjukt, den svepte runt den lilla församlingen och vidrörde Arianas bländande vita klädnad som böljade, som om hon faktiskt varit i livet.

"Vi har samlats här idag... Ung... tragiskt..."

Albus lyssnade inte ordentligt. Han såg ner i marken, tänkte att den borde sluka honom istället för Ariana. Aberforths anklagande blickar brann. Bathilda Bagshot smög sig fram och rörde lätt vid Albus armbåge.
"Gellert framförde sina kondoleanser via ugglepost" viskade hon och snyftade till.

Albus kunde knappt tro sina öron. Att hon faktiskt skulle ignorera vad som i själva verket hänt. Albus svarade inte och plockade besvärat med sin klädnad. Han fattade beslutet att han aldrig någonsin skulle bära svart igen, eftersom det skulle vara en evig påminnelse om vad han förlorat.

Albus kund inte förstå hur man kunde förlora så mycket utan att det egentligen gjorde någon skillnad för omvärlden. Den svartklädda skaran var liten, den bestod av de kvarvarande syskonen Dumbledore, ms Bagshot, Albus vän Elphias som dykt upp för att visa sitt stöd samt några andra nära vänner till familjen. Plus ett antal som Albus misstänkte hade dykt upp av ren nyfikenhet.

"En tragisk olycka" sade begravningsförrättaren med huvudet respektfullt böjt, men då brast det plötsligt för Aberforth.
"Det var ingen jävla olycka!" utbrast han och slungade sig emot Albus. "Det var ditt fel!"

Albus var så tagen att han knappt kunde försvara sig, och hursomhelst hade han aldrig varit bra på de kamper som inte innefattade trollstav. Scenen blev inte mindre sorglig där den ena broderns spöade upp den andra, slog blodet ur hans näsa intill liket av sin syster.

Aberforth avbröt sig plötsligt när lågor flammade upp runt Arianas kropp, skylde den med rök och eld innan den dog ut och istället fanns där en vit kista. Aberforth snyftade till innan han hastig lämnade kyrkogården, medan Elphias hjälpte Albus upp. De församlade människorna mumlade upprört, men prästen hade bara fortsatt sitt eviga malande under turbulensen.

"Elphias... Jag måste berätta något." sade Albus. Han skulle inte berätta om Gellert, eden han svurit var obrytbar trots allt. Men han skulle berätta vad som hänt Ariana, men utelämna sina känslor angående Gellert. Han såg in i Elphias bruna, uppriktiga och oroliga ögon. Ja. Så mycket förtjänade han att få veta. Han hade trots allt blivit åsidosatt ända sedan Albus mötte Gellert.

26 jan, 2013 16:53

Detta inlägg ändrades senast 2013-01-27 kl. 00:33
Antal ändringar: 22

Lizzy.P27
Elev

Avatar


Bra!!!
I am myself every day. If you dont like it, Your problem.

26 jan, 2013 17:47
Dilly Weasley
Elev

Avatar


Good
"Hm, you must be a Weasley"

26 jan, 2013 19:33
Borttagen

Avatar


Tack ni båda som kommenterat! Jag blir jätteglad ♥
Jag fick tydligen inte ha med mer text i mitt första inlägg, så jag fortsätter att lägga upp kapitel här.


Kapitel 8: Skilda vägar
Spoiler:
Tryck här för att visa!Albus masserade försiktigt sin näsrygg, som numera hade en obekant krökning. Detta efter att Aberforth med enbart sina nävars styrka och sitt raseri knäckt näsan på sin äldre bror, som inte velat låta någon fixa den åt honom (han hade ju förvisso kunnat göra det själv). Nej. Det skulle förbli en påminnelse om det som gått snett i Albus liv, sådant han ville glömma men inte fick.

Han hade svurit en obrytbar ed på att aldrig, aldrig glömma Gellert, och fortfarande kom Albus på sig själv med att undra om han verkligen ville glömma honom. Men Ariana, henne fick han inte heller förskjuta från sitt minne. Hon var det enda som var rent och ogrumlat i Albus sinne, praktiskt taget det som höll honom någorlunda mentalt frisk.

Albus fnös, halvt roat och halvt bittert. Nu kunde man plötsligt påstå att hela familjen Dumbledore var mer eller mindre galen. Percival, galen av beskyddarinstinkter gentemot sin dotter. Kendra, inte helt som hon skulle av oro för sin familj. Ariana, galen för att världen gjort henne sådan. Aberforth, galen av sorg, liksom Albus. Men det som tyngde Albus mest var skuld.

Albus ruskade på sig, som om bördan skulle falla av hans axlar och transfererade sig därifrån, som om ett miljöombyte skulle förändra allt. När Albus kunde andas någorlunda normalt igen efter att det känts som om någon försökt pressa honom igenom en mullvadsgång, så lutade han huvudet bakåt för att se på det magnifika slottet som för inte så längesedan varit hans hem. Han hade varit så ung, så naiv - helt befriad från ansvaret för Ariana. Och nu var han tillbaka. Han höjde sin trollstav och fick sina koffertar att sväva i den ovanligt svala sensommarluften, som redan vittnade om höstens kommande kyla.

Albus vandrade efter sina väskor, utan den spänst i stegen han en gång ägt. Skolbarn i åldrarna elva till arton år knuffade på varandra och pekade så diskret de förmådde på sin nya lärare i förvandlingskonst, medan Aberforth inte låtsades om sin bror på något sätt. Auran av olycka låg så tung runt dem, att man skulle behöva fylla hela svarta sjön med Felix felicis och sedan dricka det för att se ens en strimma av hopp.


Långt därifrån, med atlanten och en hel massa land emellan skrattade en ung man upprymt på en gotisk kyrkogård. Till och med trollkarlar eller häxor (som sällan var religiösa) skulle ha blivit chockerade över hur Gellert dansade över gravarna, som en demon eller djävulen själv. Skymningen var matt blodröd, och dimma ringlade sig över åkrarna och ängarna runtomkring.

Det var en magisk natt, skulle kanske en mugglare ha sagt, som enbart såg skönheten i sceneriet med den vackra omgivningen och solen som glimmade i en vacker ynglings hår och ögon, men det fanns ingen som såg. Och hade någon gjort det, hade det hela förstörts knappt några sekunder senare. En hop av till synes döda kroppar reste sig inför Gellerts ögon, oberörda av jord och maskar som föll ifrån deras halv förruttnade kroppar, utan att bländas av ljuset eller huttra i kylan, kuvade av Gellerts makt. Och mer makt skulle han få.

----------------------------------------

Gellert huttrade och drog manteln tätare runt sig. Den ryska vintern var obarmhärtig som alltid, med isande vassa tänder som bet i skinnet, hårda vindar och tunga snöfall. Den unge trollkarlen var ännu blekare än vanligt, med undantag av hans läppar som var sårigt röda av kyla. I hans blonda hår gnistrade snö. På det hela taget var han vackrare än någonsin, men något i hans blick var dött. Något av hans ungdom hade tagits ifrån honom, men målmedvetenheten var benhårdare än någonsin. Just därför stod han utanför trollstavmakaren Gregorovitchs hus, förberedd för ett bakhåll.

Ända sedan flykten ifrån Godrics Hollow hade Gellert samlat ledtrådar. Hans omedvetna paranoia gjorde att han fortfarande misstänkte att någon försökt undanhålla information ifrån honom själv och Albus, men veritaserum, uppmärksamma efterforskningar, confundus, imperio och charm hade lett honom till denna avlägsna ryska bergsby. Ryktena sade att Gregorovitch var den nuvarande ägaren av Fläderstaven, att han försökte replikera dess egenskaper i sina egna stavar.

Gellert stelnade till när någon hostade rossligt. Han gled tyst längre in i grändens skuggor, och hörde Gregorovitch fumla med nyckeln i låset. Han skyndade upp bakom den äldre mannen innan denne hann stänga dörren, och överrumplade honom med en lamslagningsbesvärjelse.

Trollstavsmakaren frös i sina rörelser med ett uttryck av chock i sitt härjade ansikte. Hjälplös låg han på det kalla trägolvet i sitt eget hus, medan en stilig ung man skyndsamt letade igenom hans fickor, för att dra upp staven Gregorovitch fått tag på efter så mycket möda. En blå blick som sken av fanatism hann Gregorovitch uppfatta innan Gellert tog flykten igenom ett fönster för att inte synas från gatan. Han landade med en duns som dämpades av snön och hejdade sig en kort stund, begrundade sitt handlande.

"För den goda sakens skull" sade han ut i luften och nickade innan han transfererade sig därifrån, med ett av trollkarlsvärldens mäktigaste vapen i sin ägo.


Kapitel 9: Återfall
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Albus suckade. "Nej, inte så mr Creswald... Du gör den bara arg" sade han och syftade på den nu riktigt uppretade råttan som unge herr Creswald skulle förvandla, men som bar väste irriterat när han viftade vilt med staven.

"Bättre" sade Albus när ynglingen lugnat ner sig något, men lät redan blicken vandra förstrött mot fönstret. Så många år hade gått. Så många att det kändes som ett helt liv. För det kunde man nästan säga att det hade, för så lite hade den nuvarande Albus gemensamt med den han varit som artonåring. Det var nu år 1937, 38 år hade gått sedan han senast träffade Grindelwald. Men han höll sig fortfarande uppdaterad. Vart Grindelwald än for fram i världen så var det som att han lämnade små ledtrådar åt Albus, interna saker som bara han skulle förstå betydelsen av. Ett exemplar av barden Bagges berättelser som legat uppslagen på en högt uppsatt ministeriemans bröst, som blivit mördad. En mugglarsympatisör.

Albus slog ner blicken. Eller den gången då Daily Prophet hade haft ett uppslag med en bild på ett antal inferier som påträffats, och Albus känt igen dem som Arianas plågoandar. Mugglare som mördats och blivit förvandlade till inferier. Visst hade de blivit äldre, de var inte längre pojkar, men Albus skulle aldrig glömma deras ansikten. Och det var Gellerts förtjänst (eller skuld) att de numera inte var i livet.

"Vi slutar för idag" sade Albus och slog igen en bok så att det dammade om det, varvid hans elever förvånat men glatt fångade varandras blickar, för att de fick sluta tidigare än vanligt.

Albus rättade till sin färgrika klädnad. Han hade hållit sitt löfte, att aldrig bära svart igen. Han hade inte gjort det sedan Arianas begravning. Albus ruskade på huvudet och drog fingrarna genom det imponerande, rödbruna skägget. Värst vad han var försjunken i det förflutna idag. Nåja. Albus rundade ett hörn på väg till rektor Dippets kontor och råkade ta den olyckliga vägen genom ett spöke, men den plötsliga kallduschen fick hans huvud att klarna något.

"Sockertopp" sade Albus och stendjuret som vaktade dörren till rektorns kontor avslöjade ingången. Albus tog den roterande spiraltrappan upp, och knackade bestämt så att den gamle mannen skulle höra, men respektfullt.

"Kom in" ljöd en spröd röst.

Albus steg på och hälsade Armando Dippet med ett leende och en nickning.

"Sätt dig, för all del" sade rektor Dippet, och Albus slog sig ner på en stol mittemot Dippets. Armando sög tankfullt på sin pipa, även han verkade lite disträ.

"Jo, jag tänkte skicka iväg dig på ett litet specialuppdrag" sade han efter en stunds eftertanke. "Vi har en inskriven elev, som ska börja här på skolan nästa år. Men han är en av de personer som är en aning mindre... Upplysta om sin situation. Han bor på ett barnhem i London, och vi har fått tydliga indikationer på magisk aktivitet i området. Aktivitet som verkar lite ohälsosam"

Armando fångade Albus blåklintsblå blick, som var klar men inte avslöjade något särskilt.
"Du vill att jag ska åka dit och klargöra saker och ting för honom?" sade Albus.
Armando kostade på sig ett leende. Man behövde säga så lite till Albus, han förstod så snabbt. Han var briljant den mannen. Fick alldeles för lite betalt egentligen.


Gellert läppjade på sitt vin, ett riktigt dyrt sådant. Han beundrade utsikten, de tyska alpernas vackra landskap, med berg och vatten. Det var inte helt olikt utsikten ifrån Hogwarts, så som Albus beskrivit det. Inte helt olikt utsikten ifrån Durmstrang heller för den delen, bortsett från att det var mindre kargt.

"Jag hoppas att det smakar" sade en kortvuxen man som tog några steg ut på balkongen och nickade åt vinglaset som Gellert balanserade nonchalant på balkongräcket.

"Det var helt till min belåtenhet" sade Gellert på fulländad tyska och log med ett fortfarande bländvitt leende, väl medveten om att führern själv aldrig drack.

Europas mest omtalade man strök försiktigt sin lilla mustasch och betraktade Gellert. Gellert hade givetvis blivit äldre, trots att han var en mycket mäktig trollkarl (även om führern inte var medveten om detta) så kunde han inte förhindra ålderns framfart. Men den hade varit skonsam. Glansen i håret var kanske lite mattare och färgen gråsprängd, men ögonen glödde som aldrig förr. Han hade lagt sig till med ett skägg, som inte dolde hans ansikte utan framhävde hans utsökta käklinje. På det hela taget såg han fortfarande mycket bra ut, trots att han räknades som en äldre man. Och ögonen var önskvärt blå, som det passade sig i nazityskland.

"Du ska veta att jag uppskattar dina råd, Gellert" sade tysklands mäktigaste man. Han var inte säker på huruvida Gellert var rent arisk, men han såg åtminstone ut så. Kanske att han hade något östeuropeiskt över sig, men det viktigaste var hur man framstod.

Gellert nickade. Han föraktade führern för att han aldrig kunde bli mer än han var, en ömkansvärd mugglare. Men de hade liknande visioner, och han kom väl till pass. Genom att linda honom runt sitt finger, skulle Gellert inte bara ha en armé med inferier, trollkarlar och häxor, utan även en armé med mugglare som kunde offras utan pardon, samt deras (det måste erkännas) effektiva vapen.

Gellert skulle snart åka bil tillbaka mot stan, för att sedan transferera sig därifrån, till sitt hemland där han oftast spenderade sin tid i övrigt. De högt uppsatta nazisterna visste inte vart han höll hus under denna tid, kanske att han besökte något horhus och uppehöll sig där. Och det fick de gärna tro, även om Gellert fnös vid blotta tanken. Det passade hans ändamål, tänkte han och smekte fläderstaven som låg tryggt i hans rockficka, innan de båda männen gick tillbaka in i huset, mot de glada skratten och musiken.


Kapitel 10: Gökungen
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Albus korsade kullerstensgatan och fick plötsligt väja för en hästdragen mjölkkärra. Hästen frustade, nervös på grund av trängseln, men Albus bara log godmodigt åt den. Hästen blev förvånande nog genast lugnare.

Albus gick hastigt vidare och strök försiktigt över det lena sammetstyget i sin lila kavaj. Det var han tvungen att medge för sig själv, mugglarkläder behövde verkligen inte vara så illa! Den här utstyrseln var hans särskilt förtjust i, och han hade tagit på sig den dagen till ära. Dags att ta sig an gökungen.

Barnhemmet var som så ofta på sådana ställen en mycket dyster plats, med stenlagd gård och höga järngrindar, som gav känslan av att vara inburad. Detta tänkte Albus då han knackade på dörren. Han presenterade sig själv och sitt ärende för tjänsteflickan som öppnade, som i sin tur genast ropade på barnhemstföreståndarinnan, mrs Cole.

Albus tog några steg över det schackrutiga golvet när en uppenbart jäktad kvinna närmade sig.
"...och ta med joden upp till Martha, Billy Stubbs har petat sönder sina sårskorpor och Eric Whalleys koppor dryper över hela lakanen, vattkoppor till råga på allt annat" sade hon, varvid Albus log medlidsamt. Stackars mugglare. Så lätt han kunde ha löst dessa problem, ibland var det beklagligt att trollkunniga inte kunde hjälpa mugglarna.

Undrar just vad Gellert hade tänkt om det, sympatier för mugglares del! Fast så mycket förstod ju även Albus, att sekretesslagen var något mycket viktigt. Mrs Cole såg mäkta förvånad ut när hon fick syn på Albus, som beslutade sig för att få det hela överstökat fort. Han presenterade sg än en gång och Mrs Cole ledde honom in på ett nedgånget kontor.

Det tog en bra stund, och Albus pustade lättat ut när föreståndarinnan äntligen lät honom träffa pojken. Det hade krävts en confundusbesvärjelse och en hel del gin för att locka ur den skarpsynta mrs Cole någonting överhuvud taget, men Albus kände att han nu hade läget ganska klart för sig. Det var uppenbart att denne Tom Riddle redan i unga år utvecklat ett ohälsosamt förhållande till magi, det var de traumatiserade mugglarbarnen och så den hängda kaninen... Albus skruvade olustigt på sig. Det påminde honom obehagligt mycket om Ariana, i hennes dåliga stunder. Det var så underligt. I 38 år hade han knappt ägnat henne eller Gellert en tanke, för att han valt att inte göra det, och nu vällde plötsligt allt tillbaka.

Nej, nu var det faktiskt inte dem det handlade om. Albus steg in i Tom Riddles rum och hörde mrs Cole stänga den gistna dörren bakom dem, som knarrade och gnisslade. Under tystnad registrerade Albus den elva år gamla pojkens utseende, smärt, mörkhårig och med mycket, nästintill ohälsosamt blek men slät hy.

"God dag Tom, hur står det till?" sade Albus och räckte dram handen, men han såg att pojken var misstänksam och tvekade innan han besvarade handskakningen. Tom sade fortfarande ingenting, så Albus slog sig ner på en stol bredvid sängen Tom satt på.

"Jag är professor Dumbledore" sade Albus.
"Professor... Är det som doktor? Varför är ni här? Var det hon som tog hit er för att undersöka mig" hasplade Tom ur sig, och Albus satte sig lite rakare, plötsligt skärpt av pojkens vaksamhet och bitska tunga.

"Nej nej" svarade Albus och försökte mjuka upp Tom med ett leende, men det fick inte önskad effekt.

"Jag tror er inte. Hon vill ha mig undersökt, eller hur? Tala sanning nu!" sade Tom och Albus hajade till än en gång. Ingen hade befallit honom att göra något på det sättet sedan hans bekantskap med Gellert. Men Albus höll masken och fortsatte att le, medveten om hur viktigt det var att inte låta sig rubbas.

Det var med en underlig tyngd i magen som Albus lämnade barnhemmet. Tom kunde uppenbarligen vara mycket artig om han ville, men tendenserna till kleptomani, hans nästan skrämmande självständighet och den totala bristen på medlidande gjorde Albus beklämd. Han hoppades att allt dessa ovanor var någon man skulle lyckas vänja honom av med på Hogwarts, men det var något mer. I det ögonblick som Tom insett att han var trollkarl - då var glöden och uttrycket i hans ansikte så likt Gellerts att de kunde ha varit släkt.


Kapitel 11: För den goda sakens skull
Spoiler:
Tryck här för att visa!Albus suckade tungt åt de båda tidningarna han hade uppslagna framför sig på frukostbordet. Den ena var en brittisk mugglartidning, den andra hans dagliga exemplar av The Daily Prophet.

"Tyskland till attack mot Polen!" löd den ena rubriken, och "Grindelwalds armé avancerar" deklarerade den andra. Ingen, varken mugglare, häxor eller trollkarlar, kunde undgå att märka de vindar som drog igenom Europa. Otaliga människor hade fått sätta livet till på grund av Grindelwald, och trolldomsministeriet hade händerna fulla med att dölja för mugglarna vad som pågick.

Albus slängde en hastig blick på ett brev som en ståtlig uggla precis släppte ner framför honom, varvid den slog sig ner och såg uppfordrande på Albus med huvudet på sned, som om den blivit instruerad att göra det. Men Albus bara vek brevet till en svala och lät den segla över de morgontrötta elevernas huvuden, som skrattade uppmuntrande, och Albus log stort mot dem innan han lät svalan flyga in i eldstaden där den flammade upp. Resten av lärarkollegiet bara skakade på huvudet åt den excentriske förvandlingskonstläraren.

Albus visste redan vad brevet innehöll. Ännu en vädjan om att han skulle bli trolldomsminister. Han hade svarat gång på gång, och svaret skulle förbli detsamma. Vad var det som sa att han inte skulle göra saker och ting värre, att Gellerts vansinne skulle vara att föredra? Makten var farlig, och Albus visste det. Men han förstod att något måste göras, året var 1939, och Gellert drog in Europa i en malström av folkmord och tragedier.

----------------------------------


Englands premiärminister hade mycket att bry sitt huvud med dessa dagar. Neville Chamberlain som han hette, slätade nervöst till sin snedbena, rynkade ihop sina buskiga ögonbryn och vände blicken mot eldstaden som sprakade på ett ytterst oroväckande sätt, något han inte upplevt på ett bra tag.

Trolldomsministern tumlade ut på golvet, och hostade fram en ursäkt när askan virvlade runt i rummet.

"Ingen fara, ingen fara..." sade Chamberlain, trots att han undrade hur han skulle förklara detta för sin städerska. Att han försökt klättra upp genom skorstenen eller vad?

Ottaline Gambol reste på sig, en högrest, intelligent och respektingivande kvinna, om än inte särskilt vacker. Chamberlain betraktade henne vaksamt. Vad de hittade på, magimänniskorna. En kvinna som minister!

"Ursäkta att jag stör, premiärministern" sade Gambol och satte glasögonen tillrätta på den näbbliknande näsan. "Jag antar att du förstår mitt ärende, med tanke på vad som händer i världen?"
"Nog är det saker som händer alltid" sade Chamberlain "men jag förstår faktiskt inte vad det har med er att göra?"
Gambol suckade.
"Vi har anledning att tro att en av de våra, i den bemärkelsen att han är trollkarl, inget annat, befinner sig i Hitlers inre kretsar. Han kan mycket väl ha blåst liv i de idéer och åsikter som frodats där. Men vad värre är så har han även slaktat tusentals människor. Efter att ha röjt oss ur sin väg, hans motståndare, har vi anledning att tro att han kommer att börja sikta mot sitt egentliga mål."

Chamberlain strök tankfullt sin mustasch. "Och vilket är hans egentliga mål?" frågade han, trots att han någonstans visste.
"Er mugglare. Vi tror, att han använder sig av nazisterna för detta ändamål, men kommer även att göra egna åtgärder. Nu är Storbrittannien i första hand inte hotat av Grindelwald, då han fruktar en av vårt lands berömda trollkarlar, Albus Dumbledore. Men jag hoppas att du förstår att konsekvenserna kommer att bli stora" sade Gambol.

Hon tänkte på Dumbledore, hur han var det enda som skyddade dem i nuläget. Hon hade själv erbjudit sig att lämna över posten som trolldomsminister åt honom, men utan framgång.

"Redan för ett par år sedan började vi vidta försiktighetsåtgärder" fortsatte Gambol "genom att låta våra elever transporteras på ett säkrare sätt, som du vet."
Chamberlain grymtade. Nog visste han om Hogwartsexpressen. Han hade fått fullt med rapporter om kufiska typer som synts på King's Cross Station.

"Vi behöver er hjälp. Jag vädjar till dig, som en minister till en annan" sade Gambol.
Chamberlain släppte ut luften ur lungorna när han kom på sig med att ha hållit andan.
"Vad vill du att jag ska göra?" frågade han.
Gambol fångade hans blick.
"Förklara krig mot Tyskland" sade hon allvarligt.

------------------------------

Gellert såg upp mot bokstäverna som avtecknade sig mot en sorglöst blå himmel och skrattade till. Det var så enkelt, nästan för enkelt. Under de senaste åren hade mugglare ifrån nästan alla kontinenter engagerats i ett krig som medfört enorma förluster. Han tvivlade inte på att trolldomsministeriet haft sin del i att Storbrittannien lagt sig i det hela så tidigt, men det störde honom inte. Tvärtom.

Auschwitz-Birkenau, Dachau, Treblinka - mugglarna hade ihjäl varandra så bra själva, att Gellert knappt behövde lägga sig i. Koncentrationslägren var förvånansvärt effektiva, och motståndarna gjorde sitt för att ta livet av tyskar. Men det här, detta var något annat än ett koncentrationsläger. Gellert formade orden som stod över portvalvet - "För den goda sakens skull". Detta var de ledande orden för Nurmengard, det mörka, fästningslika fängelse för magiska personer som Gellert upprättat. Det klingade så dessutom så mycket bättre än Auschwitz-Birkenaus "Arbeit macht frei".


Kapitel 12: Riddle, en gåta
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Albus försökte förgäves mota bort en rysning vid ljudet av det välbekanta, melodiska skrattet. Tom tog upp ett flertal platser vid Slytherins bord där han sträckte ut sina långa ben och slängde med sin korpglänsande lugg. Hogwarts hade inte tagit arrogansen ur honom som Albus hoppats, utan förstärkt den. Här fanns folk som inte bara fruktade utan även beundrade den begåvade unge mannen, och detta steg honom åt huvudet.

"Riddle! Det finns nog ett flertal här som skulle vilja ha plats för att kunna avnjuta sin frukost i lugn och ro" sade Albus och spände ögonen i den femtonårige Tom, som mötte hans blick lugnt.

"Givetvis, professorn" svarade Tom och satte sig upp överdrivet långsamt, medan hans anhängare skrattade som om han gjort något mycket lustigt.

Albus skakade på huvudet och lämnade Stora Salen, tog vägen ut genom porten mot den solbelysta gården och tog sig en liten promenad mot Uggletornet. Han hade tre brev i sin hand. Ytterligare ett avslag till ministeriet, en vädjan till Aberforth att tala med honom för första gången på många, många år, och ett brev till Elphias. Elphias hade förblivit en trogen vän, trots det Albus berättat om Arianas död, och därför skulle Albus vara honom evigt tacksam. Han behövde stöd ifrån vänner nu, för Albus kände på sig att konfrontationen med Gellert inte skulle dröja länge. Året var 1942.

----------------------------

"Dé va verkligen inte ja professorn, ja lovar..." snyftade den storvuxne trettonårige trollkarlen knappt ett år senare.

Albus såg medlidsamt på mr Hagrid och nickade långsamt. Trots Hagrids imponerande längd, så var han inombords inte mer än ett barn.

"Jag vet" svarade Albus och klappade pojkens massiva näve. "Även om det kan tyckas obetänksamt av dig att föda upp en jättespindel i skolan, så vet jag att ni båda är oskyldiga".

Hagrid tittade upp, och hans svarta ögonen gnistrade till av en smula hopp.

"Tyvärr förändrar detta ingenting, då mitt ord inte räcker. Jag har mina misstankar om vem som i själva verket ligger bakom, men saknar bevis. Det enda jag kan erbjuda dig är en plats som nyckelväktare här på Hogwarts. Jag vet ju att du inte har någon som väntar dig där hemma, och vill du att Hogwarts ska förbli ditt hem kan du anta erbjudandet."

Hagrid skälvde av ännu en snyftning. Hur förnedrande skulle inte det bli? Att stanna på skolan och se sina kamrater utbildas till trollkarlar och häxor? Men det var det bästa han kunde göra i nuläget. Han nickade bekräftande åt Albus.

"Dessutom" sade Albus och blinkade "så kan du ju spara delarna av din trollstav".

---------------------------------------

Albus skakade av undertryckt vrede. Han visste inte hur, men Tom hade på något sätt med saken att göra. Detta tänkte han då han marscherade fram genom korridoren och knackade på Toms axel, som vände sig om med höjda ögonbryn.

"Mitt kontor. Det gäller ditt prov i förvandlingskonst" sade Albus kort.
"Jaså? Jag kan väl inte tänka mig att det är något problem med det?" sade Tom, och hans vänner, om det nu var vad man skulle kalla dem, nickade i samförstånd.

Albus bet ihop. Tom hade fått full poäng, som vanligt. Men det fick duga som ursäkt.
"Nejdå, inte alls, bara en liten detalj".
Tom suckade och följde efter sin lärare utan ett ord, och lät sig visas in på Albus kontor.
"Varsågod och sitt" sade Albus, men Tom skakade på huvudet med att vaksamt uttryck i ögonen.
"Nåväl" sade Albus. "Först och främst vill jag gratulera dig för ditt pris för speciella insatser. Ditt engagemang angående att få överfallen att upphöra var synnerligen imponerande. Men jag vill bara försäkra mig om att... Du pekat ut rätt person? Du vet att detta kommer att medföra stora konsekvenser för mr Hagrids del?"

Tom dröjde med svaret, medveten om att professor Dumbledore visste något. Han var inte som Snigelhorn, som köpte vad som helst.

"Absolut säker. Men vad har detta med mitt prov att göra?"
Albus viftade avvärjande med handen.
"Det var inget, när allt kommer omkring" sade han.


Kapitel 13: Det som måste ske
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Gellert knöt näven så att knogarna vitnade innan han tog ett djupt andetag och försökte slappna av. Idioter! Klåpare! Jävla mugglarslödderpatrask var de allihop, precis som Gellert alltid vetat. Führern var mer ryggradslös än en fladdermask, då han valt att avsluta allt med en kula i tinningen.

Gellert rispade Hitlers bleka bild i tidningen med tumnageln. Han hade god lust att göra en inferie av honom, bara för nöjet att få döda honom själv; men hans kropp hade blivit bränd inte långt efter hans död. Amerikanerna hade dock förvånat Gellert, och få saker gjorde den åldrade mannen förvånad nuförtiden. De hade nästintill utplånat två japanska städer med sina så kallade atombomber.

Att bevittna konsekvenserna av bombernas oerhörda kraft hade fått Gellert att känna sig mer levande än på länge, och det förbryllade honom att Albus låtit det hända. Men, det brittiska trolldomsministeriet och brittiska trollkarlar i allmänhet hade alltid haft en notoriskt dålig relation med amerikaner, så kanske var det bristande kommunikation som var orsaken. Men bomberna innebar att Gellerts sista livlina bland mugglarna, japanerna, var avskuren.

Mycket var förlorat; mugglarvärlden hade sluppit ur Gellerts händer, men han hade fortfarande tid att erövra trollkarlsvärlden, och en gång för alla besegra den som hemsökt hans tankar under så många år nu. Detta tänkte Gellert där han gick på en övergiven Londongata som var dammig av bombsplitter och där vånda fortfarande tycktes eka mellan väggarna.

-------------------------------------

Fawkes gav ifrån sig ett mjukt läte och solen målade guld på hans djupröda vingar. Albus strök honom över fjädrarna, tacksam över att kunna ha med sig en sådan kamrat in i den strid han visste var oundviklig. Han var tvungen att göra det här, för att rädda unga trollkarlar och häxor från att bli som Gellert, för att rädda sådana som Tom.

Hans hjärta värkte när han tänkte på det man fått läsa om misären i Japan efter atombomberna, men Tom hade varit uppsluppen och viftat med tidningen omkring sig, och pratat om dumma mugglare som mördade varandra. Som om de vore någon slags lek, djur; som tuppfäktning eller myror som flydde undan den brännande strålen ifrån ett förstorningsglas.

------------------------------------

Premiärministern Winston Churchill vankade omkring på sitt kontor. Överallt firade folk, men Churchill hade fått förklarat för sig att faran inte var över för britternas eller någon annans del. Han tänkte på sin stackars föregångare, Neville Chamberlain, som blivit tvungen att avgå. Trollkarlarnas minister Ottaline Gambol hade medgivit sin del i att Chamberlain förklarat krig mot Tyskland, och hon hade förklarat situationen kring Grindelwald, och mannen som tycktes vara det enda de kunde hoppas på: Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore.

------------------------------------

”Hej”.

Rösten lät äldre och armen var kanske inte lika stark som förr, men Albus skulle ha känt igen dem var som helst.

”Är det verkligen så här du vill ha det, Gellert? På en gata bland mugglare, med ministeriet ett stenkast härifrån?”

Albus kunde känna rörelsen när Gellert skakade på huvudet.

”Nej gamle vän. Jag hade tänkt att vi skulle uppsöka en något mer privat plats, om du inte har något att invända” svarade Gellert och petade spetsen av den beryktade fläderstaven i sidan av Albus hals, så att han tvingades vända på huvudet.

Det var svårt att se genom det strilande regnet, det mjuka vårmörkret och de disiga gatlyktorna, men Albus lyckades kisande urskilja ett tjugotal mugglare, alla med en mantelklädd gestalt bakom sig och en trollstav mot halsen.

”Nej, bara du låter dem vara” sade Albus sammanbitet.

Gellert log och förde dem båda till en plats som verkade ligga i det förgångna, men som i själva verket bara var ett ställe där minnen dröjde som skuggor i gränderna, där en lillasysters röst ekade mellan väggarna, en lillebrors raseri skar igenom luften och där två unga, passionerade trollkarlar både fann och förlorade varandra.

När Albus plötsligt kände kullerstenar under fötterna igen slet han sig loss och snodde runt för att se sin utmanare, och världen tycktes med ens svaja till. Det var visserligen en äldre man som stod framför honom, men ynglingen tycktes lysa igenom. Ryggen var alltjämt rak och hållningen stolt, och ögonen lika blå som för 47 år sedan, även om håret var grått.

Albus såg sig omkring, betraktade huset han vuxit upp i med vemod i blicken. Han tog upp något som liknade en tändare ur fickan, och lät ljusklot ifrån större delen av gatlyktorna i Godric’s Hollow susa in i det lilla instrumentet, tills allt som lyste upp var de båda trollkarnas trollstavar, och det enda man såg var deras glödande, av åren och sorgerna fårade ansikten.

Gellert höjde nästan lättjefullt sin stav, men Albus hann ändå inte reagera.
”Legilimens” sade Gellert, och Albus tog sig stönande om huvudet när ett medvetande trängde in i hans eget.
Ariana, Ariana och återigen Ariana. Som skrattade, sov, skrek, grät. Och Aberforths anklagande blick, och föräldrarna som förlorades alltför tidigt. Tårar strömmade nerför Albus kinder, men han var stark och en skicklig duellant, så det tog inte lång tid innan det var Gellerts tur att vackla till.

En midsommarnattsdröm, eller mardröm? En sjö, och en pojke som kysste en annan, med alll den glöd och motstridiga känslor han kunde uppbåda.

Plötsligt var kontakten bruten, och luften mellan dem sprakade, lyste upp hela det lilla torget.

”Du har visst aldrig riktigt glömt?” sade Albus, men tvingades plötsligt ducka när Gellert snärtade till med staven med samma raseri som när han var sjutton, och sköt röda gnistor som brände fräsande hål i husväggen, men missade Albus.
”Sade jag inte den gången” flämtade Gellert ”att jag skulle döda dig om du någonsin gjorde så igen?”
”Man säger så mycket när man är ung” sade Albus och svepte med sin egen stav, så att regndropparna i luften stelnade och susade mot Gellert med ett vinande ljud. Gellert parerade med blåaktiga flammor och sveptes in i ett moln av ånga när de sylvassa isnålarna förångades.

Albus tog några steg närmare molnet, och de utomordentligt begåvade trollkarlarna slogs med enbart några stegs avstånd mellan varandra, skickligt parerande varandras attacker.
Några högljudda knallar hördes i luften, när ett helt kavalleri av aurorer dök upp, ledda av Albus gamle vän Elphias Doge. Han var den ende som rimligtvis kunde gissa vart Albus tagit vägen, men både Albus och Gellert hejdade sig mitt i striden, utväxlade en blick och skapade med gemensamma krafter en barriär mellan sig och Albus undsättning, för att återuppta striden.

”Men vad tar du dig till?!” tjöt självaste trolldomsministern Ottaline Gambol.
”Det är min strid!” svarade Albus, och Gellert log till svar. Det var Gellerts målmedvetenhet som fört honom dit han nu var, men det var den förestående duellen med Albus han levat för i alla dessa år, det insåg han.

Gellert frammanade rökiga skuggor med vidöppna käftar, men plötsligt svepte Fawkes ner genom barriären och hög klorna i skuggestalterna, som gav ifrån sig ett isande skri och försvann.
”En fenix” sade han, och Albus nickade.
”Honom har jag med mig idag. Men du står visst utan dina följeslagare, dina icke magiska följeslagare?”

Gellert spottade i förakt på marken.
”De var alltid bara redskap” sade han och slet bort armbindeln med hakkors som han bar runt ena armen, och lät den andra armbindeln sitta kvar, den med bröderna Peverells symbol. ”Tänk om du hade valt min väg! Jag har funnit en av de tre dödsrelikerna, avslöjat många av mörkrets väl dolda hemligheter, och vad har du gjort? Du är lärare på en skola. Ett sådant slöseri med genialitet! Jag hade gjort dig till världens mäktigaste man tillsammans med mig, Albus”.

Gellert var märkbart mer ansträngd nu, med Fawkes som högg ner mot honom i tid och otid. Han virvlade med staven, som plötsligt sög åt sig luft i en spiral.
Albus tog sig om halsen och kippade efter andan när syret plötsligt försvann runt honom, samtidigt som hans ansikte blev rött av den plötsliga tryckförändringen, men skar av strålen av virvlande luft med en snärt av sin trollstav, så att den uppfyllde utrymmet mellan dem igen.

Samtidigt angreps barriären gång på gång utifrån, utan någon framgång. De var så skrämmande jämlika, Dumbledore och Grindelwald, och duellen pågick i timmar, tills de båda männen darrade och de båda var täckta av brännsår och blödde ymnigt.

Gellert var en svår motståndare, men ännu svårare var det att stå emot de tankar som studsade i Albus huvud, och slutligen fann en av dem vägen ut.

”Jag glömde dig aldrig” sade Albus och yttrade de första orden på mycket länge, och plötsligt vacklade Gellerts försvar. En bländande blixt ifrån Albus stav, som eggen på ett svärd - skar ett snitt över Gellerts bröst, samtidigt som köttet brändes och rykte.

Gellert segnade ner på marken, med stön som kom djupt nerifrån halsen. Albus gick stapplande fram för att plocka upp staven som rullade ur Gellerts hand. Han sträckte fram den mot Gellert som låg på marken.

”Du får en chans till”.
Gellert sträckte med ryckiga rörelser fram handen och slöt den om staven, och gjorde ett sista, desperat utfall, men missade Albus med flera meter.
”Den lyder inte mig längre” sade Gellert med insikten som plötsligt fick grepp om honom och stönade igen, med ett medvetande som gled allt längre bort.

Albus föll ner på knä bredvid sin forna kamrat, mannen han älskat, hans fiende.
”Jag skulle läka dig nu om jag kunde, men allt har ett pris. De sår som åsamkats med den formel jag använde kan inte läkas med vanlig magi” sade Albus, med ett litet styng av sorg i rösten. "Inte ens med fläderstaven. Hur blev det såhär, Gellert?”

Gellert såg på honom genom halvt slutna ögon, med ett leende som ryckte i mungipan.
”Världen var inte stor nog åt oss båda” sade han, innan han gled in mörkret.
Utan Gellerts kraft falnade barriären, men ministeriets utsända höll sig på avstånd medan Albus lade en av Gellerts grånande hårlockar till rätta. Om det nu var så att Gellert var död nu, så skulle den obrytbara eden inte gälla längre. Han kunde berätta om sig och Grindelwald, han kunde tillåta sig att glömma - men han insåg att han inte skulle göra något av det. Hemligheten skulle fortfarande gå i graven med honom.

Tårar trängde över bräddarna, letade sig genom fårorna i Albus ansikte.

Plötsligt slog sig Fawkes ned bredvid honom, även han med tårar i sina pärleögon. De rann över bågen som hans näbb bildade, ner på Gellerts sargade kropp. Plötsligt började såren läkas, och Gellert gjorde en plötslig inandning.

Albus insåg vad det innebar. Att Fawkes helat Gellert med sina tårar - det betydde att Gellert i sitt hjärta alltid varit lojal mot Albus. Albus strök tårarna ur sitt ansikte, med en skugga av sitt artonåriga jag i leendet som ofrivilligt formades på hans läppar.


Kapitel 14: Efterskalv
Spoiler:
Tryck här för att visa!"Nej tack Elphias, det går bra" sade Albus när hans gamle vän skyndade fram för att stödja Albus darrande kropp. Det var inte rätt tillfälle att bli vidrörd av någon just nu. Regnet brände som om det gjorde hål i skinnet, som gnistor från brasan på ett pergament - och samtidigt var det svalkande som en mors hand mot ens feberheta panna.

Och Gellert låg nu fjättrad, fortfarande avsvimmad men besynnerligt fridfull. I sitt sovande tillstånd var hans samvete rent - och det syntes även på anletsdragen. Käken var inte så spänd, pannan inte så ihoprynkad, munnen avslappnad, vacker, fortfarande ungdomlig.

Albus skakade vemodigt på huvudet när han mindes hur en artonårig Albus kysst de där läpparna. Det gjorde fortfarande ont, för samtidigt var de en påminnelse om Ariana, och skulle alltid förbli det. Men kanske kunde de få lyckliga, eggande minnena få vila bakom ett par förseglade, rosiga läppar.

De gick i en procession, med Gellert fastbunden på en bår och Albus gående bredvid. Regnet fanns i en annan del av Europa som de transefererat sig ifrån, här var maj månad varm och solig, och fåglarna kvittrade. De visste inget om koncentrationsläger, atombomber, Nurmengard eller trollkarlsdueller. Allt de visste var att luften var ren och himlen blå.

Albus hade givit sitt samtycke till att Gellert skulle fängslas i den fästning han själv konstruerat - Nurmengard. Nu höjde den sig över dem, svart som kol och respektingivande, men ytterst malplacerad i det vackra vädret mellan två klippor. Detta skulle bli Gellerts nya hem - och hans sista.
"Får jag.... Får jag följa honom in i hans cell?" sade Albus, varvid de högt uppsatta ministeriemännen såg på varandra, men Ottaline Gambol nickade.
"Det går bra" sade hon mjukt, med ett lugn i rösten hon saknat sedan kriget började, men också med en slags underdånig respekt.

Albus följde männen som bar Gellert in i fästningen, och följde mörka korridorer till en avlägsen cell, kal, ogästvänlig och så stor att tankar ekade därinne.

"Jag litar på att du kan fjättra honom" sade en av fångvaktarna och lade en hand på Albus arm, som nickade.
Albus skakade ner ärmen en aning och drog fram Fläderstaven som kändes ovan men samtidigt inte obekant i hans hand. Han hade låtit bli att säga vilken stav detta var - och vilka enastående krafter den besatt.

En ljus länk sköt ut ifrån spetsan av den, och virade sig runt Gellerts fotleder. Den skulle dels hindra honom ifrån att rymma rent fysiskt, dels så skulle inte magi hota att slå ut ifrån honom, farligt som det var utan en stav att kanalisera den i.

Albus slöt ögonen, med ens oändligt trött, och mycket, mycket gammal.
"Farväl" var allt han sade, för döva öron.

Elphias ängsliga, bruna valpögon följde Albus som strålkastare, omöjliga att undvika. Albus försökte säga något - men mötte sin väns blick, och insåg att han förstod. Han förstod. Han förstod vad Gellert betytt för Albus, och han behövde inte uttrycka det. Allt han gjorde var att finnas där för sin vän.

-----------------------------------

När Gellert kom till sans var det till en ensamhet som han anade skulle vara mycket, mycket länge. Han höll upp kedjan som fjättrade honom i ljuset från fönstret, och vad som verkade vara en liten berlock gled mot honom. Gellert tog den i sin finlemmade hand och vred den försiktigt. Det var en symbol för dödsrelikerna, en sista hälsning, den absolut sista.

-----------------------------------

Albus slog sig olustigt ned vid det alltför stora massiva skrivbordet, i det alltför stora cirkelrunda kontoret. Solen flödade in genom de höga fönstren, och Albus slöt ögonen och njöt av värmen. Rektorspositionen hade enhälligt överlämnats åt honom efter Armando Dippets död, som numera plirade vänligt åt Albus på andra sidan en guldram.

Faktum var att Albus inte var helt bekväm med sin nya maktposition, men samtidigt hade han möjlighet att göra det han absolut ville göra. Hjälpa ungdomar som behövde det. Kanske en ung flicka med instabilt psyke, en smått aggressiv ung pojke med mindrevärdeskomplex, några alltför högmodiga unga män, eller någon som oförklarligt och i förtvivlan attraherades av folk av samma kön, något som Albus själv behövt i unga dagar.

Albus skakade mjukt på huvudet. Nog om honom, och över till viktigare saker. Stackars, dumma Tom. Oturligt verkade det som om, om ryktena stämde, han var på väg utför, men uppför i sina egna ögon. Inte nu igen ville Albus säga, men varför oroa folk i onödan? Kanske fanns det hopp.


Kapitel 15: Fragment av ett liv
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Åren flög förbi, snabbare än tanken, medan Albus gjorde det han gjorde bäst. Han var en omtyckt rektor på skolan han lärt sig att älska ifrån djupet av sitt hjärta, en av hans två enda kärlekar i livet.

Först gled Tom honom ur händerna, som sand rinner genom ens fingrar, men nya generationer tog vid och ingjöt nytt hopp i honom. Vackra, intelligenta Lily, försigkomna Severus, den aningen uppblåsta James, hängivna Sirius, underdåniga Peter och det stackars månbarnet, Remus.


"Står du här, miss Evans? Vid denna sena timma?" frågade Albus den unga flickan som nästan nickat till utanför hans kontor.
Lily nickade och vägde ifrån fot till fot.
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt professorn, jag vet att jag inte borde..." sade Lily ängsligt, och tillade "Jag som är prefekt och allt"
"Nå, inte utan anledning förmodar jag? Men varför så sent?"
Lily bet sig en aning generat i läppen.
"Jo..... Alltså jag hade ett ärende till dig, och jag talade om för James att det var på grund av det jag inte hade tid med honom idag.... Och då undrade han om jag skulle möta Severus alltså, och då tänkte jag att det kunde han gärna få tro. Så jag väntade tills det blev kväll och smög ut då bara för att han inte skulle förvänta sig det och så kunde han som sagt gärna få tro att det var Severus jag skulle träffa. För jag bryr mig inte om vad han tycker"

Albus skrockade och skakade på huvudet.
"Jag förstår fullkomligt, miss Evans. Men följ med upp på en kopp te så kan vi reda ut vad det nu var du ville" sade Albus och sade lösenordet till stenfiguren som vaktade hans kontor, varvid Lily steg på och de båda tog den snurrande spiraltrappan upp.

Albus hänvisade vänligt Lily till en pall på andra sidan sin egen högryggade stol vid skrivbordet, medan han gjorde i ordning lite te med några smidiga svängar med fläderstaven, och lyste upp rummet med hjälp av sitt egenhändigt tillverkade verktyg så att ljuset reflekterades i Lilys glänsande, röda hår.

"Nu så, Miss Evans" sade Albus och slog sig belåtet ner i sin stol, med en kopp av sitt favoritmugglarte med fruktsmak.
Lily drog ett suckande andetag.
"Det gäller Severus. Han... Jag vet inte.... Dels beter sig James och hans små knähundar sig så barnsligt mot både mig och honom -"
"Åh, det är inget ovanligt för pojkar i den åldern att bära sig lite dumt åt när det är en flicka de fattat tycke för med i bilden" sade Albus och såg på Lily över kanten på sina glasögon.
Lily tvinnade nervöst en hårlock mellan sina smala fingrar.
"Ja, jag gillar inte honom i vilket fall" sade hon, men rodnade lite samtidigt som hon sade det. Sedan verkade hon plötsligt bli förskräckt över det faktum att ho satt och hade ett så förtroligt samtal med skolans rektor. Hon rätade på sig och harklade sig. "Jo, men Severus gällde det. Jag vet inte om det är på grund av James och de andra.... Men han har dragit sig undan så på sistone. Och hans nya vänner... Jag vet inte. Men om du kunde... Du ville.... Bara se till honom lite?" sade den unga häxan, och kände sig plötsligt dum över att besvära sin rektor med sådana trivialiteter.

Men Albus blev plötsligt allvarlig, fäste blicken någonstans på botten av sin tekopp. Det arma barnet, så blind hon var för det som egentligen plågade unge mr Snape. Att han led en kärlekskrank ynglings svåra kval kunde ju inte hon veta. Och var det något som Albus kände till, så var det att älska någon som inte älskade en lika mycket tillbaka. Han vände upp huvudet och fångade Lilys smaragdgröna, oroliga blick.

"Jag ska göra mitt bästa" sade han och nickade långsamt. Han skulle försöka. Men hittills verkade hans försök att rädda folk, att skydda folk ha varit till ingen nytta. Ariana, Aberforth, Gellert, Tom - alla hade de tagit vägen mot olika nivåer av förfall. Men han skulle försöka leda Severus rätt igen.

------------------------------------

Flera år senare grep en spökhand tag om Albus hjärta och klämde åt, och de gröna ögonen brann på han näthinna när en snyftning trängde sig fram genom hans torra strupe.

Han hade misslyckats. På grund av Severus, och än mer förvånande paret Potters vän Sirius - så var de nu båda döda, mördade av Tom som nått oanade nivåer av perverterad ondska.

"Förlåt mig Lily, förlåt mig...." sade han när han lade ner hennes lille son på ett mugglarpars trappa, en pojke med lika gröna ögon, och med pannan för evigt märkt av en blixt.

Det här skulle vara hans sista uppgift, men den bestod i att offra det som Lily hållit kärast. Men det skulle inte avslöjas förrän långt senare. Och han skulle göra ett sista vädjande hos Severus, locka fram det Gryffindorhjärta som Lily lämnat där.

-------------------------------


Albus såg med medlidande i blicken på den uppslitna och förtvivlade man han hade framför sig. Desperationen brann i Severus bottenlöst svarta ögon, där all kärlek till Lily låg under ytan och skapade växande ringar.

Albus eller ödet, hur man nu såg det, hade stakat ut vägen för Severus, och Albus visste att han skulle följa den. Han skulle göra det motvilligt och kanske skulle han till och med hata pojken - men han skulle göra det.

------------------------------------

Pojken. Harry. Det var smärtsamt och samtidigt ett nöje att se honom växa upp, då Albus visste om det öde som väntade Harry emedan han gick från en försummad ödmjuk liten pojke till en lovande ung man. De vassa kanter som James alltid haft hade Lilys gener mjukat upp, och resultatet var alltså den Harry som Albus numera hade framför sig på andra sidan skrivbordet under deras små lektioner.

Det var viktigt att invig honom gradvis, att inte låta honom överväldigas av det massiva som låg framför honom. "Du är blöthjärtad och onödigt skonsam" viskade Gellertrösten inom Albus, rösten som aldrig riktigt försvunnit. Vad Albus visste satt Gellert ännu och förtvinade i Nurmengard, fängelset han själv byggt åt sig, och Albus hade inga planer på att någonsin se honom igen. Det som var förflutet var förflutet, men samtidigt som han tvingades följa Toms fotspår bakåt i tiden tvingades han konfronteras med delar av sitt eget förgångna.

Odödligheten, de tre dödsrelikerna - de hade lockat unge Albus och Gellert, och vissheten om att Tom faktiskt gjort horrokruxer skrämde honom, eftersom han om ödet velat annorlunda kunde ha befunnit sig där själv. Albus vred på ringen han hade på sin långsamt ruttnande hand, och blickade ner i dess svarta öga. För en kort stund hade återuppståndelsestenen givit honom det vansinniga hopp som resulterat i det hastiga skenande mot hans egen oundvikliga dödsdag, men hoppet om Ariana hade varit överväldigande. Albus suckade.

Han hade ljugit så länge. Det var alltid Ariana han såg. I Erisedspegeln fanns hon, hade alltid funnits där - även den gång han talat om den med Harry, boggartar tog formen av hennes kalla kropp, dementorer manade fram hennes skrik och återupppståndelsestenen, ringen, horrokruxen - gäckade med löftet om att än en gång få höra hennes skratt.

Allt hängde på Harry, barnet som fötts med en börda han aldrig bett om. Albus hade i ett tidigt skeende förstått vad Harrys och Toms förbindelse bestod i, och vad det innebar för Harrys framtid. Och Albus avslut hängde på Severus, som han nästan helt visste skulle vara sitt löfte trogen ända till slutet.

----------------------------------

"Alltid" sade Severus i Albus huvud, den där olycksaliga kvällen högst upp i astronomitornet. Alltid. Alltid skulle han vara Lily trogen, och han skulle därför inte svika. Ändå bönade Albus.
"Severus, jag ber dig..."
Det var de sista ord Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore skulle komma att yttra. De innefattade hans önskan att Severus skulle hjälpa Harry att göra det han måste, att mr Malfoy inte skulle gå förlorad till förfallet som alla andra i Albus liv, och samtidigt var det en rent personlig vädjan. Severus, jag ber dig. Finns hos mig i tanken nu, så att jag inte är ensam min sista stund, och gör det du måste.

Ett tyst förlåt till Aberforth och alla ännu levande personer, och de döda som hägrade framför honom. Och en person som inte var död, men inte heller riktigt levande, som fjättrades av kedjan Albus egenhändigt tillverkat, som varit den senaste ägaren till fläderstaven som nu enligt Albus plan skulle övergå till Severus. Precis innan dödsögonblicket drog ett stråk av självironi över Albus ansikte. Att han inte kunde glömma Gellert trots allt. Det var Albus eget fel, eftersom han svurit på just detta i en obrytbar ed för många, många år sedan.
"Och svär du på, att aldrig glömma bort mig?"
"Det svär jag".

--------------------------------

Gellert satte sig hastigt upp. En blixt skar över den lilla bit himmel som Gellert såg genom cellgluggen, men det var inte det som väckt honom. Inte heller hans ömma gamla leder, eller ett pinande samvete. Samvetet hade dött för länge sedan. Men en känsla av att något släppt honom.

"Albus älskade mig" sade Gellert prövande, de första ord han yttrat på flera år. Hans rossliga gammelmansröst bar knappt, men orden tog form, och Gellert förstod vad det innebar. Den obrytbara eden gällde inte längre, den han svurit i familjen Dumbledores kök i ett annat liv. Gellert grep med sina kloliknande fingrar runt sina magra knän, när mörkret plötslig närmade sig honom ifrån hörnen i hans cell.


Kapitel 16: Ett litet vansinne
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Den lilla skärva av Gellert som klamrat sig fast inom honom bleknade nu allt mer och mer, allteftersom månaderna gick. Inspärrad i sitt eget fängelse Nurmengard hade han undsluppit dementorerna som vaktade Azkaban - men bristen på mänsklig beröring, ljudet av en röst - kunde vara minst lika förödande för själen.

Gellert hade haft något som de flesta fångar saknade. Han hade haft Albus, en länk till yttervärlden i och med en obrytbara ed han svurit. Men Albus var död nu, och Gellert var inte längre insnärjd i edens band. Gellert hade varit galen, till och med vansinnig - men det hade låtit honom förbli vid sina sinnen, och minnena av den där sommaren hade inte ens en dementor kunnat ta ifrån honom.

Nu var han helt utelämnad åt sina egna mörka tankar, sin långsamt förtvinande själ. När skräcken var som starkast, och väggarna lutade sig tätt inpå honom, då brukade Gellert greppa med sina magra fingrar och kloliknande naglar runt den lilla amuletten som satt på hans kedja, låta dess vassa kanter gnaga sig in i huden bara för att förvissa sig om att han faktiskt levde.

Hans bekantskap med Abus hade varit galen, det de haft hade varit ett tillfälligt litet vansinne - men det var allt Gellert hade. Efter åratal av ensamhet kom den plötsliga förvissningen om att någon just tagit sig in genom fönstret till Gellerts cell som en överraskning, om än inte en chock.

Gellert bemödade sig att rulla över på sidan på det skrovliga golvet, och öppnade långsamt ögonen som var ihopklibbade av tung sömn och var, för att fästa sin bleknande blå blick på besökaren. Gellert log, något som kändes så ovant att hans utmärglade ansiktsdrag tycktes gnissla. Han svepte med sin torra tunga över de få tänder han hade kvar.

”Jaså, du har kommit..... Jag trodde att du skulle göra det... En vacker dag.”

Tack vare de av trolldomsministeriet upprättade lagarna om mänskliga rättigheter så hade Gellert till viss mån hållit sig uppdaterad om vad som hände i världen genom tidningar och böcker, och redan innan han blev satt i Nurmengard hade han fått upplysningar om en viss Tom Dolder som fått varningsklockor att ringa. Därför kom åsynen av Mörkrets Herre inte som någon chock för Gellert.

”Men din färd har varit i onödan” fortsatte Gellert, plötsligt fast besluten att skydda det som han förmodade att Albus hållit kärt. ”Jag har aldrig haft den”.

Den före detta storartade mörke trollkarlen tänkte på fläderstaven, den som under några berusande år varit hans. Men allt det han visste om den skulle gå i graven med honom, för Albus och pojken Harrys skull. Han grep om den lilla berlocken, dödsrelikerna, Albus sista gåva.

”Du ljuger!”

Gellert kände ursinnet som sipprade genom porerna på den högreste, bleke Lord Voldemort, innan allt plötsligt försvann. Ingenting var smärta, ingenting var ånger, och allt var Albus. Och sedan - mörker.

-------------------------------------------------

Albus betraktade lugnt den unge man Harry blivit, hur han med vaksamhet men även medlidande närmade sig den ömkansvärda varelse som låg under ett av sätena på Harrys imaginära King’s Cross. Albus var samlad, oberörd av det faktum att han själv egentligen var död.

”Du kan inte hjälpa” sade Albus, och tänkte på alla de han själv inte lyckats hjälpa.

Den gamle mannen mötte Harrys intensiv gröna blick när denne hastigt vände sig om, och Albus närmade sig honom med spänst i stegen.
”Harry” sade Albus med rösten till bredden fylld av kärlek, och bredde ut sina armar med midnattsblått tyg som böljade runt honom. Båda hans händer var helt och hållet oskadda.
”Du fantastiska pojke. Du modiga, modiga människa. Kom så går vi en sväng”.

Albus ledde Harry över perrongen fram till ett par stolar, där han slog sig ned. Taket glimmade värdigt men samtidigt muntert ovanför dem. Harry satte sig matt bredvid honom. Albus tog pojkens stirrande med ro.

”Men ni är ju död” sade han slutligen.
”Javisst” svarade Albus, utan att förneka detta obestridliga faktum.
”Då.... då är väl jag också död?”
”Aha” sade Albus och kunde inte låta bli att le åt Harrys tapperhet, åt aningen av besvikelse men samtidigt acceptans i hans röst. ”Det är det som är frågan, eller hur? På det stora hela tror jag inte det, min käre gosse”.
”Inte?” sade Harry förbryllat.
”Inte” svarade Albus bekräftande.
”Men....” Harry förde handen mot ärret i pannan som inte fanns där, denna välbekanta gest. ”Men jag borde ha dött... jag försvarade mig inte! Jag ville låta honom döda mig!”
”Och just det, bör ha gjort hela skillnaden”.
Albus var mycket tillfreds, och hans samvete tyngdes inte av någonting längre.
”Förklara” sade Harry.
”Men du vet redan”.

Albus underskattade inte Harrys intelligens. Även som död kunde han inte låta bli att finna nöje i konversationerna med Harry, och tillsammans diskuterade de varför Harry inte hade dött, kopplingen mellan honom och Voldemort, länken mellan deras stavar och Lilys skydd. Men ännu fanns det saker som kunde ge smolk i bägaren, som kunde få moln att svepa över Albus ögon.

”Dödsrelikerna”. I och med det ordet från Harry tvingades Albus medge det som fortfarande tyngde honom. Hans högmod, hans skuld och Arianas död. Det enda han inte sade rent ut var karaktären hos relationen mellan honom och Grindelwald.

Och Harry var underbar som alltid. Han förlät, han försvarade Albus, och de tårar Albus fällde och som Harry betraktade utan fördömande, var renande för hans själ.

”Jag sköt upp mötet med honom tills det slutligen skulle ha varit för lumpet att dröja längre”. Albus tänkte på hur det varit Gellert som sökte upp honom, men likväl hade han kunnat fly om han velat, som han hade gjort så länge. Hans rädsla för Gellert hade bestått av skräcken i att få reda sanningen på vem av dem som var skyldig till Arianas död, men också så mycket annat.
”Ja, du vet ju vad som hände sedan. Jag vann trollstaven. Jag vann duellen.”

Harry bröt den långa tystnad som följde därefter.

”Grindelwald försökte hindra Voldemort från att få tag i trollstaven. Han ljög, förstår ni, låtsades att han aldrig haft den”.
”Det sägs att han visade ånger de där sista åren, ensam i sin cell i Nurmengard. Jag hoppas att det är sant. Jag skulle gärna vilja tro att han kände fasan och skammen för vad han hade gjort. När han ljög för Voldemort var det kanske hans försök att bättra sig... att hindra Voldemort från att ta dödsreliken...” sade Albus.
”...eller kanske från att bryta sig in i er grav?”
Albus skämdes för hur de orden genljöd inom honom.

Samtalet fortfor, tills det närmade sig sitt slut.

”Tyck inte synd om de döda, Harry. Tyck synd om dem som lever, och framför allt de som lever utan kärlek. Genom att återvända kan du se till att färre själar blir stympade, färre familjer slits isär. Om du tycker att det är ett värdigt mål att sträva efter, då säger vi adjö för den här gången”.

De båda männen reste sig upp.

”Säg mig en sista sak. Är det här verkligt? Eller har det hänt i huvudet på mig?” sade Harry.
”Det är klart att det händer i huvudet på dig, Harry, men varför i all världen skulle det betyda att det inte är verkligt?”

Albus suckade när han såg Harry blekna bort för att fullfölja ett öde, rädda de han älskade och jaga efter sina drömmar. Men Albus var fri nu. Inget av det han gjort var något han kunde ändra på nu. Till och med Gellert lämnade han bakom sig nu. Gellert fanns inte mer för Albus, och äntligen kunde han dö på riktigt, i den bemärkelsen att han lät sin själ få frid.


-------------------------------------------------------------------

”Harry?”

En klar stämma letade sig in genom den tunga ekdörren. Auror Potter lystrade till rösten och satte beslutsamt punkt med fjäderpennan. Han lutade sig bakåt i fåtöljen, sträckte på benen och gäspade.

”Vad är det?” frågade han och masserade otåligt näsroten. En vacker kvinna med flammande rött hår och bruna ögon som gnistrade i skenet från stearinljusen lutade sig mot dörrkarmen och log.

”Vadå vad är det? Du har suttit där i timmar nu, medan jag och barnen hälsat på i snäckstugan, badat, besökt Dobbys grav och därefter mött upp Ted för att besöka Remus, Tonks och Freds gravar. Allt det har vi gjort, medan du suttit här. Det är redan kväll nu ju” sade Ginny och mot fönstret och den mörknande himmelen.

”Ojdå....” svarade Harry som varit ovetandes om hur fort tiden passerat. ”Nåväl, jag har i alla fall skrivit färdigt vårt manifest nu. ‘Varför mugglare är en viktig del av trollkarlssamhället’” sade han och nickade mot det fullskrivna pergamentet på skrivbordet.
Ginny log men såg Harry rakt i ögonen. Harry vek undan med blicken och började bläddra förstrött i en bok.
”Harry, vad är det?” sade Ginny uppfordrande, och hajade till när hon plötsligt fick syn på boken i Harrys hand.

”Dumbledore - livet och lögnerna” av Rita Skeeter.

”Inte det där nu igen. Jag trodde att du för länge sedan hade lagt det där bakom dig, att vi kom fram till vilken storartat trollkarl han trots allt var?” sade Ginny.
”Jo....” svarade Harry tveksamt. ” Det är inte det, det var något Hermione sade nyligen bara.”
”Jaså?” Ginny höjde förbryllat på ena ögonbrynet.
”Hon sade något om.... All den där litteraturen och efterforskningarna hon gjort om Albus.....” Först nu i vuxen ålder kunde Harry förmå sig att tala om Dumbledore med hans förnamn ”Hon hade någon misstanke om att Albus och Grindelwald....”

Harry lät armarna bli hängande längs med sidorna.

Ginny tog Harrys hand och kysste hans knoge innan hon mötte hans blick.
”Ja, Harry det tror jag faktiskt. Som vanligt tror jag att Hermione har rätt. Men vad gör det för skillnad? Kände du det inte på dig?”
”Jo” svarade Harry. ”Jag visste nog, egentligen”.

Ginny plockade upp manifestet från skrivbordet och ögnade snabbt igenom det.

”Jag förmodar att du gjort ett strålande jobb som vanligt, Harry. Men vad sägs om ett midnattsdopp? Midsommarafton sägs ju dessutom vara den mest magiska kvällen på hela året...”

Harry log tillbaka, med ett leende som enligt hans mening omöjligt kunde mäta sig med Ginnys. Det var något med henne som fick honom att känna sig som 16 år gammal igen. Han tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne lätt.

”Tänk inte på det mer, Harry” viskade Ginny. ”Alla har vi varit unga, alla har vi råkat ut för ett litet vansinne.”

26 jan, 2013 22:14
Ludwig
Elev

Avatar


27 jan, 2013 08:02
Borttagen

Avatar


Tack så mycket Ludwig!

27 jan, 2013 11:45
Drake
Elev

Avatar


Åh, följde dem här förut men har inte hunnit läsa på... månader. Minns att den var sjukt bra och kommer definitivt läsa om den!

Du är hur bra som helst på att skriva Jinx! Funderat på att bli författare eller journalist?

22 mar, 2013 22:05
Borttagen

Avatar


Drake, tack för att du förgyllt min fredagskväll! Nog har man funderat på det några gånger... Vet int eom jag har vad som krävs, men vem vet?

22 mar, 2013 22:48
Borttagen

Avatar


Jinx

*flyttar upp den här* .. bara för att jag satt och rensade i .. bevakade..)

6 nov, 2017 17:07
Borttagen

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Jinx

*flyttar upp den här* .. bara för att jag satt och rensade i .. bevakade..)



Guuud vilken slump! Jag kollade i den här igår för att jag kom att tänka på den, och så bumpar du upp den nu? Så märkligt, it's destiny

6 nov, 2017 20:04
1 2

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > "Ett litet vansinne" - Dumbledore/Grindelwald (avslutad)

Du får inte svara på den här tråden.